Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Lubiewo – kärleksön, recensionen

by

Lubiewo – kärleksön
Av Lucas Svensson efter Michal Witkowskis roman
Regi Ronnie Hallgren
Musik: Moto Boy
Göteborgs Stadsteater
Premiär 30 mars 2012

Det skulle gå att ha rubriken ”Lubiewo – kärleksön: kukar, kukar, kukar” på den här recensionen. För män som älskar just kuk är vad det här bittra dramat cirkulerar kring. Och ordet ”kuk” används i överflöd och vi får också se några sådana.

Patricia (spelas av Björn Kjellman) och Lukrecia (spelas av Sven-Åke Gustavsson) är två åldrade fjollor. Håret har glesnat och biivit grått, de sitter i den park där de som yngre brukade ragga upp unga kraftfulla män och de minns sina fjollvänner, som nu är döda. De är bedrövade över att leva i ett Polen som kastat ut kommunismen, i den nya kapitalistiska världen har inte deras liv förbättras. De tillhör fortfarande samhällets bottenskikt och de har svårare att hitta unga män när inte längre den röda arméns soldater finns att ragga upp.

Det är den yttre handlingen men egentligen handlar denna bittra, strama, kalla berättelse om annat. Jag tycker på sätt och vis den inte ens primärt handlar om bögar eller homosexuella. Patricia och Lukrecia är en speciell slags homosexuella män som är fixerade vid att ha sex med män där sex är det viktiga och inte relationen. De söker inte någon partner eller någon att älska på annat sätt än att ha sex med. Sex med män är vad deras liv kretsar kring. Eftersom deras läggning varit förbjuden eller inte önskvärd har de levt ett liv i utanförskap.

Vad har gjort dem så utan förmåga till långvariga relationer? Om de hade haft samma förhållande till sex men till kvinnor istället, då hade de inte betraktats som samhällets bottenskikt och de hade inte varit hänvisade till att ragga i en skum park och på pissoarer. Föreställningen får igång tankarna, den är stark och den är delvis ganska provocenrande. Ordet ”kuk” sägs säkert femtio gånger under föreställningen och vi får se minst tre nakna män som visar sitt könsorgan.

Att åldras är en del av livet, vilket vi kan förhålla oss till på många olika sätt. Att åldras för en människa som bygger hela sitt liv på att vara sexuellt aktraktiv och sexuellt aktiv är åldrandet svårare. Björn Kjellan och Sven-Åke Gustavsson speglar de två åldrade fjollorna Patricia och Lukrecia naket, ömsint, trovärdigt och så mänskligt.

”Lubiewo – kärleksön” har en lång rad starka skådespelarinsatser, inte bara Björn Kjellman och Sven-Åke Gustavsson: Eivin Dahlgren som den sorgliga Jessie som dör i aids imponerar liksom David Fukamachi Regnfors som den unge mannen, författarens alter ego, för att nämna några. David Fukamachi Regnfors är en begåvad ung skådespelare vi lär få se mer av.

Scenografin var estetiskt stram och kall: ett stort rum med cementväggar, kanske är det en stor fuktig källare eller ett gravvalv, som inramat föreställningen på ett starkt sätt.

Musiken till föreställningen är skapad av Moto Boy alias Oskar Humlebo. Hans sakrala vackra vemodiga stämma och hans fina gitarrspel är helt rätt. Det som däremot är helt fel är att föreställningen inte använder mer av hans stämnings-skapande musik. Ett stort minus för att regissören låter musiken stå i skymundan. Oskar Humlebo själv är däremot med på scen nästan hela tiden, han får stå i bakgrunden med sitt vitsminkade ansikte och röda läppstift, med gitarren hängande i ett band för att skapa en bild, en suggestiv bild. Men vi ville ha mer av hans musik.

”Lubiewo – kärleksön” lämnar nog ingen oberörd, men den som tar illa upp av ordet ”kuk” och mäns könsorgan ska kanske se upp.

