Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Från premiären av Sex roller söker en författare på Stockholms Stadsteater

by

Sex roller sökte upp en författare. De ville bli nedtecknade, berättade om och förevigade. Författaren vägrade, han tyckte inte deras livsberättelser var allmängiltiga. Rollerna envisades, men när författaren fortsatte att vägra gick de till en teater och ber en regissör att sätta upp deras roller.
Regissören var just sysselsatt med att repetera inför en föreställning. Han och hans skådespelare tror först att det är några galningar som kommit men blir efter ett tag intresserade och bestämmer sig för att repetera de sex rollernas berättelse.
Men då börjar konflikterna. Rollerna blir inte särskilt nöjda med hur de olika skådespelarna tar itu med deras roll.

Det berättas att de sex rollerna sökte upp Pirandello, som skrivit pjäsen. De ville att han skulle ta deras öden och göra en roman av dem, eller ett drama eller åtminstone en novell. I förord till pjäsen skriver Pirandello:

Där stod de och väntade, var och en med sin egen hemliga plåga, bundna till varandra sedan födseln, sammansvetsade av livets händelser och ville att jag skulle släppa in dem ikosntens värld. De ville att jag skulle ta deras öden och göra en roman av dem, eller ett drama eller åtminstone en novell. De var födda levande och de ville leva.

Pirandello hade dock ingen lust. Han tyckte att han hade skrivit tillräckligt med noveller om hopplöst tragiska personer.

Jag är inte den sorts författare som kan ta sig an vilka livsöden som helst och berätta en historia bara för nöjet att berätta den. Nej, jag är den typ av författare som bara kan skriva historier som har en universell innebörd, en sk filosofisk författare. Jag har oturen att tillhöra den sorten.

De sex rollerna hade ju ingen filosofisk berättelse att tillföra. De vara bara vanliga öden som hör livet till. Men problemet var att de redan hade tagit sin in i författarens fantasi, fötts där och agerade där. Han kunde inte komma ifrån dem. Då skildrade han deras kamp att bli skildrade och satte det i förhållande till vad livet är, vad skådespeleri är, vad teater och konst är och vad det är att författa, skriva och skapa.

En scen är magisk. När skådespelarna ska börja spela upp det rollerna har att berätta saknas en karaktär, bordellmamman. Hon fick inte följa med de sex rollerna när de gav sig av, för mamman i familjen hatar bordellmamman. Scenen går dock inte att spela upp utan bordelltanten.
En av rollerna stökar då till rummet. Han förklarar att bordellmadam hatar stökighet, kanske går det att locka fram henne om de gör rummet rörigt.
Det magiska inträffar. Plötsligt står hon där, fet och vulgär, översminkad och röker och babblar sin danska rotvälska, framlockad av de andra fantasifigurerna.

En bild av när det magiska händer, när det skapade också skapar. När nu Stadsteatern sätter upp denna pjäs igen är det som en högtidsstund för mig.

Skådespelarna som spelar skådespelare driver med sig själv och sin roll som skådespelare också, de sitter till och med och ler åt sig själva ibland. Jag tycker det är bra, det blir som ett sätt att hålla distans och se rollen i rollen om rollen.

För den som är intresserad av teater och vill fundera kring teaterkonsten är väl ”Sex roller söker en författare” ett måste. Men eftersom det är en lättsam och rolig föreställning ger den något också för den som inte alls är intresserad av teater och drama.

Sex roller söker en författare är en pjäs av den italienske dramatikern och författaren Luigi Pirandello, som för övrigt fick Nobelpriset i litteratur 1934. Han har skrivit flera skönlitterära noveller och romaner och för den delen också dikter, men det är ändå för sina pjäser han är mest ihågkommen och hyllad.
Hans mest kända pjäser förutom ”Sex roller söker en författare” är nog ”för att skyla sin nakenhet”, ”Alla ha rätt” och ”Henrik IV”.

Förra gången jag såg ”Sex roller söker en författare” var en repetition i början av oktober 1989, två veckor före dess svenska premiär med den uppsättningen där bland annat Sten Ljunggren spelade rollen som regissören, samma roll som Niklas Hjulström gör nu. Jag kommer alltid att komma ihåg den föreställningen 1989. Efter föreställningen åkte jag hiss ned tillsammans med Sten Ljunggren och han var trevlig och lätt att prata med. På väg hem till Södermalm där jag bodde då, gick vattnet och nästa morgon födde jag min första son.

