Teaterkritik

Urpremiär på Teater Cinnober i Göteborg 12/12 2016

Text: Amanda Nordmark

Regi, koncept och produktion: Anna Nordkvist, Amanda Nordmark och Erika Lindahl

Skärmkoncept och bygge: Oskar Nilsson och Helena Pemow

Musik: Bo Jansson och Anton Leijonberg

Medverkande: Ida Jarlgren, Jonathan Lidé, Hanna Källdin, Anna Nordkvist, Amanda Nordmark, Erika Lindahl, Andreas Scheffel och Lydia Sjöberg

 Foto Nicklas Dahlström

I år delades nobelpris ut till endast män. På väggarna i den ordenssal jag åt julbord senast bara gubbar på väggarna.  Varje gång jag slötittar på morgonteve och hör programledarparen orera, noterar jag att männens svada dominerar. Så kallad mansplaining förekommer frekvent. Amanda Nordmarks pjäs, eller snarare textcollage,  introduceras med en rimmad rapsodisk bildvisning över amerikanska presidenter.  Därpå leds vi in till ett av inredningsarkitekter skapat kök backstage en halv trappa upp. Det begränsade utrymmet inskränker publikkapaciteten till 24 platser. ( inte helt fullsatt under föreställningen 15/12). Här utspelas första akten.  Vi befinner oss hemma hos Hugh Hefner i Playboy Mansion, dit han rekryterat och installerat en kader av bunnies.  Manhattanprojektet (kodord för forskning om framtagandet av atombomben) har sin utgångsångspunkt i reality-serien som sändes från just Playboy Mansion.

Amanda Nordmark, vars skådespelande jag  sett i Bataljonen, vann med föreliggande pjäs Riksteaterns Ny text när tävlingen avgjordes för sista (?) gången 2014. I intervju och i programbladet presenteras den i termer av ”odyssé i tid och rum, dystopi och utopi, mash-up reality drama och science fiction, musik och morotsklet, plast och stål.” För egen del vill jag lägga till handlingskraftig feminism, normkritik och långsiktigt krossande av patriarkatet. Varje besökare får vid ankomsten ett som det påstås personligt vadderat fodral, främst innehållande en appell om historiska förändringar med titeln Prolog (framförs som avrundning). Texten i fråga tycks mig anspela på teveaktuella Fröken Frimans krig.

För att återgå till bossen HH finns han med som ynklig docka iförd kännetecknande vinröd morgonrock. En högutbildad gamling som haft ansenlig verkshöjd i reportage publicerade i sitt tidningsimperium.  Ett välkänt förhållande, som drunknat i exploaterandet av nakenhet.  Mindre känt är att de unga yppiga kvinnorna i gemen är så mycket mer än viljelösa offer. De framställs här som subjekt, vars drivkrafter kan skifta från att utan inblandning av det andra könet föda fram enbart döttrar till att identifiera sig totalt med kaniner och deras matvanor. Inledningsvis framför de monologer när  de döljer ansiktena med inramad plast.  Man lyckas väl i sitt uppsåt  att ge tjejerna en mer sammansatt image. I en smart uttänkt, koncentrerad första akt är mannen nästan uteslutande reducerad till att vara referensmaterial.  Undantaget är intensiva Andreas Scheffel i silverfärgade åtsittande byxor, vars rollfigurs lustar skenbart tillfredsställs av behagfulla bunnies vid poolkanten.

En chef som ska få förbli anonym,  sa till mig apropå aktuella Höstsonaten på Stadsteatern, att regissören borde ha ”dödat några av sina älsklingar”.  Av samma uppfattning är jag om den spretiga andra akten. Att regi och manusansvarig ingår i ensemblen, gör att överblicken riskerar  tappas bort.  Tillräckligt med sammanhållande kitt saknas.  Vi har nu placerat oss i det egentliga scenkonstrummet, vars tak är högt,  bokstavligt och bildligt talat.  Ska noteras att musiken är ett märkbart inslag, antingen  för att sätta oss i rätt stämning eller förmedla en uppfriskande övergång.  Har för mig att upplyftande girlpower  á la  Icona Pop var först ut.   Motsatser kändes som övergripande tema: aktiv – passiv,  förövare – offer, irrationalitet – maskiner/ robotar.  I ett antal tablåer åskådliggörs  ospecificerade läskiga interiörer från  samtida USA.

Männen är inte längre bara bihang. Jonathan Lidés Anders går runt och nynnar på Heroes, åmar sig  med långt hårsvall i heavy metal – låt, ståendes på plattform vars ställning konstrueras i realtid. Karismatiske Scheffel låter som Alex i Clockwork Orange med  anklagande tonfall  filtrerat av  50-tals mikrofon. Och när den rekvirerade mekaniska Barbie-figuren visar sig ha kvar rester av egen vilja, då blir förstås den missnöjda beställaren Bill oregerlig. Slutet på episoden ska inte avslöjas. Annars kommer jag bäst ihåg Lydia Sjöberg som med borrmaskin i handen, lade ut texten på ett typiskt manhaftigt sätt.  Hög igenkänningsfaktor för somliga. Vidare, det ultimata uttrycket för slafsig lättuggad USA-imperialism, nämligen  hamburgarens ingredienser , som på ett humoristiskt överpedagogiskt kördes i repris.

Skådespelet är mer än skapligt och samspelet sitter som det ska. Som framgått fick jag med mig vitala tankar. Dock har uppsättningen en bit upp till  produktioner  jag sett från frigrupper som exempelvis Tamauer, Gruppen och scenkonstkompaniet Lumor.  Den lovvärda mångfacetterade odyssén blev aningen för rörig att smälta, för någon som inte hade hunnit återhämta sig efter fyra långa jobbnätter.

