Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Rapport från premiären av Leva Livet på China

by

Visst känns det som om det fanns mycket mer svensk musik, med svensk text på 80-talet? Eller skulle det fungera att skriva en svensk 90-talsmusikal? En svensk 80-talsmusikal har i alla fall gått utmärkt.

Du som vill återuppleva 80-talets största svenska hits under en kväll har nu chansen tack vare musikalen Leva Livet som hade premiär på Chinateatern igår den 13 januari.

Musikalen handlar om sex personer som tillsammans bildade 80-talsbandet Up Front. Innan bandet hann slå igenom på allvar lämnade sångerskan Sarah gruppen och har sedan gjort internationell karriär. Bandet splittrades och medlemmarna gled ifrån varandra. Efter 16 år får alla ett brev från Sarah, som kallar dem till ett hotell för att spela tillsammans.

Väl på hotellet visar det sig att Sarah har ett par stora hemligheter som ligger bakom hennes inbjudan. Det blir ett händelserikt dygn där huvudpersonerna på olika sätt hittar tillbaka till sina drömmar och visioner.

Originalmanuset till Leva Livet är danskt och har översatts till svenska av Philip Zandén, som också regisserat och tillsammans med producenterna Bosse Andersson, Vicky von Der Lancken och Jesper Winge Leisner bytt ut de danska 80-talshitsen till svenska. Det är svårt att tänka sig att det har varit en dansk musikal, eftersom alla de svenska låtarna passar in så bra.

Leva Livet är en härlig blandning av musik, dans, humor och dramatik. Ibland får man känslan av en popkonsert när publiken (speciellt de mellan 40 och 50) jublar igenkännande vid första takterna av en låt – eller när dialogen antyder att det är dags för en.

Musikalen får förstås en extra dimension för oss som lyssnade på den här musiken på 80-talet. Mina favoriter Orups ”Jag blir hellre jagad av vargar” och Eldkvarns ”Kärlekens tunga” förflyttar mig genast till ettan i Aspudden med kassettbandspelaren på högsta volym…

Allra mest applåderade tror jag att blyga Ottos (Alexander Stocks) och barnlängtande karriärkvinnan Cillas (Lisa Werlinders) duett i Freestyles ”Vill ha dig” samt Fredriks (Patrik Martinssons) hyllning till Sarah (Malena Laszlo) med Mauro Scoccos ”Sarah” blev. Stort jubel mötte också tvåbarnsfadern Henrik (Linus Wahlgren) i Eva Dahlgrens ”Jag klär av mig naken”.

Men även 18-åriga dottern tyckte om Leva Livet, trots att hon inte har någon egen relation till den här musiken. En bra story, proffsiga skådespelare, musikalartister, dansare och härlig musik gör att musikalen står för sig själv och kan uppskattas av alla.

Leva Livet är en föreställning som man blir glad av, men det är inte bara glitter och glamour. Det finns också allvar i den och ett budskap om att leva fullt ut.

Det är en hög nivå på hela ensemblen där alla har bra sångröster. Unga Anna Åström (Mimmi), som blivit expert på att gestalta trotsiga tonårsdöttrar (bland annat i Kontrakt med Gud och Kvinna klädd i solen på Stockholms stadsteater), överraskar särskilt med en fin och personlig röst.

I rollerna: Malena Laszlo, Christine Meltzer, Lisa Werlinder, Jessica Zandén, Patrik Martinsson, Alexander Stocks, Linus Wahlgren, Anna Åström, Kristoffer Hellström, Lisa Stadell och Fredrik Lexfors

Dansare: Phillip Jenkins, Charlotta Öfverholm, Lina Lundin, Sigge Modigh, Karen Margrethe Aunsholt, Rami Jawhari

Idé och koncept: Susanne Bier, Jesper Winge Leisner

Originalmanus: Ida Maria Rydén, Ina Bruhn

Regi och översättning: Philip Zandén

Orkester: Mats Sundström, Jan Radesjö, Magnus Fritz, Mats Lindberg, Torbjörn Sterner

Musik av: Gyllene Tider, Rickfors, Eva Dahlgren, Orup Di Leva, Mauro Scocco, Eldkvarn, Björn Skifs, Lisa Nilsson, Freestyle, Niklas Strömstedt, Tommy Nilsson, Anne-Lie Rydé m fl

Se vidare på musikalens hemsida

Bilden ovan: Christine Meltzer, Malena Laszlo, Lisa Werlinder och Jessica Zandén. Foto: Mats Bäcker

