v 40 (29/9 – 2/11) 2026
Göteborgs Stadsteater
Av och med: Malin Sternbrink & Niklas Atterhall – Materwork Productions
Regiöga: Justine Kirk
Så uppseendeväckande olika det kan kännas efter att ha sett scenkonst. Hade förhoppningar på givande Lunchteater, förhoppningar som infriades med råge. På kvällen samma dag var det premiär på Hisingen för ett våldsamt skruvat drama riktat till ungdomar. Önskade efteråt att jag istället hade befunnit mig på Storan och varit med om den happening till konsert som Peter Stormare och hans Whispering Pines levererade. Denna misströstan uppstod på grund av svåröverträffade gränslöshet och vulgaritet utan bäring i nyskriven pjäs. Vilken kontrast då mot drygt timslånga timslånga föreställningen ABSOLUTE Shakespeare vars programförklaring lyder i översättning: ”Femton hits från listor från 80-talet och dialog från 1500-talet.” Förhåller sig på det sättet att musikaliskt bevandrade paret inte nöjer sig med dessa avstrippade tolkningar. Låtlistan kompletteras med ett par fyndiga medleys.
Jag närvarade på duons finalföreställning på fredagen. ABSOLUTE Shakespeare är inte konstituerad utifrån definierbar handling, utan ett collage i ord och ton om existentiella frågor kring livet, kärleken och döden. Enligt Sternbrink & Atterhall speglas människans villkor, hennes strävan och lidande hos Shakespeare, den mest spelade av klassiska dramatiker. I egenskap av sångare (enbart ackompanjerade av luta) och skådespelare har de i sin teaterkonsert roat sig med att fläta samman dennes repliker och monologer med till synes ytliga hits på snarlik tematik. Föga förvånande utlovas nostalgi utöver skratt och tårar. Vill lägga till förekomsten av aha-upplevelser. Flyer upplyser om att programmet getts i Stockholm, Jönköping och på Fringe Festival i Verona. Efteråt får jag veta att man också framfört en produktion där 80-talet bytts ut mot jazzlåtar.
Har googlat för att få fram varifrån rutinen hos kvinnan och mannen på scen kommer. Ska betonas vilket superproffsigt intryck de gör. Råder ingen tvekan om att de har många strängar på sin lyra. I sammanhanget lite Göteborgsvitsigt då enda instrument på scen i princip är den luta Atterhall trakterar. Nota bene ingen backtrack eller sampling används. Varje gång det händer att jag hänförs av yrkeskunskapen hos konstnärligt lagda människor jag inte träffat på tidigare, blir jag glatt tacksam över vad som presteras live.
Niklas Atterhall är främst ett ansikte som blivit känt i egenskap av programpresentatör i SVT, varför han verkade vagt bekant när vi pratades vid en stund efteråt. 53-åringen är sändningsdirektör på SVT, litteraturvetare, varit verksam på Dramaten, varit låtskrivare och sångare i rockband, är självlärd lutenist, ackompanjerat Romeo & Julia Kören, haft biroller i pjäser regisserade av Tommy Berggren och turnerat i flera världsdelar. Tillsammans med Malin Sternbrink har han gjort ett par collageföreställningar. Hon är sångare, skådis och dansare utbildad i London. På meritlistan finns musikaler, komedier, fysisk teater, dock- och barnteater. Sternbrink har turnerat i hela landet och turnerat i tjugo länder, framträtt på festivaler, i teatrar, konserthus och andra arenor.
Vi tycker det blir lustigt när kultur med stort K fusioneras med underhållning av det ibland glättiga slaget. Därför är det greppet gångbart, på det viset man gått till väga i Trettondagsafton vars premiär ägde rum i detta teaterhus för en vecka sedan. Och fast stilbrotten skär sig och absolut inte är sömlösa, påpekar Atterhall för mig att Shakespeare resonerade likadant på sin tid, det vill säga mixade dessa oförenliga enheter. Masterwork Productions behärskar fullständigt att skapa elektrisk stämning, trots att de uppträder utan förstärkning av elförstärkta instrument. Noterade att den i vanlig ordning utsålda Lunchteaterns åhörare följde med med full uppmärksamhet.
Av de artister/ grupper som förekommer har somliga hörts live. David Bowie på Ullevi och Lollipop, Sting i Police, Peter Gabriel och Prince på Scandinavium samt Eurythmics i Brighton. Hur många pjäser signerade Shakespeare jag sett/ recenserat har jag inte fört statistik över. Det är ett skapligt stort antal uppsättningar och under bedrivna studier i engelska på universitetsnivå fick jag åtskilliga föreläsningar om Hamlet. Har pjäsen i pocket utgivet 1982 av Penguin.
Tilltron till materialet gör att de vågar börja på ett överrumplande vis. Atterhall inleder med plocka bland rekvisita i total tystnad, ta fram sitt instrument medan Sternbrink tar sig fram till scen genom att passera Stadsteaterns långbord. Showen eller närmare bestämt hybriden teaterkonserten har till utseende ett Fame-stuk över sig inledningsvis. Koreografi, klädsel och signaturmelodi hämtad från tv-serien om hårdtränande elever. En första guldstjärna utdelas för duetten i David Bowies explosivt uppbyggda Let´s Dance. Övergången till medley med bland annat Ultravox och Dire Straits är hisnande. Ett annat potpurri av hits förmedlas instrumentalt.
Monologer och replikskiften ur bland andra Hamlet, Othello, En Midsommarnattsdröm, MacBeth och En vintersaga vävs samman med stundtals lätt smetiga hits om passion och kärlekens vånda. Här finns en del tämligen uttjatade romantiska ballader, varav somliga utgjort ledmotiv i soundtrack. Tänker förstås på alster som Lady In Red jämte Take My Breath Away. Oftast blir det livfull recitation ur manus, men ibland förfinas redovisandet av text i ett par emfatiska scener av gestaltande natur. Sternbrinks kunskap i att hantera dockor kommer väl till pass, tillför ytterligare en dimension. Duon har dock inte lagt extra krut på peruker och klädbyten, vilket inte heller behövs för att bibehålla vår koncentration.
Bägge sjunger anmärkningsvärt bra, ingår i kravspecifikationen för att kunna ro i land med uppgiften. Man inser efterhand varför kvinnan i röd byxdress medverkat i musikaler när hon fraserar och har solon. Tonsäkerheten frapperar hos båda. Betänk att enbart ackordföljderna på lutan ledsagar i utvinnande av melodier. Åtminstone en gång faller av den anledningen val av låt platt. Syftar på att exceptionellt slagkraftiga och pompösa Sledgehammer ingår i repertoaren. Kanske en gimmick att ha med den video-favoriten i dessa avstrippade arr.
Sentimentala dragen i Careless Whisper, Forever Young, Total Eclipse Of The Heart och Maria Magdalena för att nämna några i den högen framhävs med enkla medel. Vilka var då absoluta höjdpunkterna i en tillställning utförd med stor auktoritet? Vill förutom vad som nämnts ovan lyfta fram Pucks monolog ur En Midsommarnattsdröm, Like A Virgin, I Will Always You i Withney Houston-wailande tappning kontra det countrydoftande originalet, en monolog om förgänglighet och vad som eventuellt väntar på andra sidan (Macbeth?). Kiss gjordes raffinerat och en annan av de hits som stått sig tolkades alldeles strålande. mäktiga Woman In Chains av Roland Orzabal i Tears For Fears.
