Den sista föreställningen – Wolff sjunger Brel
Med sånger av: Jacques Brel
Regi: Linus Fellbom och Rikard Wolff
Medverkande: Rikard Wolff
Musiker: Johan Graden, Sofia Winiarski, Oskar Schönning, Per ”Texas Johansson, Konrad Agnas
Kapellmästare: Johan Graden
Scenografi, ljus: Linus Fellbom
Kostym: Julia Przedmojska
Mask: Maria Reis
Projektioner: Sebastian Kihlstrand
Urpremiär 5 december 2015 i Hörsalen, Stockholms stadsteater
Oftast har föreställningar många ord och meningar som måste ges vid rätt tillfälle för att handlingen ska få en chans i publikens öron. I den här föreställningen skulle man mycket väl ha kunna flytta på ordningen av sångerna, och det hade spelat mindre roll. Det gav en behaglig avslappnande känsla. Nystanen av röda trådar var många och Wolff lyckas fängsla oss med sina berättelser om Jacques Brel, den udda Belgaren med ett underfundigt utseende och impulsiva kroppsspråk. Rikard drar också paralleller till sitt eget liv, sina föräldrars och den egna utvecklingen i kärlek, tro och hopp. Det blir ett närgående möte av Brel, men också av Wolff själv. Jag lärde mig lika mycket om dem båda, i samklang.
Hörsalen på stadsteatern ger just den rymd genom sina stora fönster mot innerstaden, som en historia som denna kunde behöva. Det känns äkta och genuint. Den är vad den är, kom och se det. Att dessutom ha röda och svarta draperier som automatiskt rullar fram och tillbaka som slöjor, ger den rätta känslan av tidens gång, det som varit och vad som skulle kunna komma.
Jag kan inte under föreställningen komma underfund om Wolff verkligen kan sjunga eller inte. Det är något som är väldigt tilltalande med honom, men det fattas också något. Hans talande sångteknik gör sig ofta ganska bra i långa perioder, men något enformiga och monotona. Dock är sluttonerna svåra och skär sig nästan och jag förundras idag om han eventuellt är förkyld. Men det som eventuellt fattas i den högre sångförmågan, tar Wolff igen med inre passion, inlevelse och poesi. Han kan verkligen uttrycka sig så att orden ibland stutsar i själen och rakt in i hjärtat. Man både kan gråta, skratta och le av samma mening, ”…den där satans kärleken. Den som lyfter en till skyn, men också mosar en”. Även om han ibland är lite mer privat om sitt sexliv än vad jag är intresserad att hör utav någon jag inte känner, så blir han faktiskt inte direkt plump med det. Han håller sig på en fin gräns och man respekterar hans val att dela det han gör. Det finns poänger och syften att hämta även om de personligen är utanför mina önskemål och ramar.
Brel tillhör inte min generation och det är få saker om honom som jag före föreställningen kände till, även om en och annan sång är bekant. Det Wolff kanske hade kunnat kosta på sig, var kanske att mer påvisa Brels kroppsspråk, som enligt gamla filmer från 1966-1967 sannerligen var unika. I viss mån var de även väldigt komiska. Belgaren var sannerligen en antihjälte som lätt hade kunnat bli clown utan smink.
Scenografin var händelserik på både fyndighet och smakfullhet. Däremot hade jag uppskattat om man hade riktat lamporna bakom scen på ett annat vis eftersom jag flera gånger var tvungen att blinka för att ljuset bländande mig rakt i ögonen. Kvällens största leende gavs när, upp och nervända granar roterade i taket och snön fick falla uppåt.
Det mest fantastiska med kvällens föreställning var att Wolff sannerligen kunde ge känslan av hur skört våra liv är och att varje stund ska ta till varas på för sin egen skull.
Fotograf: Petra Hellberg