Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Premiär för Silver Star i regi av Mattias Nordkvist på Göteborgs stadsteater

by


Beata Hedman och Marie Delleskog i Silver Star som har premiär den 11 oktober. Foto: Jonas Kündig.

Mattias Nordkvist, som senast stod för regin av En alldeles särskild dag, återvänder nu till Lilla Scen på Göteborgs stadsteater. Den här gången regisserar han Silver Star av Kristina Lugn. Premiär 11 oktober 2025.

Ett pressmeddelande berättar:
– Silver Star är en oerhört rörande historia kring en ung och en äldre kvinna. Vi är inte så bortskämda med den här typen av historier på scen, om ensamhet och åldersspann just bland kvinnor. Det var det som först tog tag i mig. Sen är ju Kristina Lugns språk så fantastiskt, och här finns både väldigt mycket humor och ett existentiellt djup, säger Mattias Nordkvist.

Silver Star handlar om Alfhild, ingens mamma och Camilla, ett snedsprång. De möts i en park mitt i natten. Trots skillnad i ålder visar de sig vara förunderligt lika. Camilla har rymt från sin mamma och Alfhild från sin soffgrupp. Och båda längtar de. Efter en pappas kärlek. Efter att få följa Silver Star, den vita hästen vid grinden till drömmarnas rike. Kanske ska de öppna ett nattcafé ihop? På känt Kristina Lugnskt manér, melankoliskt, poetiskt och med drastisk humor, blir den existentiella ensamheten lite mindre ensam.

I Stadsteaterns uppsättning möter ensemblens senaste tillskott Beata Hedman erfarna Marie Delleskog.
– Att som regissör få se Beata och Marie arbeta så fint tillsammans med samma iver och längtan efter att få berätta är ljuvligt. Plötsligt är det som om ålder inte finns, bara ett gemensamt arbete, säger Mattias Nordkvist.

Samtal med gäster på temat ensamhet kommer att hållas efter vissa föreställningar.

Silver Star
Premiär 11 oktober 2025 Lilla Scen, Göteborgs stadsteater
Av Kristina Lugn
Regi Mattias Nordkvist
Skådespelare Marie Delleskog, Beata Hedman
Scenografi och kostymdesign Mattias Nordkvist
Maskdesign Elin Bergström
Dramaturg Sisela Lindblom
Förlag Colombine Teaterförlag

Mattias Nordkvist är regissör och skådespelare, och ingår i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble. Han har tidigare stått för regin av uppsättningar som Stenen (2010), Leka med elden (2013) och Främlingen (2014-2015) på Stadsteatern, Natten är dagens mor (2022) på Byteatern i Kalmar och nu senast En alldeles särskild dag som spelas på Lilla Scen.

Marie Delleskog ingår i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble och har medverkat i en lång rad uppsättningar under sina mer än 40 år på teatern. Senast, våren 2025, medverkade hon i Bernardas hus. Hon spelar också återkommande såväl på Stadsteatern som på turné i Var är min man? en föreställning om en kvinna vars man har insjuknat i Alzheimers sjukdom. Marie Delleskog är även konstnärlig ledare för Dagens Lunchteater.

Beata Hedman är utbildad vid Stockholms konstnärliga högskola där hon bland annat stod för dramatisering och regi av, och medverkan i Ett år av vila och avkoppling efter Ottessa Moshfeghs roman. Hon har även medverkat i Hur känner du att du är rädd? på Orionteatern och i Kretsen – om Hilma af Klint på Kulturhuset Stadsteatern samt i Rosens namn på Uppsala Stadsteater. Våren 2025 spelade Beata Hedman en av rollerna i Bernardas hus på Stadsteatern.

