• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Armand – unik komposition av realism och drömlik surrealism

24 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Armand
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Halfdan Ullmann Tøndel

Vilken enastående debutfilm av Halfdan Ullman Tøndel. Armand vann Caméra d’Or – priset för bästa debut vid årets filmfestival i Cannes och huvudrollsinnehavaren Renate Reinsve (Världens värsta människa) hyllades unisont. Filmen utsågs också till Norges Oscarsbidrag.

Armand är en unik film som börjar som en skarp realistisk samhällsskildring men som sedan går över till symboliskt, surrealistiskt drömlikt berättande som talar till känslor och det undermedvetna.

Filmen börjar med att den ensamstående mamman Elisabeth (spelas av duktiga Renate Reinsve) är kallad till ett möte i skolan med sonen Armands lärare Sunna. Elisabeth är stressad och har inte fått någon information om vad mötet ska handla om. När hon kommer till skolan får hon besked att de måste vänta på föräldrarna till Jon innan mötet kan börja.

Före mötet får Armands och Jons lärare Sunna peptalk av skolans rektor och en äldre erfaren skolpersonal, som båda fegt lämnar över mötet till den yngre läraren. Sunna frågar de två äldre om vad skolan har för rutiner i fall som detta, men något tydligt besked får hon inte.

Inledningen av filmen är absurd men samtidigt väldigt träffande. De två sexåriga pojkarna Jon och Armand brukar leka bra med varandra, de är dessutom kusiner. Men en dag ville Jon inte längre leka med Armand och så gjorde Armand något med Jon på skolans toalett. Exakt vad som hänt finns inget vittne till. Allt är ryktesspridning.

Istället för att verkligen gå på djupet med vad som hänt blir de vuxna alltmer desperata och misstänksamma mot varandra. Vem talar sanning? Till slut handlar konflikten mer och mer om de vuxna. Lager efter lager avslöjas av de vuxnas demoner och fördomar och det blir allt svårare att greppa om vad som egentligen hänt. En både absurd men också väldigt trovärdig skildring av hur människor kan förvränga vad som hänt och hur de lurar andra och kanske allra mest lurar sig själva.

Filmen tar upp frågor om moral och etik men ännu mer om hur rykten kan få fart och hur lätt människor kan ta parti utan att egentligen ta reda på fakta.

Att Halfdan Ullmann Tøndel valt att sista tredjedelen berättas mer danslikt och drömlikt gör filmen så bra. Det gör att vi förstår med våra känslor och det fördjupar vad filmen förmedlar. Suverän berättarteknik.

Filmens regissör, Halfdan Ullmann Tøndel, är barnbarn till Ingmar Bergman och Liv Ullman. Det är klart att det medverkat till uppmärksamheten, men Halfdan står helt klart på egna fötter och har skapat något som är unikt. Det ska bli spännande att följa hans filmskapande framöver.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Armand, Debutfilm, Filmkritik, Filmrecension, Ingmar Bergman

Recension av tv-serie: Ronja Rövardotter 2 – underbar, vacker och tål att ses om och om igen

24 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Ronja Rövardotter 2
Betyg 5
Premiär på Netflix 24 oktober 2024
Regi Lisa James Larsson

En av de vackrast sagorna är tillbaka. Del 2 av nyinspelningen av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter är tillbaka. En underbar och vacker saga som tål att ses om och om igen. Del 1 av nyinspelningen av Astrid Lindgren berättelse om rövardottern Ronja tog kritikervärlden med storm. När nu andra delen släpps är den om möjligt minsk lika bedövande vacker och en totalupplevelse som en publik i alla åldra kan bänka sig framför om och om igen.

