• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Leif Andrée som Puck i En midsommarnattsdröm på Stadsteatern i Stockholm

31 mars, 2024 by Redaktionen

Shakespeares älskade klassiker sätts upp på Stora scenen i regi av husregissören Melody Parker (Gasljus). En mörk komedi fylld av kärlekstrassel, magi, drömmar och förväxlingar med bland andra Leif Andrée i rollen som Puck, Angelika Prick som Titania och Bahador Foladi som Botten. Premiär 19 april 2024 på Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
– Min utgångspunkt har varit att undersöka hur Shakespeare förhöll sig till publiken utifrån sin egen tid men också hur han väver ihop ett sorts lapptäcke av olika myter, stilar och epoker. Man kan väl säga att jag just nu håller på och syr ihop mitt eget lapptäcke som både blickar bakåt till antiken, Shakespeare och rakt in i samtiden. Det är ett väldigt svårt, spännande och roligt arbete som vi just nu gör där jag försöker vässa till några av pjäsens mörkare bitar som döljer sig bakom alla älvor och älskande par, säger Melody Parker.

Denna mångbottnade berättelse äger rum i Aten där Hertig Teseus precis återvänt segrande från ett krig och nu planerar sitt stundande bröllop. Han utlyser en talangtävling för alla undersåtar där den som kan erbjuda bäst underhållning vinner en stor summa pengar. Ett ambitiöst amatörteaterkompani med den entusiastiske Botten i spetsen ser sin chans och bestämmer sig för att sätta ihop en föreställning om Pyramus & Thisbe och börjar repetera i skogen. Där befinner sig också fyra unga atenare som flytt till skogs i ett desperat försök att få den de älskar, samt älvornas kung Oberon och drottning Titania. När Oberon skickar iväg sin nyckfulle tjänare Puck med en magisk kärleksblomma så blir det en kaotisk midsommarnatt fylld av förväxlingar och förvandlingar. Men när de väcks ur sin dröm och morgonen gryr är deras öden för alltid förändrade. Vilka kärlekspar kommer att få varandra och till vilket pris? Och kommer hantverkarnas skådespel någonsin att framföras?

Melody Parker är en av de fyra husregissörer som teaterchef Maria Sid nu knutit till Kulturhuset Stadsteatern under tre års tid. Hon har tidigare varit verksam som regissör och dramatiker i London och har en kandidat i Theatre & Performance Studies vid Goldsmiths College samt i Teaterregi vid Stockholms Dramatiska Högskola. Hon var senast aktuell på Kulturhuset Stadsteatern med kritiker- och publiksuccén Gasljus av Patrick Hamilton.

Av: William Shakespeare
Översättning: Göran O Eriksson
Regi: Melody Parker
Scenografi, kostym, mask: Fredrik Floen
Ljus: Linus Fellbom
Komposition och ljud: Adde Huumonen
Koreografi: Fredrik Benke Rydman

Medverkande:
Teseus m.fl: Carlos Romero Cruz
Hippolyta m.fl: Sofia Papadimitriou Ledarp
Lysander: Emil Hedayat
Demetrius: Paula Sundberg
Hermia: Karin Li Körsbärsdal
Helena: Manuela Gotskozik Bjelke
Egeus m.fl: Bahador Foladi
Puck m.fl: Leif Andrée
Titania m.fl: Angelika Prick
Oberon: Pablo Leiva Wenger
US Puck, Egeus och Botten:Pierre Tafvelin

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: En midsommarnattsdröm, Kulturhuset stadsteatern, Melody Parker, Shakespeare

Filmrecension: Godzilla X Kong: The New Empire – utsmetad sörja av specialeffekter

31 mars, 2024 by Elis Holmström

Godzilla X Kong: The New Empire
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 mars 2024
Regi Adam Wingard

Då de titulära karaktärernas plats i filmhistorien studeras är det närmast ofattbart att de nu nått ett stadium där de förvanskats till rena action-leksaker när regissören Adam Wingard lever rövare och förvrider det viktiga arv den jättelika ödlan och apan besitter.

