Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Världsteaterdagen uppmärksammade situationen i Belarus

by

Den 27 mars firades världsteaterdagen runt om i världen, i Stockholm på Södra Teatern anordnat av The International Theatre Institute, ITI, och Riksteatern. Världsteaterdagen vill visa på kombinationen av det unika i teaterkonsten och dess universella roll.

”Har ni någonsin tänkt på att teatern kan vara ett mäktigt redskap för fred och försoning?” skriver Jessica A Kaahwa, Uganda, i världsteaterns budskap för 2011. Hon framhåller teaterns roll som ett universellt redskap för dialog, social förändring och förbättring.

På Södra Teatern uppmärksammades i år speciellt situationen i diktaturens Vitryssland, Belarus. Vi fick en inblick i hur den fria teatern kan verka mot förtryck och samtidigt av att det där kan handla om liv och död att uttrycka sin åsikt.

Den vitryska teatergruppen Belarus Free Theatres medlemmar har yrkesförbud och lever under ett ständigt hot att arresteras i Vitryssland. Pjäsen Discover Love av Nikolai Khalezin och Natalia Koliada i Belarus Free Theatre, som lästes av Ulla Svedin och Samuel Fröler, gav en personlig inblick i den vitryska verkligheten. Läs mer i Teatermagasinet.

Civil Rights Defenders framhåller att medierna i Sverige och andra länder visserligen bevakade oroligheterna i samband med det vitryska presidentvalet, men nu har trappat med sin bevakningen. Ändå är situationen fortfarande densamma. Flera av Lukasjenkos motståndare från valet sitter häktade och riskerar upp till 15 års fängelse för att ha deltagit i en demonstration. Åsiktsmotståndare försvinner regelbundet under mystiska omständigheter.

Från svenska regeringens hemsida:

Situationen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter har gradvis försämrats i Vitryssland. Det råder stora brister vad gäller rättssäkerhet, förenings-, press- och yttrandefrihet. Den ideologiska styrningen av det vitryska samhället har skärpts på senare år och all verksamhet som inte direkt är under statlig kontroll uppfattas som ett hot.

Oberoende tidningar kommer ut i mycket små upplagor och de motarbetas med olika administrativa och finansiella pålagor. Etermedia är helt under statlig kontroll och oberoende information når endast ut till en mindre del av befolkningen. Även Internet, som hittills givit möjlighet för vitryska medborgare att få tillgång till oberoende information, är föremål för skärpt kontroll.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Rädda Arbisteatern i Norrköping

by

Det finns en plats i Norrköping där alla är välkomna. Där alla får vara dem de är. Där ingen bryr sig om du är straight, gay, kristen, muslim, ateist, blond, brunett, tjock, smal, smart, trög… Det enda som betyder något är att du är intresserad av gemenskap. Och gärna teater också. Det är nämligen en teater. Just nu i alla fall. Kommunen vill inte hjälpa Arbisteatern i Norrköping att finnas kvar. Så nu verkar det som att den bästa platsen i Norrköping kommer försvinna. De som är intresserade i lokalen kommer inte fortsätta driva den typen av verksamhet och chansen är stor att teatern rivs ut trots att den borde vara k-märkt.

Arbisteatern i Norrköping byggdes 1865 och är därmed Sveriges äldsta amatörscen. Professionella och amatörskådespelare blandades i Arbetarföreningens lokaler och lärde av varandra redan på den tiden och så har det fortsatt ända till nu. Mellan 1964 0ch 2001 drev Operettsällskapet sin verksamhet på Arbis och varvade operetter och musikaler till Norrköpingsbornas förtjusning. På senare år drivs teatern av Arbis Nytta och Nöje vars konstnärliga ledare är Robin Karlsson.

