Mormor jag vet att du är i himlen, men har du en timme?
Av och med William Spetz
Regi och dramaturg Åsa Lindholm
Scalateatern, Premiär den 8 september 2016
Nog är det så att man ofta tror att väldigt roliga människor, alltid är skojiga (eller åtminstone tror att de är kul) eller att de faktiskt inte har något som helst djup. Fyndigt gör de det de kan och sedan, får det vara bra. För inte kan det vara så att man behärskar alla aspekter från klara, färdiga och gå? Kan man gråta lika självklart som man kan ”fula sig”?
Att William Spetz har en otrolig mimik, visste jag redan. Plöjer man youtube en kväll så kan man ju konstatera att killen både är pubertal, tonårstramsig och hyfsat skarp i sina materiel. Ibland kostar han också på sig att driva med sig själv. Inte helt vanligt för en ung man. Men från det till att skriva om sin egen mormors död och spela om det, är faktiskt något helt annat.
Kvällen startar med ett överrasknings senario som man inte är säker på om det är på riktigt eller faktiskt enbart råkar bli. Det ger hopp i magen och kvaliteten läggs på en gång på en högre nivå än vad jag hade förväntat mig. Kanske är det norrländskan som gör att han känns äkta på en gång. Det skulle i så fall inte vara första gången någon blir tryggt invaggad i den nordsvenska idyllen.
Det är snabba klipp i historien om hur William blir till, hans föräldrar möts och hur hans mormor blir en viktig person i hans liv. Det är skratt, det är allvar, det är fniss och tårar. Att finna den rätta balansen mellan det ena och det andra är svårt, framförallt när man väljer att berätta om sin mormors lidande och död. Det är slående mycket som sitter som handen i handsken för Spetz. Han är fantastiskt nyanserad i sina känslor och vrider och vänder på samma mynt i fler vinklar än jag tänkt mig skulle kunna finnas. Williams tempo är både snabbt och långsamt, och många gånger gör han den där extra pausen som behövs för att vi känslomässigt ska kunna plocka ihop oss själv och gå framåt med honom i handlingen. Hans torra läppar och mun, kommer säkert att må bättre när premiärnerverna lagt sig.
En sak skrämmer mig dock hjärtskärande. William utlämnar sig helt som i ett korsförhör på bästa sändningstid. Det är realityshow på en nivå som nästan ger önskemål om en kudde att hålla i eller någon som kan gå fram och krama om honom. För det är inte enbart en skådespelare som står där på scen. Det är fina William Spetz som berättar om sin smärta och tankar kring sin underbara mormor. Det skär i oss på ett sätt som vid några tillfällen går över gränsen för hur blottlägganden får ske mellan obekanta. Jag blir rädd att han ska gå sönder, han som privat person. Min förhoppning är att ett tunt lager av genomskinlig distans ska växa fram under spelperioden så att han håller ihop. Var rädd om dig!
Jag skulle önska att alla s.k. kända karaktärer från förr, inte hade byggts in i föreställningens handling. Det blev för mycket av en helgardering, som manuset under inga omständigheter behövde. En utfyllnad som gjorde den röda tråden grumlig. Det hade också lett till att vi hade sluppit skrikande tonårsflickor i publiken som uppförde sig som om de var på ett privat poolparty, när de uttryckte att de redan kände till karaktärerna.
Många av oss blev rörda och berörda av den fina relation som Spetz haft med sin mormor. Att prata om döden och ha en äkta relation till den, när man är ung ger både sorger,men också förutsättningar för att kunna hantera livets gång. Det är inte alls svårt att veta hur stolt hans mormor är över honom. Med ett leende tittar hon ner från sin himmel.