• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Drabbande monolog med aktris som övertygar – Aldrig Mozart som Lunchteater

25 november, 2025 by Mats Hallberg

pressbild Per Larsson

vecka 47 2025 (18-21/11)

Göteborgs Stadsteater

Efter Michael Morpurgos roman The Mozart Qustion (översättning: Susanna Helldén)

Dramatisering: Simon Reade (förlag: Berlin Associates)

Regi: Kristina Nilsson

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Susanna Helldén

Enligt den tekniskt ansvarige för Lunchteatern har denna produktion spelats på samma scen flera gånger tidigare. Och det framgår av scenkonstgruppens hemsida från de som ligger bakom projektet att Aldrig Mozart gjorts på flera scener, möjligen turnerat. Romanen monologen baseras på riktar sig till ungdomar. Den utgavs 2014 skriven av en engelsk meriterad och mycket produktiv författare som förutom att skriva för barn bland annat skrivit pjäser och libretton. Några av böckerna har filmats, satts upp som musikal, pjäs eller radiopjäs. Michael Morpurgo har tilldelats diverse priser och utmärkelser och haft avsevärda kommersiella framgångar. Jag fick en impuls att anmäla mitt intresse när jag läste vad Lunchteatern skulle handla om om och vem som skulle stå på scen.

Regissör Kristina Nilsson ger publiken förutsättningarna, hennes ingång som en avsiktsförklaring i en presenterande flyer. För henne är berättelsen ett bidrag till inte minst kampen mot antisemitism. Genom ett enkelt direkt tilltal berör historien, kretsar kring komplexiteten i det ofattbara: inrättandet av koncentrationsläger och industriellt avlivande av för tredje riket misshagliga individer. Verket sägs resonera om musikens helande kraft, dess verkan som ett motmedel mot skuld och skam. ”Min övertygelse att musik och alla andra konstnärliga uttryck har mycket att bidra med när det gäller att läka, förlåta och enas.”

Det tunga ämnet om hur högklassig kultur kan skändas och svärtas ner av ondskefull makt lockade, fick mig att vilja komma igång tidigare än normalt på förmiddagen. Lockade gjorde också att avsändaren var Teater Tofta. Hos dem i deras lantliga idyll någon mil ifrån Marstrand har jag varit med om fyra premiärer mitt i sommaren. Efter femton år upphörde Tofta som Sommarteater främst på grund av strypta bidrag trots att självfinansieringsgraden var hög. De skiljde sig från gängse teater spelad under semestertid genom att hålla till på loftet i en lada med scen placerad i mitten och därtill genom att sätta upp dramatiska pjäser vibrerande av nerv med starka känslor i omlopp. Onekligen spännande och modig approach! Även om inte varje uppsättning nådde den verkshöjd man bespetsat sig på, var resan till dem verkligen värd att göra.

Susanna Helldén som för sin försörjning jobbar på begravningsbyrå har varit konstnärlig ledare för ovan presenterad scenkonstgrupp. I min pratstund med henne efteråt berättas om tuffa villkoren för frilansare. Tofta utgår från nära möten och ägnar sig både åt scenkonst och film. Estetiken går ut på att ”utforska och utmana våra föreställningar om frihet, identitet och relationer”, vilket skett med manus som varit nyskrivna av Göran Parkrud (Tofta), klassiker eller samtida verk av Norén, Gardell med flera. För närvarande turnerar man med pärlan En förtrollad jul, en musikalisk föreställning för hela familjen.

Hög tid att dyka in i monologen vars längd är något kortare än sedvanligt format, landar på en trekvart. Temat känns igen från prisade filmatiserade Högläsaren som jag läste i en lustläsarcirkel. En avgörande skillnad är perspektivet, är makarna som bär på traumat hur de träffades och överlevde förintelsen som till slut avslöjar hemligheten för sin dotter. Susanna Helldén har flera roller att hålla reda. Hanteras skickligt med skiftande tonfall, pauser och i ett fall med förställande av rösten, när berättarens gamla fiollärare citeras. Vet att det gjorts såväl dokumentärer som spelfilmer om orkestrar vilka sattes samman av nazister som organiserade verksamheten i Auschwitz och andra koncentrationsläger. De ondskefulla kulturvurmarna tvingade i det här fallet orkestern att konstant framföra Mozarts musik.

