Teaterkritik

Av Federico Garcia Lorca (översättning: Jens Nordenhök)

Bearbetning: Sisela Lindblom och Nora Nilsson

Regi: Nora Nilsson

Scenografi: Julia Przedmojska

Koreografi: Lidia Wos

Kostymdesign: Lena Lindgren

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Sofie Grynning

Ljuddesign: Dan Andersson

På scen: Marie Richardsson, Anna Bjelkerud, Caroline Söderström, Eline Höyer, Iskra Kostic, Marta Andersson-Larsson, Beata Hedman, Marie Delleskog, Annie Dahlin, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Julia Glisic

Premiär 28/3 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 31/5

Att behöva kämpa emot skrivkramp är ett elände, tro mig. Har tvingats ta i tu med detta destruktiva tillstånd i omgångar sedan i somras. Stadsteaterns senaste premiär inträffade i fredags. Eftersom åtskilligt fruktbart utvanns ur deras bearbetning av märkliga Bernadas hus, förtjänar uppsättningen att jag anstränger mig för att sent omsider delge mina tankar. Premiärkvällen börjar i Tiljan med god 2-rätters, vars fiskrätt förvisso skulle varit varmare (borde haft modet att påpeka missen). Mamma tror sig ha sett pjäsen för länge sedan. Jag säger att jag har för mig att jag sett en uppsättning på en festival på Wendelsberg. Kommer långt senare på att minnet förväxlade pjäsen i fråga från 1936 med Blodsbröllop. Hur som helst efter vår sittning i trivsamma restaurangen är det dags att gå en halv trappa upp för att inta platserna på åttonde rad.

Senaste gången dramatik av Lorca sattes upp i Göteborg kan ha varit 2009 då Suzanne Osten tog sig an Publiken, vars första meta-flödande halva var stimulerande, rent av genial. Tyvärr svämmade uppsättningen över av infall, saknade struktur. Lyssnade dessutom aktivt på ett av de samtal Osten arrangerade då det handlade om hurudan Göteborgs-publiken är. Under sin alltför korta levnad blev ju spanjoren också ett nästan lika stort namn som poet. I min samling av Lyrikvännen finns någonstans en essä jag läst om uppmärksammade diktsamlingen Poet i New York.

För att gå händelserna i förväg kommenterar jag efteråt inför två män, det faktum att sydländska temperamentet tar kvinnorna i besittning, särskilt de trånsjuka syskonen vilka blir som olika representanter för diagnosen ”hysteriska fruntimmer”, en stereotyp som förekommit rikligt i skönlitterära verk, på filmduken och scener. Inte så få kvinnor hävdar att psykologiska diagnosen skulle vara en myt. Kommentarens retoriska figur ifrågasatte om vi män med trovärdighet kan avge omdömen, om ett intensivt drama enbart befolkat av kvinnor.

Möjligen en aning upphetsad över de bevittnade känslostormarna och dess obönhörligt tragiska slut, bortser jag då från att det råkar vara en homosexuell man som i 35-års åldern skrivit pjäsen. En författare som till yttermera visso utmanade Franco och falangisterna till den grad att han mördades av dem under inledningen av spanska inbördeskriget. Apropå tonläget, raffinerat omtumlande svängningar från kontrollerat beteende, till skoningslös rivalitet och obehärskade vågor av uppgörelser, yttrar sig min mor efter första akten. ”Det är ganska väsnigt” (lustigt nog verkar inte denna adverbiala böjning finns angiven som korrekt svenska).

Hysterin som bubblar under ytan och brister ut i omgångar är onekligen en drivkraft, ett oundvikligt utlopp för en orimlig situation. Matriarken Bernada, spelad med orubblig auktoritet av Marie Richardsson som debuterar på landets näst största Stadsteater, är mentalt en lika hemsk förtryckare som fascisterna.. Dels utlyser hon åtta års sorg efter maken, dels i praktiken husarrest för sina fem döttrar (den äldsta från ett tidigare äktenskap 35 år – Caroline Söderström) på grund av att byn saknar från hennes position värdiga friare. På så vis behandlas fler ämnen än förövare – offer, manligt – kvinnligt, subjekt- objekt. En underström rör klassmedvetenhet, rädslan för mesallians som kan vara lika stark som att bli gravid före äktenskapet. Anna Berg lyfter i sin essä publicerad i programmet, fram att Lorca ifrågasatte normer och hierarkier präglade av katolska kyrkan, bland annat genom att skapa komplexa kvinnoroller vilka växlar emellan att vara subjekt och motsatsen.

