Verity
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
’Regi Michael Showalter
I vad som inleds nästan som en romcom med klyschigt meet-cute drag, om än ett så morbid sådan, introduceras vi snabbt till unga författaren Lowen (spelad av Dakota Johnson) och Jeremy (Josh Hartnett) som först ramlar in i varandra under en olycka – och sedan träffas igen kort efter. Hur småcharmigt och oskyldigt det kan tyckas är det lyckligtvis inte det håll filmen dras mot därefter. Istället för en ny 50 Shades of Grey, som Dakota slog igenom med, är utvecklingen något mörkare än så. Mer spännande, angränsandes till skräckfilm nästan, drar filmen in en i intrig och karaktärsark. Det är aldrig kanske helt nyskapande på något sätt, men det lyckas ändå överraska och dra åt håll som inte känns helt förutsägbart eller tråkigt på något sätt. Det lyfter aldrig riktigt heller, även om det finns stunder då det helt klart känns som det äntligen ska ta av, men för regissören Michael Showalter som tidigare gjort ”Oh. What. Fun” och ”The Idea of You” kan jag ändå tänka mig det här var en rolig utmaning och spännande att göra någonting annat från tidigare verk.
På grund av medicinskt tillstånd behöver Lowen hjälpa till med en känds författares (spelad av Anne Hataway) sprökskriverier för hennes nya bok som behöver slutföras. Som sig bör är hon inledningsvis osäker på att ens ta jobbet, med tanke på hur stora skorna blir att fylla då hon själv aldrig skrivit för en sådan stor publik innan utan hankat sig fram bäst hon kunnat, men hon övertalas att ta jobbet och flyttar kort därpå in hos familjen för att sätta sig in i boken, dess anteckningar och stilval för att sömlöst kunna ta över och väva in sitt egna bokstävsväveri i förhoppning att läsarna inte ska kunna avgöra när och var hon gjort det. Men desto mer hon läser och lär känna familjen, märker hon att allt inte står rätt till. Såklart. Hon märker snart att det mörker som återfinns i böckerna, också tycks härstamma från en inte bara vild mörk fantasi utan även rutten själ som tycks oförmögen att vara tacksam över den framgång hon haft både professionellt och i familjen.
Filmen vibrerar ändå i sin osäkra genretillhörighet där den vacklar mellan spänningsfilm och psykosexuell thriller med rötter ur sent 1970-tal men mest populärt under sent 80- och tidigt 90-tal. Här görs det någorlunda väl, om ändå rätt tafatt, och talar till det biologiska begäret av hud och kött, snarare än det intellektuella och psykologiskt grävande – även om det förekommer scener som även försöker fylla på med bilder som suddar ut gränsen mellan det upplevda och det i huvudet uppmålade. Det blir såklart mest spännande när det är oklart vilket som är vilket, både för karaktären och publiken. När jakten på sanningen övergår i rent sexuell lättja samt misstänksamheter och oroande anklagelser bränner det ändå till någorlunda väl.
Både räddningen och besvikelsen kommer med filmens chockerande plot twist, som visserligen ställer hela filmens relationer och händelseutveckling på sin spets – men sen när den ska utvidgas och förklaras mer ingående håller det inte riktigt måttet ändå och det känns inte så logiskt och sammanhållande som författaren kanske önskat. Att filmens manus bygger på en bok är förvisso logiskt, men vad som kanske håller i text när läsaren får måla upp sin egna bild blir inte lika bra i bild när ansvaret lämnar publiken och blir en plikt att köpa och tro på. Vilket tyvärr blir för svårt.
Så även om det inte är helt övertygande är det ändå lätt att lämna salongen med känslan av överraskande vändning i klass med Sjätte sinnet och att det ändå ställer hela filmen och dess handling på sin spets och lämnar tittaren med fler frågor och tankar än enkla svar. Vilket är bra nog i sig.