En världsberömd violinist ska inför sin konsert i hemstaden Venedig hålla en presskonferens. I romanen heter han Paulo Levi och ska i samband med sin 50-års dag bli intervjuad av en kvinna överlycklig för uppdraget hon fått. Enda begränsning hon måste förhålla sig till är att låta bli att ställa frågan om varför inte Mozart funnits med på repertoaren. Visar sig bero på ett löfte utställt av violinistens pappa.

I dramatiserade adaptionen bestämmer sig dock den firade violinisten själv för att vad som dolts ska fram i ljuset. Och den lika ruskiga som rörande historien rullas upp efter ett statement ”Alla hemligheter blir till lögner, dags att sluta ljuga”. Den som för ordet i monologen talar om hur kärleken till musiken uppstod, hur hon hittade pappans trasiga fiol, fick den lagad av en gammal, klok herre som gav henne privatlektioner och att han mycket väl kände till vetgiriga underbarnets föräldrar eftersom han spelade i samma orkester. Denne menade att ”man ljuger inte för den man älskar.” Violinisten får reda på att stora talangen ärvts från föräldrarna och att pappa när musiken väckte olidliga minnen till liv istället blev en fingerfärdig frisör. I en presentation av författarens roman nämns hjärtknipande att några överlevde Förintelsen genom det enda ”vapen” de hade: förmågan att musicera som skuldtyngd räddningsplanka.

pressfoto Per Larsson

I motsats till mamman från Polen och pappan från Italien som förenades i kärleken till varann under värsta tänkbara omständigheter, mer fasansfulla än utomstående kan föreställa sig, släppte aldrig fiollärare Horowitz kontakten med vad han värdesätter högst. Han flyttade till Venedig, Vivaldis födelsestad, och spelar på gatorna. För att publiken ska kunna förnimma magi i musikens väsen har Ludvig Sjöstrand skapat en lika subtil som effektfull ljuddesign, innehåller också sorl från folkvimmel och från konserthus.

Slås av väl avvägda kroppsspråket, sättet att förhålla sig till instrumentet, bytet till svarta åtsmitande klänningen i logen, hur varje formulerat tonfall sitter perfekt för att maximalt fånga publiken och inte minst hur uppenbart det blir att berättelsen inte gestaltar svala nordbor, utan människor på kontinenten med eldigt temperament. Berättaren förmedlar hur stolt fadern var att begåvningen gått i arv och fulländats genom tusentals timmar av övning. Presskonferensen som utvecklas till en monolog där hemligheter avtäcks äger för övrigt rum när pappa dött. För att sammanfatta: Stoffet och skådespeleriet gifter sig i denna drabbande monolog från Teater Tofta med Susanna Helldén i spetsen.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

TV-recension: Tidstjuven, smått spännande och absurd resa i juletid och rum

25 november, 2025 by Martin Moberg

(Julkalendern 2025 ”Tidstjuven” – skärmdump, SVT)

Titel: Tidstjuven

Betyg: 3

Skådespelare: Gusten Wickberg – Clint, Blanca Eliasson – Vida, Simon J. Berger – Bildsköne Bengtsson, Maja Rung – mamma Moa, Lisette Pagler – Cindy, Christoffer Nyqvist – Ingo, Richard Ulfsäter – pappa Pontus, Per Svensson, Sissela Kyle, Andreas Rothlin Svensson, Inger Nilsson, Siham Shurafa, Fredrik Lexfors – Mårten, Loa Falkman, Johannes Bah Kuhnke, Cecilia Nilsson, Lennart Bäck – sockerförsäljare och Carl Åstrand – dansk knekt

Regi: Carl Åstrand. Manus: Carl Åstrand och Daniel Karlsson

Premiär: 1 december på SVT Play, SVT Barn och i SVT 1, till och med 24 december.