Tänkvärdheter varvas med dårskap i fängslande urpremiär – Communion på Göteborgs Stadsteater

by

pressfoton Ola Kjelbye

Av Lars Norén

Regi: Eva Dahlman

Scenografi och kostym: Richard Andersson

Ljusdesign: William Wenner

Videodesign: Ludde Falk

Ljusdesign: Tommy Carlsson

Maskdesign: Ingela Collin

I rollerna: Karin De Frumerie, Klara Zimmergren, Fredrik Evers, Steve Kratz, Ashan Ghods, Philip Zandén, Jessica Zandén och Hannes Alin (praktikant).

Urpremiär 26 /9 2025 Studion, Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/11

Tendensen att prokrastinera ställer till stora problem, kan tyvärr infalla till och med när en urpremiär bereder mig en aha-upplevelse av rang. Att annat funnits i pipeline och att jag tappade krafter och fokus efter Bokmässan (blev kanske smittad), är inte ursäkter nog för denna frustrerande skrivkramp. Nu har det gått nästan fyra dygn sedan vad man skulle kunna beskriva som en happening på Studion pågick i två halvlekar plus ”Fergie-time” inklusive paus. Inspicienten upplyste om att det gått fyrtiotre år sedan teatern hade urpremiär på en pjäs av Lars Norén, vilket torde ha varit Björn Melanders två klassiska uppsättningar vilka spelades in av SVT och blev dramatikerns genombrott. Uppsättningarnas sprängkraft drabbade också mig.

När Norén dog i början 2021 upptäcktes tre färdiga manus. Communion som inte bara betyder nattvard utan också att dela en gemenskap var en av pjäserna, kanske rent av den sista Norén färdigställde då en av ytterst få samtidsmarkörer är att Philip Zandéns rollfigur hävdar att han inte har covid 19. Dottern som förvaltar sin fars verk i förlaget Lars Natten Norén AB har jag hört intervjuas i radio, men inte när hon framträdde under Bokmässan. Regissören Eva Dahlman med flera Norén – uppsättningar på sitt cv förutom klassiker och nyskrivet, hävdar att texten både är rolig och hemsk. Hon har bland annat satt upp Kliniken vars beröringspunkter är odiskutabla. Recenserade för övrigt uppsättningen med Unga Folkteatern i regi av Kim Lantz. Dahlman sammanfogar en heterogen ensemble med lyskraft som inte stått på scen tillsammans tidigare, för att ingjuta vibrerande daller av liv i Communion. Om jag snappat upp rätt info har det inte hänt tidigare att Jessica Zandén delat scen tidigare med sin storebror Philip.

Under den intensiva, korta tiden på Folkteatern tillsammans med Ulrika Josephsson fick jag som tidigare ombud och vid aktuella åren recensent och skribent för kultursidorna i LO-tidningen/ Arbetet möjlighet att en smula lära känna Sveriges främsta kulturexport efter Bergman. Läsare av dagböckerna hade på håll kunnat bilda sig en uppfattning om estetik och livssyn, relationer och intressen. Jag var med på presskonferenser, repetition med röstcoach, såg vad han regisserade och skrev för Folkteatern och genomförde en timslång intervju (finns att läsa på nätet). Har någon senare gjort en intervju av motsvarande magnitud? Berättade i pausen på urpremiären för en tidigare kulturminister om erfarenheten. Nämnde lyckträffen i beslutet att inte använda diktafon, nyfikenheten som resulterade i i motfrågor och viljan att ha kontroll.

avfotad bild tagen av fotograf från Scanpix på Riverton 2009.

På väg ut ur salongen träffar jag på Stadsteaterns nyligen pensionerade vd. Kommenterar Communion genom att säga att det fanns mycket att ta med sig, vilket gör uppsättningen väl värd att ses igen. Kommer säkert lägga märke till andra saker vid eventuellt återbesök. En ofrånkomlig nackdel med att samla ihop intryck så här långt efteråt, är att jag råkat se rubriker, ingresser och pressrosor. Verkar ha varit enkelt att hitta hyllningar och jag kommer inte anmäla avvikande uppfattning.

