Tankar kring föreställningen ”Den e vi” på Dramaten

Den e vi
Regi Ulf Stenberg, Emil Rosén Adsten
Texter: Raymond Peroti. Maxida Märak, Karwan Faraj, Sara Nazari och Mischa Snicker
Kostym Barbo Hellsing
Ljus Magnus Pettersson
Premiär på Dramatens Lilla scen den 4 december 2015.

Det är skillnad på retorisk framställning, barrikadspropaganda och på en teaterpjäs. I det här eventet på scen försökte man på något vis slå ihop koncepten, med blandade resultat. Det blev lite buskisliknande predikan utan twist.

Det är dessutom i få sammanhang som människor blir imponerade eller chockade över en inledning där svordom, könsord eller ”yeah vi är på Dramaten” förekommer. Applåder och pluspoäng får man enbart då om man som i kväll, har halva familjen där eller enbart samlat en grupp av inbördes beundran i publiken. Därmed blev inledningen lätt pubertal och tramsig. Att vi fick vänta en kvart på kompisar som var försenade, kändes också för mycket hemkärt.
Att 4 karaktärers historier pågick samtidigt om det utanförskap som kan förekomma i vårt land, var mycket spännande och intressant. Att dessutom flera av karaktärernas dilemman kunde byta meningar och förklaringar med varandra skapade också en uttrycksfull gemenskap i faktumet, vi hör inte hemma här. Tillsammans menade de sorgligt nog att de för ett ”ständigt kring mot Sverige, för du räknas inte! … Tar vi livet av oss själva så slipper ju Sverige oss ”.

Det häftigaste med dessa redovisningar av kurders, muslimers och samers livssituationer i vårt land var att det kändes som att man var pålästa. Jag gillar giltig statistik. Även om jag inte kunnat kolla upp alla siffror som levererades, så kändes de relevanta och rimliga på alla sätt. De gav liknande trådar mellan de som skulle kunna tillhöra någon form av underklass. Vår integration har verkligen misslyckats. Man skäms lite över att vara svensk.

Det var svårt att avgöra om karaktärerna på scen var hämtade från enbart dem själva eller även av andra. Var det inlevelseförmåga i rollkaraktären eller pratade man enbart från det egna jaget!? Aktörerna på scen kändes lite för personliga och lite för oprofessionella, för att framförandena skulle bli helt bekväma. Ska man prata i egen sak ska man gör det bättre, än så här. Däremot levererades en hel del historik och etniska förklaringar som var både intressanta, sanna och bra. Man kunde också lätt förstå deras ilska och frustration.

Redan från början fick publiken klart för sig att ingen av de på scen ville identifiera sig med siffran 12,8. Att hålla på förklaringen till vad den stod för gav föreställningen sin enda röda tråd, som var bra för att hålla scenerna vid liv.

Resonemanget till siffrornas relation till utanförskap, var både klokt och begripligt. Däremot skulle jag vilja undanbe mig att bli mästrad med och utskälld på det sättet som förekom. Självklart har både jag och övriga i publiken fel och brister, men få av oss bär ett stort ansvar för rasismen, kastrering av samer och islamafobin. Kanske var det meningen att provocera oss, jag blev dock enbart förbanda över de enkla lösningarna, man levererade som putsade floskler i söta paket. Det hade varit önskvärt med större nyansskillnader och lite mer självkritik dessutom.

Att ”de e vi” inte enbart är en uppsättning utan ett helt koncept på Fryshuset för enskilt uppmuntran, gör det lättare att förstå föreställningen. Däremot gör det inte att du känner dig inkluderad i dess processer, utan precis som handlingen faktiskt berättar, gör att du känner dig utanför.

Medverkande
David Book
Karim Carlsson
Shada-Helin Sulhav
Charlotta Jonsson