Teaterkritik

Sandra Herlog och Matilda Karlsson firar en lyckad premiär.

Drömmars Garn
Spegelteatern gästspelar på Kompani1 i Stockholm
Premiär den 27 april 2016
Med Matilda Karlsson och Sandra Herlog i regi av Peter Böök

Efter sju års tystnad återkommer nu Spegelteatern med en ny produktion. Det är en förväntansfull publik som kliver in i salongen. Stämningen känns intim och varm gemenskap sprids i mörkret. På scenen står en säng och några möbler. Spelet kan börja.

Mötet. Ibland tänder det förhoppningar om lycka. Ofta slår det fel och mycket smärta stannar kvar. Ångest, ett skimmer av ljus, känslor som blandas till en häxbrygd. Våra liv, ”helt enkelt.”

Det börjar med viskningar, knappt hörbara repliker. En ilsken osynlig granne i handlingen får inte bli störd, eller höra vad som sägs mellan två unga kvinnor. Vi bevittnar ett erotiskt spänningsfält. Starka men oförlösta känslor vibrerar som i ett själsligt tomrum. Sandra Herlog och Matilda Karlsson gestaltar sina roller med precision och närvaro. Det känns äkta.

Med långa, nästan monotona monologer inleds berättelsen. Så kommer dialogen. Det tar en ganska lång stund innan allt väcker mitt intresse.

Från början var pjäsen skriven för en man och en kvinna. Författaren William Mastrosimone skrev ”The Woolgatherer” redan 1979. Platsen är en liten lägenhet i Philadelphia, USA. Två neurotiska individer söker efter kärlek. Men i denna uppsättning spelar två kvinnor mot och med varandra.

Den ena kvinnan, Rose, arbetar i en butik. Hon har tolv timmars arbetsdag i ett köpcentrum. Hennes far har misshandlat henne och psykisk ohälsa och självmordsförsök bär hon med sig. Rose rör sig försiktigt, eftertänksamt, längtande. Hon har eksem som aldrig vill sluta klia…

Den andra kvinnan, Pam, är impulsiv, utåt tuff och självständig, brinnande av lust. Hon har tagit över sin pappas åkeri och lever i en manlig värld med ständiga trakasserier. De är varandras motpoler, men med en delad önskan om närhet. Den tredje rollen har ett klädskåp (!) som faktiskt utgör en central del av handlingen.

I andra akten förändras och förtätas spelet. Det blir nästan som en ny version av pjäsen, men allt hänger ändå ihop till en helhet. Den laddning som uppstått mellan kvinnorna, med risk för gnistbildning och kortslutning, är både tragisk, rörande och stundtals ledsam. Men befriande humor lättar på trycket!

Mot slutet blir ögonen blanka – på riktigt. Kinderna rodnar. Det hettar till. Kärleken segrar. Eller…? Publiken har blivit berörd av detta drama och applåderna vill aldrig ta slut. Även jag låter mig hänföras och torkar en tår. Ämnet är ju så välbekant; längtan, smärta, njutning, saknad och slutligen minnen. Väl fångat på denna lilla scen!

Sandra Herlog har studerat film och teater i New York. Hon har medverkat i ett flertal kortfilmer och teaterpjäser. Hon har även varit delaktig som producent i flera projekt.

Matilda Karlsson började på Dalarnas musikalscen och har därefter arbetat med sång på Stockholms musikkonservatorium Rytmus. Två mindre produktioner i New York har Matilda senare jobbat med.

Bakgrundsfakta. I dessa lokaler på Sibyllegatan 26 i Stockholm fanns under många år ”Sibyllan”, en av Dramatens scener. Senare höll Playhouse Teater till här, men har nu flyttat till nyrenoverade lokaler på Drottninggatan 71A, där tidigare Reginateatern hade sin verksamhet.

Foto från föreställningen: Peter Böök. Skådespelarporträtt, foto: Lars Wickberg.

