• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Starkt bioår 2026 – unga går mest på bio

4 oktober, 2026 by Redaktionen

Starkt bioår 2026 - unga går mest på bio
Foto: Pedro Ossowicki/Svenska Filminstitutet

Det är de unga som står för de flesta biobesöken och 2026 ser ut att bli det starkaste bioåret efter pandemin, enligt ett pressmeddelande från Svenska Filminstitutet:

– Intresset för film är stort bland unga, hela 70% i åldern 15-24 år uppger att de gått på bio det senaste halvåret. Vi har haft en rekordsommar och hittills i år ser vi en ökning på 20% i totala biobesök. Det är uppenbart att när det finns film att se, går också folk på bio, säger Josefin Schröder, strategi- och analyschef på Filminstitutet.

Det som särskilt lockar unga är nya filmer som kan ses exklusivt på bio samt den sociala upplevelsen, visar Filminstitutets publikundersökning. Storslagna filmer med spännande unik handling, komedi, skräck och romantik som gör sig väl på stor duk uppskattas särskilt av den unga publiken.

Att 2025 var ett svagt bioår för svensk film beror på för få svenska premiärer men 2026 innebär en återhämtning. De siffror som Myndigheten för kulturanalys presenterat, att biobesöken minskar, är inaktuella och ger en missvisande bild av publikens intresse för bio och för svensk film.

– Vi ser en tydlig återhämtning för svensk film under 2026, hittills i år ser vi en ökning på hela 130%. Inräknat höstens kommande premiärer kan svensk film nå två miljoner biobesök under 2026, säger Josefin Schröder.

Arkiverad under: Film, Kulturpolitik, Scen, Toppnytt Taggad som: svenska filminstitutet

Mångsidig duo växlar skickligt mellan två världar – Absolute Shakespeare som Lunchteater

3 oktober, 2026 by Mats Hallberg

OBS Suddiga bilder på grund av inzoomning (långt avstånd) och scenljus

v 40 (29/9 – 2/11) 2026

Göteborgs Stadsteater

Av och med: Malin Sternbrink & Niklas Atterhall – Materwork Productions

Regiöga: Justine Kirk

Så uppseendeväckande olika det kan kännas efter att ha sett scenkonst. Hade förhoppningar på givande Lunchteater, förhoppningar som infriades med råge. På kvällen samma dag var det premiär på Hisingen för ett våldsamt skruvat drama riktat till ungdomar. Önskade efteråt att jag istället hade befunnit mig på Storan och varit med om den happening till konsert som Peter Stormare och hans Whispering Pines levererade. Denna misströstan uppstod på grund av svåröverträffade gränslöshet och vulgaritet utan bäring i nyskriven pjäs. Vilken kontrast då mot drygt timslånga timslånga föreställningen ABSOLUTE Shakespeare vars programförklaring lyder i översättning: ”Femton hits från listor från 80-talet och dialog från 1500-talet.” Förhåller sig på det sättet att musikaliskt bevandrade paret inte nöjer sig med dessa avstrippade tolkningar. Låtlistan kompletteras med ett par fyndiga medleys.

Jag närvarade på duons finalföreställning på fredagen. ABSOLUTE Shakespeare är inte konstituerad utifrån definierbar handling, utan ett collage i ord och ton om existentiella frågor kring livet, kärleken och döden. Enligt Sternbrink & Atterhall speglas människans villkor, hennes strävan och lidande hos Shakespeare, den mest spelade av klassiska dramatiker. I egenskap av sångare (enbart ackompanjerade av luta) och skådespelare har de i sin teaterkonsert roat sig med att fläta samman dennes repliker och monologer med till synes ytliga hits på snarlik tematik. Föga förvånande utlovas nostalgi utöver skratt och tårar. Vill lägga till förekomsten av aha-upplevelser. Flyer upplyser om att programmet getts i Stockholm, Jönköping och på Fringe Festival i Verona. Efteråt får jag veta att man också framfört en produktion där 80-talet bytts ut mot jazzlåtar.

