• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Afrika Block Party, ny festival, intar Stockholm i augusti

10 juni, 2024 by Redaktionen

Afrika Block Party intar Förbindelsehallen med Omah Lay [NG] och King Promise [GH] I augusti, berättar ett pressmeddelande:
Afrika Block Party – en heldag med fokus på kultur från den afrikanska kontinenten arrangeras i Stockholm den 25 augusti 2024 på Förbindelsehallen. Förutom huvudakterna Omah Lay [NG] och King Promise [GH] så spelar Lekaye, Malik Dalasi, O!, Amirae & Asta, Emma Liambi. Dessutom erbjuds även afrikansk- och afrokaribisk streetfood, en marknad och mycket mer.

Nigeria är ett av världens mest omtalade musikländer just nu och i första ledet går Omah Lay. Trots att endast två år har passerat sedan det superhyllade debutalbumet ’Boy Alone’ släpptes har den Lagos-baserade sångaren och producenten redan blivit en portalfigur på landets kokande musikscen. Över sin unika fusion av nigeriansk highlife, R&B, hiphop och afrobeats sjunger den innovativa tenoren själfullt och sårbart om alltifrån sina innersta mörker till romantik på ett sätt som är lika drabbande som det är medryckande. 2023 återvände den Nigerianska superstjärnan med singeln ’Holy Ghost’ som är första smakprovet från det kommande albumet som Lay själv menar kommer markera nästa kapitel för afrobeats.

”Vibe supplier”. Så beskriver King Promise själv sin musikaliska gärning och vibbarna är onekligen närvarande i hans oemotståndliga cocktail av afrobeats, R&B, highlife och hiphop. Efter att ha byggt upp en lojal lyssnarskara i hemstaden Accra i Ghana via SoundCloud har hans karriär nu blivit en global angelägenhet. Något som är tydligt i gästlistan på senaste albumet ’5 star’ där vi hittar namn som Chance the Rapper, Wizkid, Headie One och kvällens vapendragare Omah Lay. Sedan dess har King Promise fortsatt att släppa övertygande singlar fyllda av hans ivrigt uppriktiga historieberättande bland vilka vi finner fjolårets jättehit ’Terminator’ och ’Paris’. Vi välkomnar en av Ghanas starkaste lysande stjärnor till Afrika Block Party på Förbindelsehallen!

DATUM:
25 augusti – Förbindelsehallen, Stockholm

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Watchers – förutsägbart och uselt platt

9 juni, 2024 by Elis Holmström

The Watchers
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Ishana Shyamalan

Bruce Springsteen sjöng i den fantastiska Long Time Comin’ att om han hade en enda önskan i denna gudsförgätna värld skulle det vara att ens synder borde förbli ens egna och inte ärvas av ens barn.

Tyvärr har denna önskan inte slagit in vad gäller Ishana Shyamalan dotter till den numera ökände M. Night Shyamalan. Det skulle kunna skrivas minst ett dussin avhandlingar om hur problematisk och påträngande nepotismen är inom den västerländska filmindustrin. Nu senast menade Maya Hawke – dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman, att hennes karriär – med största sannolikhet, inte hade varit densamma utan sin glansiga genpool och sina föräldrars förmåga att öppna dörrar.

Hela den där diskussionen är dock irrelevant då det kommer till att faktiskt förstå vad som lett till det inferno som är The Watchers, en film som kan stoltsera med ett antal världsrekord i att vara sämst inom det mesta. Ishana Shyamalan har inte bara försökt följa i sin fars fotspår, hon efterapar och imiterar ned till minsta beståndsdel. Om det nu varit så att M. Night Shyamalan hade varit en filmskapare i världsklass hade det inte varit fel att aspirera till samma nivåer. Men den beskrivningen av M. Night figurerar bara i någon parallell verklighet där Taylor Swift spelar inför tomma arenor.

