Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Från premiär på Stadsteatern för tre Ibsenpjäser

by



Människans oförmåga att tillåta sig själv att vara lycklig, att skam- och skuld står i vägen för att leva i kärlek. Det är ett tema för tre olika Ibsenpjäser som alla hade premiär på Stockholms stadsteater lördag den 2 oktober: Rosmersholm, Byggmästare Solness och Lille Eyolf.

Alla tre spelar på temat om kontrasten mellan ideal och verklighet och hur vi bär på skam och skuld som hindrar oss att leva fullt ut. Alla tre föreställningarna samma uppsättning skådespelare: Samuel Fröler, Petronella Barker, Jakob Eklund, Åke Lundqvist, Jan Mybrand, Helena Af Sandeberg och Ida Engvoll.
De delar ganska jämnt mellan biroller och huvudroller.

Föreställningarna spelades i ett sjok på premiärdagen men spelas var för sig under hösten. Det är kortare pjäser utan paus och absolut oerhört intressanta för alla som funderat på frågor kring kärlek och relationer. Människans oförmåga att tillåta sig själv kärlek. hur människor låter sig tungas av skam och skuldkänslor.

Föreställningarna spelas på ett scengolv i stort sett utan dekor och med tre väggar med tapeter med stora bilder på norska fjäll med stugor klättrande längs bergsväggarna. Avskalat med rymd.

Människorna i dessa tre Ibsenpjäser går som om de bokstavligt och för evigt är instängda på botten av en dal längst in i fjorden. Som regissören Ole Anders Tandberg skriver i programmet:

Runt om tronar fjäll åt alla håll. Solglimten på fjälltopparna lockar narraktigt som funnes det ett förlovat land på andra sidan. Där finns den fria tanken och där finns kanske också den sexuella extasen, fri från skuld. Där, i drömmen och i döden.
Solness vill bygga ett hus med höga torn men lider av svindel. Dröm förblir dröm. Människan kommer inte ut ur verklighetens fängelse. Inte ur ur dalgången. Åtminstone inte med idealen i behåll.

De tre föreställningarna går att boka och se var för sig men det går också att boka dem och se i ett sjok. Det är rätt intressant att se tre föreställningar med likartat tema, samma skådespelare fast i olika berättelser.

Kattkorgen var också med på premiären av de tre Ibsenföreställningarna.

 

Relaterat:
Dagens Nyheter, Kulturnytt och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Stormen på Dramaten

by


En scen som flyttats närmare publiken och dessutom delar av publiken flyttats upp på scen – och delar av publikens platser används som scen.
När Dramaten nu sätter upp Shakespeares sista drama ”Stormen” är det med mycket experimentell lusta regissören tagit sig an uppgiften.

Det börjar när jag och min teaterkompis Johnny från bloggen Stationsvakt kommer in i entrén och ska gå in i salongen. Då står två av Dramatens personal där, två män i Dramatens kostymer, ler vänligt och ska riva våra biljetter. Men, jag tyckte de såg väldigt bekanta ut.

När spelet sedan började stod dessa två män uppe på balkongen, längst bak i salongen, och ropade. De var med i föreställningen och då insåg jag att en av dem var ju skådespelaren Douglas Johansson som bland annat spelat Martinsson i Wallanderdeckarna.

Föreställningen är vacker och oemotståndlig och har en skön blandning av sagokläder och nutida kläder. En mängd duktiga skådespelare och dansare är med och föreställningen använder spännande tekniska lösningar för att mana fram drömlika känslor. Stormen är värd att besöka redan för chansen att se massor av de nutida duktiga skådespelarna agera i en gammal Shakespearepjäs: Stina Ekblad, Örjan Ramberg, Jonas Karlsson, Jonas Bergström, Christoffer Svensson, Sofia Pekkari, Magnus Ehrner, Claes Månsson, Per Mattsson, Carl-Magnus Dellow, Hans Klinga, Daniel Nyström, Davood Tafvizian, Douglas Johansson, Johanna Lindh, Karin Forslind, Anders Nordström, Rafael Sady med flera.