Bilden nedan: Anna Åström och Malena Laszlo. Foto: Mats Bäcker

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Rapport från premiären av Utrensning på Stockholms Stadsteater

by

Aliide är en äldre kvinna på landet i Estland som en dag hittar en ung kvinna, sönderslagen och misshandlad, i sin trädgård. Då nystas en historia upp om svek, angiveri och att leva under förtryck, knutet till Estlands historia, om människors vardagsliv då landet var splittat under rysk socialism.
– Tankarna är ju så bra. Alla får mat och bra skolor åt barnen, varför är de inte nöjda? frågar Martin som ägnade sitt liv åt socialismens ideal och inte förstod sig på motståndsrörelsen.

Estland är ett grannland till oss som, det slår mig med förfärande tydlighet hur lite jag och mina jämnåriga fick veta om estlänningarnas villkor under vår uppväxt.

Föreställningen bygger på Sofi Oksanens berättelse om några människors livsöden i Estland. I centrum står änkan Aliide som har ägnat hela sitt vuxna liv åt att försöka gömma och glömma sin skam och skuld och den unga Zara, som efter att ha lurats in i prostitution aldrig kan återvända till sin familj.

– Utrensning skildrar hur kvinnokroppen används som ett slagfält där männen utkämpar sina strider under krig och politiska omvälvningar, säger regissören Åsa Melldahl i pressmaterialet.

Men jag tycker berättelsen handlar om mer, den handlar om hur det är att leva under skräck och i ett land där du inte vet om grannen kommer att ange dig. Som historien som berättas i pjäsen:

En hare sprang över gränsen från Sovjet till Polen och träffade en polsk hare som frågade:
– Varför lämnar du Sovjet?
– De har börjat arrestera kamele.
– Men du är ju ingen kamel?
– Nej, men försök övertyga KGB om det.

Berättelsen ger också förklaringar till hur människor kan ange sina nära och sina vänner. Den som anger är pressad, skamfylld, kan själv ha varit utsatt för våld och våldtäkt.

Föreställningen bygger på Oksanens roman. Jag har inte läst den och på ett sätt tycker jag nu att det är bra. Jag ser på föreställningen utan att ha en bild i förväg av berättelsen. Flera jag träffade i pausen började genast att tala om och relatera till och jämföra med romanen.

Föreställningen var mäktig och vissa delar satte sig i magen, så skrämmande verkligt kändes det.
Scenografin var enkel med en stor ställning som fick agera fönster. Aliide fanns i två versioner, en äldre från 1992 och en några decennier yngre, från 1950-talet. Pjäsen utspelar sig i en by inte långt från Tallinn under två olika tidsperioder. Den ena perioden är åren runt 1950. Då har Estland återigen blivit sovjetiskt efter att ha varit ockuperat av tyskarna under andra världskriget. På ett elegant sätt kunde Aliide från femtiotalet vara på scen samtidigt som den från idag och de kunde tala till varandra också, som vi gör när vi försöker intala oss själva något eller övertyga oss själva om något.

Lena-Pia Bernhardsson imponerade som Aliide. Ida Engvoll som spelade Zara, den unga kvinnan som hamnar hos Aliide, gick ut Teaterhögskolan våren 2010 och jag lade märke till henne då hon gjorde Stadsteaterdebut i Ibsen 2010. Ida Engvoll kommer vi att se mer av, det är jag övertygad om.

Det enda negativa var att ljudkvaliteten var inte stabil, rösterna var svaga emellanåt och allt hördes inte så bra.

Bilden ovan: Foto Nadja Hallström
Lena-Pia Bernhardsson och Ida Engvoll i Utrensning.

Bilderna nedan:
Foto: Petra Hellberg
Lena-Pia Bernhardsson och Ida Engvoll i Utrensning. Premiär 13 januari 2011 på Lilla scenen.

Katharina Cohen, Lena-Pia Bernhardsson, Samuel Fröler och Gerhard Hoberstorfer i Utrensning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären på Tombola Tragique på Orionteatern

by

Visuellt, kroppsligt, fartfyllt, humoristiskt men alltid med något viktigt att säga: Salong Giraff är tillbaka på Orionteatern med en varietéföreställning – ”Tombola Tragique” – om en varietéteaters uppgång och fall.
Fast egentligen handlar det om kulturens uppgång och fall och föreställningen ställer viktiga frågor om kulturens värde.
”Tombola Tragique” hade premiären planerad till annndag jul, 26 december, men snökaoset och inställda flyg sköt upp premiären till 28 december. Men som väntar på något gott … Salong Giraff bildades 2004 och har med sin nattvarieté dragit fulla hus på Orionteatern och gästscenen Folkoperan. Gruppen behärskar och utvecklar denna varietéform på en intressant sätt och självklart var det fullsatt på premiären. Salong Giraff har många fans som uppskattar deras akrobatik, dans och nycirkus-blandning.

