Moskva 7 oktober som hade premiär på Stockholms Stadsteater den dramatiska dagen 11 september fick en premiär med en del dramatik i sig.
Pjäsen handlar om den ryska journalisten Anna Politkovskaja (i pjäsen under namnet Nina Krasnova) som mördades den 7 oktober 2006 och är skriver av den danska författaren Hanne-Vibeke Holst. Pjäsförfattaren var på plats på premiären, hon satt för övrigt några rader framför oss och vi såg hur en tv-kamera följde henne tätt in i salongen, med kameran nästan upptryckt i hennes ansikte. Det måste bli väldigt täta närbilder.
”Moskva 7 oktober” handlar om Putins Ryssland, om hur pressfriheten stympas, om övergrepp på mänskliga rättigheter som ursäktas av statsledningen med argumentet att det är jakt på terrorister. Föreställningen berättar om journalisten Nina Krasnova och ju mer slutet närmar sig desto obehagligare blir det, eftersom vi vet att hon går mot sin död.
En parallellhandling är en brittisk tv-journalist, Kate Smith, som spelar av Nadja Mirmiran beviljats en intervju med en till åren kommen tunnhårig tidigare president och premiärminister, spelad av Etienne Glaser. Den före detta presidenten och premiärministern har fått ett uppdrag för att leda kampen mot nedklubbning av sälungar.
Intervjun sker i framtiden och börjat i lättsam ton och han får breda ut sig om sin empatiska förmåga och sina känslor för de utsatta sälungarna, men under föreställningen gång hårdnar intervjun och journalisten ställer allt fler besvärande frågor.
Etienne Glasers åldrande politiker är en studie i hur maktfullkomliga personer inför sig själv kan försvara sina handlingar och beslut.
Denna intervju sker på ena delen av scenen och på övriga delar av scenen tar berättelsen om händelserna som föregår mordet på Nina Krasnova.
Det som slår mig när jag ser den är vilket angrepp på mänskliga rättigheter som pågår i ett grannland till oss. Ryssland har ju faktiskt en gräns mot oss långt upp i norr och vi kan åka båt till Ryssland över Östersjön.
Det händer skrämmande mycket där som vi alltför sällan får höra talas om i våra medier.
En människa som väljer att stå upp för de mänskliga rättigheterna så intensivt som Nina Krasnova kan få offra annat i livet. Hennes man Viktor Krasnov super ner sig i sin stora självömkan för att hans fru inte har tid med honom och barnen blir rädda av dödshoten som lämnas med blommor och paket. Detta skildras också i pjäsen.
Det slår mig att hon det varit en man som förde Nina Krasnovas kamp hade säkert familjen ställt upp mer.
Nina Krasnova spelas av Katarina Ewerlöf, så sminkad att det är svårt att känna igen Ewerlöf.
Jag tycker mycket om scenlösningen, att allt finns på scenen hela tiden och de skådespelare som inte är med i en scen sitter på en stol på scenen.
Pjäsen är Hanne-Vibeke Holsts första teaterpjäs, hon har tidigare skrivit för film och TV och har varit verksam som frilansjournalist sedan 1987. Hon började sin journalistbana som anställd på bland annat Berlingske Tidende. Hon debuterade som författare redan som 21-åring med ungdomsboken ”Heja Maja””. Sitt stora genombrott fick hon i Danmark 1986 med romanen ”Til Sommer”. I Sverige blev hon känd genom romantrilogin om TV-journalisten Therese Skaarup. Debattboken ”Min mosters migrän” om feminism och kvinnlig identitet kom på svenska 2002 och etablerade henne på allvar i Sverige.
—-
Premiären fick en extra nerv. Först var ljudet i mikrofonerna fel inställda så dialogen i början mellan den före detta presidenten och premiärministern Andrej Lupkin (som föreställer Putin) och tv-journalisten Kate Smith hördes inte längre än till de första raderna i salongen. Efter några minuter gav några ur publiken upp och ropade högt att ljudet måste höjas.
Efter ytterligare en stund reste sig en person på de främre raderna och ropade efter läkare. En kvinna i publiken hade blivit dålig, ambulans kallades dit och alla i publiken fick gå ut ur salongen.
Efter en stund kunde föreställningen sätta fart igen och vi fick också informationen att kvinnan som blivit dålig efter en stund kunnat gå ut själv till ambulansen.
Mer om föreställningen på Stadsteaterns hemsida.’
Amanda Lövkinst på bloggen Lindrig huliganism bloggar mycket om Ryssland och var också på premiären,
Foto: Bengt Wanselius
Läs även andra bloggares åsikter om Moska 7 oktober, demokrati, Hanne-Vibeke Holst, Katarina Ewerlöf, Stockholms Stadsteater, Etienne Glaser