En inte oviktig faktor alltför ofta negligerad i recensioner är ljussättningen. Skuggorna som matchar svart begravningsklädsel och designen i övrigt är här magnifikt inbjudande. Scenografin laborerar sinnrikt med både rymd och intimitet. Scenen badandes i pastell och sepiafärgad nyans har fått en extension, en roterande oval längst fram vilket inneburit att några platser längst fram tagits bort. På denna tillfälligt installerade mini-vridscen lyfts kistan och runt ett bord samlas familjen i öppningen av andra akten när Prudenicia (Gunilla Johansson Gyllenspetz) besöker dem.

Rekvisitan innehåller ett par gåtfulla inslag. Syftar framför allt på scener med tvättmaskin, kassettradio och en liten tv. Systrarna följer hängivet unga huvudrollsinnehavarens öde i en tv-serie tillsammans med lätt bitter tjänstepersonal, Poncia (Anna Bjelkerud i pregnant roll, försöker tala förstånd med härskarinnan) och Maia (en uttrycksfull Annie Dahlin). Tvättmaskinen i kombinationen med nämnda teknikvaror indikerar att dramatiken förlagts till 70-talet, eller möjligen 60-tal. En annan märklig omständighet är den kista varje syster förvarar sina tillhörigheter i, som en slags Amerikakoffert. I dessa rafsas det av koleriska yrvädret Adela (energiskt utlevande Beata Hedman), när hon tror sig bestulen.

Systrarna åläggs att sy sina brudlakan samtidigt som de lustfyllt längtar efter världen utanför, att få göra intryck. Annorlunda ovanifrånperspektiv kompletterar vårt betraktande, genom den gigantiska runda spegeln som hänger ovanför den vida scenen. Ytterligare anmärkningsvärda synliga detaljer rör somliga systrars utseenden. Ett par av dem kommer troligen till korta på äktenskapsmarknaden. En är puckelryggig medan en annan har en defekt i form av missbildning i ansiktet. Vidare hasar döttrarnas mormor sig runt förvirrad som en tovig relik med ett uppstoppat lamm i famnen. Denna dementa vålnad gestaltas av Marie Delleskog.

Regissören skriver oss inte på näsen, fast hon vanligtvis verkar i en feministisk anda. Att kvinnorna i Bernadas hus brottas med såväl yttre manliga hinder som ett konkret inre, manifesterat av den oförsonliga och upphöjt stolta änkan, går inte att ta miste på. På samma gång blir det uppenbart att bekräftelse söks från attraktiva friare. Humor är en effektiv ventil för systrarna. Fysiskt och verbalt fantiserar de komiskt om männen, imiterar deras beteenden. Den underhållande aspekten ska framhävas. Satir har genom historien visat sig vara ett beprövat recept som motstånd när underordnade drabbas av maktens fula tryne. Finns en fascinerande dubbelhet i motivbilden. Man tänker att det finns mycket lära sig om psyket hos det andra könet. Att teamet (ljuddesignern enda undantag) och ensemblen hämtat ur egna erfarenheter. Samtidigt är pjäsen skriven med blicken på dem utav en homosexuell, förhållandevis ung man i en annan era. Intressant iakttagelse, eller hur?

Har recenserat lyckade uppsättningar i regi av Nora Nilsson flera gånger, vars vistelser på Stadsteatern burit frukt. Vill nämna Krossad, Afterwork, Det intelligenta homots guide…och tredelade apokalyptiska överlevnadsäventyret och allkonstverket Mr Burns. Hon har uttalat sig om Lorcas förbryllande pjäs. Menar att förtryckets mekanismer för tankarna till panoptikonet, fängelset utan vakter där fångarna bevakar varandra. Enligt henne det ultimata maktutövandet. Befriande att vi slipper den så ofta förekommande samtidsmarkören, den som försåtligt påstår att Trump är vår tids Hitler. Förutom farliga laddningen i påståendet borde fler med en kulturell plattform låta publiken dra egna slutsatser.

Koreografin återhållsamt synkad eller utförd med frenesi på individnivå är noga genomtänkt. Känslan av Klaustrofobi och det spanska temperamentet vaskas fram. Marie Richardsson (som för några år sedan kunde beskådas på Backa i ett samarbete med Dramaten) är som förväntat skarp i sin utmejslade, osympatiska roll. Dominerar alldeles på gränsen i de tämligen få avgörande scener hon styr i. De ur rollistan vilka träder fram i övrigt är främst Beata Hedman och Anna Bjelkerud, vars Poncia är den visa som försöker få Bernada att ta reson. Ur olika viljorna utkristalliseras också Caroline Söderström och praktikanten Annie Dahlin. Och de fem systrarnas gnabbande och gemenskap framställs ytterst vitalt, med drastiska övertoner.

Cirka tio kollegors lovord har ställts samman på hemsidan. Undrar om det denna gång fanns någon avvikande röst. Jag är benägen att instämma i hyllningskören. Det är en lika märkvärdig som märklig iscensättning, värd att se om.