Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Fun Home med enastående prestationer på scen

by

Foto: Sören Vilks

Fun Home
Manus och sångtexter Lisa Kron
Musik Jeanine Tesori
Översättning Ulricha Johnson
Regi Carolina Frände
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Karl Svensson
Ljud Simon Mårtensson
Kapellmästare Marika Willstedt
Koreograf Anna Ståhl
Europapremiär 28 april 2017 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Klarascenen

Premiären fick stående ovationer. Jag tror dessa ovationer till stor del tillägnades skådespelarna och sångarna för enastående prestationer. Det är alltid så imponerande att uppleva hur duktiga sångare många av stadsteaterns skådespelare är och hur duktiga ensemblens sångare är på att agera. Två exempel är Emil Almén och Elin Skarin från Stockholms stadsteater som båda alltid bra på scen och nu visar att de är bra i musikaler också. Frida Modén Treichl är en duktig musikalartist som bär upp föreställningen med sin utstrålning och imponerande röst. Men kanske allra allra mest lyste de tre barnen på scenen, som alla tre hade stora roller: huvudpersonen Alison som liten och hennes bröder John och Christina. Ojojoj vilka duktiga barn på att sjunga, dansa och agera.

Fun Home hade inte bara Sverigepremiär, det var dessutom Europapremiär för denna musikal som 2015 fick fem Tony Awards bland annat för bästa musikal. Fun Home är en musikal som är dramatiserad av Lisa Kron och Jeanine Tesori efter en serieroman av Alison Bechdel och på Stockholms stadsteater i regi av Carolina Frände.

Musikalen skildrar en familj som utåt ser väldigt lyckad ut men där en mörk hemlighet ruvar under ytan, en familj där livet är betydligt mer komplicerat än det såg ut utifrån.

Handlingen kretsar kring Alison som etablerad serietecknare sitter vid sitt arbetsbord och gör en serie om sin uppväxt och om när hon som 19-åring går första året på college och kommer fram till att hon är lesbisk. Hennes pappa Bruce är engelsklärare och begravningsentreprenör i familjens hemstad – och hans kärleksliv är världens bäst bevarade familjehemlighet, han är nämligen bisexuell, han har ofta sexuella relationer till män, vilket inte var något det var enkelt att vara öppen med under den tidsepoken.

Handlingen skildras ur tre tidsplan: den vuxne etablerade Alison, den lilla flickan Alison och den nittonårige Alison. Dessa tre åldrar spelas av tre olika personer och de är alla tre så perfekta i sina roller i hur de sjunger, hur de talar, hur de agerar, hur de rör sig.

Regissören Carolina Frände säger i ett pressmeddelande om föreställningen:

– Fun Home är en radikal och out-spoken berättelse, både en komma-ut-historia, och en politisk berättelse om hur tidigare gay-generationer inte kunnat leva i identitetsfrihet. När Fun Home kom ut 2006 hade HBTQ-communityts kamp kommit en bit längre än på 70- och 80-talen, då berättelsen utspelar sig. Idag ser vi återigen en tydlig tillbakagång för dessa frågor, med ökat hat och förtryck av HBTQ-personer i synnerhet efter Trumps tillträde i januari.

Föreställningen handlar dock om mer än sexualitet. Det är en slags uppgörelse med sin barndom, en berättelse om att kunna gå vidare efter en tragedi och att kunna se både det bra och det sämre med en förälder.

Alison Bechdel slog igenom med sin tecknade serie Dykes to Watch Out For och myntade därigenom det kända Bechdeltestet, som fungerar för att testa om en film når upp till ett minimum av jämställdhet:
1. Det ska finnas minst två namngivna kvinnliga karaktärer
2. som pratar med varandra
3. om något annat än män

Föreställningen hade dock ett minus på premiären: inställningen av ljudet. Av och till gick det inte att höra vad som sades på scen. Jag tror dock detta är något som kommer att ha åtgärdats till kommande föreställningar.

Fun Home är en stark musikal med enastående prestationer av skådespelare, sångare och musiker – och en viktig berättelse om att bli vuxen och bli sig själv och att kunna se sina föräldrar både med deras styrkor och svagheter – och att kunna ta vara på de stunder av lycka som finns, de stunder då allt för en sekund är i balans.