Det skall dock sägas att Ishana är sin far upp i dagen, vilket förvisso inte är något att vara stolt över vad filmskapandet anbelangar. Precis som hos pappan är hennes filmskapande ett rusande tåg där slutdestinationen är ett bottenlöst hål. Att hålla Ishana ansvarig för den tortyr som M. Night utsatte mänskligheten för med filmer som The Village och Lady In The Water vore inte rätt, men då hon frenetiskt önskar emulera detta groteska filmskapande blir alla försök till tålamod eller förståelse grusade.
För det finns sannerligen inte mycket som skiljer denna film från nämnda makabra skräp. Det här inte en film, det är ett kaos, en hord av ilskna tjurar som river allt i sin väg. Trots att filmen bygger på en litterär förlaga – som i teorin borde kunna stabilisera inkompetensen och skänka filmen en resonlig färdplan, framstår hela projektet som någon form av pervers improvisation där man endast följer första – och sämsta tänkbara, idé och hoppas att det funkar.

Att berättelsen har samma odör som surströmming kunde kanske – kanske, ha accepterats om det fanns en stabil personregi, gott skådespeleri eller dugliga skräckmoment. Men filmens unkna story liknar en gudagåva då filmens övriga inslag och aspekter presenteras. Foto, musik och klippning är så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det är ett första utkast för ett studentprojekt. Allt som serveras är lastgammalt dravel som är både förutsägbart och ynkligt platt. Skräckmomenten är lika erbarmliga och kunde utan större problem ha använts för att ersätta sömnpiller.

Och precis som Shyamalan den äldre har Ishana en slapphänt och nonchalant registil där hon låter allt och alla klara sig själva. Det kan inte beskrivas som något annat än iskallt förakt för allting. Skådespelarna driver runt som en bunt vilsna dagisbarn och verkar inte ha en aning om vad de skall göra, detsamma gäller för ett antal scener som endast kan klassas som menlösa då de inte gör ett jota för att avancera berättelsen.

Just skådespeleriet befinner sig dock på en sådan unikt usel nivå att det skulle vara kriminellt att inte nämna det. Dakota Fanning ser ut som om hon just fått veta att hon skall ha ett möte med elektriska stolen efter inspelningen, hon bjuder på ett skådespel som får marionettdockor att framstå uttrycksfulla och levande. Sedan har vi tre osannolikt usla prestationer från Georgina Campbell, Oliver Finnegan och Olwen Fouéré som alla förtjänar en stående utmärkelse för sällsamt kasst agerande.

Men det mest ohyggliga är att Ishana Shyamalan inte bryr sig, det kaos hon själv orsakat får bara leva runt, det görs inte ens ett tafatt försök att vända skutan från total undergång. Allting får bara lov att vara en penibel cirkus av dårskap. Alla tecken på att slutet är nära bekommer inte Ishana Shyamalan, hon har beslutat sig för att skapa Titanic, ja, i alla fall den delen där båten träffar isberget och sjunker till havets botten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm

Filmrecension: Fremont – en av de mest underbara filmer jag sett på länge

7 juni, 2024 by Rosemari Södergren

Fremont
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Babak Jalali
I rollerna Anaita Wali Zada, Jeremy Allen White, Gregg Turkington m fl

En av de mest underbara filmer som gått upp på bio på länge. En berättelse som går förbi alla klyschor och schabloner, som skildrar människor i högsta grad mänskliga på ett charmerande sätt. Ett mjukt drama med en varm underton av humor under ytan. Mycket sägs mellan raderna och handlingen går i lugn takt, vi hinner som betraktare känna in scenerna. Det är helt enkelt mästerligt skapat. Stående ovationer för regissör och hela teamet bakom filmen.

