• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Ellen Keys liv och verk blir föreställningen Ellen Key måste stoppas!

8 april, 2026 by Rosemari Södergren

Ellen Key
Pressbild på Anneli Jordahl och Catti Brandelius. Foto: Åse Bengtsson Helin

I år, 2026, är det, 100 år sen Ellen Key gick bort, och i maj så sätter Catti Brandelius och Anneli Jordahls upp föreställningen ”Ellen Key måste stoppas!” på Tensta Konsthall 8–13 maj.
Föreställningen är baseras på Anneli Jordahls bok ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” som den 9 april kommer i återutgåva.

Ett pressmeddelande berättar:
Ellen Keys liv och verk blir föreställningen Ellen Key måste stoppas! med manus och musik av Catti Brandelius och Anneli Jordahl – premiär på Tensta Konsthall den 8 maj

Denna vilda, vackra och poetiska performance om en såväl kontroversiell som evigt aktuell pionjär varvar dialog med musik och är regisserad av Therese Hörnqvist (Spring, Uje, spring).
– Ellen Key fick saker att hända, hon kände alla, utbildade alla, lade sig i allt, säger Catti Brandelius. Hon var en multikvinna som slogs för kvinnlig rösträtt, för åtta timmars arbetsdag, för att barn skulle få undervisning och bli behandlade med respekt, inte slagna. Hon blev smutskastad och hånad för sina idéer. Hur orkade hon fortsätta?
Ellen Key måste stoppas! baseras delvis på Anneli Jordahls bok ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” som den 9 april kommer i återutgåva.

Ellen Key måste stoppas! gestaltar Ellen Keys liv i sitt hus Strand invid Vättern tillsammans med hushållerskan och ”dotterliga vännen” Malin Blomsterberg. Genom hela deras relation lyfts Ellen Keys livsöde och epokgörande gärningar fram. Till exempel hur hennes engagemang för demokratirörelser, som även omfattade barn och kvinnor, väckte anstöt och hatstormar. Men också hur hon samlade kvinnor från alla samhällsskikt på Strand för utbyten, diskussioner och bildning. För allt detta hånades hon och valde att lämna Sverige i perioder, men hennes arbete har satt en tydlig prägel på vårt samhälle och gör fortfarande det hundra år efter hennes död.
– Ellen Key är typ mormor till folkhemmet och vad har hänt med det idag? säger Catti Brandelius, för många känd under artistnamnet Miss Universum, som står bakom föreställningen tillsammans med författaren Anneli Jordahl.
– Vi är nyfikna på Ellen Key. Hon dyker upp överallt. Det är så många som blev inspirerade av henne. Var fick hon sitt bränsle ifrån? Var det tiden hon levde i? Den tidens tankar, orättvisor, möjligheter? Hur höll hon motorn igång? Hon byggde sitt hem, inredde sitt hem, för möten, samtal, diskussioner. Var det så hon höll igång sin eld? Vi vill gärna vara del av ett sådant flöde.
Jubileumsåret 2026 är en självklar inramning för premiären på den här föreställningen, som både kan förmedla kunskap om Ellen Keys viktiga insatser samt varför hon var en pionjär och samtidigt kontroversiell. Hennes livsverk berör globala frågor som jämställdhet, mångfald och mänskliga rättigheter. Ellen Key måste stoppas! är ingen torr historielektion, utan tar sig an ämnet med konstnärlig frihet, egna idétolkningar, musik och show.
Föreställningen vill väcka, eller återuppväcka, intresse för Ellen Keys värv och kanske bidra till förståelse för vår samtid genom att lära av historien.
– På Strand tog Key emot dåtidens storheter tillsammans med sin sankt bernhardshund Wild, som om hon vore drottningen själv, hunden kungen och hembiträdet prinsessan. Hon lät sin husa sitta med till bords, för Key var det en självklarhet att en obildad arbeterska hade något att säga om filosofi och världslitteratur, säger Anneli Jordahl.
Ellen Key måste stoppas! baseras delvis på Anneli Jordahls bok ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” som kom 2009 och i vår är aktuell som återutgåva i storpocket på Norstedts med omslag av Lotta Kühlhorn, som även har gjort grafisk design för föreställningen.
– Med Ellen Key måste stoppas! har jag överlämnat mig till Catti Brandelius konstnärliga universum, säger Anneli Jordahl. Att stå på scen och märka hur Ellen Key-texter får liv är helt nytt för mig – och störtkul!
Det var vid en vistelse på Ellen Keys Strand i Östergötland för några år sedan som Catti Brandelius kom i kontakt med Annelis bok och där föddes idén att göra något utifrån den.
– Genom föreställningen vill ta del av, och dela med oss av, Ellen Keys eld, flöde, kunskap och jävlaranamma, säger Catti Brandelius. Men också känsla av tvivel och avgrundsdjup. Och hennes närhet till Malin Blomsterberg, hur skulle hon har klarat sig utan henne, hur skulle Malin klarat sig utan Ellen. Vi behöver varandra. Och vi behöver Ellen Keys livstro idag.