Som alla de bästa sagorna är den storslagen och samtidigt berättar den sådant som alla möter på något sätt i någon form i livet. Det är en berättelse om vänskap och lojalitet, om hämnd och att som barn gå sin egen väg i livet och göra sina val, om svek och att kunna förlåta. Skådespelarna tycks ha vuxit in i sina karaktärer och är så trovärdiga. Kerstin Linden som Ronja är ett charmtroll utan like, envis, rolig och en naturbarn. Jack Bergenholtz Henriksson som Birk Borkason är hennes lojale vän som oftast låter Ronja styra. Krista Kosonen har verkligen vuxit in i rollen som Lovis och likaså Christopher Wagelin som Mattis. Johan Ulveson som Skalle-Per är enastående. De är alla fem minst lika bra som de fyra som spelade i filmen som kom 1984 och regisserades av Tage Danielsson. 1986 klipptes filmen om till en TV-serie i tre delar på 50 minuter var, varvid man lade till material från filminspelningen som inte kommit med i själva filmen.

Ronja Rövardotter är en klassisk svensk saga skriven av Astrid Lindgren om flickan som öds in i ett gäng rövare i en medeltida skandinavisk borg. Hon älskar skogen och upptäcker vilken både magisk och farlig och vacker plats den är och där möter hon en dag en pojke, Birk, som tillhör de konkurrerande rövarbandet. Ronja och Birk får inte vara vänner, för de tillhör fiendegrupper.

Dessa sex nya avsnitt är underbar tv som jag hoppas många samlas för att se tillsammans. Det är ett fascinerande och spännande och engagerade äventyr för alla åldrar med fantastiska naturvyer, med ekorrar, möss och ugglar och med de varelser som vi bara kan se med vår fantasi, som troll, rumpnissar, grådvärgar och vildvittror.

Inspelningen har skett runt om i Sverige, bland annat i Västra Götaland. Den svensk-brittiska regissören Lisa James Larsson har regisserat och i ett pressmeddelande läste jag att hennes relation till Ronja var nästan obefintlig innan hon fick uppdraget. Hon hade varken läst boken eller sett filmen. Kanske är det ett starkt skäl till att den blivit så bra, att hon tagit itu med denna enastående berättelse utan att varit färgad av den tidigare versionen.

Del 2 av tv-serien Ronja Rövardotter är ett storslaget, lysande äventyr som är mer aktuellt än någonsin. Om vikten av att respektera naturen och alla varelser, om att säga nej till gamla strider, att hat inte behöver ärvas i generationer.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Astrid Lindgren, Netflix, Ronja Rövardotter

Venom: The Last Dance

24 oktober, 2024 by Elis Holmström

Venom: The Last Dance
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 Oktober 2024
Regi Kelly Marcel

’’Sista chansen, sista dansen’’, ord som yppades av Per Gessle efter en konsert då Gyllene Tider gjorde sin så kallade avskedsturné för fem år sedan. Men den där frasen visade sig vara måttligt relevant då bandet ifjol gav sig ut på en återföreningsturné. Lika ihåligt och tunt ekar hela Venom: The Last Dance vars marknadsföring försöker övertyga publiken om att ett monumentalt och viktigt avslut väntar. Sanningen visar sig istället vara en kolossal bluff och en permanent påminnelse om att Sony Pictures ägnat sig åt historisk vanskötsel vad gäller sin Marvel-licens.

Efter att ha gjort ett av filmvärldens mest komplexa avtal med Marvel Studios, vilket innebar att Spider-Man kunde ansluta till Marvel Cinematic Universe, beslutade sig producenterna Amy Pascal och Avi Arad sig för att – tjuvaktigt, rida på framgångsvågen. Detta resulterade i en grotesk förvanskning där bolaget nyttjade sina breda filmrättigheter vad gäller Spider-Man och började att skapa en uppsjö av tangenter där diverse bifigurer och skurkar fick sina egna projekt, dock med brasklappen att de inte kunde inkludera Marvels kanske mest kända hjältefigur. Resultatet har varit lika bisarrt och krystat som väntat, dock framstår den första Venom-filmen som ett stycke briljant filmskapande då vi jämför med det vi tvingats uthärda de senaste åren. Från den närmast historiskt usla Morbius till årets megakalkon Madame Web har Sony Pictures styrt skutan rakt in i isberget samtidigt som de borrat hål i skrovet.