Medverkande på scen:
Alison, 43 år – Frida Modén Treichl
Mellanstora Alison, 19 år – Maja Rung
Lilla Alison, 8 år – Mira Blommé Stahlhammer/Lily Wahlsteen
Bruce Bechdel – Fredrik Lycke
Helen Bechdel – Birthe Wingren
Christian Bechdel – Hugo Bremberg/Oskar Norgren
John Bechdel – Samuel Falkner/Olle af Klercker
Roy, Mark, Pete – Emil Almén
Joan – Elin Skarin
Bobby Jeremy & the Susan Deys – Emil Almén och musiker/orkester
Musiker: Marika Willstedt, Mats Persson, Sara Niklasson, Andreas Andersson och Thomas Lindberg

Bortförd vid midnatt – en föreställning som ligger helt rätt i tiden

by

Foto: Bengt Wanselius

Bortförd vid midnatt
Av Mark Hayhurst
Av Mark Hayhurst
Översättning Eva Ström
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Ann Bonander Looft
Mask Johanna Ruben
Ljud Magnus Ericsson
Sverigepremiär 27 april 2017 på Lilla scenen, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Hans Litten var en tysk advokat med en judisk far och tysk mor. 1931 tvingade Hans Litten nazisternas ledare Hitler till en rättegång där fyra SS-män var åtalade. Hitler och hans kumpaner glömde aldrig detta. När riksdagshuset i Berlin brann i februari 1933 greps Hitlers styrkor tusentals oppositionella. En av dem som greps och förvarades på flera olika koncentrationsläger fram till sin död 1938 var Hans Litten. Bortförd vid midnatt är hans mors berättelse om sin kamp för att få sin son fri.

Att berätta en sann historia från verkligheten på en scen – eller på film för den delen – är inte helt lätt. För att få med viktiga delar i vad som verkligheten skett blir ofta dramatiseringen lidande. Bortförd vid midnatt har drabbats av det, ibland känns delar av föreställning lite lång – fast å andra sidan vet jag inte vad som skulle kunna tas bort ur scenföreställningen för även de dialoger och de partier som är lite långa är samtidigt viktiga och fördjupar problematiken.

Föreställningen är otroligt stark och tar upp svåra saker ur mänsklighetens historia. Hur kunde något sådant som det som skedde under nazisternas diktatur i Tyskland hända? Det är så fruktansvärt och ändå tycks mänskligheten inte ha lärt sig något. Våld, övergrepp och förtryck sker världen över dagligen på olika sätt även om det inte är i lika stor skala som det nazisterna gjorde. Och idag finns det människor som vill demonstrera på första maj under naziflagga. Föreställningen ligger helt rätt i tiden och jag hoppas många tar sig dit, gärna gymnasieklasser och universitetsgruppet och det är en föreställning som är väl värd att samlas efteråt för att diskutera alla de frågor den väcker.

Föreställningen gör människorna så levande, de människor som levde i Tyskland och i England vid tiden då Hitlers makt växte brottades med problem och debatter som påminner om de som händer i dagens värld. När det nationalsocialistiska Tyskland besegrats i maj 1945 och bilder från koncentrationsläger visades världen över hävdade många att de inte vetat, inte förstått, vad som hade skett. Ett konstigt argument, för dt fanns många böcker, småskrifter och tidningsartiklar som beskrev förhållanden i Tyskland vid den tiden. Den tyske journalisten och publicisten Carl von Ossietzky fick Nobels fredspris 1935 men förbjöds av Hitler att resa till Oslo. då han satt i fångenskap i Hitlertyskland. Han dog 1938 i sviterna av den tuberkulos han fick i koncentrationsläger.

Scenografin i denna föreställning är stark och stram, med fyra bänkar som placerats med en stor kvadratisk yta mellan sig i mitten och en stor kub som är målad i betong-grått hänger från taket. Allt ger en stark känsla av fängelsemiljö. Kläderna är också stramt enfärgade i grått, brunt och svart. Publikplatserna från rad 9 och uppåt har flyttats upp på scen. På så sätt kommer alla väldigt nära skådespelarna.

Skådespelarna är samtliga lysande. Det märks att var och en är handplockad för sin roll. Alla skildras så mänskliga, så trovärdiga.

