Ljus i natten
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 mars 2017
Aki Kaurismäki, den finländska regissören till hyllade Mannen utan minne, är tillbaka med en stark, berörande film om två män med helt olika bakgrund vars livsvägar korsas och om mänsklighet och om omänsklighet.
Khaled flyr till Finland, gömd i en last av kol, på ett fartyg. Han flyr från inbördeskriget i Syrien som har dödat hela hans familj förutom hans syster, som han tappat bort under flykten.
Wikström, en medelålders försäljare av skjortor, får en dag nog av sitt liv och lämnar sin alkoholiserade fru. Han ger sig iväg, säljer av sitt lager av skjortor och beger sig till en spelhall för att bli pokerhaj.
Aki Kaurismäki har en förmåga att fånga människor som de är. Hans filmer är långt ifrån Hollywoods glittrande glamour. Här är skådespelarna inte uppsminkade utan snarare filmade fula och fyllda av skavanker.
Det är svårt att säga vilken tidsepok filmen är inspelad. Kläderna finländarna har på sig är långt ifrån moderna nu, snarare skulle jag vilja placera klädstilen till 1980- eller 1990-talet men samtidigt rapportsrs det i nyheter från stridigheter i Syrien som skedde betydligt senare.
Ljus i natten hade sin internationella premiär på filmfestivalen i Berlin 2017 och Aki Kaurismäki vann då Silverbjörnen för Bästa regi, ett mycket välförtjänst pris. Filmen skildrar människor och ger hopp om mänskligheten utan att skildra människor som bättre än de är.
Utan att komma med stora pekfingrar berättar filmen hur omänskliga många avslag på asyl är. Samtidigt som människor flyr för sina liv från Aleppo i Syrien skickas asylsökanden tillbaka dit.
För Mannen utan minne (2002) fick Aki Kaurismäke bland annat Juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 2002 och en Oscarsnominering i kategorin ”bästa utländska film” samma år. I protest mot USA:s och George W. Bushs Irakpolitik, som senare gav upphov till Irakkriget, vägrade Kaurismäki dock att delta vid Oscarsgalan. Därmed kunde han inte komma i fråga för vinst i kategorin.
Många av de finska dialogerna i hans filmer är av korrekt litterärt språk, vilket är ganska sällsynt i verkligheten. Det är så också i Ljus i natten. Men även när dialogen är litterär fungerar den som realistisk. Jag tycker att Ljus i natten är minst lika bra som Mannen utan minne. Vi kan räkna med en Oscarsnominering, såvida filmen inte räknas till 2016 års filmer.
I Ljus i natten finns många musiker med som spelar och sjunger pop, visor och dansmusik på finska. Jag kan inte den finländska musikscenen så bra, så jag vet inte om det är kända finländska musiker eller inte. Det fungerar väldigt bra och ger en fördjupning till filmen och dess innehåll med musiken och sångtexterna.
I ett pressmeddelande berättar Aki Kaurismäki om sitt syfte med filmen:
Med min film försöker jag göra mitt bästa för att slå sönder det sätt på vilket Europa ser på flyktingar, antingen som hjälplösa offer eller som beräknande ekonomiska immigranter som invaderar våra samhällen, stjäl våra jobb och våra fruar, våra hem och våra bilar.
Europas historias genomsyras av konstruerade och cementerade fördomar som avger ett olycksbådande eko. Jag erkänner villigt att min film skulle kunna beskrivas som en tendensiös film som helt utan skrupler vill påverka publikens syn och åsikter genom att manipulera deras känslor.
Med insikten att jag kommer att misslyckas med mitt uppsåt återstår, hoppas jag, en rättfram och aningen melankolisk berättelse med mycket humor, men som samtidigt är en realistisk skildring av många människors öden i världen idag.
