Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

homosexuella

Lubiewo – kärleksön, recensionen

by

Lubiewo – kärleksön
Av Lucas Svensson efter Michal Witkowskis roman
Regi Ronnie Hallgren
Musik: Moto Boy
Göteborgs Stadsteater
Premiär 30 mars 2012

Det skulle gå att ha rubriken ”Lubiewo – kärleksön: kukar, kukar, kukar” på den här recensionen. För män som älskar just kuk är vad det här bittra dramat cirkulerar kring. Och ordet ”kuk” används i överflöd och vi får också se några sådana.

Patricia (spelas av Björn Kjellman) och Lukrecia (spelas av Sven-Åke Gustavsson) är två åldrade fjollor. Håret har glesnat och biivit grått, de sitter i den park där de som yngre brukade ragga upp unga kraftfulla män och de minns sina fjollvänner, som nu är döda. De är bedrövade över att leva i ett Polen som kastat ut kommunismen, i den nya kapitalistiska världen har inte deras liv förbättras. De tillhör fortfarande samhällets bottenskikt och de har svårare att hitta unga män när inte längre den röda arméns soldater finns att ragga upp.

Det är den yttre handlingen men egentligen handlar denna bittra, strama, kalla berättelse om annat. Jag tycker på sätt och vis den inte ens primärt handlar om bögar eller homosexuella. Patricia och Lukrecia är en speciell slags homosexuella män som är fixerade vid att ha sex med män där sex är det viktiga och inte relationen. De söker inte någon partner eller någon att älska på annat sätt än att ha sex med. Sex med män är vad deras liv kretsar kring. Eftersom deras läggning varit förbjuden eller inte önskvärd har de levt ett liv i utanförskap.

Vad har gjort dem så utan förmåga till långvariga relationer? Om de hade haft samma förhållande till sex men till kvinnor istället, då hade de inte betraktats som samhällets bottenskikt och de hade inte varit hänvisade till att ragga i en skum park och på pissoarer. Föreställningen får igång tankarna, den är stark och den är delvis ganska provocenrande. Ordet ”kuk” sägs säkert femtio gånger under föreställningen och vi får se minst tre nakna män som visar sitt könsorgan.

Att åldras är en del av livet, vilket vi kan förhålla oss till på många olika sätt. Att åldras för en människa som bygger hela sitt liv på att vara sexuellt aktraktiv och sexuellt aktiv är åldrandet svårare. Björn Kjellan och Sven-Åke Gustavsson speglar de två åldrade fjollorna Patricia och Lukrecia naket, ömsint, trovärdigt och så mänskligt.

”Lubiewo – kärleksön” har en lång rad starka skådespelarinsatser, inte bara Björn Kjellman och Sven-Åke Gustavsson: Eivin Dahlgren som den sorgliga Jessie som dör i aids imponerar liksom David Fukamachi Regnfors som den unge mannen, författarens alter ego, för att nämna några. David Fukamachi Regnfors är en begåvad ung skådespelare vi lär få se mer av.

Scenografin var estetiskt stram och kall: ett stort rum med cementväggar, kanske är det en stor fuktig källare eller ett gravvalv, som inramat föreställningen på ett starkt sätt.

Musiken till föreställningen är skapad av Moto Boy alias Oskar Humlebo. Hans sakrala vackra vemodiga stämma och hans fina gitarrspel är helt rätt. Det som däremot är helt fel är att föreställningen inte använder mer av hans stämnings-skapande musik. Ett stort minus för att regissören låter musiken stå i skymundan. Oskar Humlebo själv är däremot med på scen nästan hela tiden, han får stå i bakgrunden med sitt vitsminkade ansikte och röda läppstift, med gitarren hängande i ett band för att skapa en bild, en suggestiv bild. Men vi ville ha mer av hans musik.

”Lubiewo – kärleksön” lämnar nog ingen oberörd, men den som tar illa upp av ordet ”kuk” och mäns könsorgan ska kanske se upp.