Blir ganska uppenbart efterhand att publiken betraktar ett dagrum på psykiatrisk klinik där samtliga, eller åtminstone de allra flesta, tvångsvårdas. I repliker vilka ofta övergår i monologer, tillfrågas en av dem varför hen är här, eftersom personen i fråga sägs se ganska normal ut. Att personal lyser med sin frånvaro ger pjäsen ett surrealistiskt skimmer. Svärta och utfall uppvägs av en betydande dos svart humor. En av kvinnorna framhåller att hon ”älskar människor som får mig att skratta”, kunna se ljusare på tillvaron. Scenografin går i vitt och interiören är densamma under föreställningen. Består av bekväm soffa, stolar och en sjukhussäng som Karin De Frumeries roll gärna ligger på. I fonden syns i omgångar ansikten projicerade, vid ett skede ansikten på barn (troligen skådespelarna själva). Vad som betecknats som körverk är väldigt rytmiskt skrivet enligt regissören. White Rabbit och andra mer nedtonade klassiker sätter oss i stämning inför bägge halvlekar.

Smärre konflikter och sammanstötningar är legio. Men i det stora hela saknas peripeti då dramatiken snarare inriktas på att skildra dysfunktionella tillstånd, människor oförmögna att ta sig ur sina nojor. I avsaknad av vändpunkt drivs intrigen av Ashkan Ghods sätt att gestalta en hatad make. Han försöker förgäves nå sin aggressiva hustru spelad av Karin De Frumerie. I deras första replikskifte finns en anklagelse som låter oss ana att han använt hustruns belägenhet konstnärligt. Kanske en omvänd bikt, ett slags alter ego? Den andra faktorn som driver handlingen är påfyllningen av den senast intagne, vars labila beteende och föreläsningar förkroppsligas övertygande av ynglingen Hannes Alin. Somliga gestalter verkar medvetna om sina svårigheter, medan andra likt Philip Zandéns och Klara Zimmergrens roller anser att de befinner sig på fel ställe.

Styrkan med uppsättningen är hur övertygande ensemblen, instruerad av klok regissör, speglar en universell psykologi vi kan känna igen. Speglar hur lätt det kan tippa över för oss, efter alltför många motgångar rämnar vår skyddsvall. Saknas nära vänner och kontaktnät måste samhällets omsorg träda in och psykvården har som bekant upprörande problem och resursbrist. Ensemblens exponering av såriga och otrygga individer imponerar. Somliga får hålla till godo med roller i marginalen, såsom Fredrik Evers och Jessica Zandén, även om den sist nämnde märks desto mer off-stage alldeles efter paus. Kan parentetiskt inflika att jag träffat henne två gånger, senast i fjol i Mölndals Bokhandel när hon signerade.

Andra ur en töjbar illustrativ ensemble har tilldelats utåtagerande karaktärer i olika hög grad. Här finns en ältande man som på ytan verkar normal. Tänker på den mångsidige Steve Kratz med flera Norén-samarbeten i bagaget vars tonfall påminner om Pelle Grytt. Philip Zandén mest sitt lätt identifierbara kroppsspråk (tänker på hans insatser i Susanne Osten- produktioner och i Mästaren och Margarita, ett mångbottnat äventyr jag på Stockholms Stadsteater). Den redan välutbildade och etablerade Hannes Alin har anlitats i en tacksam skepnad som övriga måste förhålla sig till, gör intryck och skapar otrygghet. Detsamma kan sägas om den jobbiga maniska typ som Karin De Frumerie behövt gå in i. Signaleras närmast övertydligt att professionell hjälp krävs. Har hänt förr, fast en smula överraskande varje gång det sker att en sufflös involveras i uppsättningen. Borde framgå vid det här laget att Coomunion i högsta grad är sevärd tack vare innehållet, iscensättningen och skådespelarnas agerande.

