Stockholms stadsteater sätter upp norske Ludvig Holbergs välkända 1700-talskomedi på stora scenen. Jeppe på berget handlar om den hunsade arrendatorn Jeppe som blir slagen och bedragen av sin fru Nille. Det enda som får honom att leva upp är sprit. Det är inte så svårt att förstå varför Jeppe super. Ju mer sprit han häller i sig, desto gladare och desto bättre självförtroende får han. (Det är för övrigt imponerande hur mycket vätska Leif André kan hälla i sig under föreställningen. ) När han supit upp alla pengar som Nille gett honom att handla för tuppar han av, något som inte verkar vara ovanligt för Jeppe.
Den här gången hittas han av en adelsfamilj som bestämmer sig för att roa sig själva genom att driva med honom. När han vaknar upp är han klädd till greve och befinner sig på godset. Som greve blir han snabbt en maktfullkomlig översittare. Jeppe tuppar av och vaknar upp i flera omgångar i olika tillstånd. Adelsfamiljen fortsätter sin lek och Jeppe tror sig både vara död och i himlen.
Stadsteatern har vävt in en lätt samhällskritisk vinkel i sin Jeppe-uppsättning – som är placerad i modern tid – och hämtat inspiration från Björn af Kleens bok Jorden de ärvde om det svenska fideikommissystemet. Fideikommiss innebär egendom som inte kan säljas eller delas utan måste gå i arv, vilket den gör till äldste sonen. Sverige är det enda land i Europa där detta system finns kvar. Vi får se en adelsfamilj med en särbehandlad äldste son och en förbisedd yngre son och i ännu högre grad dotter – hon är så marginaliserad att hon måste skrika könsord för att någon ska lyssna på henne.
Stadsteaterns Jeppe på berget är rolig, tragisk och en smula kritisk. Pjäsen är välspelad och scenografin är fantasifull. Men kanske har man velat få in lite för många komponenter i den knappt två timmar långa föreställningen. Förutom skildringen av den svenska lantadeln är det referenser till Hamlet, John Lennons mest rebelliska sånger, dansktalande läkare med mera. Det gör att spelet ibland tappar lite fokus och att grundhistorien om Jeppe kommer i skymundan. Varför fortsätter Jeppe supa i alla lägen och varför blir han så snabbt maktgalen?
Å andra sidan är det fideikommisssystemet en förlegad rest från feodalsamhället som är värt att uppmärksamma. Visst låter det galet med en arvsfördelning som tvingar de yngre barnen i en godsägarfamilj att avstå från sin arvsrätt och som gör det omöjligt för dem som arrenderar sin jord eller andra, som inte tillhör adeln, att köpa loss den.
Läs mer om Jeppe på berget på Stockholms stadsteater.
Relaterat: Recension i Teatermagasinet.
Läs även andra bloggares åsikter om Jeppe på berget, Holberg, Stockholms stadsteater, Leif André, alkoholism, fideikommiss