Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Finland

Filmrecension: 100 liter guld – kryper under huden på mig

by

100 liter guld
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Teemu Nikki

100 liter guld är Finlands Oscarsbidrag och är den film som lockat flest biobesökare i år i hemlandet. Det är en välspelad och välgjord film som känns djupt inom mig. Det är en stark skildring av kvinnlig alkoholism som inte går att skaka av sig.

Det är en realistisk och skrämmande skildring av två kvinnliga medelålders systrar, Pirkko och Taina, som bor på finländska landsbygden. Det har små extrajobb men försörjer sig också delvis på att göra Sahti, som är ett mörkt öl. De två systrarna är den tredje generationen i deras släkt som brygger sahti. Det är sahti, öldrycken, som är guldet i filmens titel.

Wikipedia berättar om sahti:
Sahti är en ölsort som bryggs i Finland. Sahti smaksätts traditionellt med enbär istället för, eller som komplement till humle. På senare tid har sahti börjat produceras kommersiellt. Den bryggs dock inte som vanligt öl där man även kokar vörten efter mäskning, I sahti mäskar man endast. Detta ger drycken kort hållbarhet.

Alkoholen, ölen, ger viss inkomst åt dem men framför allt förstör alkoholen och deras omättliga drickande det mesta i deras liv. Alkoholen förstör hur mycket som helst för dem och ändå kan de inte låta bli att ösa i sig alkohol.

Alkohol kan ge upphov till så många tragedier, kan förstöra så mycket för många. Det finns många hjärtskärande berättelser från barn som växt med alkoholiserade föräldrar. Därför är jag väldig kluven till denna film. Filmen skildrar mycket realistiskt hur hemskt det är när människor fastnar i beroende av alkohol.

De två huvudrollerna gör av två av Finlands mest kända kvinnliga skådespelare, Elina Knihtilä och Pirjo Lonka. Skildringen är stark och kryper under huden på mig, det är naket skildrat och är verkligen ingen hyllning till alkohol. Det framkommer tidigt och tydligt i filmen att systrarna har alkoholproblem. Framför allt den ena har mycket allvarligt problem med alkohol. De blir så tydligt hur drickandet påverkar dem både mentalt och kroppsligt. Det förstör det mesta för sig själva och blir elaka och vidriga som personer.

Filmen är mycket välutförd, gedigen och känns som en äkta skildring. Därför har jag gett den högt betyg. Men samtidigt funderar jag på om den är värd att lägga pengar till biobiljetter på och att värd mödan och tiden det tar att ta sig till biografen och se filmen? Det beror helt på vilken slags film som lockar, vad biobesökaren tycker om att se för slags filmer. 100 liter guld är intressant, stark, tragisk men också rolig emellanåt.

Filmrecension: Je´vida – en berättelse om att bli fråntagen sitt språk och sin kultur

by

Je´vida
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2024
Regi Katja Gauriloff

En berättelse om hur människor påverkas av att bli fråntagna sitt språk, sin kultur och sin tillhörighet. I filmen handlar det om samer i Finland men det är en berättelse som upprepats världens över, om och igen, där majoriteten i ett samhälle inte accepterar minoriteter.

Iida är en tvär och sur, överviktig, storrökande, äldre kvinna som blir uppsökt av en systerdotter, som hon inte visste existerade. Iida inte hennes riktiga namn. Hennes namn var Je’vida innan det togs från henne då hon som barn skulle assimileras i det finska samhället och tvångs-placerades på skolinternat.

Den finska assimileringspolitiken startade efter världskrigen och innebar att alla samebarn skulle växa upp på skol-internat. De skulle tas ifrån sina familjer, lära sig tala finska och fick inte tala sitt språk. Detta pågick till 1980-talet

Innan Je’vida flyttades till internatet bodde hon med mormor, morfar, mamma och syster i en stuga nära fiskevatten i norra Finland. Je’vida var redan som liten envis och rätt jobbig att ha att göra med. Hennes syster var mycket smidigare. När de bodde på internat fick hennes syster flytta till en finsk familj och systrarna förlorade helt kontakten med varandra.

Filmen började i nutid och den äldre Iida/Je’vida har blivit uppsökt av sin systerdotter Sanna, som ärvt stugan där Je’vida med syster växte upp. Sanna övertalar henne att följa med dit för att tömma huset eftersom det ska säljas. Innan Sannas mamma dog visste Sanna inte att Iida/Je’vida existerade. Sanna hade ingen aning om att hon hade en moster och hon visste inte att hennes mamma som barn bott där uppe i norr, i samernas område. Det verkar som att systerdottern inte ens visste att de var samer. Systerdottern har många frågor och vill att Iida/Je’vida ska berätta om sin barndom. Iida/Je’vida bara surar och svarar knappt. Om hon svarar är det korthugget och otrevligt. Det är inte lätt att känna sympati för denna buttra, argsinta kvinna.