Teaterkritik: En genial Hamlet på Elverket

by


Gustav Lindh. I bakgrunden: Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Mustafa Al-Mashhadani och Anna Björk i Hamlet

Hamlet – The death of theatre
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Maja Kall
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvádottir
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Mimmi Lindell
Medverkande Gustav Lindh, Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Anna Björk, Mustafa Al-Mashhadani, Shanti Roney, Nemanja Stojanovic, Sten-Johan Hedman m fl
Premiär på Elverket, Dramaten 27 september 2025

Relevant, attraktiv och häpnadsväckande! Mattias Anderssons fria tolkning av Hamlet är mästerlig. Unga människors existentiella frågor och raseri i en värld som styrs av banditer och rövarpack och krigets vanvett sätts i fokus. ” Ur led är tiden. Kan vi försöka vrida den rätt igen? Vågar vi och kan vi?” är ödesfrågan som Ofelia ställer.

En väl sammansvetsad ensemble som spelar på topp får dramat att gnistra av liv och vilja. Det är ett härligt flow i handlingen och stundtals tillåts befriande nog publiken andas ut i komiska partier. En snillrik scenografin betonar att spelplatsen är viktig. Scenrummet får en underbar sakral ton och understryker att teatern är en av de få platser där det förs meningsfulla samtal idag. Detta är ett mycket värdigt avslut för Elverket som Dramaten av ekonomiska skäl tvingas ge upp som teaterscen.

I centrum för Hamlet finns en blodfärgad tron där makten befaller, festar sanslöst och obekymrat ägnar sig åt hobbys som att golfa. Under den vilar ett hav av krigets okända offer. Unga män som varit beredda, eller tvingats ut, att slåss för eller försvara sitt land. I fonden finns en gammeldags djupröd sammetsridå som flirtar med forna tiders teater och från taket sänks en magnifik kristallkrona ned.

Shakespeares 400 år gamla text är likt en diamant och det går en bro från den tiden fylld av blodiga maktstrider till vårt våldsamma nu med krig där tiotusentals unga människor dör på slagfälten och civila dödas som vore de helt försumbara spelpjäser. Folkmord! är ett utrop som hörs.

Liksom alla regissörer som tagit sig an denna pjäsernas pjäs har Mattias Andersson naturligtvis velat göra ett eget avtryck på den. Att spela dramat precis som det skrevs och framfördes på den tiden vore ju rent musealt påpekar han i en intervju på Dramatens hemsida.

Med varsam hand har han slipat och vänt på denna ädelsten. Rensat i intrigen, lagt till egen text, plockat bort roller som känns irrelevanta och gett Ofelia och drottningmodern Gertrud mer repliker och förstärkt deras funktion. Blankversen har han behållit blandad med vardagligt språk och han låter dramats bevingade ord sväva upp mot en himmelsk höjd där kanske gud finns.

Elegant har Mattias Andersson också flätat in en trotsig men i grunden inte jätteoptimistisk syn på kulturens ställning i dagens samhälle och speciellt teatern då. Han har därför gett sin Hamlettolkning den dubbeltydiga underrubriken The death of theatre

I centrum av dramat är självfallet den närmast ikoniska prins Hamlet. En ung man som plågas av tankar om hämndbegär mot farbrodern. Denne Claudius har kallblodigt mördat hans far, gift sig med hans mor och lever nu som kung i sitt eget sagorike. Samtidigt delar han ut befallningar som får folk att underdånigt darra och följa hans minsta vink.

Hamlet vet inte vad han ska göra av sitt liv. Han både tyngs och frestas av det arv han har att förvalta och kanske älskar han den vackra Ofelia – om nu kärlek alls är meningsfull frågar han sig. Hamlet vågar inte lita på ens sin bäste vän Horatio och visar ibland en dryg, hård sida. Han är beredd att döda, och skjuter av misstag Ofelias far Polonius. Samtidigt går han i självmordstankar.

Hamlet är en rejäl utmaning för en skådespelare. Gustav Lindh är ett suveränt val i titelrollen. Han gör en fantastisk gestaltning som även är fysiskt krävande. Med vild frenesi bankar han ut sin förtvivlan mot scenrummets vägg, bröstar sig likt en blivande despot och befaller Ofelia att försvinna från hans åsyn/gå i kloster så han får lugn i sitt sinne. När han dödat faller han ner i galenskap. Vansinnet skildras på ett anmärkningsvärt sätt som om han blivit upp och nedvänd av kaoset i världen och i sitt inre.

