Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Christopher Owens – A New Testament

by

christopherowens

Artist: Christopher Owens
Titel: A New Testament
Betyg: 3

”Tanken är att jag nu kan göra massa olika saker som kanske inte hade varit lika enkla att genomföra som Girls. Med ett band bygger folk upp förväntningar, det ska låta på ett visst sätt och då är det svårare att acceptera dramatiska förändringar,” berättade Christopher Owens när jag mötte upp honom i samband med släppet av solodebuten Lysandre för ett år sedan. ”Jag vill göra album som kanske har lite mer musikaliska koncept. Jag skulle tro att varje album kommer ha ett mer sammanhållet sound”.

Nu är den tidigare Girls-sångaren tillbaka med sitt andra soloalbum A New Testament och om det nu inte skulle framgå från omslaget så är konceptet tydligt: country och gospel med rötter i det traditionellt amerikanska, samtidigt hörs det direkt att det är ett Christopher Owens-album med uppriktiga texter som gärna kretsar kring hans egen historia som de flesta av oss antagligen är välbekanta med vid det här laget. Albumets gospel-doftande höjdpunkt Stephen behandlar till exempel hans uppväxt i den kringresande sekten Children of God och relationen till hans far som lämnade familjen efter att Owens bror Stephen vid två års ålder dog av lunginflammation då sekten vägrade söka medicinsk hjälp.

Soundmässigt är det något av en tillbakagång till San Francisco-bandets lysande sista album. Men om Lysandre charmade oss med sitt återkommande ledmotiv som framfördes i olika arrangemang genom albumet känns A New Testament som ett något ojämnare verk. Dock med några höjdpunkter: utöver redan nämnda Stephen så skulle låtar som Nothing More Than Everything to Me med den medryckande refrängen ”oh my honey bee / you’re nothing more than everything to me”, It Comes Back to You som tycks komma från samma plats som de mest hjärtskärande spåren på Father, Son, Holy Ghost, desto muntrare Over And Above Myself som med textrader som ”let’s make something beautiful together /…/ let’s make something permanent forever” bubblar över av kärlek, och Never Wanna See That Look Again kunna kämpa om att placera sig på listan över Owens bästa. I längden har jag dock svårt att uppskatta country-soundet; för min del får Christopher Owens gärna återvända till att skriva lo-fi-pärlor (såsom Lust for Life, Hellhole Ratrace och Alex) som är briljanta i sin simplicitet.

Bästa spår: Nothing More Than Everything to Me, Stephen, Over And Above Myself

Skivrecension: Joe Bonamassa – Different Shades of Blue

by

joebonamassa_differentshadesofblue

Artist: Joe Bonamassa
Titel: Different Shades of Blue
Betyg: 4

Joe Bonamassa har slagit till igen – med ett äkta tungt bluesalbum. Han har allt det som en stor bluesartist ska ha: gitarrfärdigheten, den hesa känslan i rösten med ångest och djup.

Tolv har hans album har nått förstaplatsen på Billboards lista för bluesalbum och han fick en Grammynominering 2013 för sitt samarbete med Beth Hart på albumet Seesaw.

Albumet är hans första studioalbum på två år. I ett pressmeddelande berättar han att han hade höga ambitioner och i förberedelserna ingick att inte släppa något material under 2013. Istället lade han mycket tid i Nashville och skrev låtar tillsammans med Jonathan Cain från Journey, James House som skrivit låtar för bland andra Diamond Rio och Martina McBrice och Jerry Flowers som skrivit låtar för Keith Urban.

Resultatet blev ett fylligt, tidlöst och rockigt bluesalbum med rejäla rötter från jazzbluesen. Gitarrer som skriker av ångest och däremellan brakar det loss i rocktakter. I flera låtar får han mig att tänka på Gary Moore, en av bluesens giganter, som ju tyvärr lämnat tiden. Tack och lov att det finns återväxt. Joe Bonamassa är en av de bästa bluesmusikerna idag. Joe Bonamassa är född 8 maj 1977 i New Hartford, New York, och albumdebuterade 2000 med A New Day Yesterday. Joe började spela gitarr redan som ett litet barn vid 5 års ålder, och vid 12 år började han spela professionellt. Han spelade med stora stjärnor som till exempel B.B. King. I och med albumet ”Differens Shades of Blue” visar han att han helt växt in i bluesrocken.

Skivrecension: Gus By Heart – Ocean Spirit

by

gus-by-heart

Artist: Gus By Heart
Titel: Ocean Spirit
Betyg: 3

Om du, precis som jag, hajar till av sången på den här skivan är det inte konstigt. Mycket av det Gustav Svedung skapar kretsar nämligen kring just sång. Ideologin är att alltid spela in sången i en och samma tagning i motsats till att klippa ihop det bästa från multipla tagningar, som brukligt är. Målet är att få in så mycket nerv och livekänsla som det bara går. Han räknar upp några förebilder: ”allt från gamla crooners och jazzsångerskor till nyare grejer, som Antony & the Johnsons, Annie Lennox, Sinead O’Connor och John Martyn. Jag gillar sång helt enkelt.” Jo tack, det hörs.