Det må vara årtionden sedan Godzilla eller King Kong befann sig på toppen av den filmiska näringskedjan. Några undantag finns dock, Peter Jackson lyckades göra en fantastisk nytolkning för snart tjugo år sedan och den japanska Godzilla Minus One från ifjol blev oväntat väl mottagen. Men i övrigt har ingen av de massiva filmmonstren varit särskilt relevant eller betydelsefull bortsett från de mest slaviskt hängivna fansen. Båda karaktärerna har en snarlik start, där deras debutfilmer bär med sig en viktig kulturell betydelse. King Kong från 1933 var revolutionerade vad gäller specialeffekter och lyckades trollbinda en hel generation. Godzilla från 1954 är i sin tur en sylvass allegori som angrepp kapprustningen efter kärnvapen. Men det var då, idag är de båda klassiska karaktärerna endast en kommersiell efterkonstruktion där substans eller genuin kreativitet sedan länge retirerat.

Rogue One regissören Gareth Edwards som fick äran att sjösätta den nuvarande iterationen av Godzilla försökte göra en mörk, smutsig och hårdför version. Resultatet var snarare en gråmulen, seg och helt spänningslös film. Inte gick det mycket bättre för lanseringen av King Kong i och med Skull Island från 2017 eller Godzilla-uppföljaren King Of The Monsters.

Efter dessa klavertramp fick Warner Brothers nog och bestämde sig för att går rakt på desserten, som i det här fallet var att slå ihop de två ikonerna för en grandios strid på vita duken. Olyckligtvis blev det inget triumf av en rad anledningar. Godzilla Vs Kong hade premiär mitt under en rasande pandemi, något som ledde till att Warner Brothers bestämde sig för att göra ett simultant släpp där filmen hade premiär på bio och streaming samtidigt. Den stora publiksuccén uteblev därmed, men oavsett om filmen hade haft en normal lansering eller inte hade det nog kvittat, detta eftersom filmen var skräckinjagande usel. När det nu blivit dags för Adam Wingard att ge sig i kast med ännu en grandios och monstruös batalj kanske det förgående och kapitala misslyckandet borde innebära en viss uppryckning? Till viss del är The New Empire aningen mer uthärdlig än föregångaren, detta eftersom Wingard ändrat attityd gentemot filmen. Istället för att inbilla sig att det som skapas är en pjäs av Lars Norén väljer Wingard att behandla hela filmen som ett massivt skämt. Att stöpa filmer med osannolika inslag i komik är alltid välkommet, det finns inget annat sätt att dämpa det galna som utspelar sig framför publiken. Bra komik i kombination med action har avväpnande kvalitéer som funkar bra i bombastiska storfilmer. Ja, om komiken i fråga är bra vill säga, något som – givetvis, inte är fallet med The New Empire. Mängden skämt per minut må vara rekordhögt för serien men potensen och skrattmängden är lika låg som då en dödsdömd marscherar till galgen. Till slut liknar det hela en pinsamt outhärdlig kväll på en ståuppkomik-klubb, där skämten möts av iskall tystnad och bistra muttranden.

Komiken och den närmast nonchalanta attityden vad gäller att ta någonting på större allvar blir snart ett uppenbart kamouflage för det faktum att filmen har historiskt låg substans, även för ett projekt som involverar en jättelik apa och ödla som strider för mänsklighetens fortsatta överlevnad. Inte för att berättelsen i tidigare filmer har varit värdig någon avgrundsdjup analys, men denna gång är det minst sagt krystade händelseförloppet obegripligt – men framförallt, tafatt. Där tidigare filmer i alla fall bjudit på klassiska figurer från Godzilla-mytologin får vi nu antagonister som gör ögonlocken blytunga.

Sedan har vi skådespelet, eller snarare personer i nöd som desperat skriker efter att undsättas. Rebecca Hall som inledde sin karriär med fantastiska rollinsatser i Christopher Nolans The Prestige och sedan Woody Allens Vicky Cristina Barcelona har lyckats med att gradvis destruera sin egen talang och bjuder nu på ett skådespel som är så pass desperat och oinspirerat att men endast kan känna stark medkänsla för Hall. Sedan har vi Dan Stevens vars skådespel inte ens går att beskriva i anständiga termer.

