Klaga månde Elektra
Mourning Becomes Electra/Sorga kler Elektra
Regi Eirik Stubø
Förställningar: 3 och 4 september, Elverket
Speltid: 3 timmar och 15 minuter inklusive två pauser
Eugene O’Neills familjedrama är baserat på den grekiska tragedin Orestien och utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Intrigen hos Aiskylos följs noggrant, men där antikens dramatiker speglar fundamentala förändringar i den atenska statsstaten är det hos O’Neill det tidiga 1900-talets intresse för psykoanalysen och det undermedvetna som ger handlingen dramatisk tyngd. ”Likväl sitter vi där med en känsla av lycka – över att ha sett storslagen, genomarbetad och helstöpt teater” skrev Vårt Land.
När Eirik Stubø, som nu är Dramatenchef, satte upp Klaga månde Elektra i Norge, på Det Norske Teatret 2012, fick föreställningen lysande recensioner. ”Detta är teater av internationell klass”, skrev Aftenpostens kritiker efter premiären och fortsatte: ”En föreställning jag får lust att se om direkt, trots att detta är stoff som man egentligen inte vill ta i med tång”.
Föreställningen var ett av flera spännande internationella gästspel under Bergmanfestivalen 2016. Som chef för Dramaten har väl Eirik Stubø varken tid eller uppdrag att regissera flera föreställningar. Men någon föreställning kommer han väl ändå att regissera och han kan förstås också påverka valet av regissörer. Denna uppsättning är stark och jag tror ingen kan se den oberörd. Trots att den är nästan tre och en halv timme lång ger den mersmak. Att göra dessa klassiska verk så levande, så nutida, utan att fuska med dess tyngd är mästerligt.
I programmet för Bergmanfestivalen står:
I Eirik Stubøs regi och med jazzmusiker på scen har tragedin om familjen Mannons undergång på ett märkligt vis blivit ett festtåg på väg ned mot det själens dystraste mörker. Traditionella låtar från den stora amerikanska sångboken blandas med rockballader i nytolkningar av ensemblen och en jazztrio. Verldens Gangs kritiker karakteriserade föreställningen som ”teaterjazzjam från helvetet”.
Skådespelarna är oerhört skickliga och regissören har valt att använda projiceringar av närbilder på ansiktena på en stor duk på bortre delen av scenen. Det blir väldigt effektfullt och förstärker känslan av alienation, av främlingskap mellan människorna i dramat. De ser varandra aldrig i ögonen. I Aiskylos drama är Elektra den unga kvinnan som hämnas sin fars död genom att övertala sin bror att mörda deras mamma och mammans nya man. I O´Neills drama heter hon Lavinia. Hon spelas av Kirsti Stubø som liksom bär sin kommande tragedi inom sig redan från start.
Föreställningen är ett par år nu . så möjligheten att se den igen är inte så stor. Det gläder mig att jag i publiken såg många skådespelare och annat teaterfolk. Jag tror och hoppas att en sådan här alltigenom mästerlig föreställning ska ge inspiration till andra regissörer, skådespelare och dramatiker att gå i dessa fotspår och skapa liknande föreställningar där musik och scenkonst samverkar på detta starka sätt.