Ungefär hälften av låtarna är mer avskalade, stråkförsedda nummer där Svedung själv står för piano och annat, resten har spelats in tillsammans med fullt band med medlemmar som bland annat spelat med Fibes, Oh Fibes! och Daniel Norgren. En av flera höjdpunkter är singeln Belong som är en duett med hyllade Adna (läs vår intervju med henne här) som hann med ett besök hos Svedung innan hon flyttade till Berlin. Motpolen till Belong är nya singeln Train in the Sky, och båda sångerna avspeglar på varsitt vis albumets olika ansikten.

I en tid där inspelningsstudion blir ett allt viktigare verktyg för att få sångröster att låta så trimmade som möjligt är det befriande att få ta del av melodramatisk indiepop där sången tar stor plats av rätt anledningar och där den får komma till sin rätt på egna meriter.

Bästa spår: Belong, Train in the Sky

Text: Tommy Juto

Skivrecension: Alt-J – This is All Yours

by

altj

Artist: Alt-J
Titel: This is All Yours
Betyg: 3

Vissel, fågelkvitter och flöjter. This is All Yours är fin lägereldspop som värmer för stunden. Men i jämförelse med den Mercurryprisbelönade An Awesome Wave är skivan en besvikelse.

Kvalitativt, javisst, men föga originell eller nyskapande. An Awesome Wave var en unik musikalisk upplevelse – en experimentell skiva som vågade blanda musikaliska uttryck- electro med afrikansk folkmusik, disco med akustiskt och a-cappella. Med This is All Yours är soundet mera renodlat inriktat mot folk. Efter releasen av An Awesome Wave bestämde sig basisten Gwil för att hoppa av. Något som kunde blivit slutet för bandet blev en ny början, berättar en av bandmedlemmarna. Avhoppet tvingade dem att definiera och profilera sig själva. Men att tillhöra och anpassa sig till en viss musikgenre är inte alltid det bästa. This is All Yours är fin lägereldspop som värmer för stunden. Den silkeslena indiepopen vaggar in oss i ett lugn. Och i förgrunden hörs fågelkvitter, flöjter och vissel. En gladlynt poptrio ser upp mot en ljusblå himmel och ler. Det naiva klär dem. This is All Yours är både tydligare och mindre spretig än debuten, men också tråkigare och mer förutsägbar. Den spännande, nyskapande musiken kommer från de som vågar utmana sig själva och genren och som tar oväntade kliv i olika musikaliska riktningar. Alt J gör inte det. Kompetent javisst, men föga originellt eller nyskapande.

Petter Stjernstedt

The Confusions – The Confusions – ett av årets bästa indiealbum

by

theconfusionstheconfusions

Artist The Confusions
Titel The Confusions
Betyg 4

The Confusions har gjort det igen – visat att Sundsvallsbandet är ett av landets bästa indiepopband. 10 september släppte de sitt nionde studioalbum, den här gången självbetitlat. Lite konstigt att det dröjde nio album innan dess, men vad gör det. Albumet är en riktigt riktigt bra presentation av bandet som efter att ha spelat tillsammans i mer än tjugo år fortfarande låter lika piggt och energifyllt som vid debutalbumet.

Bandet bildades 1991 i ett uthus i Skönsberg i Sundsvall av ett gäng barndomskompisar. Deras ambitioner var inte så höga, de ville mest ha kul tillsammans när de spelade. Den spelglädjen och spellusten har burit dem nu i tjugo år och de har hunnit ge ut nio studioalbum och har turnerat i bland annat i USA och spelat på South by South West, spelat i Storbrittanien, i Ryssland och fått ett album utsett till årets album av en radiostation i Peru (albumet The Story Behind the Story).

Från att ha varit betraktade som någon form av pophopp är de nu indieveteraner. Det nya albumet har mycket av vad som är The Confusions, baserat på fint gitarrspel och många sköna små detaljer i musiken och bra eftertänksamma texter – samtidigt är albumet en vidareutveckling, en fördjupning av nya influenser som vi fick en försmak av redan när EP:n ”Oh God I Think I´m in Love” släpptes i maj. Där fanns också en cover med Bob Dylans ”All Along the Watchtower” som ju blev mest känd i Jimi Hendrix version.

Jocke Persson i Aftonbladet hade inledningsspåret ”Point of no Return” med på veckans spellista när albumet släpptes nu i mitten av september. Det håller jag med om. ”Point of no Return” är för mig dessutom en av årets bästa låtar.

På ”The Confusions” har de bra gästartister som passar perfekt in i stilen, som Frida Madelaine från Red Mecca och Isqbel Nieb från Dont Blame the Dog och Supersei.