Skådespelare:
Björn Kjellman, Sven-Åke Gustavsson, Anna Bjelkerud, Eivin Dahlgren, Eric Ericson, Fredrik Evers, David Fukamachi Regnfors, Nils Granberg, Oskar Humlebo, Lars Väringer, Kjell Wilhelmsen, Ulf Rönnerstrand, Johan Karlberg, Christoffer Strandberg.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Fullsatt premiär av Strindbergs Påsk i Sofia församling

by

Påsk av August Strindberg
Sofia Församling, Stockholm
Premiär den 29 mars 2012

Inte bara teatrarna uppmärksammar Strindbergsåret 2012. I samband med Hungerveckan i Svenska kyrkan på Södermalm bjuder Sofia församling på August Strindbergs passionsdrama Påsk. Stora församlingssalen var fullsatt till sista stolen vid premiären den 29 mars.

Svenska kyrkan berättar:

I PÅSK (1900) skildrar August Strindberg en familjs våndor och drömmar i ljuset av påskens drama. Ett i grunden optimistiskt drama om hoppet och livstron som överraskar och återvänder – nästan som en naturlag.

Ensemblen består av skådespelare som på olika sätt har anknytning till Sofia.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag:

Skådespelarna, som på olika sätt har anknytning till Sofia, gör en utmärkt tolkning av karaktärerna. Pjäsen passar bra att spela på den ganska lilla scenen, som prytts med spetsgardiner, en soffa, ett köksbord och ett piano. Var och en av de tre akterna inleds med mäktig pianomusik ur Joseph Haydns Jesu sju ord vid korset.

Jag skulle absolut rekommendera föreställningen, men dessvärre verkar alla föreställningar redan vara slutsålda. Låt oss hoppas på extraföreställningar.

I rollerna: Marie-Louise Riise, Benjamin Hagberg, Helena Simonsson, Nanny Nilsson, Tobias Ulfvebrand och Bengt Einarsson
Regi av prästen och dramatikern Dag Lindberg
Ljus: Oskar Dzwill
Musik: Arne Johansson
Kostym: Eva Carlsson Werle

Biskop emerita Caroline Krook inleder (utom den 4 april) kvällen med att tala om Strindbergs dramatik och om dramat Påsk.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

She Stoops To Conquer – farsartat roligt från National Theatre London

by

She Stoops To Conquer
Manus Oliver Goldsmith
Regi Jamie Lloyd
National Theatre London
Livesändning via Folkets Hus och Parker
29 mars 2012

She Stoops To Conquer är en komedi: skruvad, farsartad och ja, ibland på gränsen till brittisk buskis.
När föreställningen sändes över världen och till de svenska biograferna var det föreställningens sista uppsättning. Jag tror att det märktes. Skådespelarna var så samspelade som de kan bli efter en säsong. Jag tror att det också tog sig friheter att spela ut för fulla muggar, speciellt tänker jag på Sophie Thompson om spelade Mrs Hardcastle och gjorde henne till en lustig gammal dam som talade som om hon hade tappat löständerna, nästan överspel. Om alla hade överdrivit sitt spel så hade det blivit buskis.

Handlingen:
Den välbeställde Hardcastle ser fram emot att få presentera sin dotter för sin gamle väns son Marlow, i hopp om att det ska leda till äktenskap. Men på grund av playboyen Lumpkin tror Marlow att Hardcastle är en gästgivare, och Hardcastles dotter är den lokala barservitrisen.

Den goda nyheten är att Marlow är för blyg för att uppvakta damer från sin egen klass, men är en hejare på att charma damer från andra samhällsskikt, vilket han tror att dottern är. Alltmedan Hardcastle blir allt mer upprörd, blir fröken Hardcastle alltmer förtjust i sin nye friare. Förvirringen är total, kärleken blomstrar och kaos följer i dess spår.

Som sagt: upplagt för en typisk förvecklingskomedi, på gränsen till buskis Det som gör att den inte trillar ner i buskisträsket är förstås duktiga samspelade skådespelare, ett fantastiskt manus med språkliga krumbukter och en rolig drift med det brittiska klass-samhället och mansrollerna.
Den som är intresserad av dräkter och kostym lär få sitt lystmäte mättat. Det ligger ett enormt arbete bakom de tidstypiska dräkterna från 1700-talet med många detaljer.

