Teaterkritik

Dramatiker: Kristian Hallberg (manus baserat på intervjuer)

Regi: Johanna Larsson

Scenograf & kostymdesigner: Linda Wallgren

Koreograf: Fredrika Byman Moberg

Kompositör: Kristina Issa

Maskdesigner: Lars Carlsson

Ensemble: Sofia Pekkari, Ramtin Parvaneh, Eleftheria Gerofoka, Aleksandra Gazibaric (praktikant) och Seth Manteus (praktikant)

Övriga medverkande: Kristina Issa, Fortesa Hoti, Jasmin Rama, Malak Alrabeaa, Nour Gaarib, Selim Rama och Sara Garib

Samarbete mellan Dramaten och Backa Teater

Premiär: 28/9 2026

Spelas till och med 27/11

Trots att Kulturbloggen bjöds in till premiären (en inbjudan som hamnade i skräpposten) fick vi inte plats. Fick avvakta med sällsynt spårvagnsresa till Angereds centrum tills 7/10. Såg på denna black box-teater som besöktes första gången cirka 1984 kvällsföreställningen detta datum tillsammans med bland andra Stadsteatern konstnärliga ledare. Borde ha ägnat tid åt föreliggande text långt tidigare eftersom iscensättningen byggd kring dokumentärt stoff fängslade mig. Tankar och funderingar väcktes. Oavsett om man har någon relation till ryktbara området eller ej ska betonas att Kristian Hallberg och Johanna Larsson i samarbete med ett par av skådespelarna skapat ett inbjudande tilltal med situationer som inte skönmålar utan exponerar ett prisma av perspektiv. Angelägna ämnet kan ses som en pendang till ett verk riktat till barn på samma scen, nämligen Hemma hos som recenserades här 2022.För egen del kan jag bara erinra mig tre tillfällen då jag besökt postadress 424 när det inte handlat om besök på Blå Stället. Remarkabelt med tanke på mängden människor som bor här ute med Hjällbo i söder och Rannebergen plus Gårdsten i norr.

Vilken skillnad gentemot det till lika delar obegripliga och vulgära haveri som veckan före hade premiär på Backa, en premiär som gjorde mig gruvligt besviken. Tycker synd om lärarna som ska samtala om rollfigurernas gränslöshet och för gymnasister och elever i årskurs 9 bena ut vad den förvirrande intrigen i Cross (tvetydig titel) gick ut på. Vid sådana magplask avstår jag hellre än att att ödsla tid på att nagelfara. Känslan av att blivit utsatt för en testballong uppstod och man önskade att timmarna tillbringats någon annanstans.

Hur annorlunda då mot genomlysningen av nordöstra Göteborg tjugo år efter Mattias Anderssons Mental States of Gothenburg. Tror jag missade den uppsättningen. Glad för att jag fick chansen att se den fristående fortsättningen med sin alluderande titel. Litterärt bevandrade känner till epokgörande Look Back In Anger vars så kallade diskbänksrealism indikerade en ny riktning för engelska samtidsskildringar på scen under 50-talet. ( Filmatiserades med en domderande Richard Burton i huvudrollen och John Osborne blev en berömdhet på kuppen.) Slår mig nu att somliga av aktörerna på Angeredsteatern representerar röster vars självförtroende uppvisar likheter med uppbrusande skrävlaren Jimmy i Se dig om i vrede. Vidare överensstämmer collagets titel nära nog med en sentimental fullträff från Oasis, vilket möjligen kan ses som Göteborgsvitsande lek med ord. Vill flika in att jag som kulturturist i Stockholm såg Mattias Anderssons Mental states of Sweden på Dramaten 2013.

Kristian Hallberg förknippar jag främst med ett antal uppsättningar på Folkteatern i Göteborg vilka han skrivit, bearbetat och/ eller regisserat. Av verk den prisade teaterprofilen haft helt eller delat ansvar för på nämnd institution som recenserats av undertecknad, ska Jag var här först, Bröderna Mozart samt K framhållas. Frilansande regissören Johanna Larsson kan också titulera sig projektledare och ljussättare. Jag recenserade hennes Jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backa. Sedan 2019 är Larsson konstnärlig ledare för Angereds Teater.

På deras hemsida kan man läsa om tillvägagångssättet för Look Back In Angered Att utgå från verkliga berättelser har blivit en röd tråd för teatern, något senaste produktionen verkligen vittnar om. Samtal bokades in med folk bosatta, verksamma eller/ och uppväxta nordost om Göteborg. Studeras Polisens listor över problemområden hittas Lövgärdet och Hjällbo på listan över särskilt utsatta områden medan Gårdsten platsar på förteckning över landets fyrtiosex utsatta områden.

Intervjuerna skedde på teatern, fik, fritidsgårdar, i lägenheter och på arbetsplatser. Förtroenden skapades. Man nådde fram djupt personliga frågor vilka anonymiserades. De som ville ställa upp svarade i något fall med dikter. Pratade om allt ifrån tv-serier till kärlek, våld, politik och drömmar. Handlar om att se framåt, inte bakåt. Flera som delade med sig av sina berättelser tipsade i sin tur om andra. Manus knådades slutligen fram utifrån sexton personers svar och vittnesmål. Hallberg avslutar skildringen av hur insamlandet av stoff förlöpte, genom att rikta sig till publiken med en uppmaning som bränner till, en formulering Hallberg själv använder för övrigt. Vi betraktare ombeds att sätta oss själva i intervjustolen för att skärskåda oss själva och vår geografiska plats. ”Vem är din förebild? Vad är det viktigaste som hänt dig? Och hur kommer det sig att du hamnade på den här platsen?” Svaren på dessa kluriga frågor kan avslöja mycket om din person, eller hur?