Allra allra mest imponerades jag av Stina Ekblad i rollen som anden Ariel. Stina Ekblad är 56 år men rör sig mjukt, vigt som en ung kvinna. Det är fantastiskt.

Jonas Karlsson spelar slaven och häxans son Caliban som verkar rejält inspirerad av Johnny Depps pirat i Pirates of Carribean.
Om det är bra eller dåligt, tja det är liksom inte så viktigt. Det tillför en slags nutida förankring: Alla karaktärer i föreställningen är väl ändå skapade av en författare?
Stormen handlar kanske mest om en dramatikers, eller författares, förhållande till det han/hon skapar.

Stormen anses av forskarna vara William Shakespeares allra sista pjäs, skriven 1610-1611. Programbladet för föreställningen berättar:

Det finns en tolkningstradition som vill se Stormen som dramatikern, skådespelaren, teatermakaren Shakespeares farväl till teatern, till skrivandet, ja till skapandet över huvud taget.
På en ök i havet bor trollkarlen Prospero med sin dotter Miranda sen tolv år. I pjäsen visar det sig raskt att Prospero egentligen är furste av Milano och har förlorat makten och störtats av sin avundsjuke bror Antonio, som nu övertagit statens styrelse, med hjälp av Alonzo, kung av Neapel. När Antonio och Alonzo och hans son Ferdinand och hans rådgivare, den gode Gonzalo, befinner sig på ett fartyg utanför ön, framkallar Prospero med hjälp av sina magiska krafter en storm, som gör att alla ombord lider skeppsbrott och hamnar på ön.

Det finns flera olika sätt att tolka föreställningen. Jag känner att jag måste se den en gång till, den har så mycket och är intressant på flera sätt.
Prospero, som spelas av Örjan Ramberg, är författaren och är egentligen allt som händer bara skapat av honom, av hans fantasi och finns bara så länge han låter det finnas där. När han stänger boken, stänger sitt skrivande, finns de då längre? Kan hans skapelser bli fria, som Ariel, anden vill bli?
Och vad är det författaren berättar om? Han målar en bild av stycke av mänskligheten, med svek och hämnd, med lustiga komiska figurer och romantik och förälskelse och dårskap.

Johnny har både plåtat lite kring premiärbesöket och skriver om Stormen.

Margareta Sörenson som skriver i Expressens Scenbloggen tar bland annat upp den musikaliska delen av föreställningen:

Stormen var Shakespeares sista pjäs, och den är ett fantasi- och sagobygge som överträffar det mesta från hans verkstad. Saga, förvandlingar, moralkaka, gudar, allvar och komiska krumelurer på vers och prosa. Den är som gjord för musik och av musik. Brittiska John Caird som regisserat Dramatens Stormen understryker själv pjäsens musikalitet och låter Beethovens musik, dussinet brottstycken ur symfonier, stråkkvartetter och verk för piano, omsluta tolkningen. Caird gör Stormen till en teaterföreställning på teatern, där pjäsens motor, Prospero, är en regissör och dramatiker i väl ingången kofta efter känd förebild.

Mer om Stormen på Dramatens hemsida.

Fotograf: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Club 27 på Maxim – Inte vad jag väntat mig men oj vad bra

by

Våld, droger och rock ’n’ roll, står det på programmet men det var inte som var det bestående intrycket när vi går på förhandsvisning av Club 27 på Maximteatern.

Club 27 är benämningen på en rad musiker som dog vi 27 års ålder (Freddie Wadling berättar under föreställningen att klubben har 25 medlemmar).

Club 27 är en föreställning i två akter med, bland andra, Freddie Wadling, Louise Hoffsten, Conny Bloom, Jonas Idre och Jan Åström. Alla gör en fantastisk insatts med tanke på att det är en förhandsvisning. Allt sitter perfekt (i alla fall vad jag kan bedöma).

Jimmy (Jonas Idre) berättar om sitt liv och sin resa med våld, droger och kriminalitet. Musiken och hans berättelse om relationen till några av medlemmarna i Club 27 är ett parallellt spår.

Jag uppskattar särskilt att få se Louise Hoffsten på scen, igen och att få höra Freddie Wadling sjunga Jim Morrison är värt besöket bara det.