Skådespelare:
Björn Kjellman, Sven-Åke Gustavsson, Anna Bjelkerud, Eivin Dahlgren, Eric Ericson, Fredrik Evers, David Fukamachi Regnfors, Nils Granberg, Oskar Humlebo, Lars Väringer, Kjell Wilhelmsen, Ulf Rönnerstrand, Johan Karlberg, Christoffer Strandberg.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Facebookgrupp med bild på två män som kysser varandra togs bort

by


Att lägga upp kyssbilder på Facebook går för sig. Så länge det inte handlar om två män.
Nu är det folkstorm mot sociala medier-jätten efter att en supportgrupp – med den här bilden – har stoppats.
Berättar Expressen.

Bakgrunden är att två homosexuella män nekades att komma in på baren John Snow i Soho i London.
Medier skriver att männen själva uppfattat det som att anledningen till att de inte släpptes in var att de kysste varandra.
Många tog parti för männen och en supportgrupp skapades på Facebook.
Gruppen fick snabbt flera medlemmar men den stängdes snabbt av Facebook. Orsak: Gruppen hade en bild på två män som kysstes.

Att amerikanska företag har en för oss rätt överdrivet pryd inställning till allt som har med sex att göra, det vet vi ju. Som Ulrika Kärnborg berättar i en kulturartikel i Aftonbladet är Twilight-serien en av de böcker som amerikanarna helst vill censurera och få bort från bibliotek:

Både road och oroad kikar jag på den amerikanska biblioteksföreningens, American Liberary Associations (ALA), lista över de tio böcker som amerikanerna förra året jobbade hårdast för att få bort från bibliotekens hyllor. Här dominerar nyskriven litteratur – och faktiskt många bästsäljande författare som Stephenie Meyer, vars smygporriga vampyrserie Twilight har orsakat moralpanik bland tonårsföräldrar.

Samtidigt som USA är bland de mest krigshetsande länderna i världen och tillåter grovt våld i filmer är en liten kyss mellan två män förbjudet enligt amerikanska mått.

Fegt av Facebook och i allra högst grad diskriminerande gentemot de homosexuella.

En kyss är en kyss och borde inte spela någon roll om det är mellan två män, två kvinnor eller en man och en kvinna

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ny, mogen och rolig film av Ella Lemhagen om hur det går med familjelyckan när bebisen visar sig vara en ligist

by

Gillade du ”Tsatsiki, morsan och polisen”? Då kommer du nog inte att bli besviken på Patrik 1,5. Men det här är en ännu mer angelägen och tänkvärd film, som dessutom ofta lockar till skratt. Handling: Äkta paret Göran och Sven (spelade av Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson) har blivit godkända för adoption. Problemet är att det saknas givarländer som accepterar homosexuella föräldrar. En dag öppnar sig en möjlighet att få adoptera ett svenskt föräldralöst barn, ”Patrik 1,5” Men när Patrik anländer visar han sig vara någon annan än de trott. Ett kommatecken har hamnat fel i byråkratin och in kliver en femtonårig homofob med kriminellt förflutet. Se trailern http://www.sf.se/filmer/film?filmid=16002582
I Ella Lemhagens nya film ställs ofta sociala konventioner och fördomar på huvudet på ett sätt som väcker eftertanke lika mycket som det lockar till skratt. Måste man ha barn för att familjelyckan ska bli total? Och vad händer när detta barn är en strulig tonåring? Och frågar om han ska kalla papporna för ”Pappa och Pippa”? Detta parat med trovärdigt skådespeleri – i synnerhet av 17-årige Tom Ljungman som spelar Patrik – bra kameraarbete och klippning, så förstår ni att ”Patrik 1,5” mer än sevärd. Lägg till detta välvald filmmusik av bland andra ”Kissin Cousins” (http://www.myspace.com/thekissincousins). Sammantaget ger ”Patrik 1,5” ett filmiskt och socialt betydligt mognare intryck än hennes lågvattenmärke ”Om inte” från början av seklet. Visst gnuggar hon in sensmoralen något varv för mycket i slutet, men det gör just inget, för då är vi redan helt med på tåget. Nu är Ella Lemhagen återigen på rätt spår, och det med stormfart! Socialt och humanistiskt patos med humor som visar att svensk film har ångan uppe, sammanfattningsvis. Premiär 12 september
Lena Gavelin