Teaterkritik

Det går inte! En omöjlig komedi. Teater Reflex ställer aktuella frågor – i en tid när folklig teater behövs.

11 december, 2015 by Redaktionen

teaterreflex

Det går inte! En omöjlig komedi.
Regi: Kent Ekberg
Manus: John Swedenmark, Kent Ekberg
Producent: Kajsa Nordin
Körledare: Maria Peters
Sångtexter: Kerstin Svart Eriksson
Musiker: Lauri Antila, Marcus Bouquelon, Magnus Karlsson
Premiär på Teater Reflex i Kärrtorp 4 december 2015

Har alla kommit? undrar en ledigt klädd man i svart, där han dyker upp i framkanten av scenen. Han tar upp sin mobil och säger till oss att han glömt stänga av den.

Det är självaste regissören som ser ut över publiken. Naturligt, sådär som bara få skådespelare kan, får han en personlig kontakt med oss från första stund. Men så är det också en van Kent Ekberg, mannen som var med och startade Enskedespelet på 80-talet. I fem år har de nu utöver det, tillsammans med en föreningen Södra fot, drivit Teater Reflex i den gamla biografen i Kärrtorp. Just i dag har han fått hoppa in i en roll, eftersom en av aktörerna blev sjuk precis före premiären. Detta sista, får publiken också veta, innan allt rullar igång …

Helt klart är det samme man vi nyss såg i sammetssoffan i foajén. Då syntes han framför en doftande räkmacka och en grupp vänner, medan vi besökare vandrade in i lokalen. Allt känns ovant här ute, men också spännande. Först resan på tunnelbanan, och så korta svängen ut på torget. Torget som nyss poppat upp i bild på min tonårssons mobilskärm, då fyllt av en våldsam demonstration. Han känner igen sig från TV. Vi är något av innerstadskatter som kommit ut i det fria.

Det som hänt här i Kärrtorp har faktiskt ökat sammanhållningen här ute. Det hemska har faktiskt vänts till något positivt, berättar producent Kajsa Nordin som möter oss. Hon berättar också historien om hur föreningarna länge samsats om att göra ett mycket levande teaterliv just där.

Min son ser sig osäkert runt, den korta stunden vi väntar på att bli insläppta. Kan det vara så här när man går på teater? Redan i foajén känns att här kan allt hända. Tankarna väcks igen, när vi sitter där, räddade, på våra platser. Vi kunde ätit en enkel korv från den ångande kastrullen på bardisken, kanske tagit ett glas vin, kanske ätit en chokladboll eller en liten chipspåse. Umgåtts lite, helt enkelt.

Kontrasten är så kännbar, att jag känner mig lite omskakad, vilket också gör mig extra förväntansfull. Jag är faktiskt mer närvarande. Som flerbarnsförälder är min erfarenhet av teater (snarare filmupplevelse) oftast hörlurar, ensam i mörkret, med svt-play hemma i soffan, sent då barnen lagt sig. Det har absolut INGEN, jag säger INGEN likhet med det här!

Innan spelet kan börja säger regissören några ord till därframme. Vi får veta att pjäsen är skapad av dem tillsammans i ensemblen. De hade många frågor, men inga svar. Men en av frågorna, gav dem nyckeln till handlingen: Om det hade funnits en Robin Hood i dag, vem hade det då varit? Svaret blev en grävande journalist. Sedan tar spelet fart.

Cirka 40 personer intar scenen. Vartefter upplever man att det är de som egentligen kollektivt har huvudrollen. Visst ser vi en regent, en bankman, en hjälte. Men behållningen är alla dessa som agerar tillsammans. Den effektivt utnyttjade gruppen av människor gör susen för scenbilden. Här anar man många års vana. Klädda i blåfärgad bomull med hårt knutna sjalar över håret, sjunger de starkt och vackert. Sedan plockar de fram festligt rött. Även om paralleller till Brechts talkör finns, så är det här vänligare, mer musikaliskt och värmande. I skiftande väl genomförda positioner fryser gruppen ibland sina rörelser, formar sig i vågor, i rytmer. Alla med sitt personliga uttryck. Flera av de spelande har fantastiska sångröster. När det blir tal lyssnar vi ena stunden till klingande finska, andra stunden undrar jag om det är arabiska. Men säkert är att vi i slutet hör grekiska. Föreställningen leker med de olika språk vi människor har, utan att göra stor sak av själva skillnaden.

