• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: F1® The Movie – sanslös åktur med för övrigt en makabert usel fogmassa

23 juni, 2025 by Elis Holmström

F1® The Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 juni 2025
Regi Joseph Kosinski

Sportfilmer har sällan kunnat bryta sina berättarmässiga och strukturella trender som kunnat identifieras genom årtionden i filmer som Chariots Of Fire eller den förkastligt dåliga The Blind Side. Det handlar om att övervinna omöjliga odds, att få sitt hårda arbete belönat och att nå drömmen om att vara världsbäst med integriteten i behåll. Att tematik och dramaturgi återkommer i genrer är varken ovanligt eller ens fel, det är snarare en fråga om hur hela paketet iscensätts och presenteras. Motorsport verkar dessutom ha blivit vad boxningsfilmer var för filmindustrin då klassiker som Rocky och Tjuren Från Bronx anlände inom ett spann på fyra år. Vi har sett alltifrån Niki Lauda, striden mellan Ford och Ferrari samt den hiskeliga Gran Turismo.

Därmed finns det ett behov för F1 och regissören Joseph Kosinski att utmärka sig, tydligt demonstrera varför det behövs ytterligare en film som sätter snabba bilar och uppkäftiga förare i centrum. Men att förvänta sig något vidare narrativ från Kosinski är detsamma som att förvänta sig hälsosam mat på en amerikansk snabbmatskedja. Sedan långfilmsdebuten med Tron Legacy har Kosinski tydliggjort sina färdigheter – och icke färdigheter. Kosinski besitter en otrolig känsla för det visuella, han skapar moderna inramningar som gör att hans filmer ter sig närmast futuristiska. Han har också en stark känsla för att presentera teknik och maskiner vad gäller det visuella, det är som att han har en närmast ohälsosam fascination för mekanik.

Men trots mer än ett årtionde i branschen har Kosinski inte lärt sig att addera någon som helst själ eller personlighet till sina filmer. Förutom Top Gun Maverick där Tom Cruise lyckades tillföra lite passion och livsglädje, är Kosinskis filmer lika döda och kalla som en högteknologisk fabrik. Saker som personregi, emotionell intelligens eller ens omsorg för något som kan benämnas som mänskligt finns inte. F1 är tyvärr inget undantag och ännu en gång så är berättartekniken under all kritik. Trots en magisk ensemble med Brad Pitt i spetsen samt Javier Bardem och den lysande Kerry Condon så verkar Kosinski genuint ointresserad av allt som inte är kall teknologi. Pitt klarar sig på sin – ofta underskattade, scennärvaro medan Bardem flänger runt i desperation med en karaktär och ett manuskript så pass tunt att det kan ta sig under en hermetisk tillsluten dörr. Med sig har Kosinski också manusförfattaren Ehren Kruger vars meriter inkluderar ’’grandiosa projekt’’ som ett antal av Michael Bays Transformers-uppföljare och den amerikanska remaken av The Ring. Detta leder till att F1 dras med dialog och patos så pass banalt att man kan fråga sig om en trasig AI skrivit det hela. De sekvenser som är menade att avancera romansen och relationen mellan Pitt och Condon kan redan nu klassas som något av det värsta som skådats, detta då de båda tvingas kämpa med verbal smörja som tangerar att vara hälsofarlig.

Filmens övergripande moral gällande att unga – givetvis av en etnisk minoritet, bör hålla mun och lära sig av alfahannar som besitter de mest tradiga maskulina troper är svidande tondöv i det nuvarande politiska klimatet. Detta förstärker känslan av att Kosinski antingen inte bryr sig eller inte förstår mänsklighet överhuvudtaget. Humor eller självdistans är det inte heller tal om, något som gör att de närmast otaliga klichéerna som haglar över tittaren framstår som en ren förolämpning.

