Det finns en plats i Norrköping där alla är välkomna. Där alla får vara dem de är. Där ingen bryr sig om du är straight, gay, kristen, muslim, ateist, blond, brunett, tjock, smal, smart, trög… Det enda som betyder något är att du är intresserad av gemenskap. Och gärna teater också. Det är nämligen en teater. Just nu i alla fall. Kommunen vill inte hjälpa Arbisteatern i Norrköping att finnas kvar. Så nu verkar det som att den bästa platsen i Norrköping kommer försvinna. De som är intresserade i lokalen kommer inte fortsätta driva den typen av verksamhet och chansen är stor att teatern rivs ut trots att den borde vara k-märkt.
Arbisteatern i Norrköping byggdes 1865 och är därmed Sveriges äldsta amatörscen. Professionella och amatörskådespelare blandades i Arbetarföreningens lokaler och lärde av varandra redan på den tiden och så har det fortsatt ända till nu. Mellan 1964 0ch 2001 drev Operettsällskapet sin verksamhet på Arbis och varvade operetter och musikaler till Norrköpingsbornas förtjusning. På senare år drivs teatern av Arbis Nytta och Nöje vars konstnärliga ledare är Robin Karlsson.
I flera år har Arbisteatern drivits utan kommunala medel, trots skulderna som lämnades efter Operettsällskapets konkurs, men Norrköpings kommuns ständiga oviljan att hjälpa till att bevara teatern börjar märkas. Trots att Arbisteatern används till olika evenemang (bröllop, Poetryslam, företagsfester med mera) så går det inte riktigt runt längre. Kommunens bristfälliga stöd har gjort att föreningen blivit låst till vissa projekt, till exempel Showboat som inte ens spelades på Arbis.
För många ungdomar i Norrköping har Arbis varit, och är, en skola och en otrolig möjlighet att utvecklas. Karriärer har börjat på och bakom Arbisteaterns scen och vänskaper för livet har börjat i kulisserna. Några har funnit kärleken inte bara till teatern, utan även på teatern. Ett exempel är Bibbi och Lennart Holmqvist som träffades på teatern för många år sedan och idag är gifta med varandra. Även artister som Edvin Adolphson, Tor Isedal, Carl Reinholdz, John Harrysson, Sven Holmberg, Tjadden Hällström och Operasångerskan Brita Hertzberg har stått på Arbisteaterns scen. För att inte tala om alla de som gåttvidare och utbildat sig till dansare och tekniker.
Gemenskap är nyckelordet på Arbisteatern i Norrköping. Alla får vara med. Den som kan dansa får dansa, den som kan sjunga får sjunga, den som kan agera får agera… Och den som inte kan något av det får vara med ändå. Man kan stå i garderob, sköta ljud eller ljus, bygga scen och jobba bakom. Möjligheterna är oändliga. Föreningen Arbisakademien har inte heller tagit ut avgifter av de ungdomar, och äldre för all del, som velat vara med och kämpa. Något som gett ännu fler ungdomar en möjlighet att få göra det som de tycker om. Därför är det oerhört viktigt att vi bevarar den gåva som Arbisteatern faktiskt är.
Norrköping kallar sig kulturstad och ändå bryr sig inte kommunen det minsta om en av de viktigaste kulturmärkena i stadens historia. Jag tycker inte att det är acceptabelt och jag är säker på att många är med mig.
Jenny Lindberg
Hängiven Arbisian
Läs även andra bloggares åsikter om Norrköping, kulturpolitik