People respect me now
Folkteatern i Göteborg
Gästspel 19-20 april 2016
Produktionen kommer till Stadsteatern/Kulturhuset 3-5 juni 2016
Idé, text och regi: Paula Stenström Öhman
Scenografi och ljusdesign: Markus Granqvist
Musik och ljuddesign: Saemundur Grettisson
Kostym: Jenny Nordmark
Produktion: Lumor i samarbete med Turteatern
Medverkande: Eva Rexed, Sandra Huldt, Lars Bringås och Oskar Thunberg

Uppsättningen utsågs till fjolårets bästa svenska nyskrivna pjäs av internationella Teaterunionen. Och det är lätt att instämma i hyllningskören. Flerfaldigt prisbelönade Stenström Öhman uppehåller sig vid en nyanserad problematik ned offer och förövare i skolmiljö genom att relatera till övergrepp, vars ringar på vattnet bildar en raffinerad berättarstruktur. I förhandsreklamen heter det att publiken lägger pussel. Vill skjuta in att jag ända sedan 80-talet saknar personlig ingång till skolvärlden, jag som för drygt trettio år sedan studerade pedagogik, skulle säkert bli förfärad vid ett återbesök.

Borde förstås ge mycket utrymme åt de lysande mångskiftande rolltolkningar som exekveras av kvartetten på scen. Men vad som utmärker People respect me now är den fulländade helheten. Texten är fullödig, musiken stämningsladdad och scenografin sparsmakat funktionell. Vad kvartetten på scen gör är nästan ofattbart begåvat, måste betecknas som en enorm triumf. Min enda negativa fundering rör formatet. Dramatikern borde ”dödat några av sina älsklingar”, strukit några scener. Dock välkomnar jag absolut, att man ska representera Sverige i New Nordic Drama. När röken skingrats och electronican upphör igångsätts ett sinnrikt mångbottnat drama, vilket mestadels som nämnts, utspelas i klass- och lärarrum. Vi får dessutom hälsa på hos polisen och skolkuratorn, möta fotbollstränaren och enagerade föräldrar i färd med att formulera skrivelse till rektor. Några som står för en en heroisk insats är den personal som är scenmästare, rekvisitaansvarig och klädskapare. Det sker hisnande många blixtsnabba rollbyten.

Bara en smula överdrivet och med typiskt förstärkande attribut hamnar ensemblen helt rätt när de byter perspektiv. De blir lika trovärdiga vare sig de är truliga osäkra elever på randen till högstadiet, eller vuxna långt ifrån kapabla att ta till sig ungdomarnas signaler. Tror inte jag någonsin tidigare sett skådespelare vandra så obehindrat in i det motsatta könet. Med gester, utseende och framför allt röster totalt i balans, blir förvandlingen ett lysande faktum. Sandra Huldt som pappa – tillika fotbollstränare med jovialisk jargong, Lars Bringås som självupptagen godhjärtad klassföreståndaren i moderiktig kofta samt Oskar Thunberg vars ängsliga ordningssamma Diana blir en tragikomisk gestalt. Se där tre ytterst finkalibrerade miniporträtt. Eva Rexed, känd från åtskilliga filmer, avviker i så måtto att hon inte gör könsöverskridande roller. Istället river hon av en bländande uppvisning som egocentrisk omnipotent mamma och gör ett inspel som löjeväckande kurator med smileys som arbetsredskap. Vad beträffar rörelsemönter är således de fyra, med de många rollerna att hålla reda på, vansinnigt duktiga på att ta fram diametralt olika karaktärer. När Rexed spinner loss genom att koreografera sig till en supertuff brud med stenkoll ( inombords nedtyngd av rädslor), skulle man vilja applådera hennes prestation, på samma sätt som efter ett uttrycksfullt jazzsolo.