Om Catti Brandelius
Konstnär och musiker känd som sitt alter ego Miss Universum. Catti har gjort en låt och använt sig av Ellen Keys idéer i föreställningen ”Profesora” som hon turnerade med under 2005 med Riksteatern.

Om Anneli Jordahl
Författare och föreläsare. Anneli har skrivit romanen ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” som är en fiktiv skildring av några episoder i Ellen Keys liv och beskriver bland annat hennes kärlekshistoria med (löjtnanten och litteraturkritikern) Urban von Feilitzen. Delar av manuset baseras på boken.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Ellen Key

TV-recension: Dansk polisserie utan sirener – men med desto mer hjärta

7 april, 2026 by Thomas Johansson

Uniformen Dansk TV-serie – SVTplay Betyg 4 (5)

Den danska tv-serien Uniformen placerar sig någonstans mellan klassisk kriminaldrama och mer lågmäld karaktärsstudie – och det är just i det där mellanrummet den fungerar som bäst.

Redan från första avsnittet är det tydligt att det här inte är en serie som jagar snabba kickar. Tempot är eftertänksamt, nästan metodiskt, och mycket av dramatiken ligger i det som inte sägs. Istället för att luta sig tungt mot brott och mysterier bygger Uniformen sin styrka i vardagen: i skiften, i pauserna mellan utryckningar, i relationerna mellan kollegor som både är beroende av och trötta på varandra.

Serien lyckas fånga den där speciella känslan av att bära en roll – bokstavligen en uniform – och vad det gör med en människa. Den handlar lika mycket om identitet som om yrkesliv. Vem är du när du inte längre är i tjänst? Och hur mycket av jobbet följer med hem, vare sig du vill eller inte?

Skådespeleriet är genomgående starkt, med en ensemble som känns ovanligt naturlig. Dialogen flyter på ett sätt som gör att det ibland känns mer dokumentärt än dramatiserat, vilket passar seriens ton. Här finns inga övertydliga hjältar eller skurkar – bara människor som försöker göra sitt jobb i en komplex verklighet.

Visuellt följer serien den nordiska traditionen: avskalad, kylig och realistisk. Kameran dröjer kvar, låter scener andas och vågar lita på att publiken hänger med utan att bli matad med information. Det ger en autenticitet som lyfter helheten, även om det ibland kan kännas aningen långsamt.

Om det finns något att invända mot är det just tempot. För den som söker mer traditionell spänning kan Uniformen upplevas som återhållsam, nästan försiktig. Men för den som uppskattar karaktärsdriven dramatik är det snarare en styrka än en svaghet.

Sammanfattning:
Uniformen är en lågmäld men träffsäker serie som använder polisyrket som en spegel för större frågor om ansvar, identitet och tillhörighet. Den kräver lite tålamod – men ger desto mer tillbaka. Finns att se på SVTplay.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt, TV-serier

Filmrecension: Biodlaren – vilken besvikelse

7 april, 2026 by Rosemari Södergren

Biodlaren

Biodlaren
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Marcus Carlsson

Som jag såg fram emot denna film, som var öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2026 – och så besviken jag blev, trots att en favoritskådespelare, Adam Lundgren, hade en av huvudrollerna. Biodlaren vann publikens pris på Göteborgs filmfestival och Adam Lundgren vann kategorin Bästa skådespelare. Så jag kan konstatera att smaken är delad.

För mig var filmen en besvikelse. Den är seg och utan riktning, den är svår att engagera sig i. Att se många närbilder på Adam Lundgren tillför inget högre betyg när dramaturgin spretar.

Adam Lundgrens karaktär, Olof, är en änkling som har en dotter som han har en usel relation till. Ganska snart förstår vi att de har sorg, att Olofs fru och dotterns mamma dött. Att människor mår dåligt när de har djup sorg – det har berättats om på många sätt både i film, litteratur och teater. Sorg och att leva med sorg är ett viktigt tema som gärna får tas upp i olika skildringar. Alla förlorar någon som står dem nära någon gång och får leva med sorg.