Claudius spelas skickligt med en till synes charmerande yta och ett mörkt obevekligt inre av Shanti Roney. Med en nonchalant handviftning beordrar han sina underhuggare att forsla undan liken och fortsätter sedan sitt lättjefulla liv. Shanti Roney lyfter varje scen han medverkar i och lockar även fram leenden hos publiken med sin trashiga klädsel och när han klumpigt golfar glatt uppmuntrad av drottningen som sysslolös sitter och ser på.

Gizem Erdogan gestaltar Ofelia med osedvanlig stolthet och resning, inledningsvis klädd i en vackert böljande klänning som ger en aning om vad som kommer att bli hennes öde. Hon är beredd att likt sin bror Laertes – utmärkt spelad av Nemanja Stojanovic – ge sig ut och strida. Något hennes far Polonius skrattar förlöjligande åt och säger att som kvinna kan hon självfallet inte göra det. Hon är djupt upprörd över hur Hamlet, ja alla män, behandlar henne och vill bryta sig fri. Om hon alls älskar Hamlet är tveksamt.

Thomas Hanzon ger skärpa och trovärdighet åt Polonius som försöker avråda sonen för att ge sig ut i kriget ” Det finns inget hjältemodigt i det” säger han. Polonius låter sig hunsas av Claudius och under ett av dennes påhitt – att bakom en skärm spionera på Hamlet och Ofelia- blir han av misstag skjuten. Anna Björk spelar Gertrud som ett vekt rö av följsamhet mot sin man, men också som en moder full av kärlek och förtvivlan över sin sons utveckling och missmod. Hon passar utmärkt för rollen.

Slutet är kolmörkt och samtidigt ett skri om att låta förnuftet och människokärlek råda för att kunna finna vägen till en ljusare framtid. Jag rekommenderar Hamlet till alla med dess budskap” Aldrig mer krig” och för att den är ett bevis på hur angelägen och vass teater kan vara. För närvarande är samtliga föreställningar slutsålda men hör av er till Dramaten så kanske det förhoppningsvis kan bli fler speldatum.

Föreställningens längd gör att man verkligen sugs in i dramat. Min enda anmärkning är att det är lite segt med tre timmar och tjugo minuter med bara en paus.

Att Hamlet är den sista föreställning som kommer att spelas på Elverket är sorgligt. Detta Dramatenannex har varit ett härligt forum för modern och experimentell teater. Jag minns exempelvis fantastiska The Black rider i regi av Rickard Günther och med en formidabel Staffan Göthe i huvudrollen som invigde denna scen. Samt geniala och otäcka Det blodiga parlamentet i regi av Stein Winge och isande klara Woyzeck i regi av Stefan Larsson som var konstnärlig ledare en tid och även ledde intressanta samtal med skådespelare här.

Teaterkritik: De flyktade – finstämt kammarspel med vacker musik som tröst

by


Rysk flicka med puderdosa, 1928 © Lotte Laserstein / Bildupphovsrätt 2025

De flyktade
Av Teater Stella
Scen Judiska museet
Regi, idé och bearbetning Franciska Löfgren
Kostym Malin Alm
Musikansvarig Sofia Berg-Böhm
Medverkande Anna Lyons, Sofia Berg-Böhm
Premiär 25 september 2025

Det är Teater Stella som bjudit in till musikteater i en synnerligen autentisk miljö: Synagogan i Judiska museet på Själagårdsgatan i Gamla stan. Det är första gången lokalen används för teater och temat för kvällen är judiska kvinnors erfarenheter. Synagogan användes mellan åren 1795 och 1870 och i år är det 250 år sedan den första judiska församlingen öppnades i Stockholm.