Har googlat för att få fram varifrån rutinen hos kvinnan och mannen på scen kommer. Ska betonas vilket superproffsigt intryck de gör. Råder ingen tvekan om att de har många strängar på sin lyra. I sammanhanget lite Göteborgsvitsigt då enda instrument på scen i princip är den luta Atterhall trakterar. Nota bene ingen backtrack eller sampling används. Varje gång det händer att jag hänförs av yrkeskunskapen hos konstnärligt lagda människor jag inte träffat på tidigare, blir jag glatt tacksam över vad som presteras live.

Niklas Atterhall är främst ett ansikte som blivit känt i egenskap av programpresentatör i SVT, varför han verkade vagt bekant när vi pratades vid en stund efteråt. 53-åringen är sändningsdirektör på SVT, litteraturvetare, varit verksam på Dramaten, varit låtskrivare och sångare i rockband, är självlärd lutenist, ackompanjerat Romeo & Julia Kören, haft biroller i pjäser regisserade av Tommy Berggren och turnerat i flera världsdelar. Tillsammans med Malin Sternbrink har han gjort ett par collageföreställningar. Hon är sångare, skådis och dansare utbildad i London. På meritlistan finns musikaler, komedier, fysisk teater, dock- och barnteater. Sternbrink har turnerat i hela landet och turnerat i tjugo länder, framträtt på festivaler, i teatrar, konserthus och andra arenor.

Vi tycker det blir lustigt när kultur med stort K fusioneras med underhållning av det ibland glättiga slaget. Därför är det greppet gångbart, på det viset man gått till väga i Trettondagsafton vars premiär ägde rum i detta teaterhus för en vecka sedan. Och fast stilbrotten skär sig och absolut inte är sömlösa, påpekar Atterhall för mig att Shakespeare resonerade likadant på sin tid, det vill säga mixade dessa oförenliga enheter. Masterwork Productions behärskar fullständigt att skapa elektrisk stämning, trots att de uppträder utan förstärkning av elförstärkta instrument. Noterade att den i vanlig ordning utsålda Lunchteaterns åhörare följde med med full uppmärksamhet.

Av de artister/ grupper som förekommer har somliga hörts live. David Bowie på Ullevi och Lollipop, Sting i Police, Peter Gabriel och Prince på Scandinavium samt Eurythmics i Brighton. Hur många pjäser signerade Shakespeare jag sett/ recenserat har jag inte fört statistik över. Det är ett skapligt stort antal uppsättningar och under bedrivna studier i engelska på universitetsnivå fick jag åtskilliga föreläsningar om Hamlet. Har pjäsen i pocket utgivet 1982 av Penguin.

Tilltron till materialet gör att de vågar börja på ett överrumplande vis. Atterhall inleder med plocka bland rekvisita i total tystnad, ta fram sitt instrument medan Sternbrink tar sig fram till scen genom att passera Stadsteaterns långbord. Showen eller närmare bestämt hybriden teaterkonserten har till utseende ett Fame-stuk över sig inledningsvis. Koreografi, klädsel och signaturmelodi hämtad från tv-serien om hårdtränande elever. En första guldstjärna utdelas för duetten i David Bowies explosivt uppbyggda Let´s Dance. Övergången till medley med bland annat Ultravox och Dire Straits är hisnande. Ett annat potpurri av hits förmedlas instrumentalt.

Monologer och replikskiften ur bland andra Hamlet, Othello, En Midsommarnattsdröm, MacBeth och En vintersaga vävs samman med stundtals lätt smetiga hits om passion och kärlekens vånda. Här finns en del tämligen uttjatade romantiska ballader, varav somliga utgjort ledmotiv i soundtrack. Tänker förstås på alster som Lady In Red jämte Take My Breath Away. Oftast blir det livfull recitation ur manus, men ibland förfinas redovisandet av text i ett par emfatiska scener av gestaltande natur. Sternbrinks kunskap i att hantera dockor kommer väl till pass, tillför ytterligare en dimension. Duon har dock inte lagt extra krut på peruker och klädbyten, vilket inte heller behövs för att bibehålla vår koncentration.