I flera år har Arbisteatern drivits utan kommunala medel, trots skulderna som lämnades efter Operettsällskapets konkurs, men Norrköpings kommuns ständiga oviljan att hjälpa till att bevara teatern börjar märkas. Trots att Arbisteatern används till olika evenemang (bröllop, Poetryslam, företagsfester med mera) så går det inte riktigt runt längre. Kommunens bristfälliga stöd har gjort att föreningen blivit låst till vissa projekt, till exempel Showboat som inte ens spelades på Arbis.

För många ungdomar i Norrköping har Arbis varit, och är, en skola och en otrolig möjlighet att utvecklas. Karriärer har börjat på och bakom Arbisteaterns scen och vänskaper för livet har börjat i kulisserna. Några har funnit kärleken inte bara till teatern, utan även på teatern. Ett exempel är Bibbi och Lennart Holmqvist som träffades på teatern för många år sedan och idag är gifta med varandra. Även artister som Edvin Adolphson, Tor Isedal, Carl Reinholdz, John Harrysson, Sven Holmberg, Tjadden Hällström och Operasångerskan Brita Hertzberg har stått på Arbisteaterns scen. För att inte tala om alla de som gåttvidare och utbildat sig till dansare och tekniker.

Gemenskap är nyckelordet på Arbisteatern i Norrköping. Alla får vara med. Den som kan dansa får dansa, den som kan sjunga får sjunga, den som kan agera får agera… Och den som inte kan något av det får vara med ändå. Man kan stå i garderob, sköta ljud eller ljus, bygga scen och jobba bakom. Möjligheterna är oändliga. Föreningen Arbisakademien har inte heller tagit ut avgifter av de ungdomar, och äldre för all del, som velat vara med och kämpa. Något som gett ännu fler ungdomar en möjlighet att få göra det som de tycker om. Därför är det oerhört viktigt att vi bevarar den gåva som Arbisteatern faktiskt är.

Norrköping kallar sig kulturstad och ändå bryr sig inte kommunen det minsta om en av de viktigaste kulturmärkena i stadens historia. Jag tycker inte att det är acceptabelt och jag är säker på att många är med mig.

Jenny Lindberg
Hängiven Arbisian

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Sugarstar Sockerstjärna på Stockholms Stadsteater i Skärholmen

by

I föreställningen Sugarstar Sockerstjärna lär man känna flickan Sugarstar i hennes sovrum. Rummet har en realistisk storlek, har rosa väggar och få möbler. Sugarstar återberättar olika fantasier och minnen hon har om sitt liv.

Föreställningen utspelar sig hela tiden i Sugarstars rum. Sugarstar berättar om sina minnen med stor inlevelse, en inlevelse som man känner igen hos tonårstjejer, och publiken får själv fantisera fram de betydande personerna i Sugarstars minnen. Ofta känns det som att publiken fantiserar med Sugarstar, vilket är en bonus.

Robert Fux är den enda skådespelaren på scenen. Han är suverän i sin roll som Sugarstar. Det dröjer inte lång tid förrän tittaren dras med i föreställningen och glömmer att det är en man som spelar tonårstjejen.

Sugarstar Sockerstjärna handlar om flickdomen, hur det är att vara en flicka och vilka sorters människor flickor kan möta i sina liv. Vissa upplevelser som Sugarstar delar med sig av känner man igen: pinsamt arga brev som man har skrivit som kanske egentligen inte borde skickas iväg, fantasier om matteläraren, långa pratstunder hemma hos bästisen, festen som inte slutar så som man hade hoppats. Andra upplevelser känner man inte alls igen men attraherar många skratt från publiken eller rynkade pannor när någonting allvarligt tas upp.

Minner och fantasier tas inte upp i kronologisk ordning, de kommer lite huller om buller, vilket resulterar i att det ibland kan vara lite svårt att hänga med. Man får tänka efter en extra gång ibland för att förstå hur gammal Sugarstar är i sitt minne.