Manuset är skrivet av Kent Ekberg och medförfattare John Swedenmark. Men pjäsen är samtidigt frukten av ett samarbete skådespelarna haft sinsemellan. Handlingen, som är knuten till vår nutid, utspelar sig i en stad där regenten flytt ut till Sherwoodskogen för att söka personlig lycka. Regentens syster har tagit över och styr med hårda tag. I staden finns den grävande journalisten som jagas för det hon tagit reda på om ett läkemedelsföretag. Bankherrarnas stora pengapåsar flyger högt i luften, bakom alla bostadsrättsägarna. Igenkänningsfaktorn finns där, och många skämt landar där de ska.

När spelet drar mot sitt slut, efter en paus bland skådespelarna, känner jag igen melodin de sjunger på scenen. Den nyskrivna texten finns i programbladet:
Det mullrar av mörkerkrafter som marscherar, mobiliserar manövrerar.
Medmänskligheten demonterar och destruerar.
Man hukar sig i ängslighet.
Bugar sig i följsamhet.
Medan motkraften mognar

Slutorden berättar om en mänsklig kedja där man håller varandras händer hårt. Sångtexten kunde klingat banalt, men nej. Jag hade tacksamt sjungit med i fler gamla socialistiska klyschor! På raderna bakom oss finns en hel tålmodig, entusiastisk klass från grundskolan som just sett sin fröken spela. Men applåderar gör även vi vuxna i den nästan fullsatta lokalen. Det här är folklig teater, i en tid där folklig teater verkligen behövs. Inte visste jag att jag saknade det så oerhört.

Text: Pernilla Wiechel

Ensemble: Agnetha Edberg- Menon, Anders Palm, Ann Besmandoff, Ann Zetterberg, Acelle Axell, Birgitta Råstander, Britta Sjödin, Carina Wesslund, Cia Sutinen, Elin Westin, Elisabeth Söderhäll Ellen Gustafsson, Eva Kahn, Ewa Rönnholm, Gun Friberg, Håkan Lindhoff, Janine Söderhjelm, Johanna Wahlberg Couch, Kajsa Stenfelt, Karolin Fernholm, Mahir Taha, Marianne Schvarcz, Marianne Tigerschiöld, Marie Holmqvist, Marie Åström, Marika Frykholm, Mats Nordin, Mia Hansson, Mia Stubbendorff, Minni Remes Grevelius, Olja Jämtin, Paggas Mousikides, Per Sjögren, Roland Karlsson, Simone Söderhjelm, Stephen Kabuubi Lwanga, Susanne Wiklund, Viki Klingstedt, Yvonne Relert.

Den sista föreställningen – Wolff sjunger Brel: äkta och geuint

6 december, 2015 by Lotta Altner

Den sista föreställningen – Wolff sjunger Brel
Med sånger av: Jacques Brel
Regi: Linus Fellbom och Rikard Wolff
Medverkande: Rikard Wolff
Musiker: Johan Graden, Sofia Winiarski, Oskar Schönning, Per ”Texas Johansson, Konrad Agnas
Kapellmästare: Johan Graden
Scenografi, ljus: Linus Fellbom
Kostym: Julia Przedmojska
Mask: Maria Reis
Projektioner: Sebastian Kihlstrand
Urpremiär 5 december 2015 i Hörsalen, Stockholms stadsteater

Oftast har föreställningar många ord och meningar som måste ges vid rätt tillfälle för att handlingen ska få en chans i publikens öron. I den här föreställningen skulle man mycket väl ha kunna flytta på ordningen av sångerna, och det hade spelat mindre roll. Det gav en behaglig avslappnande känsla. Nystanen av röda trådar var många och Wolff lyckas fängsla oss med sina berättelser om Jacques Brel, den udda Belgaren med ett underfundigt utseende och impulsiva kroppsspråk. Rikard drar också paralleller till sitt eget liv, sina föräldrars och den egna utvecklingen i kärlek, tro och hopp. Det blir ett närgående möte av Brel, men också av Wolff själv. Jag lärde mig lika mycket om dem båda, i samklang.

Hörsalen på stadsteatern ger just den rymd genom sina stora fönster mot innerstaden, som en historia som denna kunde behöva. Det känns äkta och genuint. Den är vad den är, kom och se det. Att dessutom ha röda och svarta draperier som automatiskt rullar fram och tillbaka som slöjor, ger den rätta känslan av tidens gång, det som varit och vad som skulle kunna komma.