Bägge sjunger anmärkningsvärt bra, ingår i kravspecifikationen för att kunna ro i land med uppgiften. Man inser efterhand varför kvinnan i röd byxdress medverkat i musikaler när hon fraserar och har solon. Tonsäkerheten frapperar hos båda. Betänk att enbart ackordföljderna på lutan ledsagar i utvinnande av melodier. Åtminstone en gång faller av den anledningen val av låt platt. Syftar på att exceptionellt slagkraftiga och pompösa Sledgehammer ingår i repertoaren. Kanske en gimmick att ha med den video-favoriten i dessa avstrippade arr.

Sentimentala dragen i Careless Whisper, Forever Young, Total Eclipse Of The Heart och Maria Magdalena för att nämna några i den högen framhävs med enkla medel. Vilka var då absoluta höjdpunkterna i en tillställning utförd med stor auktoritet? Vill förutom vad som nämnts ovan lyfta fram Pucks monolog ur En Midsommarnattsdröm, Like A Virgin, I Will Always You i Withney Houston-wailande tappning kontra det countrydoftande originalet, en monolog om förgänglighet och vad som eventuellt väntar på andra sidan (Macbeth?). Kiss gjordes raffinerat och en annan av de hits som stått sig tolkades alldeles strålande. mäktiga Woman In Chains av Roland Orzabal i Tears For Fears.

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Verity – kanske inte helt nyskapande, men det lyckas ändå överraska

3 oktober, 2026 by Linou Gertz

Verity film

Verity
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
’Regi Michael Showalter

I vad som inleds nästan som en romcom med klyschigt meet-cute drag, om än ett så morbid sådan, introduceras vi snabbt till unga författaren Lowen (spelad av Dakota Johnson) och Jeremy (Josh Hartnett) som först ramlar in i varandra under en olycka – och sedan träffas igen kort efter. Hur småcharmigt och oskyldigt det kan tyckas är det lyckligtvis inte det håll filmen dras mot därefter. Istället för en ny 50 Shades of Grey, som Dakota slog igenom med, är utvecklingen något mörkare än så. Mer spännande, angränsandes till skräckfilm nästan, drar filmen in en i intrig och karaktärsark. Det är aldrig kanske helt nyskapande på något sätt, men det lyckas ändå överraska och dra åt håll som inte känns helt förutsägbart eller tråkigt på något sätt. Det lyfter aldrig riktigt heller, även om det finns stunder då det helt klart känns som det äntligen ska ta av, men för regissören Michael Showalter som tidigare gjort ”Oh. What. Fun” och ”The Idea of You” kan jag ändå tänka mig det här var en rolig utmaning och spännande att göra någonting annat från tidigare verk.

På grund av medicinskt tillstånd behöver Lowen hjälpa till med en känds författares (spelad av Anne Hataway) sprökskriverier för hennes nya bok som behöver slutföras. Som sig bör är hon inledningsvis osäker på att ens ta jobbet, med tanke på hur stora skorna blir att fylla då hon själv aldrig skrivit för en sådan stor publik innan utan hankat sig fram bäst hon kunnat, men hon övertalas att ta jobbet och flyttar kort därpå in hos familjen för att sätta sig in i boken, dess anteckningar och stilval för att sömlöst kunna ta över och väva in sitt egna bokstävsväveri i förhoppning att läsarna inte ska kunna avgöra när och var hon gjort det. Men desto mer hon läser och lär känna familjen, märker hon att allt inte står rätt till. Såklart. Hon märker snart att det mörker som återfinns i böckerna, också tycks härstamma från en inte bara vild mörk fantasi utan även rutten själ som tycks oförmögen att vara tacksam över den framgång hon haft både professionellt och i familjen.

Filmen vibrerar ändå i sin osäkra genretillhörighet där den vacklar mellan spänningsfilm och psykosexuell thriller med rötter ur sent 1970-tal men mest populärt under sent 80- och tidigt 90-tal. Här görs det någorlunda väl, om ändå rätt tafatt, och talar till det biologiska begäret av hud och kött, snarare än det intellektuella och psykologiskt grävande – även om det förekommer scener som även försöker fylla på med bilder som suddar ut gränsen mellan det upplevda och det i huvudet uppmålade. Det blir såklart mest spännande när det är oklart vilket som är vilket, både för karaktären och publiken. När jakten på sanningen övergår i rent sexuell lättja samt misstänksamheter och oroande anklagelser bränner det ändå till någorlunda väl.