Det som ger djup åt föreställningen är att flera av artisterna har kämpat med missbruk och svåra sjukdomar. Skillnaden på Club 27 medlemmarna och dem vi ser på scen är att på scenen får vi möta överlevarna. Det tar bort  romantiserandet av ett destruktivt levnadssätt. Man måste inte förstöra sig själv för att vara kreativ.  Jag tycker att det ger hopp och nerv åt föreställningen.

Göteborgs Posten

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av "Arbetarklassens sista hjältar" med Börje Ahlstedt på Odenteatern

by

Arbetarklassens sista hjältar, ja det är väl ett passande namn på en teaterföreställning som har premiär dagen efter det val då högern på alla sätt och vis stadfäste sitt intåg över Sverige.
Arbetarklassens hjältar hade premiär på den lilla hemtrevliga teatern Odenteatern i Stockholm, som ligger nära Odenplan. Pjäsen är skriven av Peter Birro och sattes upp för flera år sedan på Elverket och blev då en succé. Jag räknar med att den blir det i den här uppsättningen också.

Börje Ahlstedt spelar Harald, en åldrad konstnär som är trött på livet och som lever ensam. Plötsligt ringer det på dörren och hans son Benny har kommit för att gratulera honom på hans 70-årsdag. Det är bara det att Haralds födelsedag var två veckor tidigare och dessutom fyllde han 70 året före. Sonen och pappan har inte träffats på tolv år. Båda är ensamma, olyckliga människor som inte lyckats i samhället.

Pappan, Harald, har i och för sig varit hyllad konstnär som räknas till arbetarklassens största skildrare. Framförallt har han gjort många konstverk där hans mamma, städerskan, skildrats. Sonen Benny har vuxit upp i skuggan av en stark pappa.

Föreställningen har, som alla bra pjäser, flera bottnar i sig. Den handlar om livets mening, om Socialdemokratin, om samhället, om utanförskapet och konstnärskapets villkor, om förhållandet mellan far och son, om vad vi vill lämna efter oss i livet och vad som är viktigast i livet.

Börje Ahlstedt tar mer och mer plats bland de främsta svenska skådespelarna. Han bevisar hur skådespelare är ett yrke som åldern som sätter sina spår fördjupar skådespeleriet. Det är starkt och känns i magen när Ahlstedt spelar Harald.

I Aftonbladet berättar Ahlstedt om att det är en stor utmaning att spela Harald:

– Ingen roll har haft en lika stor personlig genomslagskraft in i mitt hjärta. Min pappa framträder som alkoholiserad port­vakt, mamma framträder med sina skurknän. Risken är att det ligger för nära. Men då är min uppgift att sätta emot och säga ”jag är ju inte Harald. Jag är ju Börje”, säger Ahlstedt.

Magnus Ehrner som spelar sonen Benny är lika trovärdig och stark i sin roll som sonen.

”Arbetarklassens sista hjältar” är en föreställning som sitter kvar i skallen på mig och känns i magen fortfarande dagen efter. Jag tror att jag till och med ska försöka se den en gång till.

Arbetarklassens sista hjältar är den första fristående pjäsen i en triologi om rollfiguren Harald i olika skepnader/yrken. I uppföljaren “Neil Armstrong var aldrig på månen”, får man möta skådespelaren Harald. Sista delen i triologin är “Den ömhet jag är värd” där man ser honom som författare.
Jag hoppas Odenteatern sätter upp uppföljarna också.

Relaterat: Ett pressmeddelande om föreställningen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på "Moskva 7 oktober" på Stadsteatern

by


Moskva 7 oktober som hade premiär på Stockholms Stadsteater den dramatiska dagen 11 september fick en premiär med en del dramatik i sig.
Pjäsen handlar om den ryska journalisten Anna Politkovskaja (i pjäsen under namnet Nina Krasnova) som mördades den 7 oktober 2006 och är skriver av den danska författaren Hanne-Vibeke Holst. Pjäsförfattaren var på plats på premiären, hon satt för övrigt några rader framför oss och vi såg hur en tv-kamera följde henne tätt in i salongen, med kameran nästan upptryckt i hennes ansikte. Det måste bli väldigt täta närbilder.