Jag kan inte under föreställningen komma underfund om Wolff verkligen kan sjunga eller inte. Det är något som är väldigt tilltalande med honom, men det fattas också något. Hans talande sångteknik gör sig ofta ganska bra i långa perioder, men något enformiga och monotona. Dock är sluttonerna svåra och skär sig nästan och jag förundras idag om han eventuellt är förkyld. Men det som eventuellt fattas i den högre sångförmågan, tar Wolff igen med inre passion, inlevelse och poesi. Han kan verkligen uttrycka sig så att orden ibland stutsar i själen och rakt in i hjärtat. Man både kan gråta, skratta och le av samma mening, ”…den där satans kärleken. Den som lyfter en till skyn, men också mosar en”. Även om han ibland är lite mer privat om sitt sexliv än vad jag är intresserad att hör utav någon jag inte känner, så blir han faktiskt inte direkt plump med det. Han håller sig på en fin gräns och man respekterar hans val att dela det han gör. Det finns poänger och syften att hämta även om de personligen är utanför mina önskemål och ramar.

Brel tillhör inte min generation och det är få saker om honom som jag före föreställningen kände till, även om en och annan sång är bekant. Det Wolff kanske hade kunnat kosta på sig, var kanske att mer påvisa Brels kroppsspråk, som enligt gamla filmer från 1966-1967 sannerligen var unika. I viss mån var de även väldigt komiska. Belgaren var sannerligen en antihjälte som lätt hade kunnat bli clown utan smink.

Scenografin var händelserik på både fyndighet och smakfullhet. Däremot hade jag uppskattat om man hade riktat lamporna bakom scen på ett annat vis eftersom jag flera gånger var tvungen att blinka för att ljuset bländande mig rakt i ögonen. Kvällens största leende gavs när, upp och nervända granar roterade i taket och snön fick falla uppåt.

Det mest fantastiska med kvällens föreställning var att Wolff sannerligen kunde ge känslan av hur skört våra liv är och att varje stund ska ta till varas på för sin egen skull.

Fotograf: Petra Hellberg

Det bästa hos människan på Göteborgs Stadsteater – Mer skruvad än skarpsinnig salongskomedi

6 december, 2015 by Mats Hallberg

Det bästa hos människan
Av och regi Bengt Ohlsson
Scenografi Henrik Ekberg
Kostym Susan Salomonsson
Mask Marina Ritvall
Ljus Mikael Seidemo
Ljud Frej Obenius
Dramaturg Gertrud Larsson
Koreografiskt stöd Moa Sahlin
Premiär på Göteborgs Stadsteater 4 december 2015

Inventerar bokhyllorna, hittar fyra titlar av Bengt Ohlsson. Minns hans kontroversiella SVT-drama Nigger. Har läst krönikor och artiklar I DN, som varit frikostiga med utrymme och publicitet. Hans mångordiga raljerande inlägg om ”Slussen-vänstern” strartade ett kulturbråk. En kan få intrycket att 52-åringen ser sig som en outsider, fast hans yrkesliv pågår i en högst skyddad tillvaro. I sin nya pjäs – skapad i samarbete med ensemblen – utgår dramatikern från två till synes välmående par 55+ ur övre medelklassen. I större eller mindre utsträckning jämför de sig med varandra, en egenhet många standardfixerade personer besitter som bekant. Handlingen kretsar kring vad som händer med vänskapen, när ett serum mot lögn introduceras på en bjudning, tillika födelsedagskalas.

Den oansenlige konstkritikern Konrad (Sven-Åke Gustavsson) kommer fram till att människor ljuger för att dölja saker, uppnå något eller vinna fördelar. Knappast realistiskt, men väldigt kul blir det när hjärnforskaren (Marie Delleskog) råkar förvara sådan vätska i sitt hem, vilket leder till att hennes chef (Carina Boberg) får i sig en dos. Bobergs strikta karaktär blir som förbytt, omöjlig att umgås med när det ska vara trevligt.

En snarlik förvandling sker när forskaren själv testar. Och sedan är bollnen i rullning. Uppseendeväckande uttalanden och gärningar kommer slag i slag. Bibelns fras ”sanningen skall göra eder fria”, vänds snarare till sin motsats. Vi behöver trots allt ett pansar mot omvärlden, hänsyn är nödvändigt i ett civiliserat umgänge/samhälle. Pjäsens titel är lite lagom fyndig, eftersom födelsedagspresenten inte är önskad, och får förödande konsekvenser.