Huvudpersonen Donya är en ung kvinna som flydda i tumultet då USA lämnade Afganistan. Donya hade varit tolk åt USA:s armé och därmed riskerade hon att bli dödad av talibanerna som tog över. Förutom att hon varit tolk åt de hatade amerikanarna var hon kvinna. Och att kvinnor inte får ha något jobb och absolut inte visa sig offentligt utan heltäckande klädsel i talibanernas Afganistan är väl känt för alla.

En av de som i verkligheten kom med på evakueringsplanen under tumultet 2021 då talibanerna tog makten var en då 22-årig journalist, Anaita Cali Zada. Hon har huvudrollen som Donya i Fremont. Hon är enastående i rollen.

Donya är en lågmäld ung kvinna, fast med skinn på näsan. Hon bor i Fremont i Kalifornien i ett område där nästan alla är afghaner. Hon jobbar däremot i närliggande San Francisco på en fabrik som tillverkar lyckokakor, framför allt för kinarestauranger. När en läkare frågar henne varför hon valt att inte jobba i Fremont svarar hon att hon vill se fler människor än afghaner och vill lära känna kineser också.

Donya har ett problem gemensamt med många av de afghanska flyktingar som bor i samma område. Hon har svårt att somna. En av hennes grannar ger henne sin tid hos en psykiatriker för att hon ska kunna få sömntabletter. Psykiatrikern (underbart spelad av komikern Gregg Turkington) försöker få henne att öppna sig och berätta om livet i Afganistan och flykten. Psykiatrikern vill att hon ska läka genom att prata om det hon upplevt och om sin situation nu. Donya menar att hon inte behöver det. Det enda hon behöver är att få sömntabletter. Deras möten är intressanta och tankeväckande. Det är klart att det är bra att prata om och förstå sina upplevelser, men å andra sidan måste vi leva vidare, kunna klara vardagen och då kan en tablett för att kunna sova vara en bra lösning.

Psykiatrikern går båda delarna. Han skriver ut sömntabletter men fortsätter att träffa Donya. Sessionerna hos psykiatrikern består av att han läser ur bok om Vitkäft, varghunden, för Donya. Det är fina scener. Ibland blir psykiatrikern själv så berörd att han måste gråta bakom sin portfölj.

Filmen innehåller flera scener där vi slipper de vanliga schablonerna. Donya äter ofta idag på kvällen i en liten restaurang som drivs av en äldre afghansk man. Ofta är de två ensamma i lokalen och han har på en romantisk tv-serie. Donya måste lova att inte berätta för någon att han tittar på den. De har en fin relation, som en farfar och hans barnbarn.

När den gamla kvinnan som skriver visdomsorden inuti lyckokakorna dör får Donya ta över den uppgiften. Hennes kinesiska chef ser en förmåga hos henne. Donya har en arbetskamrat som söker någon att leva med och som går på blind-dejter. Den gamla mannen med restaurangen pratar också om att Donya borde träffa någon. Efter ett tag blir påtryckningarna många från olika håll så Donya skickar ut ett meddelande i en lyckokaka för att kunna träffa någon.

Fremont är filmad i svartvitt vilket fungerar perfekt. Jag har sett att filmkritiker jämför denna film med filmer från regissörer som också ofta skapar unika filmer, som Jim Jarmusch, Aki Kaurismäki och Roy Andersson. Om du brukar gilla filmer av dem är detta helt klart en film för dig.

Gillar du tv-serien The Bear? Jeremy Allen White, som har huvudrollen i The Bear, dyker upp här i en helt annan roll.