Årets julkalender i SVT är kan man säga ett juläventyr för alla åldrar med en del absurda historiska inslag. Efter några år med rekord i antal tittare, är klart förväntningarna högt ställda på ännu en framgång. Handlingen utspelar sig detta år i den fiktiva staden Kråksjö, där mamma Moa jobbar som turistchef och gör sitt yttersta för att sätta staden på kartan. I centrum finner vi 11-årige Clint vars pappa (Pontus) försvann på självaste julafton 5 år före handlingens början. Alltsedan dess har Clint hatat julen, som för oss vuxna ses som barnens högtid.

Men en kväll i början av december förändras plötsligt allt när en mystisk man med famnen full av skatter dyker upp ur hans garderob och råkar (?) tappa en tidskikare. Ett äventyr i tid och rum tar då sin början när Clint bestämmer sig för att med tidskikarens hjälp åka tillbaka i historien för att försöka hitta sin försvunna pappa. Och pappan syns någonstans i forntiden, men ska Clint lyckas lokalisera och få hem pappan i tid före jul? Flera märkliga saker händer under dagarna fram till julafton bl a dyker Gustav Vasa upp och kliver ut ur garderoben ca 500 år fel i tiden.

Men pappa Pontus tycks hela tiden vara bortom räckhåll, ska Clint lyckas med att få hem honom och få tillbaka känslan för julen? Handlingen är bra, kanske inte lika stark som föregående års upplagor möjligen beror det på ifall man som tittare köper tidsresandet med en kikare eller inte. För egen del gör jag inte det men oavsett så rekommenderas årets julkalender. Betyget landar på en trea. Den 24 december får vi svaret på den avgörande frågan, julkalendern går att se i SVT:s linjära kanaler SVT 1 och SVT Barn samt på SVT Play fr o m 1 december.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV, TV-serier Taggad som: Jul2025, julkalender, Kulturbloggen, SVT, SVT Barn, Tidstjuven, TV-recension

Filmrecension: 100 liter guld – kryper under huden på mig

24 november, 2025 by Rosemari Södergren

100 liter guld
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Teemu Nikki

100 liter guld är Finlands Oscarsbidrag och är den film som lockat flest biobesökare i år i hemlandet. Det är en välspelad och välgjord film som känns djupt inom mig. Det är en stark skildring av kvinnlig alkoholism som inte går att skaka av sig.

Det är en realistisk och skrämmande skildring av två kvinnliga medelålders systrar, Pirkko och Taina, som bor på finländska landsbygden. Det har små extrajobb men försörjer sig också delvis på att göra Sahti, som är ett mörkt öl. De två systrarna är den tredje generationen i deras släkt som brygger sahti. Det är sahti, öldrycken, som är guldet i filmens titel.

Wikipedia berättar om sahti:
Sahti är en ölsort som bryggs i Finland. Sahti smaksätts traditionellt med enbär istället för, eller som komplement till humle. På senare tid har sahti börjat produceras kommersiellt. Den bryggs dock inte som vanligt öl där man även kokar vörten efter mäskning, I sahti mäskar man endast. Detta ger drycken kort hållbarhet.

Alkoholen, ölen, ger viss inkomst åt dem men framför allt förstör alkoholen och deras omättliga drickande det mesta i deras liv. Alkoholen förstör hur mycket som helst för dem och ändå kan de inte låta bli att ösa i sig alkohol.

Alkohol kan ge upphov till så många tragedier, kan förstöra så mycket för många. Det finns många hjärtskärande berättelser från barn som växt med alkoholiserade föräldrar. Därför är jag väldig kluven till denna film. Filmen skildrar mycket realistiskt hur hemskt det är när människor fastnar i beroende av alkohol.

De två huvudrollerna gör av två av Finlands mest kända kvinnliga skådespelare, Elina Knihtilä och Pirjo Lonka. Skildringen är stark och kryper under huden på mig, det är naket skildrat och är verkligen ingen hyllning till alkohol. Det framkommer tidigt och tydligt i filmen att systrarna har alkoholproblem. Framför allt den ena har mycket allvarligt problem med alkohol. De blir så tydligt hur drickandet påverkar dem både mentalt och kroppsligt. Det förstör det mesta för sig själva och blir elaka och vidriga som personer.