I rollerna
Hans Litten, advokat – Bahador Foladi
Irmgard Litten – Gunilla Röör
Carl Ossietzky, fånge – Allan Svensson
Erich Mühsam, fånge – Niklas Falk
Dr Conrad, Gestapoofficer – Pablo Leiva Wenger
Gustav Hammermann m.fl – Jonas C Wahlström (Praktikant från Teaterhögskolan i Luleå)
Fritz Litten – Samuel Fröler
Clifford Allen – Jan Mybrand
Statister: Björn Widstrand, Jacques Karlberg, Magnus Hammer

Jag ska bli nummer ett! på Klara Soppteater – ett måste för alla kulturintresserade

by

Jag ska bli nummer ett! – En pjäs om Isaac, Sigrid och Sverige
Manus Marianne Goldman
Regi och video Hans Marklund
Dramaturg Gunilla Boëthius
Scenografi och kostym Annsofi Nyberg
Rekvisita Anja Liedtke
Ljus Albin Flinkas
Ljuddesign Fredrik Meyer
Premiär 11 april 2017 på Klara Soppteater, Stockholm

Ett nyskrivet drama av Marianne Goldman, i soppteaterns mindre format om konst, modernism, om främlingsfientlighet, om drömmar, om manligt och kvinnligt och om att brinna av ambition och skaparkraft. Föreställningarna på soppteatern är oftast lite drygt fyrtiofem minuter. Trots att det är en kort föreställning bjuder den på en fängslande, engagerande resa till 1900-talets svenska samhälle under dess första decennier genom två konstnärers ögon.

Jag ska bli nummer ett! handlar om de två svenska konstnärerna Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. De träffades som unga, blev förälskade, gifte sig, fick ett barn och var gifta i nästa fyrtio år, ända tills Sigrid blev svårt sjuk i medelåldern.

Isaac Grünewald var en av modernismens förgrundsgestalter i Sverige. Han föddes 2 september 1889 i Stockholm och han studerade bland annat på Matisses akademi i Paris 1908–1911. Han verkligen stormade in på den svenska konstscenen, och vände upp och ner på alla begrepp med sina färger, sina motiv och sin stora personlighet. Han älskade modernismen och han var fascinerad av tiden fylld av tekniska framsteg, med fart och fläkt.

Han var självsäker på sin förmåga och att vara både kompromisslös modernist, säker på sig själv och jude – det stack i ögonen på en del. Han fick beundran av många men han fick också utstå glödande hat av anda. Såväl kända personer som Albert Engström kunde uttrycka sig föraktfullt gentemot honom och kända politiker. Isaac var född i Sverige och var svensk medborgare, men ändå betraktade många honom som främling på grund av att han var jude. Främlingsfientligheten gentemot honom växte troligen av att han inte var särskilt ödmjuk. Det är en skrämmande skildring som är aktuell, tyvärr, också i dagens svenska samhälle.

När Isaac träffade Sigrid Hjertén var hon textilkonstnär. Han stöttade henne att våga ta steget och bli målande konstnär också. Men han var en man av sin tid och svek henne också, både genom att ha älskarinnor men också genom att inte lyssna på henne och fokusera på sig själv mest, sin egen framgång.

Föreställningen är en gripande skildring av två konstnärer som blev förälskade i varandra och levde tillsammans i fyra decennier och samtidigt en fängslande resa till det svenska samhället under modernismens födelse. Det är en föreställning som är ett måste för alla konstintresserade. Ja för alla kulturintresserade. En föreställning om konst, om konstnärer, om Sverige, om främlingsfientlighet, om kärlek, om svek, om modernismen. För övrigt: varför inte boka in gymnasieklasser? Det är en perfekt föreställning för gymnasieungdomar att se och diskutera efteråt.