Scenografin av Henrik Ekberg är färgglad, sparsmakak och inbjudande. Mestadels befinner vi oss hos Dessan & Allan, i deras kombinerade luftiga vardagsrum och kök. Ohlsson regisserar själv sin humoristiska historia, vilket måste ha underlättat arbetet med de utvalda skådespelarna. Rörelsemönster, pauser och blickar har ju minst lika stor betydelse som texten. Frapperande med Det bästa hos människan är att kvinnorna är drivande, medan männen är lägre rankade. Dessans man (Johan Karlberg) är arbetssökande och står för marktjänsten medan Gustavssons gestalt är en toffelhjälte. Trots att de håller skenet uppe, är fördelningen av makt notabel. Ohlsson är en gisslare utan klar tendens, en hållningslös författare vars pjäs känns ganska försumbar.

Jag är rädd för att den kommer försvinna för mig om några veckor. Med tanke på hur andra akten börjar och refrensen till Auschwitz, vore det fel att klassa hans senaste verk som lättviktigt. Kanske rimligare att beteckna det som en elegi över medelklassens neuroser, dess självbild och begrundan över tiden. Till saken hör att ett knippe klassiska Stones-låtar inramar föreställningen, musik som får blodet att svalla i åldrande kroppar. Ingen av skådespelarna faller ur ramen. De är rent av en större behållning än manus, vars replikskiften emellanåt tippar över. Blir tröttsamma och substanslösa! Att se en yvig Carina Boberg lossa förtöjningarna är mycket kul, likaså att se den lufsige beklagansvärda gestalt Sven-Åke Gustavsson utgör. Deras prestationer är vad en främst tar med sig från vad dramatikern kallar en salongskomedi.

Skådespelare: Carina Boberg, Marie Delleskog, Sven-Åke Gustavsson, Johan Karlberg
Statister: Abraham Demir, Rozita Palmqvist

Foto: Ola Kjelbye

Rapport från premiären på Livläkarens besök

5 december, 2015 by Rosemari Södergren

Livläkarens besök
Av Per Olov Enquist
Dramatisering: Johanna Garpe och Erik Norberg
Regi: Johanna Garpe
Scenografi: Per A Jonsson
Kostym: Magdalena Åberg
Ljus: Erik Berglund
Mask: Johanna Ruben
Kompositör: Joseph Williamson
Urpremiär 4 december 2015 på Stora scenen, Stockholms stadsteater

Danmark släppte in upplysningens tankar på frihet och jämlikhet tidigare än övriga skandinaviska länder. De kom med den tyske läkaren Johan Freidrich Struensee som anlitades för att stödja den unge och psykiskt sjuke kungen Christina VII. Stockholms stadsteater har i regi av Johanna Garpe satt upp en scenversion av Per Olov Enquists roman”Livläkarens besök”. Romanen gavs ut 1999 och fick Augustpriset.
Romanen bygger på verkliga händelser i Danmark under 1700-talet och är ett mästerverk om
människan, som visar vår svaghet, vår storhet och vår nyckfullhet. Handlingen är fascinerande. En ung kung blir djupt fäst vid läkaren och efter några år har läkaren blivit en allsmäktig minister som får ta beslut och verkställa dem också utan kungens underteckning. Läkaren Struensee avskaffade censur, förbjöd tortyr och genomförde reformer som förbättrade för de fattigaste.

Föreställningen är intressant som en rent historiska berättelse om den tid då upplysningens ideal spred sig i Europa men jag tycker den är ännu mer intressant som en skildring av människor och makt. Struensee blev till slut avsatt och hängd. Han trampade på för många tår och att genomföra yttrandefrihet kan ha oanade konsekvenser. Ens motståndare kan iscensätta uppror. Jag tror att Struensee skulle kunna suttit kvar vid makten mycket längre om han kompromissat mer. Fast å andra sidan: var går gränsen för när vi kompromissar bort det vi tror på? Den frågan ställs väl dock in föreställningen, men det är något jag själv funderar på.

Föreställningen bygger på romaner och det innebär en svår uppgift att iscensätta litteratur. Det är många teateruppsättningar på Stockholms scener i år som bygger på böcker, med varierat resultat. Det finns en stor fälla som det är lätt att fastna i för den som sätter upp en roman. För övrigt samma fälla som filmer som bygger på verkliga händelser möter. Risken att känna sig tvungen att redovisa allt, att inte lyckas frigöra sig dramaturgiskt från litteraturens format. Jag tror att författaren Per Olov Enquist var nöjd med uppsättningen. Han satt på samma rad på premiären som jag och han verkade nöjd. Jag tycker att föreställningen följer grundberättelsen troget utan att bli alltför fast vid romanens gång. Jag har dock sett föreställningar som varit med fria gentemot den litteratur de överfört till scen, men förutom att det var några övertydliga redogörelser i andra delen gick tiden ändå förvånansvärt snabbt för att vara en föreställning på nästan tre timmar.

