Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Kulturbloggen från premiären på Lilla Stormen på Unga Dramaten

by


På Dramatens Stora scen härskar Örjan Ramberg som Prospero i Stormen. På Elverket, Dramatens scen för unga, är det Torkel Peterson som är Prospero.
En något annorlunda Prospero, förflyttad till nutiden och till kidnappare av sitt eget barn när hans fru vill lämna honom.

Äventyrligheterna för publiken började direkt. För att komma till scen fick vi klättra upp för knaggliga trätrappor och dra oss upp för att inte halka på ett glatt plåttak.
Största delen av premiärpubliken bestod av barn i sexårsåldern – och föreställningen var verkligen anpassad till dem, genom att de var läskigt redan när de skulle ta sig in till sina platser. Kanske teater för vuxna skulle ta efter det här och bli lite mer fysiskt spännande?

På Stormen för vuxna var både Kulturbloggen och Stationsvakt imponerade av Stina Ekblad som var en otroligt vig och spänstig Ariel, anden. Melinda Kinnaman som är Ariel i Lilla Stormen är om möjligt ännu mer imponerande då hon akrobatisk klänger i träpelarna som spänner över scenen. Melinda Kinnaman måste vara hur stark i sina armar som helst.

Lilla Stormen handlar om relationen mellan barn och föräldrar och om kärlek. Att vi måste släppa våra barn och låta den utvecklas och ta sig ut i världen – kärleken kan inte växa i fångenskap och tvång.
Publiken var en mängd sexåringar – och att skådespelarna lyckades visar sig genom att de livliga knattarna nästan var tysta hela tiden och engagerade sig och skrattade och ojade sig. Jag tror att föreställningen fungerar bra också för lågstadiebarn också.

Till och med programmet är anpassat till målgruppen och består av ett memoryspel som barnen får klippa ut av programbladet.

Föreställningen är magisk, vacker och rolig utan att fuska bort det allvarliga ämnet.

Förutom alla barnen och deras förskolelärare var vi några vuxna till i publiken den här dagen – och en av dem var Dramatenchefen Marie-Louise Ekman.

I rollerna Melinda Kinnaman, Mattias Silvell, Torkel Petersson, Maurits Elvingsson, Karin Bengtsson
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Micha Karlewski
Kostym Siri Carlheim-Gyllensköld
Peruk och mask Sari Nuttunen
Ljus Markus Granqvist
Musik Stefan Johansson

Mer om Lilla Stormen på Dramatens hemsida.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hyllade Londonteatern "A Disappering Number" – live på bio

by


Wow. Det är så coolt. Jag som älskar engelsk teater.

På torsdag, 14 oktober, inleds en ny säsong av direktsända föreställningar från National theatre. Först ut är den kritikerhyllade pjäsen A Disappering Number. Föreställningen visas på Folkets Hus och Parkers digitala biokedja och är textad på engelska. Senare under säsongen väntar Hamlet, Fela!, King Lear, Frankenstein och Körsbärsträdgården.

A Disappearing Number är en innovativ pjäs om ett av de mest mystiska och romantiska matematiska samarbetena genom tiderna. En etablerad Camebridge-professor påbörjar ett samarbete med en ung självlärd matematiker från Indien. Pjäsen är både en berättelse och en undersökning. Uppsättningen rör sig över tre kontinenter och ett antal historier, och väver en provocerande teatralisk väv kring människans närmast tvingande behov av att förstå.

Kritikerhyllad pjäs, som vunnit Laurence Olivier Award för bästa pjäs, Evening Standards Theatre Award för bästa pjäs och Critics’ Circle Theatre Award för bästa nya pjäs.

Författare/regi: Simon McBurney

Längd: 1 tim 45 min

Orter som visar A Disappearing Number:

Göteborg, Helsingborg, Karlskoga , Lund, Malmö, Norrköping, Stockholm, Trelleborg, Tomelilla, Västerås

När? 14 oktober 2010, kl 20.00

Från premiären av Jon Fosses "En sommardag" på Dramaten

by

Dramatenchefen Marie-Louise Ekman stod strax före entrén intill Målarsalen och hälsade på publiken som slank in i salongen. Målarsalen är en av Dramatens mindre scen och stämningen där blir nästan familjär när det är premiärdags där. På fredagskvällen var det svensk premiär på den norske dramatikern Jon Fosses ”En sommardag”.

Jon Fosses pjäser är alltid mångbottnade och handlar om existentiella frågor och är sällan raka berättelser. ”En sommardag” börjar med två äldre kvinnor, väninnor sedan många år tillbaka, som träffas i den ena kvinnans hus vid en fjord i Norge. I övrigt utspelar sig handlingen en blåsig, regnig höstdag. Det är typiskt för Fosse-pjäser: inget är vad det verkar vara.

Lil Terselius spelar kvinnan som bor i huset. Hon står gärna vid fönstret, ser ut över fjorden och vattnet. Och minns …

Dekoren är insidan av det enkla huset och framför finns en brygga. Väninnan är en kvinna som går i långkjol med batikmönster och lång schal. I första scenen är hon i övre medelåldern och när hon återkommer är det i väninnans minnen och då är hon en ung kvinna. Men iklädd samma stil av kläder. En elegant lösning för att få oss att på en gång förstå att det är i minnena.

