Av Duncan Miller med Johnny Donnahoe
Regi: Kristina Brändén Whitaker
Scenografi och ljusdesign: Max Mitle
Ljuddesign: Karl Wassholm
Konstruktionskunsult: Geir Olde Monnikhof
På scen: Gary Whitaker
Nypremiär: 13/3 2026 i Gothenburg English Studio Theatre (Karl Johansgatan 88)
Spelas till och med 17/4
Västsveriges enda engelskspråkiga teater firar sin tjugoåriga existens genom att ta upp en tidigare succé på repertoaren, nämligen den engagerande Every Brilliant Thing vars urpremiär ägde rum 2013. Utan min närvaro spelades pjäsen som satts upp både på Broadway och West End 2017-18 då GEST höll till i samma kvarter fast i mindre lokaler. Passande nog är det teaterkompaniets konstnärliga ledare som axlar störst ansvar för att ånyo göra den angelägna monologen till en konstnärlig triumf. De är båda regissörer och skådespelare, i Kristinas fall också dramatiker. Paret har prisats för sina insatser och deras tunga cv:n imponerar. De har uppmärksammats för ett otal meriterande roller på film, i tv-serier och på teatrar. Om jag är rätt underrättad är kvinnan från Göteborg och mannen från Yorkshire fullkomligt tvåspråkiga och agerar med samma självklara pondus på båda språk. Tippar på att jag recenserat minst ett halvdussin produktioner hos GEST där minst en av dem varit direkt involverade.
Duncan Macmillan (f.1980) är dramatiker tillika regissör. Av den handfull pjäser vilka gjort honom till ett aktat namn finns en dramatisering av 1984 och Every Brilliant Thing, vars tematik ytterst berörande kretsar kring suicid och en sons besatthet av att lista saker som gör livet värt att leva. Originalversionen med komikern Johnny Donnahoe filmades för HBO i New York. Stjärnan Daniel Radcliffe gör den för närvarande på Broadway. Osäker på hur nära ämnet ligger pjäsens författare. Han menar att han skrev monologen, som drivs av publikens aktiva medverkan, tack vare viljan att kommunicera med publik, att visa att du inte är ensam, du kan ta dig vidare trots allt. Macmillan saknade verk vilka diskuterade självmord och mental ohälsa på ett användbart sätt (Wikipedia).
Bevittnade föreställningen under skärtorsdagen (2/2). Det dividerades en hel del om var jag som ensam betraktare utan sällskap skulle sitta, för att bäst ta del av en föreställning som pågick nonstop i drygt sjuttiofem minuter. Publiken sattes samman i grupper om de inte ingick i större sällskap initialt. Nästan alla fick numrerade lappar med citat på livsförhöjande aktivitet att läsa upp när numret ropat ut. Och några väljs dessutom ut till att vara motspelare i scener, med i vissa fall enkla repliker. Ibland genom att sitta kvar, ibland behöver dessa frivilliga tillfälligt lämna sina platser. Ska påpekas att uppsättningen har minimal scenografi. Specifik rekvisita bistår delvis publiken med på uppmaning.
Pjäsen handlar om en man som ser tillbaka på det oönskade bagage som format honom. Vid sju års ålder gör hans mamma sitt första självmordsförsök vilket upprepas tio år senare. Den fåordige pappan förklarar för den förvirrade pojken att mamma gjort något dumt, en gärning som brukar betraktas som ett rop på hjälp. En uppskattning baserad på statistik från 2023 indikerar att cirka femton procent av dödsfallen i Sverige berodde på självmord. På min stora arbetsplats minns jag flera personer vilka tragiskt nog tog sina liv. För att överösa mamma och sedermera sig själv med anledningar till varför livet är värt att levas och vilka upplevelser man kan få förmånen att uppleva, börjar sonen tillverka en lista som börjar med glass och vattenlekar. Trettio år senare har listan växt till en inte längre greppbar mängd punkter. Varje lyckobringande punkt läses upp av någon på de tre läktarna, den ur publiken som fått sig tilldelad numret som en exalterad skådespelare ropar ut. Att ständigt fylla på listan med argument hjälper honom att öppna sig mot omvärlden, men maniska verksamheten är inte tillräcklig för att undkomma depression.