.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Afganistan, Anaita Wali Zada, Babak Jalali, Filmkritik, Filmrecension, Jeremy Allen White

Sex hyllade kulturdokumentärer att se i sommar för dig som älskar musik, foto och konst

6 juni, 2024 by Redaktionen

Kultursommaren är räddad! K special storsatsar på sex hyllade långfilmer för dig som älskar musik, foto, konst, och – viktigast av allt – starka berättelser.
Ett pressmeddelande berättar om de sex dokumentärerna:

Pete Doherty: Musiken, missbruket och vägen tillbaka
Måndag den 1/7, 21.40 i SVT2 (SVT Play från 30/6)
Indierockbandet The Libertines legendariska frontfigur Peter Dohertys till synes framgångsrika karriär har under lång tid kantats av stök, kaos och missbruk. Nu är han tillbaka från mörkret för att berätta sin egen historia. Under 10 års tid har regissören och livspartnern Katia deVidas filmat och dokumenterat Peters konstnärskap och hans kamp med sitt drogmissbruk. I en känsloladdad resa tas vi genom mörkret tillbaka till ljuset, med musiken och skapandet som trogna följeslagare. En unik berättelse som få andra artister har haft möjligheten att berätta. Originaltitel: Peter Doherty: Stranger in My Own Skin.

TLC för evigt
Måndag 8/7, 21.40 i SVT2 (SVT Play från 7/7)
Med över 65 miljoner album sålda världen över är TLC det bäst säljande amerikanska tjejbandet någonsin. T-Boz och Chilli tog världen med storm med hits som Waterfalls, No Scrubs och Creep. Nu delar de för första gången sina berättelser. Följ den ikoniska gruppen som mot alla odds influerade en hel generation. Originaltitel: TLC Forever.

Nan Goldin: Fotografens kamp mot läkemedelsjätten
Måndag 15/7, 21.40 i SVT2 (SVT Play från 14/7)
Konstnären och fotografen Nan Goldin, känd för porträtten av sin eklektiska vänkrets, finns representerad i konstsamlingarna hos världens främsta museer. Samma institutioner tar emot donationer från hennes svurna fiender: familjen Sackler, som genom familjeföretaget Purdue Pharma tjänat miljarder på den amerikanska opioid-krisen. Följ med i en hisnande skildring av en av sin generations mest hyllade fotografer, hennes eget opioidberoende – och hennes kamp mot familjen som tjänat pengar på dem. Guldlejonbelönad och Oscarsnominerad film av Laura Poitras, bakom Oscarsbelönade Citizenfour. Originaltitel: All the Beauty and the Bloodshed.

Anita Pallenberg: Stilikonen som blev Stones-musa
Måndag den 22/7, 21.40 i SVT2 (SVT Play från 21/7)
En bitterljuv och hisnande berättelse om äventyr, triumf och krossade hjärtan. Rockmusikern, skådespelerskan och musan Anita Pallenberg blev en it-girl under 60- och 70-talet. Med hjälp av hennes opublicerade memoar (uppläst av Scarlett Johansson) och aldrig tidigare visat arkivmaterial tas vi med djupt in i Anitas värld. Originaltitel: Catching Fire: The Story of Anita Pallenberg.

Little Richard – rockens supernova
Måndag 29/7, 21.40 i SVT2 (SVT Play från 26/7)
När Little Richard äntrade scenen exploderade rockmusiken. På samma sätt spränger Lisa Cortés dokumentär den vittvättade amerikanska pophistorien, och belyser såväl den legendariske rockikonens genomslagskraft som hela pophistoriens afroamerikanska rötter. Genom exklusivt arkivmaterial, stjärnor som Mick Jagger, Paul McCartney och Nile Rodgers samt forskare inom svart populärkultur och queerhistoriker skildras Richards unika karriär och liv. Originaltitel: Little Richard: I Am Everything.