Att Teater Stella specialitet är lyriska kammarspel med fokus på publiken, känns spännande. I kväll har två texter av tysk-judiska författare vävts samman, varav den ena är Bertolt Brechts Den judiska hustrun. Den andra är Karin Boldemanns Vitblomma, i Eva Gröndahls bearbetning. Brecht text ingår i samlingen Tredje rikets fruktan och elände från 1938 där han skildrar Nazityskland inverkan i människors liv. I texten skildras en hustru som lämnar sin icke-judiska make för att inte vara ett hinder i hans liv och karriär. Texten Vitblomma följer också en judisk kvinnas liv med en icke-judisk man.

Regissören och de två skådespelarna möts här för första gången. Skådespelerskan Anna Lyons har tidigare bland annat arbetat för Riksteatern och Stockholms Stadsteater och har fått extra uppskattning för monologen Bitterfittan vid Uppsala Stadsteater. Sofia Berg-Böhm är närmast i tid känd från samarbetet med Georg Riedel i produktionen Jiddischland – där bland annat sånger för barn framfördes på jiddisch. Skådespelerskan Franciska Löfgren har bland annat arbetat vid Dramaten och i filmproduktioner men är här regissör.

Det är en ändamålsenligt undangömd plats för en synagoga, tänker jag, när jag närmar mig entrén för museet. Inuti, där själva synagogan ligger en våning upp, är det vackert upplyst. Det ljusa trägolvet, pelarna varemellan scenen tar plats – de många förseglade höga fönstren och takhöjden bildar en fin rumslighet. Läktaren där de flesta slår sig ner är bra placerad. Men jag knallar upp till kvinnornas balkong, längst bak nära taket – med tanke på kvällens tema. Viss om att säkerhetsvakten har synat allas väskor känns den lilla skaran besökare lagom stor och harmonisk.

På scenen agerar de två kvinnorna ensamma, men en xylofon som Berg-Böhm främst hanterar ger emellanåt stöd till sånger och utgör musikinslag. Rekvisita i form av en resväska, en päls och några stolar tas in i spelet. Först gestaltas den ena texten, sedan den andra. De mycket vackra sångerna som inflikas, skapar mer stämning än är i centrum. De framförs på mjukaste mest välartikulerade jiddisch. Handlingen tydliggörs i monologer, emellanåt dialoger på svenska.

Det är två ganska välbärgade gifta kvinnors livsberättelser och vittnesmål vi får höra. Första kvinnan (gestaltad av Lyon) har fyra barn, och lever med svärmor och svägerskor – som inte har judiska rötter – i någon slags gemenskap. Kvinnan i den andra berättelsen (gestaltad av Berg- Böhm) lever ensam med sin man som är läkare. Paret har tjänare. I båda familjerna skär raslagarna in från yttervärlden – vilket slår an olika hos familjemedlemmarna. Omvärldens orättvisor och människosyn blir svårare och svårare att mota undan.

En stor behållning av hela föreställningen kommer mot slutet när en avgörande konfrontation verkligen griper tag. Kvinnan ber om ärlighet, uppriktighet. Hon ber sin man se henne i ögonen innan hon ska ge sig av. Men han kan inte, kör ett spel, pratar strunt, pratar bort stunden. Luften blir tjock i teaterlokalen. Här känns vår samtids förhalanden och tystnader igen. En brist på etik och verklig agens ekar in i vår tid.

Föreställningens format skulle lätt kunnat skalas upp och det skickliga skådespeleriet håller för en större publik. Men i den form den ges i synagogan skapas ett extra exklusivt tillfälle för eftertanke. Den är ett fint kammarspel där man får ta del av musikens roll som tröst, och det är inte illa.

Teaterkritik: Motståndets melankoli – spännande, intressant och högst aktuellt

by


Astrid Assefa, Danilo Bejarano och Eva Rexed i Motståndets melankoli.