Men vem bryr sig om skådespel eller ett manuskript av hög rang, då allt kommer till kritan handlar denna generation av King Kong- och Godzilla-filmer om destruktiv action där allt jämnas med marken. Inte ens här kan filmen få igång den redan snarkande publiken, actionscenerna är mullrande tjafs där landmärken rivs och där koreografin är lika stelbent som de allra sämsta deltagarna i Let’s Dance. Dessutom är specialeffekterna av hårresande låg kvalitet, trots att fantastiska effektstudios som Weta Digital varit involverande är hela filmen en utsmetad sörja av trött CGI.

Godzilla X Kong: The New Empire är ingen praktfiasko, bara en ovanligt sömnig och inspirationsbefriad klumpeduns till film som begåvats med en clownnäsa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Godzilla

Urpremiär för baletten Gustavia, Sveriges okända prins, den 18 oktober

31 mars, 2024 by Redaktionen

Urpremiär för baletten Gustavia den 18 oktober 2024 på Kungliga Operan i Stockholm. Baletten är en berättelse om Sveriges okända prins.

Ett pressmeddelande:
Gustavia skildrar den för många svenskar okända berättelsen om två pojkar som växer upp samtidigt vid det svenska hovet; den blivande kung Gustav III och hans adoptivbror Gustav Badin. Den 18 oktober får baletten urpremiär med koreografi av Pär Isberg och regi av musikern och filmregissören Amir Chamdin. Gustavia berättar om Gustav Badins liv inom det svenska hovet och som dansare i slutet av 1700-talet. En historia om utanförskap, broderskap och rivalitet, men också en berättelse om kärlek mot alla odds, mellan Gustav Badin och prinsessan Sofia Albertina.

Arkiverad under: Dans, Scen, Toppnytt Taggad som: Balett, Kungliga Operan

Utsökt tribut till Monica Z mixar hits med rariteter – Rigmor Gustafsson & Göteborg Wind Orchestra i Lerum

28 mars, 2024 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

24/3 2024

Dergårdsteatern i Lerum

Samarrangemang: Musik i Lerum, GWO vänförening och Kammarmusiken i Lerum

Turnén kort och gott kallad Oh Monica blev utsåld på flera orter i Västsverige. Inget undantag när den efter nio konserter gick i mål i Lerum en sen söndagseftermiddag, inför entusiastisk publik nyfikna på att höra legendaren Monica Zetterlund tolkas. ”Lingonriset i ett cocktailglas” (Tage Danielssons omtalade epitet) är förstås alltid aktuell, extra mycket för närvarande i och med albumet med engelska översättningar hämtade från hennes sista skivor. Vidare har sannolikt majoriteten av konsertbesökarna varit på Göteborgs Stadsteater. Där blivit tagna av musikalen Monicas vals, som jag såg två gånger och utnämnde till årets scenkonst.

Jag är ett fan till Rigmor Gustafsson och den exceptionella förmåga hon besitter. Kan nog ha hört henne live ett tvåsiffrigt antal gånger. Att sångerskan bryr sig om mitt beröm när det uttrycks i skrift uppskattas, ska ses mot bakgrund av skörden av utmärkelser och pressrosor. Exempelvis belönades hon i fjol med Jazzkannan, Katalogen består av tio album i eget namn inklusive liveskiva, plus ett par samlingar. Äger några av dessa alster. Vid minst ett tillfälle tidigare har kvinnan uppväxt cirka tio mil ifrån Monicas älskade Hagfors, vågat sig på att hylla en av sina förebilder. Skedde under Stockholm Jazzfestival när hon frontade tillsammans med tre andra kända jazzsångare ackompanjerade av Ekdahl/ Bagge Big Band. Fanns inget att klaga på, men talande nog ivrade publiken inte för extranummer till skillnad mot när turnén Oh Monica avslutades.

foto Leif Wivatt

Göteborg Wind Orchestra är en av landets fem professionella blåsorkestrar. Namnet fick tidigare Göteborgsmusiken 2007. Av deras fjorton skivor har de allra festa sålt guld. Många genrer täcks. Spännande samarbeten och pedagogisk verksamhet för unga är deras signum. Likt katten verkar orkestern med bakgrund i Spårvägens respektive Flygvapnets Musikkår ha nio liv, då man varit akut nedläggningshotade flera gånger. Efter att ha blivit utsparkade från Kronhuset har de fått nytt hem i före detta Smyrnakyrkan, omdöpt till Haga Konserthall. Där började för övrigt turnén.