Sverigepremiär 9/12 2016

Av John Chapman

Regi och bearbetning: Adde Malmberg

Scenograf: Hansson Sjöberg

Kostym: Susan Salomonson

Medverkande: Ulla Skoog, Thomas Nystedt, Fredrik Evers, Victoria Olmarker, Melina Tranulis, Carina Boberg, Misagh Sharifian, Sven-Åke Gustavsson, Hampus Hallberg, Tove Wiréen samt Ulla Holm (statist)

 Foto Ola Kjelbye

När en känner sig förolämpad av vad man sett för dyra pengar, då ligger beteckningen fiasko nära till hands. Det brutala omdömet stämmer in på Adde Malmbergs Panik på klinik sedd på privatteater i Stockholm för cirka sex år sedan.  Har däremot uppskattat en kaxig och självironisk Malmberg solo på S.U.C.K  i Göteborg. Att humor är vanskligt är en truism, kan inte nog understrykas. Vi skrattar åt olika saker, har skiftande preferenser. Hur mycket skämtande kan framgångsrikt utvinnas ur missförstånd? Publiken serveras en uppsjö av incidenter att garva åt i denna ursprungligen engelska pjäs (Nil By Mouth). Men anrättningen är tryfferad med på tok för många billiga poänger.

I öppningsscenen möter vi en förvirrad skröplig dam (Ulla Skoog) i rullstol som tvingats byta avdelning under helg då låg bemanning råder. Nyanländ till avdelningen Ferlin eskorteras hon av sin make teologie doktor Gerd Bellman (Thomas Nystedt), döpt av tyska föräldrar.  Utan tillgång till alla adekvata uppgifter skrivs hon in av en rekorderlig, men superstressad sköterska (Melina Tranulis). Och sedan är den cirkus som brukar kallas vårdkarusell i rullning. Kaos utbryter när personer förväxlas, vilket är standard i situationskomedier som drar åt det farsartade. Måste ha varit evigheter sedan stora scen inskränkte sig till ett konstant sceneri bestående av vitt rum med fyra uppradade sängplatser flankerade av svängdörr och expeditionslucka. På golvet framför några ouppackade kartonger med stödstrumpor. Snubbelrisk föreligger givetvis.  Ljuset är – som någon påpekar – extra starkt.

En teori som lanseras i Var god dröj kan er recensent vidimera, nämligen den att sjukvårdens problem handlar lika mycket om bristfällig organisering som bristande resurser. När jag låg inlagd några dygn 2013 var mycket påfallande rörigt och oklart, något jag observerade trots mitt sjukliga tillstånd. Hela tiden fick man dra sin historia för förbipasserande läkare. Typiskt att talesättet ena handen vet inte vad den andra gör (inte oväntat en replik i pjäsen), kunde bli en rubrik för min korta tid som patient. Mest tragikomiskt: när jag blev utskriven hade jag kvar kanyl i armvecket.  Att sjukhus trots  slitande personal och avancerad teknik inte bara hjälper, utan i värsta fall stjälper  mer än antyds i Chapmans nålstick till manus. Vill dock foga in en brasklapp. Orsaken till att denna slapstickanfrätta pjäs bara spelats någon enstaka gång i professionella sammanhang, bör rimligtvis bero på att texten saknar tillräcklig substans.

Försonande drag finns! Ulla Skoog i huvudrollen, vars bitska formuleringar och tajming alltid varit hennes  styrka, är den största behållningen. Hon spelar  lakonisk gumma med  värdighet, en före detta svensklärare med handväska och hatt som vägrar tappa ansiktet.  Trivsamt när hon apropå sjukhusets litterära anspelningar reciterar svenska författare. Det medvetet sävliga samspelet med servile Thomas Nystedt sitter som det ska. Arbetsplatsen  präglas av uppenbar hierarki, pågående ”konflikt” gällande  kunskapsöverföring  och dess motsats samt underskott på tid och förtroendeskapande åtgärder, vilket alltihop tematiseras i uppsättningen. Några få fattar många avgörande beslut. Mest makt tror självfallet läkaren att hon har, ända tills en oannonserad tjänsteman avslöjar sin identitet. Mötena emellan Victoria Olmarker och Fredrik Evers rollfigurer ångar av rasande positionering, orsakar många uppspärrade ögon.  Det är kul och ganska minnesvärt.

I övrigt är jag inte lika road. I sin bearbetning är Adde Malmberg för yvig, saknar finess. Visst ger oförmågan att kommunicera jämte driften med minimalt närminne, uppslag till massvis av skojiga situationer; om än de i sin dråplighet leder till fatala misstag.  Men det blir för mycket omtuggande och intet överlämnas till åskådaren att fylla i.  Oöverstigliga svårigheter att uppfatta namn och titlar görs till en för stor sak.  Bruket av dialekter överdrivs kopiöst, tillför inte intrigen något av värde. Blir bara roligt till en viss gräns, en gräns som  med råge överskrids, ett praktexempel är den skräcködla som Tove Wiréen lustfyllt gestaltar. Man ska kanske inte efterlysa logik och realistiska karaktärer i en fars, men hon är bara för mycket.  Anser att Stadsteatern genom att anlita denne komiker också som regissör hamnat snett. Hans handlag tycks mig för grovt och enkelspårigt. Min spontana reaktion efteråt, var att Var god dröj hör hemma på privatteatrar där flams och garv ofta står högst i kurs.