Apolonia, Apolonia
Måndag den 5/8, 21.40 i SVT2 (SVT Play från 4/8)
När regissör Lea Glob först träffade Apolonia Sokol 2009 såg hon ut att leva ett drömliv. Den begåvade Apolonia föddes i en fri, radikal teater i Paris och växte upp i en konstnärskrets – det ultimata bohemlivet. Bland konstnärer och politiska aktivister, däribland Oksana Shachko, en av grundarna av den feministiska aktionsgruppen Femen som kommer att bli en nära vän, frodas hennes kreativitet. I 20-årsåldern studerar hon vid Beaux-Arts de Paris, en av de mest prestigefyllda konsthögskolorna i Europa. Men vägen därefter visar sig vara krokigare än hon anat, och Apolonia lär sig snart att kvinnliga konstnärer måste göra fler uppoffringar och övervinna större hinder än sina manliga kollegor. En film om konst, kärlek, moderskap, sexualitet och representation. Filmen har vunnit flera prestigefyllda priser, bl.a. bästa nordiska dokumentär på Göteborg Film Festival och Nordisk Panorama 2023, och IDFA Award för bästa dokumentär 2022.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Dokumentärer, K special, Pete Doherty, SVT

Filmrecension: Konvojen – hopplöst rostig och menlös historia

6 juni, 2024 by Elis Holmström

Konvojen
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Henrik Martin Dahlsbakken

Om det finns en tidsperiod i behov av genuin vila från att representeras på film är det perioden 1939-1945. Förvisso fortsätter vi motta fantastiska filmer som nyttjar dessa mörka och traumatiska år mycket väl i sitt berättande, nu senast The Zone Of Interest. Men det går inte att bortse från att andra världskriget är den mest överexponerade historiska era som finns vad gäller att förekomma i diverse kulturella uttryck.

Konvojen av Henrik Martin Dahlsbakken försöker skänka ett någotsånär annorlunda perspektiv genom att fokusera på de norska civila kvinnor och män som spelade en avgörande roll för att axelmakterna skulle falla. Det faktum att vi har att göra med norska karaktärer differentierar det hela en aning mot de mängder av amerikanska soldater som vanligtvis får stå i rampljuset. Men varken språket eller miljöombytet visar sig spela någon som helst roll eftersom Konvojen ständigt drar sig till att vilja presentera sig på samma sätt som någon av sina otaliga amerikanska motparter.

Att filmen känns som en enda lång tangent på den menlösa Tom Hanks filmen Greyhound må vara en sak, berättelsen och kampen mot oövervinneliga odds känns närmast som en karbonkopia av nämnda film. Dock kan en film men snarlika attribut differentiera sig genom att välja alternativa berättartekniker. Om Dahlsbakken insett de budgetära begränsningarna och gjort om filmen till ett oerhört tätt kammardrama, där båten blir till ett fängelse, där manskapets skepsis, hopplöshet och rädsla hade fått stå i filmens imaginära för, hade Konvojen kunnat bli en unik upplevelse som utmärkt sig i denna överbefolkade genre. Men mer än något annat vill Dahlsbakken leka Christopher Nolan och imitera dennes geniala Dunkirk, med storslagna strider i luften och ett soundtrack som är den värsta sortens Hans Zimmer-plagiat. Tyvärr är drömmen att skapa en norsk motpart lika lyckad som vårt kära grannlands cyklar.

Det hela är en hopplöst rostig och menlös historia som inte har en uppfinningsrik fiber i sig. Förhoppningen om en intim karaktärsstudie med levande karaktärer vars stridiga motiveringar kunde skapat en oerhörd intensitet slås i spillror då mannarna ombord är lika levande som båtens skrov. Karaktärerna är livlösa bultar som förs in i urfrästa hål, de fyller endast en ytlig funktion och är varken minnesvärda eller levande. Prövningarna som fartyget stöter på är också helt utan spänning, förutom en och annan explosion och skrikande karl är det lika dramatiskt som sovtimmen på ett dagis. Och de få möjligheterna till att skapa friktion inom besättningen förs bort illa kvickt för patetiskt enkla narrativa lösningar.

Då filmen väl fått upp någon som helst ånga är det hela slut i ett av de mest snopna avsluten på lång, lång tid, något som får en att fråga sig vad tusan som var meningen med något av det här?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, Filmkritik, Filmrecension, Konvojen, Norge

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 210
  • Sida 211
  • Sida 212
  • Sida 213
  • Sida 214
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in