Sakta börjar föremål i huset sätta fart på minnena inom Iida/Je’vida. Filmen hoppar mellan nutid och 1950-talet och också någon tid däremellan. Allt är mycket vackert filmat i svartvitt med skog, sjö och djur från norra Finland och från samernas träffar. Tidshoppen ger en känsla av att alla tider finns samtidigt, att tid bara är en illusion. Sakta börjar vi förståIida/Je’vida och känna med henne då vi får se övergreppen på skolinternatet och vi får uppleva hennes starka band till morfar och fisket, vi får se hennes drömmar då hon var nära att dö under flykten från internatet. Iida börjar sakta tina upp och Je’vida får komma fram.

Je’vida ska vara världens första långfilm på skoltsamiska, det språk som hon talade som barn. Ett språk som i dag talas av ungefär 300 personer.

Filmrecension: Ljus i natten – borde nomineras för en Oscar

by

Ljus i natten
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 mars 2017

Aki Kaurismäki, den finländska regissören till hyllade Mannen utan minne, är tillbaka med en stark, berörande film om två män med helt olika bakgrund vars livsvägar korsas och om mänsklighet och om omänsklighet.

Khaled flyr till Finland, gömd i en last av kol, på ett fartyg. Han flyr från inbördeskriget i Syrien som har dödat hela hans familj förutom hans syster, som han tappat bort under flykten.

Wikström, en medelålders försäljare av skjortor, får en dag nog av sitt liv och lämnar sin alkoholiserade fru. Han ger sig iväg, säljer av sitt lager av skjortor och beger sig till en spelhall för att bli pokerhaj.

Aki Kaurismäki har en förmåga att fånga människor som de är. Hans filmer är långt ifrån Hollywoods glittrande glamour. Här är skådespelarna inte uppsminkade utan snarare filmade fula och fyllda av skavanker.

Det är svårt att säga vilken tidsepok filmen är inspelad. Kläderna finländarna har på sig är långt ifrån moderna nu, snarare skulle jag vilja placera klädstilen till 1980- eller 1990-talet men samtidigt rapportsrs det i nyheter från stridigheter i Syrien som skedde betydligt senare.

Ljus i natten hade sin internationella premiär på filmfestivalen i Berlin 2017 och Aki Kaurismäki vann då Silverbjörnen för Bästa regi, ett mycket välförtjänst pris. Filmen skildrar människor och ger hopp om mänskligheten utan att skildra människor som bättre än de är.

Utan att komma med stora pekfingrar berättar filmen hur omänskliga många avslag på asyl är. Samtidigt som människor flyr för sina liv från Aleppo i Syrien skickas asylsökanden tillbaka dit.

För Mannen utan minne (2002) fick Aki Kaurismäke bland annat Juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 2002 och en Oscarsnominering i kategorin ”bästa utländska film” samma år. I protest mot USA:s och George W. Bushs Irakpolitik, som senare gav upphov till Irakkriget, vägrade Kaurismäki dock att delta vid Oscarsgalan. Därmed kunde han inte komma i fråga för vinst i kategorin.

Många av de finska dialogerna i hans filmer är av korrekt litterärt språk, vilket är ganska sällsynt i verkligheten. Det är så också i Ljus i natten. Men även när dialogen är litterär fungerar den som realistisk. Jag tycker att Ljus i natten är minst lika bra som Mannen utan minne. Vi kan räkna med en Oscarsnominering, såvida filmen inte räknas till 2016 års filmer.

I Ljus i natten finns många musiker med som spelar och sjunger pop, visor och dansmusik på finska. Jag kan inte den finländska musikscenen så bra, så jag vet inte om det är kända finländska musiker eller inte. Det fungerar väldigt bra och ger en fördjupning till filmen och dess innehåll med musiken och sångtexterna.