Venom The Last Dance må vara en marginell uppryckning från den filmiska mardröm som var Madame Web – med Dakota Johnsons likbleka agerande, och en berättelse som måste ha sitt ursprung i helvetet. Dock är det en ytterst klen tröst då Venom The Last Dance exponerar publiken för slentrian och håglöshet i närmast farliga kvantiteter.

I och med att vi nått del tre finns det väldigt liten möjlighet att korrigera kursen, Venom har alltid varit ett projekt där Tom Hardy lever rövare och visar på sina absolut sämsta kvalitéer, där han grymtar och mumlar som en hamnbuse och där precis allting är pubertalt och fånigt. Hardy har också bestämt sig för att ta mer kreativ kontroll över projekten i och med uppföljarna, vilket lett till en ren lekstuga där Hardy och intet ont anande regissörer basunerar ut trams och flams utan någon som helst substans.

Kelly Marcel som debuterar som regissör saknar all form av rutin eller vision och känns istället som en marionett där Hardy kan diktera alla villkor något som leder till en fullkomligt obegriplig berättelse. Filmens marknadsföring har lockat Marvel-älskare med introduktionen av den – för oss i Sverige, erbarmligt döpta skurken Knull, en av Marvels mer uppmärksammade och populära karaktärer på senare tid. Detta visar sig vara en kolossal bluff och istället ägnas hela filmen åt det mest ointressanta filmhotet på länge. Inte för att det spelar någon större roll, den stökiga berättelsen gör det omöjligt att bry sig om något som händer. Där tidigare filmer varit tafatta och saknat råstyrka är detta en huvudlös höna som flänger likt en besatt. Den övergripande strukturen kan beskrivas på följande sätt; valfritt trams och tjafs, Tom Hardy mumlar och grymtar, usel komik, utfyllnad, kass action, repetera.

Just ordet utfyllnad verkar ha varit ledordet för hela produktionen. Inbitna seriefantaster vet att berättelsen som involverade Knull var ett massivt event som kopplade ihop flera av de mest populära spindel-relaterade Marvelkaraktärerna i en grandios och storslagen strid. Adaptionen vi serveras här är en håglös gröt där majoriteten av speltiden går åt till definitionen av meningslöshet som mestadels involverar pubertalt tjafs, usel dialog och kopiösa mängder rutten exposition. Som stor Marvelfantast kan jag bara gapa åt den fullkomliga likgiltighet som demonstreras av alla involverade.

Inte ens som actionfilm kan Venom: The Last Dance lämna något bestående intryck. Det är kass koreografi, fantasilösa scenarion och explosioner som är lika högljudda som de är hjärndöda. När allting väl är slut är det också uppenbart att dörren står öppen för ytterligare uppföljare, något som gör sig välförtjänt av ytterligare ett Gessle-citat, ’’Hösten började komma och känslan med, att komma bort ifrån hela skiten’’.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Skräckfilm, Venom

Klassisk dadaismanstruken-monolog som slugt framförd beteendevetenskap – Stilövningar av Big Wind på Konstepidemin

21 oktober, 2024 by Mats Hallberg

bildcollage Lina Ikse

Baserad på bok av Raymond Queneau

Svenska texter: Lars Hagström & Ola Karlberg

Regi, bearbetning och scenografi: Ole Forsberg

Rekvisita & kostym: Cilla klein

Musik: Ola Karlberg och Kroppologerna ( Harriet Ohlson, Lotta Sjölin Cederblom och Ola Karlberg)