Dirigerade av arrangören Mats Hålling lät de bättre än någonsin vid mitt besök när Peter Asplund stilfullt höll sin releasekonsert. På turnén har orkesterns cirka tjugo medlemmar förstärks med Tommy Kotter på digitalpiano och kontrabasisten Thomas Markusson. Mannen stående på bilden ovanför heter Sven Fridolfsson. Förutom att spela altsaxofon och tvärflöjt (flera solon) agerar han dirigent och ansvarar för nästan samtliga arrangemang. Vilken arbetsinsats!

foto Leif Wivatt

Även om det inte råder något tvivel om vem som lyser mest på scen och får mest applåder, ramas tillställningen in instrumentalt på ett sätt som sände sköna vibrationer. Syftar på innerliga temat i traditionella folkmelodin Ack Värmeland du sköna jämte introt där Tommy Kotter imiterar Bill Evans magiska anslag i Monicas vals/ Waltz For Debby i ett avskalat extranummer. Assisteras av elegant vispspel och subtila basgångar. Ryste av vällust vid dessa sekvenser. Den specialrekryterade sångerskan öppnar med frejdiga Att angöra en brygga. Orkestern fylliga och följsamma klang matchar Rigmors klara, ypperligt rytmiserande röst.

Repertoaren utmärks av att vissa självklara låtar valts bort, vilket innebär att också kännare får sitt lystmäte. På sluttampen kommer Bedårande sommarvals i oantastlig tappning. Från den ikoniska skiva från 1964 Rigmor upplyser att hon lyssnat mest på, får vi förutom ovan nämnda titellåt Come Rain Or Shine med (om jag hör rätt) egen tillsats adderad av Fridolfsson och Leonard Bernsteins fullkomligt ljuvliga ballad Some Other Time. Bernsteins melodi sjunger Rigmor helt enastående lysande ackompanjerad av pianotrion – Tommy Kotter, Thomas Markusson och på trummor Per Boqvist (slagverkare i GWO med naturlig ingång i jazz). Oförglömlig tolkning som bara den var värd entrébiljetten.

foto Qlaez Wennberg

Gästande sångsolist tar tillfället i akt att informera om Monica Zetterlunds stressade schema när klassiska inspelningen med Bill Evans trio blev av. Vidare berättas om hur vokal jazz på svenska uppstod som fenomen och tillgången på geniala textförfattare. Annars var det lite tunnsått med anekdoter och fakta om nationalklenoden. Förstås en svår avvägning, men vi kunde fått lite mer kontext.

Av jazziga visor från det framgångsrika Hasse & Tage samarbetet, lyfts snärtiga O vad en liten gumma kan gno (What A Little Moonlight Can Do) med Basie-outro och snirklande bossan Siv Larssons dagbok (musik A C Jobim) fram. Registrerar snygg symbios emellan Rigmor och GWO. Publiken bjuds också på bitterljuvt doftande kluriga Visan om mina vänner , ett utsökt exempel på samarbetet med två andra genier. Povel Ramel och Beppe Wolgers åsyftas. Från denna gyllene era hämtas också Det finns ju faktiskt telefon vars författare till texten är ingen mindre än Cornelis Vreeswijk. Denna latin-betonade melodi har ett uppfriskande drum-battle inlagt. Till kategorin publikfriande visor som inte förbigås hör också Povel Ramels revyskapelse Den sista jäntan vilken Rigmor tacksamt tacklar med sin påstrukna värmländska dialekt.

GWO passar givetvis på att erbjuda ett fullsatt Dergårdsteatern vad de inte visste att de skulle få: Ett par instrumentala stycken där de låter oss sjunka in i sina klanger och kvalificerade musicerande. Förutom inledande vackra Värmlandsvisan framförs exempelvis en slags charmig ouvertyr, Valsette av Bengt Hallberg blir till en fullträff genom att få fram stämningen av nordiskt vemod i ljus tappning samt ett exklusivt arr av Mikael Råberg på ytterligare en bossa av Jobim, nämligen Wave som ju annars ofta framförs vokalt med engelsk text. I arret finns feature från trombonsektionen. Apropå solister levererades under konserten ett par prydliga solon på tenorsax av Per Laang.