Att involvera publiken i berättandet är ett snilledrag, som att den på ett oförutsägbart vis deltar i själva processen. Med detta upplägg blir ingen föreställning en kopia på föregående och den superproffsige aktören, tillika pedagog och psykolog, Gary Whitaker utmanas att lösa uppkomna aspekter på oväntade situationer. Antar att graden av respons och medverkan kan skifta, kan innebära olika sluttid. Kunde registrera att mottagarna av monologen och dess förgreningar verkligen var med på noterna.
Enda jag kan beklaga var att mikrofonen borde kommit fram tidigare. Utan den hörde jag sällan vad som dolde sig bakom efterfrågade punkter. Ska erkännas att jag på senare tid hoppat över ett par uppsättningar eftersom jag blivit rejält frustrerad vid några tillfällen, störd av att repliker levereras fort och halvt mumlande. Och när det dessutom sker på ett språk jag för drygt fyrtio år sedan behärskade på Universitets C-nivå efter bland annat två terminer i England späds frustrationen på. Manus bör vara inte bara välskrivna utan hörbara för oss som inte längre pratar engelska flytande. Whitaker kompenserar sitt sätt att befinna sig uppe i varv med tydlig artikulation lyckligtvis. Att ett så sorgligt ämne problematiseras respektfullt, fast med ett anti-suicid-upplägg vars budskap rymmer skratt och bejakelse medför att värmen i angelägna budskapet tar överhand. Humorn fungerar som en ventil, förmodligen extra mycket för de vilka upplevt tragiken som anhörig, arbetskamrat eller vän.
Hur ställer vi upp för dem vi älskar och vilka är våra drivkrafter utgör underliggande motiv för Every Brilliant Thing. Ett bärande inslag som personligen berörde var kraften i musik, den påverkan vissa låtar och sound hade för mannen som delger oss sin biografi, en passion han delade med sin föga verbale far. Skönheten och styrkan i musiken tycktes bli en räddning för båda i en story som startar 1977. En lärarinna såg hans ensamhet och utsatthet. Långt senare fick han möjlighet att tacka henne . Med tanke på hur många timmar jag själv lyssnat (live och på skiva) och skrivit om musik gjorde mig referenserna särskilt tagen. I finalen, nästan som ett appendix, hörs Oh-Oh Child med Nina Simone. Vilka förekommer mer? Jo, bland andra Ray Charles, Curtis Mayfields största hit, Cab Calloway (favorit hos pappan), Wham, This Mortal Coil feat Elizabeth Frazier, At Last med Etta James med flera. Därtill illustreras en lika förbluffande som imponerande sekvens breakdance med Electric Boogie. Om man bortser från musikens vida emotionella register, säger sig berättaren att stora svängningar skrämmer honom. Han som övervann sin asociala läggning, gick med i viktig förening och gifte sig, föredrar jämvikt.
Pjäsens tydliga budskap är att om du överväger att begå självmord avstå, därför att tillvaron erbjuder så många chanser att njuta, även om så gott som alla drabbas av motgångar, ohälsa och olyckliga stunder. Innerst inne vet vi att tyvärr finns människor vilka dukar under av påfrestningar och då hjälper inga listor i världen. Duncan Millers manus tar upp den inverkan mytomspunna brevromanen Den unge Werthers lidanden hade och av kändisar som tagit själv av daga nämns förutom Marilyn Monroe och den för oss kännare makalösa souliga rösten, musikern och låtskrivaren Donny Hathaway. I foajén kan varje besökare fylla på med livsbejakande sysslor och publiken får allra sist reda på vart man kan vända sig för stöd. Man förstår varför en evigt aktuell monolog tack vare sin konstruktion och smarta ingång rönt exceptionell framgång, inte minst hos engelskspråkiga teaterkompaniet i Majorna.. Reviderade iscensättningen regisseras och spelas exemplariskt. Krävs åtskillig rutin motsvarande GEST att gå i land med uppgiften.