Premiär 12/10 2024 på Konstepidemin Gröna rummet i Göteborg

Spelas till och med 26/10

Ska för att vara korrekt anges direkt att jag bevistade föreställningen i fredags (18/10). Träffade då ett par vänner och bekanta verksamma som kulturarbetare. Blev på så vis en trevlig prolog till en monolog på 50-55 minuter man är inställd på, att den baseras på ett kultförklarat experiment utgivet 1947. I sin jakt på sittplats på en buss anklagar en man en medpassagerare för att ha trängt sig, varpå han i nästa situation ombeds av en vän att åtgärda en saknad knapp i överrocken. Fast incidenten som utspelas i Paris egentligen är fullkomligt harmlös, säger reaktionerna på skärmytslingen mycket om oss på ett psykologiskt plan. Därför transformerades den till scen i Sverige redan för trettiofem år sedan.

Känner till verket, en bestseller i Frankrike, men har inte läst de extremt fantasifullt återgivande 99 kapitlen om samma egentligen banala händelseförlopp. I Big Winds programblad ställs frågan om Stilövningar ska betraktas som litteratur eller en lektion i retorik. Hur som helst befriande att få le åt en labyrint av reaktioner och vinklar i tjugotre tappningar, vilka förhåller sig till ett sociologisk epicentrum. Men samtidigt befinner sig bortom samtidens förödande polarisering. Vi utsätts istället med charmig elegans för en estetik nära besläktad med dadaism, patafysikerna, surrealism och absurdistiska inslag. En estetik jag inte är särskilt bevandrad i.

Har heller ingen närmare relation till fransk kultur. Landets uppburna filmregissörer och konstnärer ligger mig närmast om hjärtat. Har förvisso läst Papá Goriot, Madame Bovary, Det ondas blommor, första bandet av På spaning…. Therese Raquin, Pastoralsymfonien, Avled stilla, Med livet framför sig, Tillbaka till Reims, Duras, Camus, Vian, Ernaux, sett ett antal Moliere-bearbetningar och monolog av Houellebecq vars romaner i två fall lästs med flera. (Somlig av listade titlar och annan fransk litteratur har avhandlats i en lustläsarcirkel eller förekommit under studier i litteraturvetenskap.) Har till yttermera visso aldrig varit i Frankrike, inte försökt lära mig språket.

Big Wind är en turnerande teatergrupp bestående av skådespelare, musiker och dansare vilka huvudsakligen skapar föreställningar för barn och unga. Deras inkluderande scenkonst har sitt säte i Göteborg. Meriterade regissören Ole Forsberg sågs senast som trollkarl i Göteborgsoperans musikal Wicked. Under stor del av karriären har han tillhört ensemblen på Stockholms Stadsteater plus varit konstnärlig ledare för Klara soppteater, dessutom knuten till Nationalteatern. I likhet med nyhetens behag inför Stilövningar skulle det kunna vara premiär också vad beträffar att bevittna Ola Karlberg på scen. Mannen i väst och fluga som illmarigt pockar på vår uppmärksamhet har sina rötter i Norrköping och en bakgrund i gatuteater. Hos Big Wind engageras han som calypsosångare, chansontolkare, skådespelare och berättare. Enligt regissören kan denna kluriga monolog vara det första Karlberg – frontar i latin-party bandet Mister Okey I bananrepubliken – gör själv på scen, åtminstone för vuxna.

Hög tid att rikta fokus på en underhållande monolog tryfferad med ett par skojfriska sånger till eget ackompanjemang på ukulele. Scenografin går helt i rött. Skrivbordet, lampan, den högt hängande ramen som nås via trappsteg, papperskorg, skrivmaskin etc. Kanske ska färgen signalera blodet som svallar i uppretade kroppar. Nästan enda rekvisita med annan färg är en dubbelsidig griffeltavla. På den tillförs och stryks begrepp ut, begrepp och ord vilka symboliserar olika scener, olika kapitel ur boken. Denna bearbetnings främsta styrka är tilltalet och den medföljande oberäkneligheten. Antar att det kan variera i vilken utsträckning publiken antas medverka.