”Moskva 7 oktober” handlar om Putins Ryssland, om hur pressfriheten stympas, om övergrepp på mänskliga rättigheter som ursäktas av statsledningen med argumentet att det är jakt på terrorister. Föreställningen berättar om journalisten Nina Krasnova och ju mer slutet närmar sig desto obehagligare blir det, eftersom vi vet att hon går mot sin död.

En parallellhandling är en brittisk tv-journalist, Kate Smith, som spelar av Nadja Mirmiran beviljats en intervju med en till åren kommen tunnhårig tidigare president och premiärminister, spelad av Etienne Glaser. Den före detta presidenten och premiärministern har fått ett uppdrag för att leda kampen mot nedklubbning av sälungar.
Intervjun sker i framtiden och börjat i lättsam ton och han får breda ut sig om sin empatiska förmåga och sina känslor för de utsatta sälungarna, men under föreställningen gång hårdnar intervjun och journalisten ställer allt fler besvärande frågor.
Etienne Glasers åldrande politiker är en studie i hur maktfullkomliga personer inför sig själv kan försvara sina handlingar och beslut.

Denna intervju sker på ena delen av scenen och på övriga delar av scenen tar berättelsen om händelserna som föregår mordet på Nina Krasnova.

Det som slår mig när jag ser den är vilket angrepp på mänskliga rättigheter som pågår i ett grannland till oss. Ryssland har ju faktiskt en gräns mot oss långt upp i norr och vi kan åka båt till Ryssland över Östersjön.
Det händer skrämmande mycket där som vi alltför sällan får höra talas om i våra medier.

En människa som väljer att stå upp för de mänskliga rättigheterna så intensivt som Nina Krasnova kan få offra annat i livet. Hennes man Viktor Krasnov super ner sig i sin stora självömkan för att hans fru inte har tid med honom och barnen blir rädda av dödshoten som lämnas med blommor och paket. Detta skildras också i pjäsen.
Det slår mig att hon det varit en man som förde Nina Krasnovas kamp hade säkert familjen ställt upp mer.

Nina Krasnova spelas av Katarina Ewerlöf, så sminkad att det är svårt att känna igen Ewerlöf.

Jag tycker mycket om scenlösningen, att allt finns på scenen hela tiden och de skådespelare som inte är med i en scen sitter på en stol på scenen.

Pjäsen är Hanne-Vibeke Holsts första teaterpjäs, hon har tidigare skrivit för film och TV och har varit verksam som frilansjournalist sedan 1987. Hon började sin journalistbana som anställd på bland annat Berlingske Tidende. Hon debuterade som författare redan som 21-åring med ungdomsboken ”Heja Maja””. Sitt stora genombrott fick hon i Danmark 1986 med romanen ”Til Sommer”. I Sverige blev hon känd genom romantrilogin om TV-journalisten Therese Skaarup. Debattboken ”Min mosters migrän” om feminism och kvinnlig identitet kom på svenska 2002 och etablerade henne på allvar i Sverige.

—-
Premiären fick en extra nerv. Först var ljudet i mikrofonerna fel inställda så dialogen i början mellan den före detta presidenten och premiärministern Andrej Lupkin (som föreställer Putin) och tv-journalisten Kate Smith hördes inte längre än till de första raderna i salongen. Efter några minuter gav några ur publiken upp och ropade högt att ljudet måste höjas.

Efter ytterligare en stund reste sig en person på de främre raderna och ropade efter läkare. En kvinna i publiken hade blivit dålig, ambulans kallades dit och alla i publiken fick gå ut ur salongen.
Efter en stund kunde föreställningen sätta fart igen och vi fick också informationen att kvinnan som blivit dålig efter en stund kunnat gå ut själv till ambulansen.

Mer om föreställningen på Stadsteaterns hemsida.’

Amanda Lövkinst på bloggen Lindrig huliganism bloggar mycket om Ryssland och var också på premiären,

Foto: Bengt Wanselius

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,