Denna berättelsen säger dock inte särskilt mycket. Olof och dottern reagerar på olika sätt och mår dåligt, ja det är tydligt. De agerar på olika sätt och kan inte kommunicera eller mötas i sorgen. Men att leva med sorg och förlust finns det många bättre och starkare skildringar av i både film, teater och litteratur.

Olof är biodlare. Filmen har till och med fått sin titel genom hans sysselsättning. Där kunna filmen ha utgått mycket mer från bin och deras samhällen och hur bin lever. Scenerna med biodlingen hänger mest i luften och tillför inte den bas och symbolik som den skulle kunna gjort.

Det är en berättelse om sorg och förlust, om oförmågan att prata om det svåra – men för spretig för att tala till mig. Jag är ändå en person som vet rätt mycket om att leva med sorg och sett många betydligt bättre filmer om att leva med sorg. Denna känns varken äkta eller har någon djupare kvalitet. Tyvärr.

Pressmeddelande om huvudrollerna:
I huvudrollen ser vi Adam Lundgren (Torka aldrig tårar utan handskar, Känn ingen sorg, Vår tid är nu) och vid hans sida två imponerande värmlänningar – guldbaggenominerade Marika Lindström (Bränn alla mina brev, Vår tid är nu, Om jag vänder mig om) och nya stjärnskottet Hedvig Nilsson.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Adam Lundgren, Biodlaren, Film, Filmkritik, Filmrecension

Övertygelsen i interaktivt intensivt agerande smittar av sig – Every Brilliant Thing hos GEST

6 april, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Lina Ikse

Av Duncan Miller med Johnny Donnahoe

Regi: Kristina Brändén Whitaker

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Konstruktionskunsult: Geir Olde Monnikhof

På scen: Gary Whitaker

Nypremiär: 13/3 2026 i Gothenburg English Studio Theatre (Karl Johansgatan 88)

Spelas till och med 17/4

Västsveriges enda engelskspråkiga teater firar sin tjugoåriga existens genom att ta upp en tidigare succé på repertoaren, nämligen den engagerande Every Brilliant Thing vars urpremiär ägde rum 2013. Utan min närvaro spelades pjäsen som satts upp både på Broadway och West End 2017-18 då GEST höll till i samma kvarter fast i mindre lokaler. Passande nog är det teaterkompaniets konstnärliga ledare som axlar störst ansvar för att ånyo göra den angelägna monologen till en konstnärlig triumf. De är båda regissörer och skådespelare, i Kristinas fall också dramatiker. Paret har prisats för sina insatser och deras tunga cv:n imponerar. De har uppmärksammats för ett otal meriterande roller på film, i tv-serier och på teatrar. Om jag är rätt underrättad är kvinnan från Göteborg och mannen från Yorkshire fullkomligt tvåspråkiga och agerar med samma självklara pondus på båda språk. Tippar på att jag recenserat minst ett halvdussin produktioner hos GEST där minst en av dem varit direkt involverade.

Duncan Macmillan (f.1980) är dramatiker tillika regissör. Av den handfull pjäser vilka gjort honom till ett aktat namn finns en dramatisering av 1984 och Every Brilliant Thing, vars tematik ytterst berörande kretsar kring suicid och en sons besatthet av att lista saker som gör livet värt att leva. Originalversionen med komikern Johnny Donnahoe filmades för HBO i New York. Stjärnan Daniel Radcliffe gör den för närvarande på Broadway. Osäker på hur nära ämnet ligger pjäsens författare. Han menar att han skrev monologen, som drivs av publikens aktiva medverkan, tack vare viljan att kommunicera med publik, att visa att du inte är ensam, du kan ta dig vidare trots allt. Macmillan saknade verk vilka diskuterade självmord och mental ohälsa på ett användbart sätt (Wikipedia).

Bevittnade föreställningen under skärtorsdagen (2/2). Det dividerades en hel del om var jag som ensam betraktare utan sällskap skulle sitta, för att bäst ta del av en föreställning som pågick nonstop i drygt sjuttiofem minuter. Publiken sattes samman i grupper om de inte ingick i större sällskap initialt. Nästan alla fick numrerade lappar med citat på livsförhöjande aktivitet att läsa upp när numret ropat ut. Och några väljs dessutom ut till att vara motspelare i scener, med i vissa fall enkla repliker. Ibland genom att sitta kvar, ibland behöver dessa frivilliga tillfälligt lämna sina platser. Ska påpekas att uppsättningen har minimal scenografi. Specifik rekvisita bistår delvis publiken med på uppmaning.

