Pjäs: Paradisets Barn
Scen: Lilla Scenen, Dramaten
Premiär: 2012-03-24
Regi: Ellen Lamm
Filmen Paradisets Barn är en av filmhistoriens största bedrifter. Inspelad i ett av nazisterna belägrat Paris, med en regissör som på grund av (delvis) judisk börd fick lämna arbetet, förseningar och komplikationer var den enorma produktionens främsta signum. Ändå sjuder filmen av liv och glädje, där den mystiskt undflyende Garance kryssar fram mellan uppvaktande herrar som alla vill ha henne för hennes skönhet – och som alla älskar, eller är oförmögna att älska, henne för just den.
Ellen Lamm lyfter i sin scenversion av filmen helt sonika ut den från Paris och låter handlingen vara förpassad till inspelningen av en radioversion av filmen. Som projekt betraktat är det modigt, för den ursprungliga historien är på inget sätt lätt att följa. Karaktärerna är talrika och handlingen myllrar av referenser till gammal fransk teatertradition.
I centrum står Garance, i Elin Klingas svala tolkning lika otillgänglig och mystisk som någonsin på filmduken. Det enda som väcker henne ur det uttråkade slummer där beundrarnas uppvaktande inviter på sin höjd är tidsfördriv, är den till blyghet nedtryckta Baptiste. Oskuldsfull, men också full av drömmar om att få beröra och väcka människor till tårar. Hamadi Kemiri gör denne klassiskt sorgsna clown säkert, med en tonårings trumpenhet. Plågade av sina förflutna, på ett eller annat sätt på ständig flykt, hittar de varandra en kort stund för att därefter ryckas från varandra. Att tro på kärleken är inte lätt när själva livet inte visat något annat än orättvisa, tycks filmens och pjäsens författare Prévert vilja säga oss.
När berättelsen tar sin start i en inspelningen av en radiopjäs blir rörelsen mellan verklighet och fantasi smidig. Pjäsen blir mer absurd än filmen och spelet mindre naturalistiskt. Märkligt nog lyfter pjäsen på riktigt först när den får utspela sig i ”sin egen” värld, och det tillgjorda och absurda får råda. Greppet med en radioversion av filmen är ett verktyg, som i sig inte tillför berättelsen någon dimension. Det blir en lång inledning, en väntan på att något ska börja, där den riktiga nerven mellan skådespelarna inte riktigt infinner sig (dock en eloge till Filip Alexanderson som gör en makalöst koncentrerad ljudtekniker). Känslan är att de, liksom vi, väntar på att det riktiga spelet ska börja och deras roller as i anspråk av Paradisets Barns riktiga karaktärer. Det är en vacker ansats, som faller på mållinjen.
Text: Johan Ranstam
Foto: Roger Stenberg
Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, teater, recension, Elin Klinga
Filip ALEXANDERSSON – inte Nilsson, Alexandersson!