Till formen består föreställningen av en mängd kortare nummer, som ändå binds samman i en berättelse.
Några av numren var helt underbara: jag fastnade så klart för den lindansande och fiolspelande ninjan.

Ett återkommande moment var bingoutroparen som kom in med en mest färgsprakande sidenkonstym, hopklippt av långa smala remsor med olika mönster och glänsande blå skor var rolig och bisarr, tillsammans med sin gäst en kort kvinna med en riktigt säljande amerikansk svada.

På Orionteaterns hemsida finns en kort beskrivning av föreställningen, som sammanfattar dessa innehåll ganska bra:

Ett sällskap maniska bergochdalbaneentusiaster som cyklar på väg till sitt livs åkupplevelse blir startskottet för en räcka märkliga händelser. Vi möter en steppande dam i en popcornlåda, en telepatiskt pianospelande kaninherde och ett brudpar som fastnat i sin ram. Alla har de en gång dragit lotter ur samma tombola och nu möts de på nytt i en popcornstorm.

Tombola Tragique är en bisarr Salong Giraff produktion inspirerad av kaosteorin. Ett drömspel fyllt av komik och poesi med cirkusartister, dansare, mimare och skådespelare till nyskriven livemusik framförd av Sthlm Hamsters.

Som alla föreställningar av varietétyp med kortare delmoment är en del nummer helt fantastiska och andra känns mer som ett sätt att fylla tiden till nästa bra nummer. Fast det där med humor är så individuellt. Det nummer som jag kan tycka är lite tristare kan vara en annans höjdpunkt.

Visuellt är föreställningen fantastisk med dräkten så fantasifulla, med kostymer och kavajer sydda på snedden och uppochner, det går knappt att beskriva, måste ses.

Musiken höll hela föreställningen, var så genomtänkt och gav hela tiden en extra dimension till handlingen.

Att de medverkande är fysiskt oerhört duktiga både som nycirkusartister och dansare behöver jag väl knappast nämna?

Det är häftigt med Orionteatern också. Den är inrymd i en stor gammal industrilokal med högt, högt i tak och sittplatser som byggts på metallställningar. Färgsprakande varietéföreställningar och cirkusnummer passar som hand i handske i lokalen.

Fotograf Sanna Lindberg

Relaterat:
Expressens recension

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från premiären på Maria Callas med Rikard Wolff

by


Rikard Wolff spelar Maria Callas. Det är en föreställning som det inte går att motstå, den bara måste ses. Lucas Svensson har specialskrivit pjäsen för Rikard Wolff.

Föreställningen börjar med Rikard Wolff iklädd svart klänning i ett elegant vitt rum, med vita fåtöljer och vit soffa med vit beklädnad på vit fluffig matta. Rummet är elegant, som det anstår Maria Callas. Det är en sen kväll i Paris och Maria Callas berättar delar ur sitt liv för oss.

Föreställningen är en monolog även om det finns en skådespelare till på scenen, Maria Callas uppasserska Bruna, spelad av Eva Stenson. Bruna är underdånig och passar upp och yttrar inte ett ord, hon tar inte ens en sekund av ljudutrymmet från Maria Callas.

Operasångerskan Maria Callas är en av 1900-talets mest mytomspunna kvinnor. Hon föddes i USA, men kom till i Grekland. När hennes föräldrar och storasyster lämnade Grekland för USA låg hon i sin mammas mage. Hennes föräldrar hade önskat sig en son.

Tjock, med glasögon och ful, i alla fall inte lika vacker som sin syster Jackie, det är den bild Maria Callas har av sig själv som liten. Men hennes mamma spelar skivor och Maria upptäcker att hon kan sjunga.

Hon var medveten om att hon var den största operasångerskan och hon lämnade sin man för en av världens rikaste män, Ari Onassis som senare lämnade henne för den amerikanske presidentens änka Jackie.

