Från premiären av Jon Fosses "En sommardag" på Dramaten

Dramatenchefen Marie-Louise Ekman stod strax före entrén intill Målarsalen och hälsade på publiken som slank in i salongen. Målarsalen är en av Dramatens mindre scen och stämningen där blir nästan familjär när det är premiärdags där. På fredagskvällen var det svensk premiär på den norske dramatikern Jon Fosses ”En sommardag”.

Jon Fosses pjäser är alltid mångbottnade och handlar om existentiella frågor och är sällan raka berättelser. ”En sommardag” börjar med två äldre kvinnor, väninnor sedan många år tillbaka, som träffas i den ena kvinnans hus vid en fjord i Norge. I övrigt utspelar sig handlingen en blåsig, regnig höstdag. Det är typiskt för Fosse-pjäser: inget är vad det verkar vara.

Lil Terselius spelar kvinnan som bor i huset. Hon står gärna vid fönstret, ser ut över fjorden och vattnet. Och minns …

Dekoren är insidan av det enkla huset och framför finns en brygga. Väninnan är en kvinna som går i långkjol med batikmönster och lång schal. I första scenen är hon i övre medelåldern och när hon återkommer är det i väninnans minnen och då är hon en ung kvinna. Men iklädd samma stil av kläder. En elegant lösning för att få oss att på en gång förstå att det är i minnena.

Samma sak när Lil Terselius minns sin man. I scenerna med honom är hon fortfarande i övre medelåldern, medan han är en ung man. Sakta kommer minnena fram och vi anar från början att det är något hemskt som ska ske. Hon säger också i början: ”Han kom så plötsligt och han försvann lika plötsligt. Ja, det är så livet är.”
En typisk formulering ur en Fosse-pjäs.

De två flyttade från staden till sitt drömhus vid fjorden. Men när de väl flyttat dit är det som en demon bor i mannen, han kan inte komma till ro. Han vill vara ute med båten på havet medan hon hatar att vara i en båt. Det där förfärliga som så ofta drabbas så många: vi kämpar och kämpar för att nå våra mål och när vi är där kan vi inte slå oss till ro och vara nöjda.

Jag tycker om nutida dramatik och Jon Fosses dramatik i synnerhet. För att den alltid har många bottnar, att inget är glasklart, att han lämnar mycket kvar åt åskådaren att själv tolka.

Lil Terselius gör en bra roll, ensam och sårbar och skör men ändå på väg att kunna lämna det förflutna. Jag såg en intervju med henne i SVT:s morgonsoffa nyligen. Hon har jobbat 40 år på Dramaten. Här är en bra intervju med henne i tidningen Fokus.

På bilden ovan: Philip Hughes och Lil Terselius

Fotograf: Sören Vilks

Om föreställningen från Dramatens hemsida.

Här skrev vi från urpremiären av Jon Fosses “Flicka i gul regnrock” på Dramaten i oktober 2009.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om recension, teater, Dramaten, Lil Terselius, Jon Fosse