Både räddningen och besvikelsen kommer med filmens chockerande plot twist, som visserligen ställer hela filmens relationer och händelseutveckling på sin spets – men sen när den ska utvidgas och förklaras mer ingående håller det inte riktigt måttet ändå och det känns inte så logiskt och sammanhållande som författaren kanske önskat. Att filmens manus bygger på en bok är förvisso logiskt, men vad som kanske håller i text när läsaren får måla upp sin egna bild blir inte lika bra i bild när ansvaret lämnar publiken och blir en plikt att köpa och tro på. Vilket tyvärr blir för svårt.

Så även om det inte är helt övertygande är det ändå lätt att lämna salongen med känslan av överraskande vändning i klass med Sjätte sinnet och att det ändå ställer hela filmen och dess handling på sin spets och lämnar tittaren med fler frågor och tankar än enkla svar. Vilket är bra nog i sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Josh Hartnett, Verity

Teaterkritik: Den enfaldiga mördaren – teaterkonst av yppersta klass

3 oktober, 2026 by Marja Koivisto

Den enfaldiga mördaren

Den enfaldiga mördaren
En pjäs av Dennis Magnusson
inspirerad av Hans Alfredsons film Den Enfaldige Mördaren och boken En Ond Man – idiotens berättelse
Regi Dennis Sandin
Scenograf/Kostymdesign Stine Martinsen
Komposition och ljuddesign Mikael Svanervik
Ljusdesign Jörgen Haimanas
Mask Anna Olofson
Föreställningsdramaturg Jani Lohikari
Medverkande Lennart Jähkel, Einar Bredefeldt, Jessica Liedberg, Dag Malmberg, Nora Sadayo, Joel Valois
Pressvisning hos Riksteatern, Hallunda fredag 2 oktober 2026

Vilken fröjd att få uppleva sådan högklassig teaterkonst! Det är svårt att avhålla sig från superlativerna efter att ha sett Riksteaterns uppsättning av Den enfaldiga mördaren. Det här är en föreställning som imponerar från första scen till sista.

Alla skådespelare lyser och ger liv och själ åt sina karaktärer. Rollgestaltningarna är nyanserade, närvarande och fyllda av både värme och svärta. Varje karaktär känns levande och trovärdig, och det märks att varje detalj är omsorgsfullt genomarbetad.

Dramaturgin är utsökt. Tempot är friskt och föreställningen rör sig sömlöst mellan scenerna utan att någonsin tappa i kvalitet, detaljrikedom eller kreativitet. Berättelsen håller ett stadigt grepp om publiken, samtidigt som den lämnar gott om utrymme för eftertanke.

Och dialogen – vilken dialog! Den är briljant, träffsäker och levande, med en underbar blandning av humor, allvar och skärpa. Replikerna sitter precis där de ska och ger föreställningen både rytm och nerv. Dialogen bidrar starkt till att göra karaktärerna trovärdiga och berättelsen både underhållande och berörande.

Scenografin är intelligent och kreativ och fångar stämningarna med imponerande precision. Ljud och ljus följer berättelsen utsökt och varsamt och förstärker känslorna utan att någonsin ta över. Och kostymerna – underbara! Även de bidrar till att skapa en levande och trovärdig värld.

Den enfaldiga mördaren bygger på Hans Alfredsons roman och film En ond man. Berättelsen kretsar kring den tystlåtne Sven Olsson, som föds med gomspalt och växer upp i en liten skånsk by under 1930-talet. På grund av sitt talfel och sitt utseende blir han kallad ”idioten” och hamnar tidigt längst ner i samhällets hierarki.