Sitter bra och konstaterar i likhet med den bejublade sångsolisten att ljudteknikern utomordentligt väl får fram hennes stämma, orden och stavelserna når våra öron. Det var bara i ett par sekvenser i början som orkesterns volymstarka sound trängde undan rösten.

foto Qlaez Wennberg

Att hävda att Rigmor Gustafsson sjunger bra känns futtigt. Till och med att ta det till nästa nivå och skriva att hon är väldigt bra blir en alltför futtig beskrivning. Själva utgångspunkten för hyllningsprojektet kan ses som hur förvaltas hennes enastående talang bäst när den sonora storheten hos Monica Zetterlund ska framhävas? Man undrar hur mycket tid som lagts på att studera vokal teknik. Ibland tycker jag mig märka att hon lagt sig riktigt nära i betoningar, i andra melodier förnimms en självständig hållning. Förmodar att Rigmor omspänner ett större omfång av oktaver. I Come Rain Or Come Shine adderas scat, Osäker på om det var något Monica Z någonsin ägnade sig åt.

Monica Z verkade trivas lika bra i smågrupper som att bli uppbackad av orkestrar. Detta tar projektet fasta på. I några låtar ackompanjeras Rigmor alldeles förträffligt av enbart pianotrion, särskilt när material hämtas från Waltz For Debby. Tommy Kotter briljerar med sitt anslag, extra mycket i ett improviserad stick. Saknar inte Sakta vi gå genom stan, En gång i Stockholm eller Var blev ni av? Skulle jag fått önska hade jag däremot velat höra någon komposition från lyckade samarbetet med Thad Jones/ Mel Lewis Orchestra utgivet på lp 1977. Blev hänryckt och skrev i sedvanlig stil för långt. Avrundar genom att plussa för några av de mindre kända insjungningar som inkluderats, varav ett par närmast obskyra. Exempelvis avses En slump (Bewitched) från Gröna Hund, en svensk version av singeln My Sweet Lord (George Harrison/ svensk text Peter Himmelstrand) )som jag skaffade mig i mellanstadiet, vars underbara gospel-touch i deras tappning har en oemotståndlig refräng och allra sist Fröding i bluesigt stuk, kul dänga där orkestern hamnar i ett självgående sväng som påminner om Gräsänkling blues. Här I valet och kvalet och i åtskilliga andra melodier triumferar Rigmor Gustafsson med sitt arbetsredskap, sin sällsamma röst.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Nihilism orsakar skrämmande spiral hos triggande elever – Intet på Masthuggsteatern

26 mars, 2024 by Mats Hallberg

foton Lina Ikse

Av Pelle Koppel efter Janne Tellers roman

Översättning: Kristina Ros

Bearbetning: Kristina Ros & Marcus Carlsson i samarbete med ensemblen

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson

Komposition & ljuddesign: Liis Ring

Ljusdesign: Anna Wemmert

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Silan Maria Budak Rasch & Erik Lennerblad

Premiär 22/3 2024

Spelas till och med 2/5 på Masthuggsteatern i Göteborg och på turné

Från 14 år – Med stöd av Kulturrådet, Göteborgs Stad & Västra Götalandsregionen

Börjar i en för mig ovanlig ände genom att ge en kontext till regissören, en 80-talist från Värmland jag bytte några ord med precis innan vi steg in och satte oss på bänkarna. Marcus Carlsson fanns på plats också under förmiddagen då man hade sin första premiär, då med den unga målgruppen som publik. Visar sig vara debut för honom på Masthuggsteatern.

Regissören vars handlag jag kunnat studera i en handfull uppsättningar är lika aktiv på filmområdet (prisad för kortfilm) och var tidigt i karriären också skådespelare i mindre skala. Jag har recenserat lyckade uppsättningar av Europas kniv med Jakob Eklund i huvudrollen, Faces på Göteborgs Dramatiska Teater samt Isadora & kärleken på Hagateatern. Vidare skrivit om den gåtfullt tredelade Shirins vargar och om besvikelsen futtiga kammarspelet Helen och Agnes genererade. Att han som kanske det första större regiuppdraget gav sig på läskiga Kentaur (sett pjäsen med GDT för några år sedan) kan ses som symtomatiskt. Carlsson tycks frapperande ofta dras till verk vilka rymmer kusliga inslag och destruktiva handlingar, ibland oåterkalleligt fatala. Romanen som manuset till Intet baseras på kan inte betraktas som något annat än en skräckhistoria.