I ett pressmeddelande berättar Aki Kaurismäki om sitt syfte med filmen:
Med min film försöker jag göra mitt bästa för att slå sönder det sätt på vilket Europa ser på flyktingar, antingen som hjälplösa offer eller som beräknande ekonomiska immigranter som invaderar våra samhällen, stjäl våra jobb och våra fruar, våra hem och våra bilar.
Europas historias genomsyras av konstruerade och cementerade fördomar som avger ett olycksbådande eko. Jag erkänner villigt att min film skulle kunna beskrivas som en tendensiös film som helt utan skrupler vill påverka publikens syn och åsikter genom att manipulera deras känslor.
Med insikten att jag kommer att misslyckas med mitt uppsåt återstår, hoppas jag, en rättfram och aningen melankolisk berättelse med mycket humor, men som samtidigt är en realistisk skildring av många människors öden i världen idag.

Finland får ett feministiskt parti

by

feminsim_finland
Bild: Feministinen puolue

Feministiskt initiativ har fått ett systerparti i Finland. Feministinen puolue (Feminist party) ska driva en feministisk partipolitik med målet att ställa upp i kommunvalet 2017.

Ett pressmeddelande skriver:
F! välkomnar det finska initiativet.

Den nygrundade partiet ser en tillbakagång i jämställdhetsutvecklingen och har på de grunderna startat ett feministiskt parti i Finland. Utgångspunkten för politiken är att jämställdhet, jämlikhet och mänskliga rättigheter inte är en självklarhet utan något som måste uppnås genom politiskt arbete. Grundare av partiet är Kvinnosaksförbundet Unionens ordförande Katju Aro och viceordförande Maryan Abdulkarim.

Det är ett glädjande besked att nu även Finland tar ett feministiskt initiativ och F! kommer att följa partiets väg på nära håll.

Feministiskt initiativ är ett politiskt parti med feminism som ideologisk utgångspunkt. Vår vision är ett fritt samhälle där de mänskliga rättigheterna respekteras. Fi förnyar politiken med de modigaste och mest omfattande förslagen för jämställdhet och jämlikhet mot alla former av diskriminering.

Bokrecension: Pulkkinens Sanningen om kärlek, hemligheter och död

by

Titel: Sanningen
Författare: Riikka Pulkkinen
Förlag: Norstedts
ISBN10: 9113036580
ISBN13: 9789113036588

Riikka Pulkkinen skriver om förödande kärlek, hemligheter och död. För när den erkände psykologprofessorn Elsa, döende i cancer och det vuxna barnbarnet Anna återupplivar barndomens kostymlekar öppnas dörren till en väl förborgad familjehemlighet. Den klänning Anna klär ut sig i får Elsa att först stelna till, men därefter att berätta för henne om Eeva – Annas mammas barnflicka. Steg för steg rullas historien upp och förändrar hela familjens tidigare berättelser.

Anna är den som får veta, och det Eeva själv som berättar om sitt liv under några korta år under sextiotalet hos familjen där modern Elsa ständigt var på resa och fadern, konstnären Martti hemma med dottern och barnflickan. Man får följa med på en resa till det radikala Helsingsfors och uppleva den frihet som en ung flicka från landet kunde förnimma när hon sökte sig dit. Och dela en kärlek som är dömd att gå i kras. Parallellt med att hemligheten avslöjas får man följa färden mot den oundvikliga döden från flera perspektiv. Dottern Eleonooras oro och rädsla att blir övergiven, Martti som vill göra sin makas sista levnadstid till den bästa möjliga men som också är rädd. Anna som brottas med egna svarta minnen som hon undviker genom att hitta på historier om andra, och konfrontera med det som kryper fram ur de dolda gömmorna gör hennes.

Pulkkinen har ett språk som gick mig att läsa, läsa, läsa. Hon fångar stämningar och känslor utan att bli övertydlig eller klemande. Hon visar på de många tankarna, den rädsla, ilska och oro som föds när en älskad mor, mormor och maka är på väg att lämna jordelivet utan att falla i sentimentalitet. Den kritik jag har är att Elsa blir lite för positivt tecknad eftersom hon är munter sidorna igenom och den eventuella ångest hon bär på inte visar sig.

Boken föder tankar om vad det är man minns, vilka minnen som konstrueras för att de passar bättre och de lever vidare generation efter generation. Men också funderingar över vad hemligheter gör med relationer i en familj. För även om man inte pratar om dem lever de också vidare och påverkar även de som inte känner till dem. Själv funderar jag över om inte Elsa med flit lämnat kvar den där klänningen i förhoppningen att något av barnbarnen eller varför inte dottern en dag ska plocka fram den, så att hon får släppa fram sanningen i ljuset.

Jag kommer att läsa om boken men på finska, originalspråk är alltid bäst. Men jag vill ge översättaren Janina Orlov en eloge. Hon har gjort ett fantastiskt arbete med att ge boken sin svenska dräkt.

Text: Heli Kärkkäinen