I denna uppsättning får den klassiska berättelsen en fräsch och angelägen nytappning. Historien känns på samma gång tidstrogen och förvånansvärt aktuell. Med humor, vemod och skärpa skildras livets stora och svåra realiteter: makt, över- och underordning, rikedom och fattigdom – men också människans ständiga strävan efter värdighet och lycka.

Och vem är egentligen lyckligast i detta drama?

Det är en fråga som följer med ut ur salongen.

Det här är en föreställning som både roar, berör och väcker tankar. En teaterupplevelse där skådespeleri, dialog, dramaturgi, scenografi, ljus, ljud och kostym samverkar med imponerande precision.

Lovord rakt igenom.

Årets bästa föreställning!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Riksteatern

Filmrecension: Stormen – ska jag skratta eller gråta?

2 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Stormen Josephine Bornebusch

Stormen
Betyg 2
Global premiär på Netflix 15 oktober 2026 och på utvalda svenska biografer 2 oktober
Regissör och manusförfattare: Josephine Bornebusch
Rollbesättning: Gustaf Skarsgård, Aliette Opheim, Filip Berg, Josephine Bornebusch, Jonas Karlsson, Johan Rheborg, Christopher Wagelin, Sara Shirpey, Gizem Erdogan, Henrik Dorsin, Nils Wetterholm och Nicole Levin.

Ska man skratta eller gråta? Det är en rejält skruvad komedi med totalt överdrivna personligheter. Humor är personligt. Jag har svårt att tycka det är roligt att se filmer där samtliga karaktärer helt klart är absurda och löjeväckande och går över gränsen hela tiden. Stormen är skruvad och en mörk, dyster berättelse.

I centrum står Filip (spelad av duktiga Gustaf Skarsgård) som ska fira att han fyller 45 år. Firandet sker på hans och hans sambos nyinköpta gård i norra Sverige. Födelsedagsfesten har en baktanke. Filip med sambo har planer på att kunna leva på gården genom att göra den till ett pensionat dit välbeställda personer kan boka konferenser eller festligheter. Därför har de bjudit in flera gäster som har stora plånböcker, som är rika nog att kunna investera. Ett problem inför festen är att Filip med sambo inte har någon duktig personal. Den unge man som ska vara kock är inte särskilt duktig och är mest intresserad av att bli hög av svampar med psykedeliska egenskaper.

Filmens titel är Stormen och en storm är det som sveper in över landet och sällskapet på gården skärs av från omvärlden. Taxichauffören Stefan (väl gestaltad av Henrik Dorsin, som väl alltid gör bra ifrån sig) som beställts för att sitta redo om någon vill åka iväg blir också strandsatt på gården och får ett av gårdens många gästrum.

Stormen gör att gästerna kommer närmare varandra är de vill och en och annan fasad börjar rämna. Och när kocken tittar bort ett ögonblick sker en liten olycka i köket som gör att en stor hög av magiska svampar hamnar i svampsåsen som en av gästerna snor åt sig, för övrigt stenrike Nicholas (spelas av Johan Rheborg). Nicholas och hans pojkvän Jacob (spelas av Jonas Karlsson, i en så utflippad karaktär som jag aldrig sett denna duktige skådespelare spelat tidigare) har en fasad utåt av att vara helt drogfria. Men så drogfria och nyktra blir de inte.

Ja det blir många karaktärer som tappar sin vackra ytliga fasad och blir löjligare och mer misslyckade eller sorgliga än de vill att omgivningen ska förstå. Det är något som kan skildras på ett intressant sätt men för min del är allt ett par steg för överdrivna för att jag ska skratt och ha roligt. Jag är dock medveten om att vi alla har olika gränser för vad vi tycker är komedi och vad som börjar bli för mycket, för löjligt.

Filmens plus: en lång rad av de duktiga svenska skådespelarna är med och ofta i för dem ovanliga roller, som Jonas Karlsson som Jacob och Gustaf Skarsgård som Filip och Henrik Dorsin som vilsen, alldeles för snäll taxichaufför. Dorsins roll är för min del filmens största behållning. Han sätter fokus på klass-samhället på ett tydligt sätt. Men trots flera bra rollprestationer räcker det inte för något högre betyg, som jag ser det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Netflix

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in