Här är alla rollerna, observera att regissören alltså är en roll och inte regissören till uppsättningen (regissör till föreställningen är förresten Alexander Mørk-Eidem. )

Skådespelarna som spelar sig själva:
Kristofer Fransson
Frida Hallgren
Gerhard Hoberstorfer
Josefin Ljungman
Ann-Sofie Rase
Rollerna seplar av:
Bergljót Arnadóttir
Kajsa Ernst
Michael Jonsson
Lennart Jähkel
Liv Mjönes
Regissören spelas av Niklas Hjulström
Regiassistenten spelas av Elin Söderquist
Flickan spelas av Tea Nettermalm och Alba Dumolin Engström
Pojken spelas av John Grahl och Gunnar Keisu

Bilden ovan
Foto: Nadja Hallström
Bildtext Kristofer Fransson, Ann-Sofie Rase, Liv Mjönes, Gerhard Hoberstorfer, Josefin Ljungman och Frida Hallberg i Sex roller söker en författare. Premiär 4 november på Klarascenen.

Bilderna nedan, foto Petra Hellberg
Bildtext: Niklas Hjulström och Elin Söderquist i Sex roller söker en författare.

Bildtext: Lennart Jähkel i Sex roller söker en författare.

Bildtext: Liv Mjönes och Lennart Jähkel.

Margareta Sörenson har också bloggat om föreställningen i Expressen Scenbloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Den förbjudna teatern i Vitryssland avslöjar läget i västvärlden i Eurepica Challenge

by

De spelar i smyg, när cafeer har stängt, i gläntor i skogen, i lägenheter … Gruppens medlemmar och deras familjer trakasseras och förföljs dagligen av polisen.
Den vitryska teatern ”Belarus Fre Theatre” får inte spela sina föreställningar i sitt hemland, Vitryssland. Det är ganska skrämmande, bara 60 mil från Sverige ligger Vitryssland, en diktatur i Europa.

Teatergruppen är dock mycket efterfrågad i andra länder och har i höst varit på turné i Sverige med föreställningen ”Europica Challenge” där 14 dramatiker från Europa och USA gett sin bild av västvärlden idag. Vi får följa med flyget med Europica Airlines och landa i de 14 länderna.

Jag såg den sista föreställningen på turnén, som spelades på Lilla scenen på Stockholms Stadsteater. Före föreställningen hade jag läst att den var tre timmar lång och spelades på ryska och engelska. Men tiden gick blixtsnabbt och det var lätt att förstå. Tre timmar var som tre minuter.

Det är en skrämmande, humoristisk, allvarlig och vacker och burlesk och oerhört fysisk föreställning och skådespel som Belarus Free Theatre presenterar.
Skrämmande för allt står inte väl till i västvärlden, men humorn gör att vi ändå kan känna viss värme för våra ibland tafatta försök att behålla värdigheten. Den fysiska spelstilen kräver vältränade skådespelare och det syntes hur smidiga och starka de är. Gruppen jobbar estetiskt unikt med såväl bild som det poetiska sättet att låta ljud och språk skapa rytm i föreställningen.

Det var en stark teaterupplevelse, både för det politiska innehållet och för det unika sättet att jobba med teater, som jag hoppas många svenska teaterutvecklare sett och inspirerats av. Mer sådant vill vi se på den svenska teaterscenen.

I programbladet från Belarus Free Theatre står:
I Vitryssland tvingas vi verka under jorden, men vi kommer fortsätta spela tills vårt land blir en demokrati.

Jag hoppas de får uppleva demokrati i sitt hemland men att de fortsätter spela också därefter.

Belarus Free Theatre togs till den svenska turnén med stöd av Riksteatern. Föreställningen på Stadsteatern ingår i en serie där med gästspel av olika slag. Kommande föreställningar i den serien är ”Rapporter/Djur som dör” som är en Dokumentärteater av Marcus Lindeen, ”Dead Dogs Don´t Bark” med Teatro Chapitô´, ”Icehot” som är en n ordisk dansfestival och ”Onda sagor” av Pär Lagerkvist.

Foto: Riksteatern
Bildtext: Eurepica Challenge av och med Belarus Free Theatre gästspelar 1 november på c/o Stockholms stadsteater

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från premiären på En handelsresandes död på Dramaten

by

Krister Henriksson och Lena Endre för första gången tillsammans på en teaterscen och det i en klassisk pjäs som En handelsresandes död. Den hade premiär på Dramaten lördag den 30 oktober 2010, och ni kan tänka er det var kändistätt i publiken.

Det har varit några stora uppsättningar av Arthur Millers tragiska berättelse om försäljaren Willy Loman som byggt upp sitt liv på lögner och falska drömmar där han lurar mest av allt sig själv.