Janne Tellers sägs ha revolutionerat genren skönlitteratur för ungdomar med den omskakande berättelse som ryms mellan pärmarna i Intet. Kan vara värt att nämna hennes anställning som rådgivare i konflikthantering för EU och FN. Hon har publicerat en mängd essäer och bott i många länder i Europa och Afrika. Författaren med rötter i Österrike och Tyskland bor för närvarande i New York. Sex romaner plus ett par novellsamlingar finns på den prisade 59-åringens cv.

Vi sitter på låga bänkar längs två väggar och tittar mot en ganska kal scen. Skådespelarna agerar under en rektangulär rigg. I ena hörnet visar de på ett story-board med modell av ett danskt samhället, var kedjan av eskalerande händelser äger rum, var de involverade eleverna bor. Mikrofon och rökmaskin används och framför allt Erik Lennblad tar spjärn mot ställningen, lyfter några gånger från golvet för att illustrera sin redogörelse. Enaktaren har en idealisk längd på 70 minuter.

Den eskalerande intrigen återges växelvis av skådespelarna. Pjäsen handlar om en yngling som deklarerar att strävanden inte leder någon vart eftersom livet saknar mening. allt levande kommer ju försvinna lyder hans krassa logik. Denne Pierre Anthon slutar skolan för att inreda sitt ovanifrånperspektiv i ett plommonträd. Klasskamraten Agnes tar då initiativ till att samla ihop en hög av betydelser från var och en i klassen, för att motbevisa tesen av förnekelse. Vad som börjar med överkomliga offer av ägodelar utvecklas omgående till en ruljans utom kontroll. Man utmanar varandra till allt grövre insatser i handlingar som ger bestående men, somliga skulle kunna rubriceras som våldsbrott. Motvilligt offras oskuld och med minst lika stor vånda en kroppsdel. Stegringen i klassen sipprar förstås ut till slut. Polis kopplas in och media sätter igång att nysta i allt mer makabra förlopp.

Att en roman för unga författas utan att förmedla hopp är uppseendeväckande. Följdriktigt uppstod en debatt när den kontroversiella boken publicerades 2000. En period var tydligen Jane Tellers roman indragen. Den danska författarens fiktion är ännu grymmare än berättelsen bearbetad för scen. Förvisso finns ett par liknande exempel. Men det är på sätt och vis att bryta mot en gyllene regel, att så här skoningslöst exponera ett samlat motstånd mot farlig nihilism. Och därmed agera kontraproduktivt, skapa en traumatisk backlash där anstiftaren Agnes självfallet inte kunnat förutse vilka proportioner högen av betydelser skulle anta.

Hade önskat mer dekor och framför allt fler gestaltande scener. Istället får vi hålla till godo med att duon på scen med livfullt återger den allt mer skrämmande handlingen. Vårt intresse bibehålls tack vare den dramatiska laddningen. Regissören naglar fast oss med skildringar av grupptryck som går överstyr. Noterar överensstämmelser med Flugornas herre eller 5boys-com om krigets fasor i forna Jugoslavien speglade i lekande pojkars ögon, en uppsättning jag såg med störande tonårstjejer 2012 på Backa Teater.

Skådespelarna är i 30-års åldern. De är skickliga på att gå in i beteenden av personer hälften så gamla. Tajmingen fungerar förträffligt för den välutbildade duon. Mimik och gester sitter, känns trovärdiga i pendlingar av redovisande karaktär till att dyka ner i elevers olika personligheter. Silan Maria Budak Rasch som varit med i ensemble på Backa verkar vara en oerhörd språkbegåvning. Den dansk-kurdiska skådespelaren och mezzosopranen talar utan någon brytning och behärskar ytterligare flera språk. Erik Lennblad som setts i Molanders på SVT och engagerats av Masthuggsteatern ett par gånger tidigare, har en särskild kvalitet som roar. Syftar på hur kompetent han är på att frambringa olika tonfall med understödjande motorik. Tappade räkningen på hur lång rollista han betade av. En talang som driver berättandet, gör det mer eggande att ryckas med av.

Foton Lina Ikse

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 230
  • Sida 231
  • Sida 232
  • Sida 233
  • Sida 234
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in