Det föreställningen tar upp är hur man formas till sitt kön ut av olika upplevelser i livet och vad som förväntas av en som flicka. Eftersom huvudrollen spelas av en man blir typiska ’tjej-drag’ tydligare, ett påhittigt val eftersom det stärker meningen bakom föreställningen.

Av: Åsa Lindholm
Regi: Carolina Frände
Scenografi och kostym: Jenny Kronberg
Dramaturg Mats Kjelbye
Ljus Jens Lindström
Ljud Markus Åberg
Mask Carina Saxenberg

I rollen Sugarstar: Robert Fux

Fotograf Markus Gårder

Teaterstockholm.se har också skrivit om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Premiär med 6 mimare 6 hästar på Orionteatern

by

Suzanne Berdino är tillbaka på Orionteatern med 6 Arabhingstar. Det är en upplevelse att se den här föreställningen. Hästarna, mimarna och Suzanne Berdino i samspel. Det känns som ett experiment men är faktiskt fortsättningen på en idé som redan prövats. Suzanne Berdino har varit här med sina 6 Frieser. En arbetshäst från Nederländerna. Stora, svarta och väldigt vackra. Tyvärr såg jag inte den föreställningen men jag har träffat en sådan häst. De är inte små.

Nu vet jag inte varför det kallas just mimare, min upplevelse är mer en slags dans men en föreställning i gränslandet mellan olika konstformer är det.

Gränser är föresten ett bra tema. När jag såg mimarna kunde jag inte avgjöra om det var maännniskor som försökte likna hästar eller hästar som försökte likna människor. Vi får tänka själva.

Jag satt bredvid tvp tjejer och frågade dem om de var där för att de gillade hästar. Det gjorde de men var också där för att se mimarna ”…snygga hästar kan man ju alltid se…”. De trodde att det var mycket hästfolk där. Det kan jag förstå. Det som Suzanne Berdino visar upp i sitt samspel med hästarna är säkert unikt i hästvärlden, till och med. Utan att vara expert antar jag att det krävs en stark relation till hästarna för att sex Arabhingstar skall hålla sig fokuserade så länge och så säkert som dessa hästar gör.

Det som imponerar med kunniga hästdomptörer, och särkilt med Suzanne Berdino, är hur stillsamt de kontrollerar hästarna. Låg röst och små rörelser vägleder hästarna genom föreställningen. De är väldigt duktiga, hästarna, Suzanne och alla andra medverkande.

Mimarna gör en mycket fin insatts. De får in en hel del humor i sin tolkning av hästarnas kroppsspråk. Jag kan inte låta bli att tänka att de måste ha fått lära sig en hel del om hur det är att vara häst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Paraplyerna i Cherbourg som musikal på Stockholms stadsteater

by

Louise Peterhoff. Foto: Carl Thorborg.

För första gången sätts Jacques Demys kultförklarade film Paraplyerna i Cherbourg från 1964 upp på en svensk teaterscen. Den 25 mars var det premiär för den romantiska musikalen på Stockholms stadsteater. 17-åriga Geneviève, som blev Catherine Deneuves genombrottsroll, spelas nu av Louise Petershoff och Sverrir Foucher spelar hennes älskade Guy. Musikalen regisseras av Alexander Mørk-Eidem, som också stod för regin av Stadsteaterns stora publikframgång De tre musketörerna.

Paraplyerna i Cherbourg, som handlar om förälskelsen mellan 17-åriga Geneviève och bilmekanikern Guy, utspelar sig i Stadsteaterns version i en gymnastiksal. Det är genrepet för en amatörteatergrupp som vi bevittnar.

Läs mer om föreställningen i min recension i Teatermagasinet.

Se vidare på Stockholms stadsteaters hemsida.

Lennart Jähkel, Louise Peterhoff, Sverrir Gudnason och David Lenneman. Foto: Carl Thorborg.
Louise Peterhoff och Kajsa Reingardt. Foto: Carl Thorborg.
Sverrir Gudnason och Josefin Ljungman. Foto: Carl Thorborg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,