Föreställningen fick bra kritik av den brittiska pressen när den hade premiär 2011:
”En underbar kväll med engelsk komik i högsta klass”, skrev The Guardian.
”Ett underbart spektakel”, skriver Sunday Telegraph och ger föreställningen högsta betyg. Och The Guardian skriver att de lämnar teatern ekande av publikens glädje.

Oliver Goldsmiths She Stoops to Conquer från 1773 är en av Englands mest välkända komedier. På sätt och vis kan pjäsen ses som en hyllning till kaos, kurtis och den dysfunktionella familjen.

Oliver Goldsmith som skrivit komedin är en intressant personlighet. Han är en irländsk författare som föddes 1728 i Pallasmore och dog 1774 i Londone.
Hans far var präst och Oliver Goldsmith studerade vid Trinity College i Dublin och sedan i Edinburgh, där han läste medicin. Han gjorde omfattande resor i Europa och återvände sedan till England. 1761 träffade han Samuel Johnson och blev medlem av dennes Literary Club.
Han har bland annat skrivit The Citizen of the World (1762; en serie brev av en påhittad kinesisk resenär), den idylliska prästgårdsromanen The Vicar of Wakefield (”Prästen i Wakefield”; 1766), poemet The Deserted Village (1770) samt komediskådespelet She Stoops to Conquer (1773).
Det sorgliga är att Goldsmith vid sin död var svårt skuldsatt.

Det är ju synd att livesändningen gjordes precis när föreställningen läggs ned, så den som blir nyfiken och vill se den live i London inte kan göra det.

Mer om Oliver Goldsmith i Wikipedia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Paradisets Barn – ett modigt projekt som lyfter när det absurda får råda

by

Pjäs: Paradisets Barn
Scen: Lilla Scenen, Dramaten
Premiär: 2012-03-24
Regi: Ellen Lamm

Filmen Paradisets Barn är en av filmhistoriens största bedrifter. Inspelad i ett av nazisterna belägrat Paris, med en regissör som på grund av (delvis) judisk börd fick lämna arbetet, förseningar och komplikationer var den enorma produktionens främsta signum. Ändå sjuder filmen av liv och glädje, där den mystiskt undflyende Garance kryssar fram mellan uppvaktande herrar som alla vill ha henne för hennes skönhet – och som alla älskar, eller är oförmögna att älska, henne för just den.

Ellen Lamm lyfter i sin scenversion av filmen helt sonika ut den från Paris och låter handlingen vara förpassad till inspelningen av en radioversion av filmen. Som projekt betraktat är det modigt, för den ursprungliga historien är på inget sätt lätt att följa. Karaktärerna är talrika och handlingen myllrar av referenser till gammal fransk teatertradition.

I centrum står Garance, i Elin Klingas svala tolkning lika otillgänglig och mystisk som någonsin på filmduken. Det enda som väcker henne ur det uttråkade slummer där beundrarnas uppvaktande inviter på sin höjd är tidsfördriv, är den till blyghet nedtryckta Baptiste. Oskuldsfull, men också full av drömmar om att få beröra och väcka människor till tårar. Hamadi Kemiri gör denne klassiskt sorgsna clown säkert, med en tonårings trumpenhet. Plågade av sina förflutna, på ett eller annat sätt på ständig flykt, hittar de varandra en kort stund för att därefter ryckas från varandra. Att tro på kärleken är inte lätt när själva livet inte visat något annat än orättvisa, tycks filmens och pjäsens författare Prévert vilja säga oss.

När berättelsen tar sin start i en inspelningen av en radiopjäs blir rörelsen mellan verklighet och fantasi smidig. Pjäsen blir mer absurd än filmen och spelet mindre naturalistiskt. Märkligt nog lyfter pjäsen på riktigt först när den får utspela sig i ”sin egen” värld, och det tillgjorda och absurda får råda. Greppet med en radioversion av filmen är ett verktyg, som i sig inte tillför berättelsen någon dimension. Det blir en lång inledning, en väntan på att något ska börja, där den riktiga nerven mellan skådespelarna inte riktigt infinner sig (dock en eloge till Filip Alexanderson som gör en makalöst koncentrerad ljudtekniker). Känslan är att de, liksom vi, väntar på att det riktiga spelet ska börja och deras roller as i anspråk av Paradisets Barns riktiga karaktärer. Det är en vacker ansats, som faller på mållinjen.