Filmen är mycket välutförd, gedigen och känns som en äkta skildring. Därför har jag gett den högt betyg. Men samtidigt funderar jag på om den är värd att lägga pengar till biobiljetter på och att värd mödan och tiden det tar att ta sig till biografen och se filmen? Det beror helt på vilken slags film som lockar, vad biobesökaren tycker om att se för slags filmer. 100 liter guld är intressant, stark, tragisk men också rolig emellanåt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: 100 liter guld, Alkoholism, Filmkritik, Filmrecension, Finland

Filmrecension: Wicked: For Good – påkostat spektakel

22 november, 2025 by Elis Holmström

Wicked: For Good
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 19 november
Regi: Jon M. Chu

Wicked må ha spelats på världens största och mest anrika teatrar. Men filmadaptionen har tagit succémusikalen till en stratosfär av hängivenhet och fanatism som få kunde anat. Förväntningarna inför finalen har redan resulterat i makalösa projektioner inför premiärhelgen där filmen tros kunna bli en av årets största öppningar. En oerhörd bedrift med tanke på att biofilmen som medium – i alla fall ekonomiskt, inte har samma hästkrafter som innan pandemin.

Därför känns det tufft, hårt och genuint jobbigt att konstatera att de dedikerade och trogna följarna inte får en grandios, känslomässig och oförglömlig final som cementerar Wicked som en vår tids största musikaler, i alla fall på bio. Istället är det en oväntat tanig, rörig och djupt bristfällig final som känns hopplöst ofärdig.

Även om musikaler aldrig varit högst på den personliga intresselistan går det inte att undkomma att Wicked har några av de mest medryckande men också emotionella musiknumren som författats för en musikal. Även om del ett hade problem som risiga specialeffekter och en Ariana Grande vars skådespel knappt kunde recenseras utan att ta till högst olämpliga ord, fanns det också mycket att omfamna och beundra. Däribland en fantastisk Cynthia Erivo samt geniala versioner av Stephen Schwartz musik. Framförallt vad tappningen och inramningen av mästerverket Defying Gravity en sekvens som fortfarande skapar rysningar.

Men det finns alltid problem med att dela upp en musikal i två. För där andra uppföljare har mer latitud och svängrum vad gäller dramaturgi finns här en striktare bana som måste följas då det dramatiska är så pass sammansvetsat med musiken. Detta gör att vad som egentligen är den tredje akten måste formas om så att det blir en film med en början, mitt och ett slut. Men många gånger om känns det inte som en film som står på egna ben – eller ens en uppföljare, utan en epilog som består av otroliga mängder fogmassa. Regissören Jon M. Chu försöker ändå injicera ett par nya inslag för att ge uppföljaren en någorlunda distinkt karaktär. Detta är en avsevärt mörkare film och här finns också ett par sekvenser som verkar vara mer intresserade av äventyrligt spektakel än att begeistra med sin musik. Men det går inte att undkomma att det som finns kvar att berätta inte besitter samma kraft och oförglömliga kvalitéer som del ett. Att överhuvudtaget tävla med Defying Gravity är lika lönlöst som orätt, men de sånger vi faktiskt får här känns som likbleka b-sidor eller demos, aldrig menade att vara dominanta eller fullfjädrade. Här finns ingen gladlynt och elegant Dancing Through Life eller ens den tralligt fåniga Popular. Istället liknar detta tonsatt dialog där varken musik eller lyrik har några minnesvärda kvalitéer.

