Identitet Elev
Regissör: Johan Bössman
Manusförfattare: Johan Bössman, Robert Jelinek
Scenograf: Caroline Romare
Teater De Vill i Stockholm
Öppen kvällspremiär för allmänheten den 13 april 2016
Regissören var noga med att före föreställningen betona att manuset baserar sig på elevkontakter och workshops som skett i flera skolor. Slutresultatet blir en föreställningen som handlar om två stycken 7 åringar, som på något sätt känner varandra sedan tidigare, och som möts vid en busshållplats. När bussen inte kommer som den ska börjar barnen fantisera. Berättelserna upplevs som ett sett för dem att bearbeta andra problem i sina liv, men också ett sätt att komma varandra närmre och verka mer intressanta än vad de upplever sig själv att vara. Dessutom borde nog alla fantisera sådär när livet känns trist och för vardagligt, kan jag tycka.
Trots den mycket enkla scenen byggandet har uppsättningen funnit ett mycket fyndigt sätt att skapa en känsla av att stå vid en busskur. Vi får höra några bilar passera och vi ser till och med en väglampa. Det fantastiska mittlinjerna på vägen följer också en rätt vinkel och försvinner korrekt rakt in i väggen som tunnel. Det enda som jag som pedagog och vuxen, känner lite oro över är att många av scenerna och barnens fantasier sker mitt i gatan och det kanske inte är helt pedagogiskt med tanke på hur sexåringar fungerar i trafiken. Men det är ju ett ämne för lärare och vuxna att prata med sina barn om efter föreställningen kanske? För det är ju skillnad riktiga gator och sceniska sådana.
Skådespelarna har fantastiska kroppsspråk och mimik. Det var ett gymnastiskt pass som gör att man tydligt kan se och förstå många av äventyren som kidsen fantiserar om. Flera av äventyren berättar de för varandra, för att ”bräcka” varandra. Med tiden förstår man att de också försöker imponera och är lite förtjusta i varandra. Dock känner jag inte av den härliga självklarheten i förtjusningens kroppsspråk som väldigt många unga och kära har. Ibland går också gestaltningen lite över styr. De blir övertydliga vuxna som försöker vara barn på ett sådant sätt att andra barn ska tycka att de är skojiga. En del av barnen skrattar åt det, medan andra barn blev obekväma. Ibland smög det sig in en ”Karlsson på taket” känsla hos karaktärerna som jag själv upplevt som barn och även då blev besvärand av. Dryga barn är sällan roligt.
Det mest underbara med föreställningen var att man genom skådespelarnas gestaltande lekar fick se hur barn verkligen, både bearbetar och lever sig igenom vardagsproblem. Rätt som det var kom allvarliga utsagor och påståenden, i andra sammanhang än vad det naturligt annars skulle komma. Man blir påmind om hur viktigt det är för barn att kunna fantisera och leka innehållsrika lekar.
Pojken säger ”tänk om vi var ensamma i hela världen” och han utstrålar skräck-blandad-förtjusning. En tanke som jag tror att många barn ibland önskar, när de inte förstår vuxnas beteende eller den världsordning som är på den plats där de bor. Samtidigt är det ju så att de barn/vuxna som vågar tänka tanken på hur ensamma vi människor är med våra tankar, känslor och fantasier, också är rustade för att klara av mer.
Jag tror att om vi lär våra barn att fantisera mer, bearbeta mer genom lek och hellre vara ensamma än i dåligt sällskap. Då skulle vi få tryggare, gladare och mer harmoniska barn/vuxna.
Skådespelare: Cecilia Säverman, Tobias Andersson