För antagligen första gången hör jag från en teaterscen sång av Kajsa Grytt, vilket passar fint in i produktionens strävan att lyfta fram människorna bakom, de som faktiskt berörs av våld och övergrepp. Finns en anmärkningsvärd kvalitet i att killarnas gärning definieras på en skala från incident till oomtvistad polissak, att den redogörs för helt olika beroende på vem som återberättar. Sedan tillkommer som antytts en kedja av händelser – från lumpen maktutövning till oförlåtliga brott begångna mellan vuxna. Anser det vara ytterligare kvalitet att manus konstant relaterar till händelser som vi inte ser in action. Det ärmycket fascinerande att följa, fenomenalt trovärdigt iscensatt och med skådespelare vars prestationer förtjänar oreserverad hyllning.

Text: Mats Hallberg

Identitet Elev
Regissör: Johan Bössman
Manusförfattare: Johan Bössman, Robert Jelinek
Scenograf: Caroline Romare
Teater De Vill i Stockholm
Öppen kvällspremiär för allmänheten den 13 april 2016

Regissören var noga med att före föreställningen betona att manuset baserar sig på elevkontakter och workshops som skett i flera skolor. Slutresultatet blir en föreställningen som handlar om två stycken 7 åringar, som på något sätt känner varandra sedan tidigare, och som möts vid en busshållplats. När bussen inte kommer som den ska börjar barnen fantisera. Berättelserna upplevs som ett sett för dem att bearbeta andra problem i sina liv, men också ett sätt att komma varandra närmre och verka mer intressanta än vad de upplever sig själv att vara. Dessutom borde nog alla fantisera sådär när livet känns trist och för vardagligt, kan jag tycka.

Trots den mycket enkla scenen byggandet har uppsättningen funnit ett mycket fyndigt sätt att skapa en känsla av att stå vid en busskur. Vi får höra några bilar passera och vi ser till och med en väglampa. Det fantastiska mittlinjerna på vägen följer också en rätt vinkel och försvinner korrekt rakt in i väggen som tunnel. Det enda som jag som pedagog och vuxen, känner lite oro över är att många av scenerna och barnens fantasier sker mitt i gatan och det kanske inte är helt pedagogiskt med tanke på hur sexåringar fungerar i trafiken. Men det är ju ett ämne för lärare och vuxna att prata med sina barn om efter föreställningen kanske? För det är ju skillnad riktiga gator och sceniska sådana.

Skådespelarna har fantastiska kroppsspråk och mimik. Det var ett gymnastiskt pass som gör att man tydligt kan se och förstå många av äventyren som kidsen fantiserar om. Flera av äventyren berättar de för varandra, för att ”bräcka” varandra. Med tiden förstår man att de också försöker imponera och är lite förtjusta i varandra. Dock känner jag inte av den härliga självklarheten i förtjusningens kroppsspråk som väldigt många unga och kära har. Ibland går också gestaltningen lite över styr. De blir övertydliga vuxna som försöker vara barn på ett sådant sätt att andra barn ska tycka att de är skojiga. En del av barnen skrattar åt det, medan andra barn blev obekväma. Ibland smög det sig in en ”Karlsson på taket” känsla hos karaktärerna som jag själv upplevt som barn och även då blev besvärand av. Dryga barn är sällan roligt.

Det mest underbara med föreställningen var att man genom skådespelarnas gestaltande lekar fick se hur barn verkligen, både bearbetar och lever sig igenom vardagsproblem. Rätt som det var kom allvarliga utsagor och påståenden, i andra sammanhang än vad det naturligt annars skulle komma. Man blir påmind om hur viktigt det är för barn att kunna fantisera och leka innehållsrika lekar.

Pojken säger ”tänk om vi var ensamma i hela världen” och han utstrålar skräck-blandad-förtjusning. En tanke som jag tror att många barn ibland önskar, när de inte förstår vuxnas beteende eller den världsordning som är på den plats där de bor. Samtidigt är det ju så att de barn/vuxna som vågar tänka tanken på hur ensamma vi människor är med våra tankar, känslor och fantasier, också är rustade för att klara av mer.

Jag tror att om vi lär våra barn att fantisera mer, bearbeta mer genom lek och hellre vara ensamma än i dåligt sällskap. Då skulle vi få tryggare, gladare och mer harmoniska barn/vuxna.

Skådespelare: Cecilia Säverman, Tobias Andersson