Motståndets melankoli
Premiär 12 september
Scen: Målarsalen på Dramaten.
Bearbetning och regi: Ulla Kassius.
Scenografi: Åsa Frankenberg, Ulla Kassius och Moa Möller
Skådespelarare: Danilo Bejarano som musikläraren, Astrid Assefa som mamman, Marcus Vögeli som sonen och Eva Rexed som musiklärarens fru.

Efter en samling utanför Målarsalen tar var och en av ett 50-tal åskådare en stol och bär in den i salen. Stolarna bildar en cirkel med en scen i mitten. Alla sitter tysta och följer hur en lampas ljussken sakta rör sig i en runt i cirkel i taket. Vad är det här? Var går gränsen mellan åskådare och aktörer och mellan scenen och åskådarplatserna. Plötsligt reser sig en kvinna ur ringen, musiklärarens fru, och börjar prata om att vi alla en gång kommer att dö. När hon tystnar reser sig en annan kvinna, mamman, och berättar att det samhälle som hon är van vid håller på att falla sönder. Kaos, upplopp, strider på gatorna och kanske till och med mord. Hon skäms för sin son som lever på gatorna vilket gör henne besviken, rädda och arg. Tryggheten söker hon i sina syltburkar och gardiner. Plötsligt reser sig sonen ur ringen och närmar sig sin mamma. Han söker förlåtelse och kanske lite omsorg. Gå, säger mamman. Sonen lyder och börjar i stället prata om universum. Han pratar om jordens och månens rörelse runt solen som lyser upp universums mörker. När månen hamnar mellan jorden och solen blir det solförmörkelse vilket påverkas allt liv på jorden. Människorna börjar frysa, blir oroliga och alla djuren börjar bete sig konstigt.

Musiklärarens reser sig ur ringen och pratar om att de harmonierna som han har undervisat om inte alls ger en bild av universums och världens harmoni. Han har insett att det han har lärt ut är ett förvridet undantag från världens kaos. Han är besviken på, inte bara musiken, utan också på hela samhället och alla människorna. Men mest besviken verkar han vara på sin fru och sitt äktenskap. Lika besviken är hans fru som säger att hon numera enbart är fru till efternamnet. Men till skillnad från de tre andra verkar inte hon deppa ihop helt. Hon ser också sin chans att utnyttja katastrofen till sin fördel genom att kämpa och ta maken. Men vad ska hon kämpa emot? Vem har makten? Var finns motståndet? Tar hon makten när hon gång på gång reser sig och berättar samman historia om att döden väntat alla och att hon ser en hjälte i rummet. Alla fyra fortsätter att pratat om sina liv och sina högst subjektiva perspektiv på den katastrof som både har skett och sker. De pratar inte med varandra utan mest för sig själva. De olika berättelserna avbryts ett antal gånger av, inte bara av pratet om döden, utan också av sonens berättar om himla kropparnas rörelser och om solförmörkelsens faror. Alla sitter i en cirkel och ser hur ljuskäglan rör sig i en cirkel och hör hur talet om döden och solförmörkelsen cirklar runt om och om igen. Är det tack vare eller trots katastrofen som allt fortsätter att upprepa sig.

Verket har många bottnar. Det handlar om att allt i universum hör ihop och förändras ömsesidigt. Himlakropparnas rörelser kan förändra allt på jorden, det som är tryggt och välkänt kan bli otryggt och främmande och det som är levande kan dö. Det handlar om besvikelser och konflikter mellan människor. Den handlar också om hur vi människor gör våra egna personliga tolkningar av det som sker, kanske särskilt vid annalkande katastrofer. Finns det något hopp? När månen rör sig slutar solförmörkelsen.

Verket bygger på en roman av en av Ungerns främsta nu levande författare László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1989). Han är fortfarande mycket produktiv trots att han som motståndare till den nuvarande regimen i Ungern har det svårt. Ulla Kassius bearbetning och regi är med tanke på bokens omfång och komplexitet storartad. Tillsamman med Åsa Frankenberg, Moa Möller och de fyra skådespelarnas fina prestationer har Ulla Kassius skapat ett spännande och intressant verk som är högst aktuellt i vår samtid.