foto Lina Ikse

Ola Karlberg tar oss i besittning med, kroppsspråk, talande mimik och framför allt genom sin tänjbara röst. Det bryts på flera språk och vi skrattar åt inte bara dialekter utan sociolekter. Med bravur skildras den klassmässiga aspekten, i dåtidens Frankrike såväl som hos oss idag, när främlingar konfronteras på kollektivt färdmedel. Sedd genom de glasögonen blir den sceniska leken något mer än betydelselöst nonsens, istället en skildring av vad status innebär. Är en konst att med trovärdighet gå in i alla dessa figurer, en konst humoristen Karlberg behärskar till fullo.

Arkiverad under: Scen, Teater

Världspremiär för cello-spelande robot i en orkester när ”MSO möter Jacob Mühlrad” på Malmö Live

20 oktober, 2024 by Dante Wiechel

Världspremiär för cello-spelande robot i en orkester när ”MSO möter Jacob Mühlrad” på Malmö Live

Det drar i mungipan på Jacob Mühlrad när han stiger in på scenen i Malmö Lives konserthus. Det är inte längre en ung och lovande utan snarare en erkänd kompositör som kommer in. Framgången må vara förseglad men Jacob är som vanligt lika beundransvärt ledig som förundransvärt slug. I andra änden av rummet syns två silvergråa armar i metall och mellan dem en cello. En robot är med i ensemblen. Under presentationen får vi veta lite om den religiösa inspiration som funnits till Mühlrads verk. ”För mig är gud musik” förklarar han. Det tål en tanke. Men sedan förklarar han hur musik egentligen är ingenting mer än lufttryck, starkt ömsom svagt; ljudvågor som slår mot trumhinnan och utsöndrar endorfiner i våra hjärnor, ja och ”vad trevligt att vi alla kan samlas här ikväll”.

Mörkret är fyllt av gåtor när det läger sig i salongen. Martin Varbergs röst sjunger liderligt och med uråldrig andakt. Kanske är det den arabiska tonskalan lite främmande tonalitet som förbryllar våra västerländska öron. Melodin liksom vibrerar och vi tar inga stora kliv mot en renande upplösning utan snarare står vi stilla i en känsla av förundran. Särskilt kusligt blir det när det nyskrivna verket ”Sema” inleds med surrande brumsnurrorna: ett uråldrigt instrument som slungas i luften över huvudet som ett lasso. Det låter som hovrande drönare. Stycket pendlar sedan mellan storslagna effekter, väl avvägda med hjälp av dirigent Lin Liao, och en triumferande, sorglig och ödesmättat melodi som klarinettsolist Magnus Holmander ger med vacker nerv. Men nu är det dags för kvällens show. ”Veer” heter stycket som Mühlrad skrivit, med hjälp av Fredrik Gran, specifikt för den cellospelande roboten. Detta är världspremiären. De gråa armarna snurrar lite i luften för uppmärksamhet, sedan förs de raskt mot cellon, kvickt accelererande, och stråken dras därefter utan större synlig eftertanke. Så färdas de där tonerna, ljudvågorna, genom luften mot våra trumhinnor. Frågan är hur mycket endorfiner som utsöndras – musiken drunknar ju i själva sensationen – men det är häftigt!

Mühlrad visar än en gång att han inte drar sig för att utmana konstmusikens konceptuella förutsättningar. En stor del av diskussionerna kring AI har cirkulerat kring frågor som rör upphovsmannen, skaparen, avsändaren. I denna konsert är det kanske snarare aktören, ”the performer”, som uppmärksammas och man måste undra: varifrån kommer egentligen ’musiken’?

MSO möter Jacob Mühlrad spelades 17 oktober 2024 på Malmö Lives konserthus.
Medverkande
Kompositör Jacob Mühlrad
Dirigent Lin Liao
Sång Martin varberg
Klarinett Magnus Holmander
Piano Joel Lysarides
Ensemblen Malmö symfoniorkester

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 180
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in