Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Alkoholism

Filmrecension: 100 liter guld – kryper under huden på mig

by

100 liter guld
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Teemu Nikki

100 liter guld är Finlands Oscarsbidrag och är den film som lockat flest biobesökare i år i hemlandet. Det är en välspelad och välgjord film som känns djupt inom mig. Det är en stark skildring av kvinnlig alkoholism som inte går att skaka av sig.

Det är en realistisk och skrämmande skildring av två kvinnliga medelålders systrar, Pirkko och Taina, som bor på finländska landsbygden. Det har små extrajobb men försörjer sig också delvis på att göra Sahti, som är ett mörkt öl. De två systrarna är den tredje generationen i deras släkt som brygger sahti. Det är sahti, öldrycken, som är guldet i filmens titel.

Wikipedia berättar om sahti:
Sahti är en ölsort som bryggs i Finland. Sahti smaksätts traditionellt med enbär istället för, eller som komplement till humle. På senare tid har sahti börjat produceras kommersiellt. Den bryggs dock inte som vanligt öl där man även kokar vörten efter mäskning, I sahti mäskar man endast. Detta ger drycken kort hållbarhet.

Alkoholen, ölen, ger viss inkomst åt dem men framför allt förstör alkoholen och deras omättliga drickande det mesta i deras liv. Alkoholen förstör hur mycket som helst för dem och ändå kan de inte låta bli att ösa i sig alkohol.

Alkohol kan ge upphov till så många tragedier, kan förstöra så mycket för många. Det finns många hjärtskärande berättelser från barn som växt med alkoholiserade föräldrar. Därför är jag väldig kluven till denna film. Filmen skildrar mycket realistiskt hur hemskt det är när människor fastnar i beroende av alkohol.

De två huvudrollerna gör av två av Finlands mest kända kvinnliga skådespelare, Elina Knihtilä och Pirjo Lonka. Skildringen är stark och kryper under huden på mig, det är naket skildrat och är verkligen ingen hyllning till alkohol. Det framkommer tidigt och tydligt i filmen att systrarna har alkoholproblem. Framför allt den ena har mycket allvarligt problem med alkohol. De blir så tydligt hur drickandet påverkar dem både mentalt och kroppsligt. Det förstör det mesta för sig själva och blir elaka och vidriga som personer.

Filmen är mycket välutförd, gedigen och känns som en äkta skildring. Därför har jag gett den högt betyg. Men samtidigt funderar jag på om den är värd att lägga pengar till biobiljetter på och att värd mödan och tiden det tar att ta sig till biografen och se filmen? Det beror helt på vilken slags film som lockar, vad biobesökaren tycker om att se för slags filmer. 100 liter guld är intressant, stark, tragisk men också rolig emellanåt.

Från premiären på Stadsteatern: Jeppe på berget möter svensk lantadel

by

Stockholms stadsteater sätter upp norske Ludvig Holbergs välkända 1700-talskomedi på stora scenen. Jeppe på berget handlar om den hunsade arrendatorn Jeppe som blir slagen och bedragen av sin fru Nille. Det enda som får honom att leva upp är sprit. Det är inte så svårt att förstå varför Jeppe super. Ju mer sprit han häller i sig, desto gladare och desto bättre självförtroende får han. (Det är för övrigt imponerande hur mycket vätska Leif André kan hälla i sig under föreställningen. ) När han supit upp alla pengar som Nille gett honom att handla för tuppar han av, något som inte verkar vara ovanligt för Jeppe.

Den här gången hittas han av en adelsfamilj som bestämmer sig för att roa sig själva genom att driva med honom. När han vaknar upp är han klädd till greve och befinner sig på godset. Som greve blir han snabbt en maktfullkomlig översittare. Jeppe tuppar av och vaknar upp i flera omgångar i olika tillstånd. Adelsfamiljen fortsätter sin lek och Jeppe tror sig både vara död och i himlen.

Stadsteatern har vävt in en lätt samhällskritisk vinkel i sin Jeppe-uppsättning – som är placerad i modern tid – och hämtat inspiration från Björn af Kleens bok Jorden de ärvde om det svenska fideikommissystemet. Fideikommiss innebär egendom som inte kan säljas eller delas utan måste gå i arv, vilket den gör till äldste sonen. Sverige är det enda land i Europa där detta system finns kvar. Vi får se en adelsfamilj med en särbehandlad äldste son och en förbisedd yngre son och i ännu högre grad dotter – hon är så marginaliserad att hon måste skrika könsord för att någon ska lyssna på henne.

Stadsteaterns Jeppe på berget är rolig, tragisk och en smula kritisk. Pjäsen är välspelad och scenografin är fantasifull. Men kanske har man velat få in lite för många komponenter i den knappt två timmar långa föreställningen. Förutom skildringen av den svenska lantadeln är det referenser till Hamlet, John Lennons mest rebelliska sånger, dansktalande läkare med mera. Det gör att spelet ibland tappar lite fokus och att grundhistorien om Jeppe kommer i skymundan. Varför fortsätter Jeppe supa i alla lägen och varför blir han så snabbt maktgalen?

Å andra sidan är det fideikommisssystemet en förlegad rest från feodalsamhället som är värt att uppmärksamma. Visst låter det galet med en arvsfördelning som tvingar de yngre barnen i en godsägarfamilj att avstå från sin arvsrätt och som gör det omöjligt för dem som arrenderar sin jord eller andra, som inte tillhör adeln, att köpa loss den.

Läs mer om Jeppe på berget på Stockholms stadsteater.

Relaterat: Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,