På scen:
Emil Ljungestig
Matilda Ragnerstam
Fredrik Meyer

Alltför konstruerad avklädning – Körsbärsträdgården på Göteborgs Stadsteater

by

24/3 2017

Spelas till och med 13/5 på stora scenen

Av: Anton Tjechov

Regi: Anja Susâ

Scenografi & kostym: Helga Bumsch

Koreograf: Damjan Kecojevic

Kompositör: Igor Gostuski

Musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Bo Stenholm

  Foto Ola Kjelbye

På ytplanet kretsar rysk litteratur företrädesvis kring två ämnen: penning- och kärleksbekymmer. Tjechov och hans kvartett klassiska dramer är  typiska representanter för en sådan generalisering.  Specifikt för den ryske författaren och läkaren är att han tillhandahåller dilemman, inte lösningar. Regissör Susa har  använt sig av Körsbärsträdgårdens skelett , för att koppla ett grepp på samtiden. 2006 såg jag på samma scen en gedigen traditionell version. Serbiskan vars 5boys.com jag upplevde på Backa Teater, diskuterar klasskamp, de besuttnas fall och drastiska samhällsomvälvningar.  Omgående markeras en distansering gentemot karaktärerna, vilka högst medvetet utrustats med ett löjeväckande tonfall, stundom förstärkt med nonsensramsor. Den uppkomling till köpman som Simon J Berger förkroppsligar, plöjer inledningsvis i denna tacksamma fåra, tillsammans med anemiska husan vars roll gestaltas avsiktligt mekaniskt av Emelie Strömberg (mest minnesvärd som buktalare och balanskonstnär).

Konceptet att göra Tjechov till en trampolin är inte nytt på denna stadsteater. I en i dubbel mening skakig Att begära tre systrar (recenserad i Kulturbloggen), passade  man på att dyka ner i nutid genom att belysa brännande  frågor. Inser att det finns en lockelse i att framställa fåniga figurer, att göra svart humor av persongalleriet i Körsbärsträdgården.  Ur de röriga relationer och familjestrukturer som det kan behövas facit till, är det bara dotter (Jennifer Amaka Pettersson), fosterdotter (Ylva Olaison) samt den uråldrige betjänten (Bo Stenholm, som det går att sympatisera med. En bidragande orsak till att det blir svårt att engagera sig i uppsättningen, att på allvar ta till sig referenserna.  Vad som på förhand  antagligen verkade klockrent rent dramaturgisk, blir som färdig produkt överlag en nyckfull, spretig och grovt tillyxad uppsättning.

Första akten är anmärkningsvärt utdragen med  stiliserad scenografi i grälla färger. Tre motiv av  Lars Tunbjörk, präglade av tomhet och torftighet, har Helga Bumsch följdriktigt planterat  De åtråvärda träden finns med som gigantiskt illustration. Nedanför ur rektangulära förvaringsboxar gör skådespelarna mestadels entré. Enligt mitt sällskap varnades för höga ljud, vilka inte störde nämnvärt, trots att en motorsåg upprepade gånger gick loss på kulissen. Gillade den ödesmättade kalla stämning som förmedlades genom den prisade kompositören via utsökta multimusikerna Anders Blad och Daniel Ekborg. Roades av svadan som levererades av Hampus Hallberg i egenskap av evig student insnärjd i trassliga resonemang, liksom  Fredrik Evers lättsinniga gestalt med förkärlek för postmodernismen.

Och det fanns flera enskilda inslag värda uppskattning., framför allt avsnitt där regissören hittat rätt avvägning mellan lättjan vid pingisbordet och utbrotten av spleen. Men totalt sett  känns det oerhört frustrerande att behöva utreda varför en lämnar premiären  utan att påtagligt beröras. Då ska ändå en ofrånkomlig isande association noteras.  Med glimrande ögon firar Simon J Bergers karaktär sin revansch. Kulmen  på segerns sötma, hans avklädande förnedring av sin fars  härskarfamilj, får mig att växla in tankespåret på tågen till nazisternas koncentrationsläger.  För att nyansera bilden finns ju i Körsbärsträdgården en lättsinnig överklass, som på grund av skulder inte kan fortsätta sin priviligierade livsstil.  Den revolutionära  retoriken framväst i  tubamunstycke (kul gimmick) av Bo Stenholm, ordinerar garanterat den fallna godsägarinnan och hennes familj ett gruvligt straff.

Kan bara konstatera att denna gång fungerar inte driften med Tjechovs dramatik, vilket  samtidigt medför att det blir problematiskt att ta till sig inbäddade budskap. De stannar halvvägs vare sig det gäller Sverigedemokrater eller sommargäster. Starkast enskilda undantag : det ofrivilliga avdragandet av klädesplagg som nämns ovan.

Skådespelare: Mia Höglund-Melin, Jennifer Amaka Pettersson, Ylva Olaison, Fredrik Evers, Simon J Berger, Hampus Hallberg, Sven-Åke Gustavsson, Emelie Strömberg, Bo Stenholm och Jesper Söderblom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dr Moreaus ö på Moment:teater – fascinerande, starkt, absurt, roligt och tankeväckande

by

Foto: Petter Cohen.

