Nattvandringar i den undre världen
Av/regi/sångtexter Jakob Hirdwall
Regiassistent Patricia Olomos Polanco
Musik Fredrik Söderberg
Cello Anna Wallgren
Koreograf Johanna Lindh
Ljus Peter Stockhaus
Scenografi/Videoscenografi Caroline Romare, Peter Stockhaus och Tom Waldton
Kostym Caroline Romare
Mask Carina Saxenberg
I rollerna Linda Lönnerfeldt, Andreas Liljeholmen, Camilla Larsson, AnnaKarin Hirdwall, Niklas Jarneheim, Malin Güettler och Marika Lindström (röst)
Urpremiär på Stockholms stadsteater, Ensembleverket på Fri scen/Kilen 14 januari 2017
Det är självklart så att det som syns och det som finns inte alltid är samma sak. Dessutom är det ju så att det som belyses och det man lägger locket på, förblir inte detsamma natt som dag. Ljus och mörker. Tolkningen ger alltid frihetsutrymme. Dina val har betydelse, ” Ödet har en lång skugga, det gäller bara att hitta rätt väg”. Ansvaret ligger således på individnivå.
Kvällens urpremiär ger en musikalisk komedi, som lutar åt det tragikomiska. Fler skratt är mer plågsamma än enbart roliga, och det är inget fel med det. Satiren mot samhällets strukturer om vem som räknas, vem som är värd något och vilka vi kan offra är spikraka. Jag skrattar som vanligt mindre än de närmaste grannarna. Det gör ont i mig men jag klarar av att le i mjugg och lyfta det vänstra ögonbrynet i mörkret till ett aha. Skönt att humorn inte är självklar.
Slående och genuint är uppsättningens scenografi/videoscenografi eftersom man med dessa skapar rum, ytor och djup som annars hade varit helt omöjliga att återge ögat. Snabba byten och knivskarp kreativitet utöver det vanliga. Den hjälpte självklart att hålla ihop den handling som med jämna mellanrum var lite för spretig för att en riktad ordningsföljd i föreställningen. Scenerna kändes ibland som ett ihopkok av aktörernas enskilda val av scenutrymme. Handlingen gick varken framåt eller bakåt, utan gungade långsamt upp och ner och slutade i en rak linje som enbart sa stopp. Helt enkelt så hittade man ”inte påfarten eller avfarten”. Det är dock inte lätt att finna rätt väg i ett sådant manus.
Att belysa människor stress och den arbetskultur som gäller för många, gör att föreställningen lever i sin tid och fungerar som debattör. Något som vi ständigt är beroende utan för att kunna stanna upp i den dubbla som vi skapar för oss själva och andra. För vad är meningen med livet? Vad vill i åstadkomma medan vi lever? Vad blir konsekvenserna när vi dör? Världen behöver att vi ser vaket på oss själva och andra. Men för att kunna gör det behöver vi också kunna sova. Sömn är i dag en valuta som går att handla med. Sömnen är ingen självklarhet, om man känner att man lever i en orolig tid. Det är även så att döden kräver sin vila.
Personligen uppskattade jag mycket den grekiska mytologin kring Hades och dödsriket som antydes för att ge publiken insikt i ett liv efter döden. Det ledde till komiska detaljer och möjligheter till religiösa tillkännagivanden. Men tänk att vi måste gå tillbaka till grekerna för att andliga antydningar om döden, evigt liv och meningsfullhet ska anses rumsrent och ofarligt i all sin intellektualism. Hade man vågat införa lite buddism, hinduism eller kristendom i det hela för att ge lite mer förankring till nu? Redan de gamla grekerna, känns som ett ofarligt kort.
Det är alltid befriande när aktörer utger sig för att ge det som verkligen levereras och inget annat. På samma sätt som kräm inte är kompott, så är inte heller kroppsrytmik och dans samma sak. När skådespelarna rörde sig till musiken var det konstellationer, collage och kroppar i rörelse för ett enhetligt syfte. Ingen utstrålade, titta på mig jag dansar. Dessutom var deras uttryck födande, givande och befriande i sitt slag. De fyllde sitt fulla syfte i förflyttning från det ena till det andra i en känsla och gav tidvis snygga bilder. Framför allt uppskattade jag scenen mer resväskor och dess resenärer.
Föreställningen lämnar dig med fler frågor än svar, vilket i sig inte behöver vara fel. Däremot är det inte skådespelarinsatserna som är anledningen till det. Det är manuset som saknar en tydlig riktning. Kanske är det så att man ville ha en röra, där det ena eller det andra får råda utan styrd mening eller budskap. Personligen hade jag velat ha ett manus som lämnade ett större avtryck på tankarna. Kaoset förstör den bild och eftertanke som man kan få om man själv håller fast vid enskilda spår som kastas fram utmed föreställningens gång.
Vill du få existensiella frågor och satirisk humor utan försök till svar, ska du se föreställningen. Det finns ju en befrielse i att ingen kommer att skriva dig ett tydligt budskap på näsan. Det är du själv som kan plocka godbitarna ur påsen. Där finns trots all en hel del både söta och sura bitar. Njut.