Där del ett ofta fick igång dansnerven och klappande händer känns stora delar av For Good som ett djupt andetag där endast hoppet – om att något storslaget ska anlända, ska infinna sig men tyvärr sker aldrig detta. Och istället för att stabilisera och landa planet i ett stycke ökar bara turbulensen under filmens gång. För någonstans i mittpartiet verkar en eldsvåda eller djup kris uppstått, där verkar stora sektioner saknas eller helt enkelt glömts bort. Berättelsen börjar då bli helt beroende av originalsagan med Dorothy och hennes försök att ta sig hem till Kansas. I och med den härva som är rättigheterna till det legendariska originalet med Judy Garland finns det fortfarande en stark motvilja att röra sig alltför nära just filmen. Trots det verkar Cho utgå från att det ska finnas en närmast slavisk förståelse för händelseförloppet i originalsagan. Detta skapar dock flera problem framförallt då vissa karakteriseringar av de kända följeslagarna är så total avvikande från vad vi vant oss vid. Det leder till en dissonans och en känsla att det hela är frampressat och inte det minsta genomtänkt. Allting blir plötsligt hopplöst spretigt och rörigt, vilket gör att det finstämda finalnumret med samma titel som filmen ’’For Good’’ inte får det andrum som är nödvändigt.

Dock finns här saker som påminner om den första filmens bästa kvalitéer. Cynthia Erivo är precis lika magnetisk och kraftfull nu som då, med en fantastisk sångröst och en otrolig förmåga att kanalisera karaktärens diverse inre konflikter. Jonathan Bailey blandar spjuveraktig charm med stor empati och Jeff Goldblum är lika excentriskt underbar som alltid. Utöver det har Cho också finslipat det visuella en aning och de ambitiösa kulisserna och rekvisitan sanslösa detaljnivå visas upp på imponerande sätt.

Wicked: For Good borde varit en bombastisk och oförglömlig final men blir snarare en jättelik vurpa som endast blir ett onödigt måste för att få berättelsen komplett, inte ett gränslöst och påkostat spektakel som personifierades så väl av föregångaren.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: A Man on the Inside 2

21 november, 2025 by Rosemari Södergren

A Man on the Inside 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 20 november 2025
Regi Morgan Sackett, Rebecca Asher, Michael Schur, Anu Valia och Heather Jack
Skapad av Michael Schur

En sjuttio-årig änkling, Charles, lever ett mycket stillsamt, inrutat liv och han är ganska uttråkad och ledsen, tyngd av sin sorg. Hans dotter bor med sin man och tre tonårspojkar ganska långt ifrån Charles, så de kan inte träffas dagligen. Dottern är orolig för sin pappa och uppmanar honom att skaffa en hobby, så han kommer utanför lägenheten och blir lite gladare. Charles lyder dottern råd, men hobbyn är inte den vanligaste sysselsättningen för en pensionär. Charles svarar på en annons från en privatdetektiv som söker en pensionär för att hemligt uppdrag. En stöld har begåtts på ett äldreboende och Charles får i uppdrag att nästla sig in där och hitta tjuven. Det är grundhandlingen i första säsongen. I denna andra säsong får Charles ett annat spionerande uppdrag att nästla sig in i.

Charles, som för övrigt spelas suveränt pricksäker och bra av Ted Danson, är pensionerad professor och det nya uppdraget handlar om att hitta en tjuv på universitet. Ett perfekt uppdrag för en tidigare professor, förstås.

Seriens styrka ligger inte i själva kriminalgåtan även om det är intressant att följa och försöka lista ut vem brottslingen är. Men precis som i den första säsongen handlar serien om mänskliga relationer och i synnerhet om att leva med sorg och att lära sig leva efter att ha förlorat sin fru eller make. Det är också en serie som undersöker relationer, såväl inom familj och släkt som mellan vänner.

Det har kommit flera filmer och tv-serier under senare tid som på ett bra sätt skildrar människor och inte fokuserar på demens och snurrighet och sjukdomar. Denna tv-serie tillhör också denna genre som visar hur det kan vara att åldras och ha sorg utan att det behöver skildras löjeväckande. På ett seriöst sätt tar denna serie upp frågor kring att vara äldre och att ha förlorat sin livspartner.

I denna andra säsong får vi följa både Charles och några av hans vänner och bekanta och deras relationer till varandra och till sina familjer. De relationer som var med i den första säsongen skildras mer djupgående och några nya karaktärer dyker upp och Charles får också uppleva känslan av att bli kär i någon.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 89
  • Sida 90
  • Sida 91
  • Sida 92
  • Sida 93
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in