Willy Loman är 63 år, sliten efter tre decennier som handelsresande. Han börjar bli sjuk och snurrig och pratar för sig själv. Hans chef, en ung man som är son till hans förra chef, tar ingen hänsyn till att Willy jobbat flera decennier åt företaget utan tar bort hans fasta lön och låter honom leva på provisionen, som inte blir så hög. Willy lånar pengar en granne för att ha pengar att ge till sin fru för alla räkningar och inbillar sig själv att han ska betala tillbaka det. Det är hemskt att se hur utsatta människor är åt chefers godtycke och att det inte finns plats för en människa i arbetslivet när han inte längre är lika högproduktiv. Det känns obehagligt nära samhällets utveckling idag.

En annan stark del i föreställningen är relationerna inom familjen och mellan föräldrarna och sönerna. Willy har stora förhoppningar och förväntningar på den äldste sonen, Biff, som är tyngd av kraven. Biff är inte någon säljare eller affärsman, han vill jobba nära naturen. Han känner att han aldrig duger i sin pappas ögon, eftersom han inte kan tjäna stora pengar. Den yngre sonen, Happy, försöker febrilt bli allt det pappan förväntar sig, men ingen bryr sig riktigt om Happy.

Lena Endre spelar mamman, som utplånar sig själv för sin man och sätter sin man före barnen också. Jag minns en pressträff med Lena Endre och Krister Henriksson innan de började jobba med föreställningen. Lena Endre berättade då att det var en utmaning att spela en kvinna som är så totalt olika henne själv. Lena Endre själv är ju drivkraftig och har en egen karriär. Hon var så stark i rollen, det var imponerande.

Krister Henriksson är en skådespelare jag följt i 25 år och sett i alla möjliga roller, han är en av mina favoriter. De första tio minuterna av föreställningen tyckte jag han talade repliker som Willy Loman. Kontrasten blev så stor eftersom Lena Endre var så äkta, talade som om hon var den kvinnan. Men allt eftersom handlingen kom igång växte alla in i sina roller och replikerna blev naturliga.

Scenografin är stram och kall, några stålar och en kyligt ljus, vilket förstärker känslorna som öser över en från spelet.

Föreställningen träffar mig i magen, det är mycket som tyvärr känns som om det kunde varit i Sverige idag. Illusionerna att alla kan lyckas om de bara rycker upp sig och att våra värden ligger i hur tjocka plånböcker vi får. Vissa scener där det omöjliga i att vara ärliga mot varandra blir så tydligt.

Jag var inte ensam om att uppskatta föreställningen. Den fick sådana spontana stående ovationer som knappt ville ta slut.

I programmet läser jag att regissören Eva Dahlman säger:

– Man tänker nog på En handelsresande död som ett amerikanskt 1950-talsstycke som har blivit en modern klassiker. Men under repetitionernas gång har jag alltmer fått känslan av att det är en samtidspjäs, att det utspelas nu, jos oss. Arthur Millers tid är inte vår tid, men jag får mer och mer den bakvända upplevelsen av att vi är på väg just dit, tillbaka dit eller kanske snarare fram dit.
…
jag tror att publiken idag kan erfara lika starkt som då hur våra medvetanden och känslor är tätt sammanvävda med ekonomins krafter. Var lägger vi för betydelser i ordet värde? Willy Loman får erfara sin värdelöshet – och det kan han inte uthärda.

Jo, som jag sade var det kändistätt och det var en fotograf där som plåtade alla kändisar. Några jag såg i vimlet var Rickard Wolf, Berit Gullberg, Laila Freivalds, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, Owe Thörnkvist, Mona Sahlin med medföljande Säpovakter och Lena Endres man regissören Richard Hobert, som för övrigt satt på platsen bredvid oss.

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida.

Foto: Sören Vilks

Relaterat: Dramatenbloggen, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dramalabbet har världspremiär på Den arabiska koltrasten 19 november

by


Dramalabbet är en spännande teater i Stockholm.

Den 19 november har Dramalabbet världspremiär på Den arabiska koltrasten av den danske dramatikern Thomas Markmann. En pjäs som kommit till Dramalabbet och Sverige med hjälp av det internationella teaternätverket Dramatic Laboratory Network, DLN.’

Dramalabbet berättar i ett pressutskick om bakgrunden till föreställningen:
Dramalabbet fick idén att skapa ett nätverk – Dramatic Laboratory Network (DLN) – med fria, mindre teatrar i hela Europa som delar med sig av sitt lands unga talanger. Idag sker mellanstatligt kulturellt utbyte mestadels på institutionell nivå och det är den redan etablerade dramatiken som spelas på Europas scener. Om utbytet istället sker på en gräsrotsnivå blir influenserna mer betydelsefulla eftersom det skapar möjligheter för den icke etablerade dramatiken att spridas och utvecklas.
DLN är ett nätverk av europeiska teatrar som liksom Dramalabbet satsar sin energi på att föda sitt lands dramatikertalanger. Tillsammans skapar vi en genväg för nyskrivna manus att spridas, översättas och i förlängningen spelas i europeisk kontext. Teaterutbyten är idag resurskrävande och energislukande, nätverkets funktion är att vara ett verktyg för att på ett mer effektivt sätt distribuera dramatik samt länka samman teatrar från olika regioner.