Dr Moreaus ö
Dramatisering fritt efter H G Wells: Rikard Lekander och Andreas Boonstra
Regi: Rikard Lekander
Scenografi & kostym: Åsa Berglund Cowburn
Musik: Simon Steensland
Tekniker: Joel Dannerup
Producent & marknadsföring: Daniel Szpigler
Sverigepremiär 25 mars 2017 på Moment:teater

Att berätta något viktigt om samhället med komedi och absurda inslag är en svår, svår konst. Inte många klarar balansgången mellan att få oss att kikna av skratt och samtidigt inte bli billig hötorgs-revy. Teatermannen Andreas Boonstra, dramatiker, regissör med mera, på Moment:teater är en av de få som behärskar denna konst. Jag har hittills aldrig blivit besviken på något han varit inblandad i som manusförfattare och/eller regissör. Dr Moreaus ö är regisserad av Rikard Lekander, men manus har Boonstra skrivit tillsammans med Lekander. Om igen har moment:teater skapat en av årets mest sevärda föreställningar.

Dr Moreaus ö bygger på HG Wells skräck-fantasy från 1896. En mer än hundra år gammal framtidssatir har något att säga fortfarande idag. Romanen handlar om en ung man, Edward Prendick, som hamnar på en ö som
bebos av vetenskapsmännen doktor Moreau och Montgomery och flera underliga varelser som männen forskar på.
De underliga varelserna är djur som de två vetenskapsmännen förvandlat till människor, eller åtminstone människoliknande varelser. Dessa djurmänniskor har fått talorgan och kan prata, de går upprätt på två ben och dricker vatten på samma vis som människor.

För att hålla kontroll på djurmänniskorna så de rovdjur som blivit människor inte ska äta upp de djurmänniskor som kommer från djur som rovdjuren i naturen annars äter har Dr Moreaus infört några lagar som säger att alla måste äta växter.

Skådespelarna är oerhört skickliga på att gestalta dessa olika djurmänniskor. Inledningsscenen är genial där en vanlig skinnsoffa föreställer ett skepp som går under i ett skeppsbrott. Det är så roligt hur vanliga vardagsmöbler kan förvandlas på en scen till de mest äventyrliga farkoster genom att skådespelarna får igång vår fantasi.

Regissören har valt att låta föreställningen pendla mellan gestaltande scener och scener där skådespelarna berättar vad som sker och hur de tänkt när de repeterat inför föreställningen och hur de tolkar romanen och berättelsen. Det fungerar bra. Sådant kan bli övertydligt och pekfinger-mästrande. Som publik behöver jag ju inte att någon berättar att berättelsen exempelvis handlar om totalitära samhällen. Det kan jag tänka ut själv. Men eftersom den här berättelsen rymmer så mycket djup och kan ses ur så många synvinklar gör det inget att skådespelarna pratar om sin tolkning. Det är inte allt. Det finns så mycket mer undertext – och skådespelarna säger långt ifrån allt.

Att växla mellan att gestalta en scen och att själv som skådespelarna kommentera det som sker, det kräver modiga skådespelare. Det är fascinerande och imponerande hur väl de klarar av detta. Denna så kallade verfremdungseffekt som teatermannen Bertolt Brecht införde bygger på tanken att publiken ska vara medventa och inte bara passivt suga in en föreställning och för att få denna effekt kan skådespelarna på olika sätt distansera sig från handlingen, exempelvis genom att tala direkt till publiken. Just nu verkar det vara en våg där många föreställningar arbetar med den metoden, med varierat resultat. I Dr Moreaus ö på Moment:teater fungerar det utmärkt.

Berättelsen ställer många frågor. Vad är djuriskt och vad är mänskligt? Vad är det djuriska i en människa och går det att med lagar ta bort det djuriska i människor? Vad är lagar till för? Under Dr Moreaus styre var lagarna tydligt till för att skydda djuren. Men hur blev det sedan? Blev lagarna istället mer till för att skydda härskaren? Ett annat spår att fundera kring är förstås forskning och vetenskap. Hur långt kan människan gå i sina experiment? Kommer naturen att slå tillbaka?

Dr Moreaus ö på Moment:teater är fascinerande, starkt, absurt, roligt och tankeväckande.

Medverkande:
Josefin Ankarberg, Cecilia Milocco, Peter Järn och Ludde Hagberg
Musiker: Erik Stenberg