Kortversionen av ovanstående redovisning förmedlas inledningsvis av Sofia Pekkari och Ramtin Parvaneh. Pekkari har jag sett på Dramaten och hon förekommer i flera tv-serier och filmer. Hennes far Ingmar ”Spingo” Nilsson framförde sin John Lennon-tribut på ett årsmöte i SEKO som jag deltog i. Han tillhörde musikerna på Backa och ingick i Röda Ropet. Parvaneh å sin sida har också synts i teve och ingått i ensemblen i åtskilliga uppsättningar på Backa. När presenterade skådespelare befann sig i startblocken för respektive karriär medverkade de i den omtalade Mental States of Gothenburg på samma scen.

Under halvannan timme iscensätts såväl essensen av Hallbergs noggrant genomförda samtal som förhållanden kring själva intervjuprocessen. Ensemblen går blixtsnabbt in och ur ett myller av roller, varav somliga återkommer i fördjupande scener. Att intervjuobjekten ibland stör varandra, dyker upp efter avtalad tid och mestadels exponerar orubbligt självförtroende tillför verket en komisk anstrykning. Till en början är den stora svarta ytan framför oss ganska kal. Vid ett belamrat bord sitter Kristina Issa med sin portabla synt och en mikrofon. Hon påstår sig sakna vetskap om Mattias Anderssons gärning, vilket för en vuxen teatervan publik blir till humor. Efter ett tag får soundscape-tillverkare Issa sällskap av vad som verkar vara en scentekniker. Han sätter sig nämligen bakom ett trumset och levererar kaskader av fills emellan växlingar av scener och ett bombastiskt samspel med kompositör Issa.

Mycket hinner hända. Kontexten är området i sig, vilket ger en motsägelsefull bild av kontraster. Somliga berättelser får stå på egna ben medan andra skildringar nyckfullt flätas samman. Levnadsöden och fragment pusslas inte ihop, bildar inget enhetligt mönster. Folk tycker olika, har formats av sina olika berättelser. Somliga försvarar orten medan andra dryftar otrygghet och problem som begränsar tillvaron. Noterar att dokumentationen överlag speglar en stursk självständighet. Intervjuerna tycks ha haft en öppen ingång. Ett tidigt replikskifte leder fram till begreppet förväntningar, på samhället och på den tillfrågade individen. Aleksandra Gazibaric gestaltar en kaxig tjej som vill ha blickarna på sig, fast hon menar att hennes synpunkter inte passar att ha med i en pjäs. Måste vara tacksamt att föreställa någon som flyter ovanpå.

Regin framhäver sinnrikt ett drag av oförutsägbarhet. En spännande osäkerhetsfaktor i dramaturgiska bågen, vilket genererar en kittlande nerv. Gränsen mellan spelade scener och skådespelares vittnesmål av egna erfarenheter är flytande. Man inser att det måste vara en extra laddning i vittnesmålet från Eleftheria Gerofoka om första tiden i Sverige, som handräckning på just Angeredsteatern utan att kunna språket. Tablåerna pendlar konstant mellan bråddjup och banaliteter, livets skiftningar. Hedersförtryck, missbruk, nyinflyttad tjej rädd för att klasskamrater ska bära vapen och en labil tonåring utan impulskontroll kan vägas mot ynglingen som skriver dikter, grabben som vinner tävling och får besök av beundrad gladiator (Seth Manteus lysande i rollen), intervjupersonen som mest ångrar att hon inte vistats mer i omgivande skog och mark och en annan person som vill starta en promenad-teater.

Det görs globala utblickar. Det beryktade vidsträckta området med dess blandning av driftiga och resurssvaga människor belyses med skilda perspektiv. Hjältar och skurkar förekommer liksom kittet av kuggar däremellan med behov och förhoppningar. Manus väjer som framgått inte för mindre smickrande historier. Vad gäller scenografin stimuleras man av den dekor av växtlighet som tillförs tillförs. Ensemblen med Pekkari och Parvaneh i spetsen gör en god insats. En randanmärkning kan förvisso riktas mot ett par av dem för att vissa repliker i spelad upphetsning blir otydliga.

Ett påstående rörande boxning stör mig. Sporten beskriven som ”the noble art of self defence” går inte ut på att slåss i ringen, ett yttrande som tillskrivs en tränare som tar sig an en labil tjej som bär på ilska. Den som likställer att utmanövrera motståndaren med poänggivande träffar, med att slåss kommer med största sannolikhet att förlora. Bildligt talat handlar Don´t Look Back In Angered om att slå sig fram i tillvaron, om att finna sig en plats att kunna göra avtryck på. Uppskattade mycket hur publiken aktiverades som ett appendix till verket. Uppsättningens undersökande karaktär rekommenderas! Här finns mycket att hämta om glädje och sorg, kamp och drömmar, möjligheter och motstånd. Ångrar således absolut INTE resan till en främmande värld, att jag fick lära känna ett knippe unika individer, deras drivkrafter och erfarenheter. Korsklippningen av berättelser kan i förstone förvirra, fast sammantaget befruktar den verket, den dramatiserade dokumentär-estetiken.