Rikard Wolff gestaltar denna diva med kärlek och respekt. Hon är divan men också sorgsen. Han är enastående, då han kan spela kvinna utan att dt blir töntigt, vilket ju alltid är en risk när män spelar kvinnoroller. Hans röst är speciell och inte särskilt kvinnlig. Berättelsen var så levande, med text så målande och fängslande att jag efter en stund glömde av att det var Wolff knarriga röst.

Regissören Lukas Svensson berättar i ett pressutskick om sina tankar med föreställningen:

– Callas liv kretsar mellan två poler, livet och konsten och hon är beroende av båda, men hon får dem aldrig att fungera tillsammans. När hon försöker att välja bort det ena för det andra blir resultatet tragiskt och kvar finns bara ensamhet och längtan. Callas var en person som drev sitt liv till extremer och ytterligheter och aldrig kompromissade.

– Den här pjäsen utspelar sig under hennes sista timmar, när allt är förbi, när livet reducerats till frågan om man ska gå ut eller stanna inne. Det som existerar är minnet, allt som är förlorat, allt som inte kan fås tillbaka, säger Lucas Svensson.

Pressmaterialet berättar:

Maria Callas – La Divina – var en av 1900-talets stora fixstjärnor. När hon stod på toppen av sin karriär älskades hon av en hel värld. Men hennes kärleksliv var allt annat än en framgångssaga. Hennes hjärtesorg skulle till slut bli så stor att hon förlorade sin röst. Mot slutet av sitt liv isolerade hon sig allt mer. Hon dog ensam endast 53 år gammal i Paris.

Det handlar inte bara om Maria Callas – det hon har att säga berör oss alla och våra existentiella villkor.

Som den dikt hon citerar från Pasolinins ”Grävskopornas gråt” i slutet:

Endast att älska, endast att känna
räknas, inte att ha älskar,
inte att ha känt. Att leva av

en förbrunnen kärlek inget ångest.
Själen växer inte mer.
Värmen sprider sin förtrollning

och natten häver sig mättad härnere
mellan flodens slingrande band
och dämpade sken från stadens utspridda

ljus. Tusen liv ekar ännu härnere.

Publiken på premiären gav föreställningen stående ovationer, både åt skådespelarna och regissören och de som medverkat till de fantastiska dräkterna och den stilenliga dekoren.

Vilka satt då i publiken? Som på de flesta premiärer en hel del kändisar. Helena Bergström såg jag i pausen, inte oväntat, filmen Änglagård 3 där hon spelar mot Rikard Wolff har snart premiär på svenska biodukar.
Olle Wästberg, tidigare chefredaktör på DN, såg jag. Han syns ofta på teaterpremiärer, liksom tidigare ministern Laila Freivalds, som satt bredvid mig och min teaterkompis. Dramatenskådespelaren Magnus Roosman såg jag också.

Här en intervju med Rikard Wolff om Maria Callas.

Här är Rikard Wolffs hemsida.

Relaterade artiklar:
Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning.

Recension i SvD.

Fotograf Mats Bäcker
Bildtext Rikard Wolff i Maria Callas – obesvarat liv. Urpremiär på Lilla scenen 11 december 2010.



Från premiären av Emilia Galotti på Stockholms Stadsteater

by



Emilia Galotti är en ung flicka av enklare börd som vill leva ett naturnära, okonstlat liv. Hon ska gifta sig med greve Appiani som hon är förälskad i och han är förälskad i henne.
Trots att greven gifter sig under sin börd vill han gifta sig med henne. De ska flytta ut till landet, bort från nöjeslivet kring hovet. Men fursten Hettore Gonzaga har fått syn på Emilia och åtrår henne. Fursten är van att få vad han vill. Nu vill han ha Emilia som älskarinna, tillsammans med sin förtrogne markis Marinelli smider han planer för att hindra giftermålet. När planerna misslyckas kidnappar de Emilia.

Det är en fascinerande pjäs, skriven av Gotthold Ephraim Lessing som brukar kallas Tysklands svar på Shakespeare. Emilia Galotti spelades för första gången 1772 och den blev en ögonblicklig succé. Horace Engdahl, som översatt pjäsen, skriver i programmet för uppsättningen på Stadsteatern:

Emilia Galotti har något av samma ställning i tysk tradition som Hamlet i engelsk.
…
Hänförda bedömare kallade författaren en tysk Shakespeare. Att han åstadkommit ett mästerverk framgick indirekt av den småskurna kritik han utsattes för av den unge utmanaren Goethe, som hävdade att pjäsen var alltför välgjord, alltför ”kalkylerad” och inte tillräckligt ”poetisk”. Men som romanförfattare erkände Goethe det starka intryck den gjorde genom att låta Emilia Galotti vara den bok som ligger uppslagen på den unge Werthers bord när han tar livet av sig.

