Urpremiär på Teater Cinnober i Göteborg 12/12 2016
Text: Amanda Nordmark
Regi, koncept och produktion: Anna Nordkvist, Amanda Nordmark och Erika Lindahl
Skärmkoncept och bygge: Oskar Nilsson och Helena Pemow
Musik: Bo Jansson och Anton Leijonberg
Medverkande: Ida Jarlgren, Jonathan Lidé, Hanna Källdin, Anna Nordkvist, Amanda Nordmark, Erika Lindahl, Andreas Scheffel och Lydia Sjöberg
Foto Nicklas Dahlström
I år delades nobelpris ut till endast män. På väggarna i den ordenssal jag åt julbord senast bara gubbar på väggarna. Varje gång jag slötittar på morgonteve och hör programledarparen orera, noterar jag att männens svada dominerar. Så kallad mansplaining förekommer frekvent. Amanda Nordmarks pjäs, eller snarare textcollage, introduceras med en rimmad rapsodisk bildvisning över amerikanska presidenter. Därpå leds vi in till ett av inredningsarkitekter skapat kök backstage en halv trappa upp. Det begränsade utrymmet inskränker publikkapaciteten till 24 platser. ( inte helt fullsatt under föreställningen 15/12). Här utspelas första akten. Vi befinner oss hemma hos Hugh Hefner i Playboy Mansion, dit han rekryterat och installerat en kader av bunnies. Manhattanprojektet (kodord för forskning om framtagandet av atombomben) har sin utgångsångspunkt i reality-serien som sändes från just Playboy Mansion.
Amanda Nordmark, vars skådespelande jag sett i Bataljonen, vann med föreliggande pjäs Riksteaterns Ny text när tävlingen avgjordes för sista (?) gången 2014. I intervju och i programbladet presenteras den i termer av ”odyssé i tid och rum, dystopi och utopi, mash-up reality drama och science fiction, musik och morotsklet, plast och stål.” För egen del vill jag lägga till handlingskraftig feminism, normkritik och långsiktigt krossande av patriarkatet. Varje besökare får vid ankomsten ett som det påstås personligt vadderat fodral, främst innehållande en appell om historiska förändringar med titeln Prolog (framförs som avrundning). Texten i fråga tycks mig anspela på teveaktuella Fröken Frimans krig.
För att återgå till bossen HH finns han med som ynklig docka iförd kännetecknande vinröd morgonrock. En högutbildad gamling som haft ansenlig verkshöjd i reportage publicerade i sitt tidningsimperium. Ett välkänt förhållande, som drunknat i exploaterandet av nakenhet. Mindre känt är att de unga yppiga kvinnorna i gemen är så mycket mer än viljelösa offer. De framställs här som subjekt, vars drivkrafter kan skifta från att utan inblandning av det andra könet föda fram enbart döttrar till att identifiera sig totalt med kaniner och deras matvanor. Inledningsvis framför de monologer när de döljer ansiktena med inramad plast. Man lyckas väl i sitt uppsåt att ge tjejerna en mer sammansatt image. I en smart uttänkt, koncentrerad första akt är mannen nästan uteslutande reducerad till att vara referensmaterial. Undantaget är intensiva Andreas Scheffel i silverfärgade åtsittande byxor, vars rollfigurs lustar skenbart tillfredsställs av behagfulla bunnies vid poolkanten.
En chef som ska få förbli anonym, sa till mig apropå aktuella Höstsonaten på Stadsteatern, att regissören borde ha ”dödat några av sina älsklingar”. Av samma uppfattning är jag om den spretiga andra akten. Att regi och manusansvarig ingår i ensemblen, gör att överblicken riskerar tappas bort. Tillräckligt med sammanhållande kitt saknas. Vi har nu placerat oss i det egentliga scenkonstrummet, vars tak är högt, bokstavligt och bildligt talat. Ska noteras att musiken är ett märkbart inslag, antingen för att sätta oss i rätt stämning eller förmedla en uppfriskande övergång. Har för mig att upplyftande girlpower á la Icona Pop var först ut. Motsatser kändes som övergripande tema: aktiv – passiv, förövare – offer, irrationalitet – maskiner/ robotar. I ett antal tablåer åskådliggörs ospecificerade läskiga interiörer från samtida USA.
Männen är inte längre bara bihang. Jonathan Lidés Anders går runt och nynnar på Heroes, åmar sig med långt hårsvall i heavy metal – låt, ståendes på plattform vars ställning konstrueras i realtid. Karismatiske Scheffel låter som Alex i Clockwork Orange med anklagande tonfall filtrerat av 50-tals mikrofon. Och när den rekvirerade mekaniska Barbie-figuren visar sig ha kvar rester av egen vilja, då blir förstås den missnöjda beställaren Bill oregerlig. Slutet på episoden ska inte avslöjas. Annars kommer jag bäst ihåg Lydia Sjöberg som med borrmaskin i handen, lade ut texten på ett typiskt manhaftigt sätt. Hög igenkänningsfaktor för somliga. Vidare, det ultimata uttrycket för slafsig lättuggad USA-imperialism, nämligen hamburgarens ingredienser , som på ett humoristiskt överpedagogiskt kördes i repris.
Skådespelet är mer än skapligt och samspelet sitter som det ska. Som framgått fick jag med mig vitala tankar. Dock har uppsättningen en bit upp till produktioner jag sett från frigrupper som exempelvis Tamauer, Gruppen och scenkonstkompaniet Lumor. Den lovvärda mångfacetterade odyssén blev aningen för rörig att smälta, för någon som inte hade hunnit återhämta sig efter fyra långa jobbnätter.