Pjäsen handlar om en man som ser tillbaka på det oönskade bagage som format honom. Vid sju års ålder gör hans mamma sitt första självmordsförsök vilket upprepas tio år senare. Den fåordige pappan förklarar för den förvirrade pojken att mamma gjort något dumt, en gärning som brukar betraktas som ett rop på hjälp. En uppskattning baserad på statistik från 2023 indikerar att cirka femton procent av dödsfallen i Sverige berodde på självmord. På min stora arbetsplats minns jag flera personer vilka tragiskt nog tog sina liv. För att överösa mamma och sedermera sig själv med anledningar till varför livet är värt att levas och vilka upplevelser man kan få förmånen att uppleva, börjar sonen tillverka en lista som börjar med glass och vattenlekar. Trettio år senare har listan växt till en inte längre greppbar mängd punkter. Varje lyckobringande punkt läses upp av någon på de tre läktarna, den ur publiken som fått sig tilldelad numret som en exalterad skådespelare ropar ut. Att ständigt fylla på listan med argument hjälper honom att öppna sig mot omvärlden, men maniska verksamheten är inte tillräcklig för att undkomma depression.

Att involvera publiken i berättandet är ett snilledrag, som att den på ett oförutsägbart vis deltar i själva processen. Med detta upplägg blir ingen föreställning en kopia på föregående och den superproffsige aktören, tillika pedagog och psykolog, Gary Whitaker utmanas att lösa uppkomna aspekter på oväntade situationer. Antar att graden av respons och medverkan kan skifta, kan innebära olika sluttid. Kunde registrera att mottagarna av monologen och dess förgreningar verkligen var med på noterna.

Enda jag kan beklaga var att mikrofonen borde kommit fram tidigare. Utan den hörde jag sällan vad som dolde sig bakom efterfrågade punkter. Ska erkännas att jag på senare tid hoppat över ett par uppsättningar eftersom jag blivit rejält frustrerad vid några tillfällen, störd av att repliker levereras fort och halvt mumlande. Och när det dessutom sker på ett språk jag för drygt fyrtio år sedan behärskade på Universitets C-nivå efter bland annat två terminer i England späds frustrationen på. Manus bör vara inte bara välskrivna utan hörbara för oss som inte längre pratar engelska flytande. Whitaker kompenserar sitt sätt att befinna sig uppe i varv med tydlig artikulation lyckligtvis. Att ett så sorgligt ämne problematiseras respektfullt, fast med ett anti-suicid-upplägg vars budskap rymmer skratt och bejakelse medför att värmen i angelägna budskapet tar överhand. Humorn fungerar som en ventil, förmodligen extra mycket för de vilka upplevt tragiken som anhörig, arbetskamrat eller vän.

Hur ställer vi upp för dem vi älskar och vilka är våra drivkrafter utgör underliggande motiv för Every Brilliant Thing. Ett bärande inslag som personligen berörde var kraften i musik, den påverkan vissa låtar och sound hade för mannen som delger oss sin biografi, en passion han delade med sin föga verbale far. Skönheten och styrkan i musiken tycktes bli en räddning för båda i en story som startar 1977. En lärarinna såg hans ensamhet och utsatthet. Långt senare fick han möjlighet att tacka henne . Med tanke på hur många timmar jag själv lyssnat (live och på skiva) och skrivit om musik gjorde mig referenserna särskilt tagen. I finalen, nästan som ett appendix, hörs Oh-Oh Child med Nina Simone. Vilka förekommer mer? Jo, bland andra Ray Charles, Curtis Mayfields största hit, Cab Calloway (favorit hos pappan), Wham, This Mortal Coil feat Elizabeth Frazier, At Last med Etta James med flera. Därtill illustreras en lika förbluffande som imponerande sekvens breakdance med Electric Boogie. Om man bortser från musikens vida emotionella register, säger sig berättaren att stora svängningar skrämmer honom. Han som övervann sin asociala läggning, gick med i viktig förening och gifte sig, föredrar jämvikt.