Text: Johan Ranstam

Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Treater – skrattfest hela dagen på Intiman

by

Treater: Matsalen, Vardagsrummet, Trädgården
Manus: Alan Ayckbourn
Regi: Emma Bucht
Scenografi: Zofi Nilsson
Intiman i Stockholm
Premiär 24 mars 2012

Treater är tre föreställningar på drygt en och en halv timme var som skildrar samma människor, på samma plats och under samma tre dagar – men skildrade lite annorlunda beroende på i vilket rum spelet sker: matsalen, vardagsrummet eller i trädgården.
Räkna med skrattfest och dråpliga situationer: regissören Emma Bucht har en rollista med några av de skickligaste svenska komediskådespelarna som Johan Ulveson, Johan Rheborg, Vanna Rosenberg, Erik Johansson, Josephine Bornebusch och Maria Kulle.

Annie är 35 år och bor i ett stort hus på den brittiska landsbygden där hon vårdar sin sjuka mor, som bor i ett rum på övervåningen. Annie har två syskon: broder Reg och systern Ruth, som både är gifta och bor på annan ort. En dag tycker Annie att hennes bror och hans fru Sarah gott kan ställa upp lite och ta hand om mamman en helg. Annie har blivit ivägbjuden en helg av en uppvaktande kavaljer. Det är bara det att mannen hon ska iväg med är Norman, hennes systers man och inte den trevliga uppvaktande grannen som hennes bror och svägerska hade hoppats skulle bli hennes kavaljer. Svägerskan övertalar Annie att inte åka iväg – men då kommer Norman dit. Grannen Tom, som är förälskad i Annie, kommer också, fast han är väldigt trög och har svårt att få ur sig att han gillar Annie.

Ja det är fullt av förvecklingar, som i de flesta av Alan Ayckbourns komedier. Det kräver duktiga skådespelare som är samkörda, där dialogerna sitter. Förvecklings-komedier kan lätt bli fars och ännu värre buskis. Nu klarar dessa sex skickliga skådespelare, som väntat, att hålla uppe fart och kvalitet. Jag skrattade gott många gånger. Speciellt roligt hade jag åt Josephine Bornebusch spydiga kvinnoroll Ruth, en luttrad kvinna med skarp tunga, snygg och fåfäng och vägrar bära glasögon, fast hon ser extremt dåligt, å andra sidan är hon skarpsynt när det handlar om relationer.

Norman är ett charmtroll men samtidigt manövrerar han alla människor, eller försöker i alla fall styra allt för att han själv ska underhållas. Under den charmiga ytan bor en psykopat. Vad är det som gör att många människor inte ser det, utan fascineras av dessa typer?

Treater består alltså av tre olika delar som är som egna pjäser – men ändå rekommenderar jag att försöka se alla tre, för de bildar trots allt en helhet. De spelas i följd på lördagar men det går att se en i taget, tre kvällar i rad, onsdag till fredag.

Jo, det går att se några ologiska detaljer i helheten – men det gör inget, den här föreställningen ska inte analyseras för mycket: den är underhållande och det räcker långt. Att ge människor tillfälle att skratta är ett uppdrag så gott som något. Även om jag gillar draman som tar upp mer existentiella frågor eller tar upp samhällskritik kan jag lugnt låta mig roas av tre skruvade komedier som inte har något större budskap också, bara för att njuta av skådespelarnas skicklighet och ett bra manus som fungerar och av den fina scenografin med vridscenen där de tre rummen kunde snurra runt. Sedan ska vi inte underskatta komedins sätt att skildra människor på gott och ont.

Trilogin Matsalen, Vardagsrummet och Trädgården hade urpremiär 18 och 25 juni och 2 juli 1973 på The Library Theatre i Scarborough. Våren 1974 hade de Londonpremiär. Alan Ayckbourn, som skrivit komedierna är en av Storbritanniens med spelade pjäsförfattare och han har hittills skrivit 75 pjäser.

Fotograf: Mats Bäcker

Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,