Vi vill underlätta för svenska dramatiker att nå ut i världen och samtidigt öka möjligheterna för utländska talanger att spelas här, med en demokratiserad, integrerad och syresatt teaterscen som följd. Just nu har nätverket nio medlemmar: Arts Printing House i Vilnius Litauen, Caféteatern i Köpenhamn Danmark, DOT i Istanbul Turkiet, Dirty Deal Teatro i Riga Lettland, Dramalabbet i Stockholm Sverige, DramAcum i Bucharest Rumänien, KomTeatteri i Helsingfors Finland, Teatr Polski i Bydgoszczy Polen och Royal District Theatre i Tbilisi Georgien.

Mer på Dramalabbets hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vad hände på jorden före Aniara – nypremiär på Turteatern

by

Stockholms Stadsteater firar 50 år med att ta itu med Harry Martinssons rymdepos Aniara. Men det finns en version till av Aniara. Turteatern fördjupar sin föreställning med samtal kring bland annat vad som hände före rymdskeppets avfärd.

Turteatern berättar i ett pressmeddelande:

I ett apokalyptiskt drömspel håller jorden på att gå under i atomkrig och miljöförstöring. Ett sista hopp finns hos Turteatern i Kärrtorp där
Goldonder-skeppet Aniara står redo för avfärd…

Turteaterns konstnärliga ledningstrojka har tillsammans med tre konstnärer skapat ett audiovisuellt universum där ljud, ljus, scenografi och skådespeleri samverkar i en fri tolkning av Harry Martinsons versepos. Ett genreöverskridande allkonstverk där den konstnärliga upplevelsen står i centrum.
Var beredda!

Idén till föreställningen Aniara springer ur lusten att utmana gränserna för hur man gör scenkonst för barn. Det är ett genreöverskridande allkonstverk där den konstnärliga upplevelsen står i centrum.

Nypremiär 3 november kl 19 på Turteatern se speldagarna på hemsidan.

Föreställningen kompletteras med spännande samtal kring jordens tillstånd:

Samtal i rymdfoajén innan avfärden med ANIARA
Innan avfärden med Aniara, samlas vi i rymdfoajén. Teater bjuder kärnkraftsforskare, präster, moralfilosofer, rymdforskare till samtal och ger dig
möjlighet att ställa de frågor som gnager i dig innan vi lämnar jorden…

Hur kunde kärnkraften förvandlas från hot till gyllene lösning? Har tiden börjat närma sig för jordens undergång?
Finns liv på andra planeter?
När vår jord rör sig mot en mental och fysisk istid, när kärnkraftens hot har förvandlats till ett grönt alternativ och när frågan om en människas
värde blivit aktuellare än någonsin vill vi ställa några uppriktiga frågor till några som kan veta.

Vad skulle det innebära för mänskligheten att tvingas evakuera Jorden?
Ett filosofisk samtal med Karim Jebari, filosof och doktorand i filosofi på KTH kring frågor som: Vad är mänskligheten?
Vilka är medlemmar i den? Vad är värdefullt hos mänskligheten? Vad är inte det? Vad kan vi ändra hos oss själva för att göra oss bättre?
Varför bör vi bry oss om dessa frågor?
Torsdag 11 nov & Lördag 13 nov kl 19

Framtidens liv i rymden!
Ett samtal om aktuell rymdforskning med Lennart Nordh, astronom från Stockholms universitet, och enhetschef för forskningsenheten på
Rymdstyrelsen samt ordförande för programrådet för rymdforskning inom det Europeiska rymdorganet, ESA.
Torsdag 4 nov & Torsdag 2 dec kl 19

Svensk kärnkraft och svenska kärnvapen!
Kalle Grandin, föreståndare och professor vid Centrum för vetenskapshistoria,
Kungl. Vetenskapsakademien samtalar kring den historisk bakgrund för kärnenergin, varför Sverige har satsat på kärnkraft och hur ett
motstånd först mot svenska kärnvapen och efterhand mot kärnkraft vuxit fram.
Onsdag 17 nov & Onsdag 24 nov kl 19

Trailer:

Läs även andra bloggares åsikter om , ,