Baserad på bok av Raymond Queneau
Svenska texter: Lars Hagström & Ola Karlberg
Regi, bearbetning och scenografi: Ole Forsberg
Rekvisita & kostym: Cilla klein
Musik: Ola Karlberg och Kroppologerna ( Harriet Ohlson, Lotta Sjölin Cederblom och Ola Karlberg)
Premiär 12/10 2024 på Konstepidemin Gröna rummet i Göteborg
Spelas till och med 26/10
Ska för att vara korrekt anges direkt att jag bevistade föreställningen i fredags (18/10). Träffade då ett par vänner och bekanta verksamma som kulturarbetare. Blev på så vis en trevlig prolog till en monolog på 50-55 minuter man är inställd på, att den baseras på ett kultförklarat experiment utgivet 1947. I sin jakt på sittplats på en buss anklagar en man en medpassagerare för att ha trängt sig, varpå han i nästa situation ombeds av en vän att åtgärda en saknad knapp i överrocken. Fast incidenten som utspelas i Paris egentligen är fullkomligt harmlös, säger reaktionerna på skärmytslingen mycket om oss på ett psykologiskt plan. Därför transformerades den till scen i Sverige redan för trettiofem år sedan.
Känner till verket, en bestseller i Frankrike, men har inte läst de extremt fantasifullt återgivande 99 kapitlen om samma egentligen banala händelseförlopp. I Big Winds programblad ställs frågan om Stilövningar ska betraktas som litteratur eller en lektion i retorik. Hur som helst befriande att få le åt en labyrint av reaktioner och vinklar i tjugotre tappningar, vilka förhåller sig till ett sociologisk epicentrum. Men samtidigt befinner sig bortom samtidens förödande polarisering. Vi utsätts istället med charmig elegans för en estetik nära besläktad med dadaism, patafysikerna, surrealism och absurdistiska inslag. En estetik jag inte är särskilt bevandrad i.
Har heller ingen närmare relation till fransk kultur. Landets uppburna filmregissörer och konstnärer ligger mig närmast om hjärtat. Har förvisso läst Papá Goriot, Madame Bovary, Det ondas blommor, första bandet av På spaning…. Therese Raquin, Pastoralsymfonien, Avled stilla, Med livet framför sig, Tillbaka till Reims, Duras, Camus, Vian, Ernaux, sett ett antal Moliere-bearbetningar och monolog av Houellebecq vars romaner i två fall lästs med flera. (Somlig av listade titlar och annan fransk litteratur har avhandlats i en lustläsarcirkel eller förekommit under studier i litteraturvetenskap.) Har till yttermera visso aldrig varit i Frankrike, inte försökt lära mig språket.
Big Wind är en turnerande teatergrupp bestående av skådespelare, musiker och dansare vilka huvudsakligen skapar föreställningar för barn och unga. Deras inkluderande scenkonst har sitt säte i Göteborg. Meriterade regissören Ole Forsberg sågs senast som trollkarl i Göteborgsoperans musikal Wicked. Under stor del av karriären har han tillhört ensemblen på Stockholms Stadsteater plus varit konstnärlig ledare för Klara soppteater, dessutom knuten till Nationalteatern. I likhet med nyhetens behag inför Stilövningar skulle det kunna vara premiär också vad beträffar att bevittna Ola Karlberg på scen. Mannen i väst och fluga som illmarigt pockar på vår uppmärksamhet har sina rötter i Norrköping och en bakgrund i gatuteater. Hos Big Wind engageras han som calypsosångare, chansontolkare, skådespelare och berättare. Enligt regissören kan denna kluriga monolog vara det första Karlberg – frontar i latin-party bandet Mister Okey I bananrepubliken – gör själv på scen, åtminstone för vuxna.
Hög tid att rikta fokus på en underhållande monolog tryfferad med ett par skojfriska sånger till eget ackompanjemang på ukulele. Scenografin går helt i rött. Skrivbordet, lampan, den högt hängande ramen som nås via trappsteg, papperskorg, skrivmaskin etc. Kanske ska färgen signalera blodet som svallar i uppretade kroppar. Nästan enda rekvisita med annan färg är en dubbelsidig griffeltavla. På den tillförs och stryks begrepp ut, begrepp och ord vilka symboliserar olika scener, olika kapitel ur boken. Denna bearbetnings främsta styrka är tilltalet och den medföljande oberäkneligheten. Antar att det kan variera i vilken utsträckning publiken antas medverka.
Ola Karlberg tar oss i besittning med, kroppsspråk, talande mimik och framför allt genom sin tänjbara röst. Det bryts på flera språk och vi skrattar åt inte bara dialekter utan sociolekter. Med bravur skildras den klassmässiga aspekten, i dåtidens Frankrike såväl som hos oss idag, när främlingar konfronteras på kollektivt färdmedel. Sedd genom de glasögonen blir den sceniska leken något mer än betydelselöst nonsens, istället en skildring av vad status innebär. Är en konst att med trovärdighet gå in i alla dessa figurer, en konst humoristen Karlberg behärskar till fullo.