Pjäsens tydliga budskap är att om du överväger att begå självmord avstå, därför att tillvaron erbjuder så många chanser att njuta, även om så gott som alla drabbas av motgångar, ohälsa och olyckliga stunder. Innerst inne vet vi att tyvärr finns människor vilka dukar under av påfrestningar och då hjälper inga listor i världen. Duncan Millers manus tar upp den inverkan mytomspunna brevromanen Den unge Werthers lidanden hade och av kändisar som tagit själv av daga nämns förutom Marilyn Monroe och den för oss kännare makalösa souliga rösten, musikern och låtskrivaren Donny Hathaway. I foajén kan varje besökare fylla på med livsbejakande sysslor och publiken får allra sist reda på vart man kan vända sig för stöd. Man förstår varför en evigt aktuell monolog tack vare sin konstruktion och smarta ingång rönt exceptionell framgång, inte minst hos engelskspråkiga teaterkompaniet i Majorna.. Reviderade iscensättningen regisseras och spelas exemplariskt. Krävs åtskillig rutin motsvarande GEST att gå i land med uppgiften.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Sverigepremiär för Han den andre av Monica Isakstuen på Göteborgs stadsteater

5 april, 2026 by Redaktionen

Göteborgs stadsteater
Ensemblen i Han den andre: Ashkan Ghods, Beata Hedman, Caroline Söderström och Morten Vang. Foto: Jonas Kündig.

Kärleksrelationens uppgång och fall är i all sin dråplighet och sensualism, egensinnigt fångad av Monica Isakstuen, en av Norges mest framstående författare och dramatiker. För översättning och regi står Annika Silkeberg. Sverigepremiär för Han den andre 11 april 2026 på Lilla Scen.

Ett pressmeddelande berättar:
Runt karaktärerna Jag och Du dansar ett, vad det verkar, bländande och provocerande lyckligt kärlekspar, Han den andre och Hon den andra. Med skratt, bråk och missförstånd skildras vardagen där passionen gått upp i rök och där självtvivlet kryper in under skinnet. Kunde livet sett annorlunda ut?

— I en samtid där våra mest intima relationer framställs som mer utbytbara än någonsin, där valfrihet ofta leder till vilsenhet, och där vi ständigt jämför oss med andras till synes perfekta liv — i sociala medier, i fiktionen, i och kanske framförallt i våra egna fantasier — sätter Isakstuen fingret på i vår tids kanske mest brännande fråga: Hur vet vi vad som är ”rätt” liv? Hur känns det? När vet vi? säger Linda Zachrison, konstnärlig chef för Göteborgs Stadsteater.

I ensemblen ser vi Ashkan Ghods, Beata Hedman, Caroline Söderström och Morten Vang.

Monica Isakstuen debuterade 2008 med diktsamlingen Sånn, borte och fick sitt genombrott med romanen Vær snill med dyrene 2016. Det är emellertid som dramatiker Isakstuen verkligen har nått ut över sitt lands gränser och det är här på Göteborgs Stadsteater som hon nu för första gången presenteras på en institutionsteater i Sverige.

Annika Silkeberg är regissör, översättare och skrivare. Hon har regisserat på bland annat Dramaten, Kulturhuset Stadsteatern och Aarhus Teater i Danmark och är efter fyra år som husregissör vid Den Nationale Scene i Bergen tillbaka i Sverige. På den senare regisserade hon Monica Isakstuens pjäs DETTE ER IKKE OSS som 2023 belönades med det prestigefyllda norska Ibsenpriset.

Fredrik Arsæus Nauckhoff arbetar med musik, ljuddesign och videoprojektioner till teater, dans, kortfilmer och konstutställningar runtom i Skandinavien. Han var nyligen aktuell med musik till dansföreställningen TECTONIC på Dansehallerne i Köpenhamn och Bora Bora i Århus. Han driver tillsammans med Annika Silkeberg och bland andra Jens Sethzman scenkonstgruppen suddenART.

Den 17 april hålls ett Eftersnack med ensemblen. Samtalet börjar cirka tio minuter efter föreställningens slut och pågår under 30-40 minuter.

Intervju med Monica Isakstuen, se här!

Han den andre
Sverigepremiär 11 april på Lilla Scen
Av: Monica Isakstuen
Översättning och regi: Annika Silkeberg
Musik och videodesign: Fredrik Arsaeus Nauckhoff
Scenografi och kostymdesign: Annika Silkeberg
Maskdesign: Gunilla Bjerthin
Ljusdesign: Nicklas Jörgner
Ljuddesign: Dan Andersson
Textdramaturg preproduktion: Mari Moen
Föreställningsdramaturg: Sisela Lindblom,
Förlag: Colombine teaterförlag

Föreställningen är cirka 1 timma och 40 minuter lång.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Göteborgs stadsteater, Scenkonst, Teater, Teaternytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in