I rollerna:

Lina Englund
Marika Lindström
Cecilia Frode
Odile Nunes
Sven Ahlström
Joel Spira
Bahador Foladi
Niklas Falk
Lars Edström
Brandt Per Sandberg
Tomas Bolme
Ralph Carlsson
Björn Elgerd
Björn Widstrand
Joe Sundelin
Mikael Kling
Micko Mauritzon

Foto Petra Hellberg

Tankar kring föreställningen ”Den e vi” på Dramaten

5 december, 2015 by Lotta Altner

Den e vi
Regi Ulf Stenberg, Emil Rosén Adsten
Texter: Raymond Peroti. Maxida Märak, Karwan Faraj, Sara Nazari och Mischa Snicker
Kostym Barbo Hellsing
Ljus Magnus Pettersson
Premiär på Dramatens Lilla scen den 4 december 2015.

Det är skillnad på retorisk framställning, barrikadspropaganda och på en teaterpjäs. I det här eventet på scen försökte man på något vis slå ihop koncepten, med blandade resultat. Det blev lite buskisliknande predikan utan twist.

Det är dessutom i få sammanhang som människor blir imponerade eller chockade över en inledning där svordom, könsord eller ”yeah vi är på Dramaten” förekommer. Applåder och pluspoäng får man enbart då om man som i kväll, har halva familjen där eller enbart samlat en grupp av inbördes beundran i publiken. Därmed blev inledningen lätt pubertal och tramsig. Att vi fick vänta en kvart på kompisar som var försenade, kändes också för mycket hemkärt.
Att 4 karaktärers historier pågick samtidigt om det utanförskap som kan förekomma i vårt land, var mycket spännande och intressant. Att dessutom flera av karaktärernas dilemman kunde byta meningar och förklaringar med varandra skapade också en uttrycksfull gemenskap i faktumet, vi hör inte hemma här. Tillsammans menade de sorgligt nog att de för ett ”ständigt kring mot Sverige, för du räknas inte! … Tar vi livet av oss själva så slipper ju Sverige oss ”.

Det häftigaste med dessa redovisningar av kurders, muslimers och samers livssituationer i vårt land var att det kändes som att man var pålästa. Jag gillar giltig statistik. Även om jag inte kunnat kolla upp alla siffror som levererades, så kändes de relevanta och rimliga på alla sätt. De gav liknande trådar mellan de som skulle kunna tillhöra någon form av underklass. Vår integration har verkligen misslyckats. Man skäms lite över att vara svensk.

Det var svårt att avgöra om karaktärerna på scen var hämtade från enbart dem själva eller även av andra. Var det inlevelseförmåga i rollkaraktären eller pratade man enbart från det egna jaget!? Aktörerna på scen kändes lite för personliga och lite för oprofessionella, för att framförandena skulle bli helt bekväma. Ska man prata i egen sak ska man gör det bättre, än så här. Däremot levererades en hel del historik och etniska förklaringar som var både intressanta, sanna och bra. Man kunde också lätt förstå deras ilska och frustration.

Redan från början fick publiken klart för sig att ingen av de på scen ville identifiera sig med siffran 12,8. Att hålla på förklaringen till vad den stod för gav föreställningen sin enda röda tråd, som var bra för att hålla scenerna vid liv.

Resonemanget till siffrornas relation till utanförskap, var både klokt och begripligt. Däremot skulle jag vilja undanbe mig att bli mästrad med och utskälld på det sättet som förekom. Självklart har både jag och övriga i publiken fel och brister, men få av oss bär ett stort ansvar för rasismen, kastrering av samer och islamafobin. Kanske var det meningen att provocera oss, jag blev dock enbart förbanda över de enkla lösningarna, man levererade som putsade floskler i söta paket. Det hade varit önskvärt med större nyansskillnader och lite mer självkritik dessutom.

Att ”de e vi” inte enbart är en uppsättning utan ett helt koncept på Fryshuset för enskilt uppmuntran, gör det lättare att förstå föreställningen. Däremot gör det inte att du känner dig inkluderad i dess processer, utan precis som handlingen faktiskt berättar, gör att du känner dig utanför.

Medverkande
David Book
Karim Carlsson
Shada-Helin Sulhav
Charlotta Jonsson

Teaterkritik

Footer

Om oss