På ett sätt kan den kännas gammal. Emilia Galotti vill leva rent och kyskt. Hon vill inte ge efter för lusten och glamouren. Finns det någon ung människa som agerar så idag? Att hon så stenhårt vägrar låta sig lockas av känslorna. När hon blir kidnappad verkar det vara inte så mycket sorgen efter den bortrövade fästmannen som gör henne förtvivlad utan mer att hon hindras från att leva kyskt och rent.

Men på ett sätt handlar pjäsen, om människors rätt att vägra förföras av den lättsinniga ytliga nöjesguden vars glädje bara är tillfällig. Nöjesguden är ombytlig och kommer att kasta dig på soptippen, rata dig, något annat lockar.
– För mig är Emilia Galotti en kärlekstragedi. Den handlar om kärlek som en destruktiv kraft. Hur kärlek, erotik och makt leder till katastrof, säger regissören Tobias Theorell om den klassiska tyska pjäsen.

Självklart har pjäsen också en politisk dimension, fursten har makten och kan behandla människor av lägre börd som han behagar.

Johannes Bah Kuhnke spelar fursten. Att han är så bra i den rollen, förföriskt charmig och han verkar själv tro på sina lögner om att han inte vill något illa. I rollen som Emilia syns en av Norges stora skådespelerskor: Kirsti Stubø – som debuterar på Stockholms stadsteater. Hon har medverkat i ett stort antal pjäser på både Nationaltheatret, Rogaland Teater och Det Norske Teatret. Kirsti Stubø har tagit emot ett flertal priser för bästa kvinnliga skådespelare i filmen Opium. Våren 2009 fick hon Heddapriset för bästa kvinnliga biroll som Hermione i Andromake på Det Norske Teatret.

I rollen som grevinnan Orsina är en annan känd norska skådespelerska, Petronella Barker. Jag såg att bloggaren Lovekultur sett en av de publika repetitionerna och att bloggaren fastnade speciellt för hennes skådespel:

Det är många starka rollprestationer men en som verkligen levde kvar i mig efter föreställningen var Petronella Barkers Grevinna Orsina. Stadsteatern ska vara otroligt lyckliga över att ha lyckats värva denna norska till ensemblelistan.

Jo, hennes roll är lite av en nyckelfigur. Hon sätter fingret på förtrycket av kvinnors rättigheter och detta är skrivet för nästan 300 år sedan.

Det var första gången jag såg en pjäs av Gotthold Epraim Lessing och det var en spännande ny teaterbekantskap som jag vill se mer av.

Emilia Galotti används flitigt i skolundervisningen i Tyskland. Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) var för den tyska dramatiken vad Shakespeare var för den engelska. Han verkade som författare, filosof, dramatiker och konstkritiker och är en av de stora representanterna för Upplysningen.
– Det var fruktansvärt roligt att översätta Emilia Galotti. Lessings teaterspråk är lysande. Han kan verkligen skriva repliker och få dem att haka i varandra. Han är före Henrik Ibsen en av de bästa dramatikerna i det avseendet, säger Horace Engdahl som översatt pjäsen, i ett pressmeddelande om pjäsen.

Redan när vi kom in i salongen byggdes förväntningarna upp. Scenografin var stram och spännande, mörk och svart med dörrar och fönster målade med vit krita. Johannes Bah Kuhnke iklädd morgonrock av siden låg i en hög av papper som han slarvigt och oengagerat bläddrade pliktskyldigast i. Det var brev och önskemål från invånare i hans furstedöme.

Skådespelet byggde också på att det var ett spel, stundtals stod skådespelarna vända mot publiken och sade sina repliker, som om de talade lika mycket till publiken som till varandra.

Det är en stark föreställning som satte sig i magen. Det kändes svårt att sätta sig och skriva först, intrycken var så många. Det är vad jag tycker är en lyckad föreställning när det finns flera tolkningar och olika dimensioner i ett föreställning.

Och en bonus: Odoardo Galotti spelas av Göran Stangertz, som alltid värd att se.

Foto: Petra Hellberg
På bilderna: Kirsti Stubø och Johannes Bah Kuhnke i Emilia Galotti.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,