Samma sak när Lil Terselius minns sin man. I scenerna med honom är hon fortfarande i övre medelåldern, medan han är en ung man. Sakta kommer minnena fram och vi anar från början att det är något hemskt som ska ske. Hon säger också i början: ”Han kom så plötsligt och han försvann lika plötsligt. Ja, det är så livet är.”
En typisk formulering ur en Fosse-pjäs.

De två flyttade från staden till sitt drömhus vid fjorden. Men när de väl flyttat dit är det som en demon bor i mannen, han kan inte komma till ro. Han vill vara ute med båten på havet medan hon hatar att vara i en båt. Det där förfärliga som så ofta drabbas så många: vi kämpar och kämpar för att nå våra mål och när vi är där kan vi inte slå oss till ro och vara nöjda.

Jag tycker om nutida dramatik och Jon Fosses dramatik i synnerhet. För att den alltid har många bottnar, att inget är glasklart, att han lämnar mycket kvar åt åskådaren att själv tolka.

Lil Terselius gör en bra roll, ensam och sårbar och skör men ändå på väg att kunna lämna det förflutna. Jag såg en intervju med henne i SVT:s morgonsoffa nyligen. Hon har jobbat 40 år på Dramaten. Här är en bra intervju med henne i tidningen Fokus.

På bilden ovan: Philip Hughes och Lil Terselius

Fotograf: Sören Vilks

Om föreställningen från Dramatens hemsida.

Här skrev vi från urpremiären av Jon Fosses “Flicka i gul regnrock” på Dramaten i oktober 2009.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rapport från premiären på "Lagarna" på Teater Galeasen

by


Var på teater Galeasen premiären på ”Lagarna” skriven av Christina Ouzounidis.
Föreställningen hade urpremiär 4 oktober
Ett lysande skådespel av Lina Englund som drottning Klytaimnestra, Sandra Huldt som dottern Ifigenia och Claes Ljungmark som kung Agamemnon.
Pjäsen är hård och brutal, den lämnar mig inte oberörd. Samtidigt som jag emellanåt blir lite uttråkad.

Den grekiska mytologin av en dysfunktionell familj är en metafor som är lika aktuell i dag. Vi möts av Agamemnon som just har offrat sin dotter Ifigenia för att hans krigsfärja ska få vind i seglen.
Vi brottas ständigt av att bli bedömda av andra och frågan blir är vi våra handlingar? Eller är det kort och gott omständigheter som gör att vi just för stunden handlar som vi gör. Men det är inte lika med att jag är mina handlingar. Vad gör vi med skulden?
Pjäsen känns aktuell och träffsäker och väcker många tankar hos mig. Pjäsen går hem hos publiken som ger den varma applåder.

Susanne Westerman

Teater Galeasens hemsida.

Lite fakta om Teater Galeasen från Wikipedia:

Teater Galeasen ligger vid Slupskjulsvägen 30 på Skeppsholmen, Stockholm, bildades 1983 och är en fri teatergrupp.

Galeasens strävan är att skapa en säregen och nyskapande teater baserad på effektsökeri. Hittills har gruppen producerat ett trettiotal föreställningar, flera i nära samarbete med svenska dramatiker. Ett genombrott kom 1987 med Sakrament, fritt efter Lars Norén.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Från premiär på Stadsteatern för tre Ibsenpjäser

by



Människans oförmåga att tillåta sig själv att vara lycklig, att skam- och skuld står i vägen för att leva i kärlek. Det är ett tema för tre olika Ibsenpjäser som alla hade premiär på Stockholms stadsteater lördag den 2 oktober: Rosmersholm, Byggmästare Solness och Lille Eyolf.

Alla tre spelar på temat om kontrasten mellan ideal och verklighet och hur vi bär på skam och skuld som hindrar oss att leva fullt ut. Alla tre föreställningarna samma uppsättning skådespelare: Samuel Fröler, Petronella Barker, Jakob Eklund, Åke Lundqvist, Jan Mybrand, Helena Af Sandeberg och Ida Engvoll.
De delar ganska jämnt mellan biroller och huvudroller.

Föreställningarna spelades i ett sjok på premiärdagen men spelas var för sig under hösten. Det är kortare pjäser utan paus och absolut oerhört intressanta för alla som funderat på frågor kring kärlek och relationer. Människans oförmåga att tillåta sig själv kärlek. hur människor låter sig tungas av skam och skuldkänslor.

Föreställningarna spelas på ett scengolv i stort sett utan dekor och med tre väggar med tapeter med stora bilder på norska fjäll med stugor klättrande längs bergsväggarna. Avskalat med rymd.

Människorna i dessa tre Ibsenpjäser går som om de bokstavligt och för evigt är instängda på botten av en dal längst in i fjorden. Som regissören Ole Anders Tandberg skriver i programmet:

Runt om tronar fjäll åt alla håll. Solglimten på fjälltopparna lockar narraktigt som funnes det ett förlovat land på andra sidan. Där finns den fria tanken och där finns kanske också den sexuella extasen, fri från skuld. Där, i drömmen och i döden.
Solness vill bygga ett hus med höga torn men lider av svindel. Dröm förblir dröm. Människan kommer inte ut ur verklighetens fängelse. Inte ur ur dalgången. Åtminstone inte med idealen i behåll.

De tre föreställningarna går att boka och se var för sig men det går också att boka dem och se i ett sjok. Det är rätt intressant att se tre föreställningar med likartat tema, samma skådespelare fast i olika berättelser.

Kattkorgen var också med på premiären av de tre Ibsenföreställningarna.

 

Relaterat:
Dagens Nyheter, Kulturnytt och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,