Eftersom värme, mänsklighet och någon som helst personlighet uteblir finns det dock utrymme för en sak. För precis som förr är Kosinskis tekniska färdigheter imponerande. Då det kommer till att starta motorer och bränna gummi är F1 spektakulär. Detta är tveklöst de bästa racingscenerna som någonsin iscensatts, med ett makalöst foto som förmedlar den totala frenesin – som är att köra bil i över trehundra kilometer i timmen. I ett par scener känns det som att se på en ren actionfilm då bilar duellerar om positioner och då varje kurva blir en övning i att övervinna döden. Tillsammans med Hans Zimmers bombastiska och pulserande musik är allt som utspelar sig på racingbanan storslagen underhållning.

Tyvärr så är det inte mycket värt då allt som inte involverar avgaser och hastigheter hör hemma på en jättelik kalkonfarm. F1 må briljera då motorer skriker och publiken tas på en sanslös åktur, allt däremellan kan endast jämställas med makabert usel fogmassa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brad Pitt, F1, Filmkritik, Filmrecension, Joseph Kosinski, Sportfilm

Filmrecension: Beck – Den osynlige mannen – krafsar mest på ytan men är hygglig underhållning

21 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Beck - Den osynlige mannen

Beck – den osynlige mannen
Betyg 3
Premiär på TV4 Play Plus 21 juni 2025
Regi Per Hanefjord
Manus Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius.
Med Valter Skarsgård, Jennie Silfverhjelm, Martin Wallström, Peter Haber, Måns Nathanaelson, Elmira Arikan, Nina Zanjani, Oscar Skagerberg med flera.

Nu har den kommit, Beck-film nummer 52, som är den andra i tionde säsongen av dessa filmer som alla baseras på Sjöwall Wahlöös fiktiva polis Martin Beck. Filmen lär vara en av de mest efterlängtade av sommarens online-premiärer. Tja, den ger en och en halv timmes underhållande halvspänning och ett möte med välbekanta karaktär. Långt ifrån något mästerverk men ändå något bättre än de senaste botten-nappen i serien av Beck-filmer.

Beck-filmerna och böckerna har alltid haft som signum att visa på orättvisor i samhället och skillnader i hur människor bemöts av myndigheter och polisväsendet. Från början var det berättelser som kunde säga något viktigt om hur samhället fungerar. Men varför filmerna nu tappat den kompassen kan jag bara spekulera i. Ett av de absolut största och allvarligaste problemen i det svenska samhället idag lyser totalt med sin frånvaro i Beck-filmerna. Denna nya Beck-film låtsas också att det inte finns någon gängkriminalitet i Sverige. Ändå är gängkriminaliteten ett djupt och allvarligt problem i Sverige i dag. Är problemet att TV4-ägda filmen inte vill på något vis visa att det finns någon kriminalitet bland unga män med invandrarbakgrund? Är det helt förbjudet för TV4 att visa att sådant kan förekomma?

Denna nya Beck-film utspelas en tid efter den förra där en av poliserna i Alex (Jennie Silfverhjelm) team blev dödad i slutet av förra filmen. Framför allt Oskar Bergman (Måns Nathanaelson) brottas med djup sorg medan Vilhelm (Valter Skarsgård) trycker ner sina känslor efter den situation där deras kollega blev dödad.

Alex får ett larm om ett bestialiskt mord och hon tar med sig både Josef och Vilhelm för att undersöka mordet på plats. Mordet verkar ha att göra med Victor Roos (Oscar Skagerberg), en svensk version av Andrew Tate, en kontroversiell influencer. Victor Roos, liksom Andrew Tate, sprider och predikar en ideologi som bygger på idén att män förtrycks i dagens samhälle. Män inte får vara det de rent biologiskt är byggda för. Män ska enligt Roos vara starka, skydda kvinnor och barn, vara ärliga och rättskaffens – de ska vara som män varit genom historien.

Martin Beck arbetar egentligen i en annan del av polishuset, men då det visar att det finns fingeravtryck i samband med det nya mordet som matchar en person från en tidigare utredning får Beck besöka Alex team och bistå dem.

Uppenbarligen är tanken att filmen ska skildra toxisk maskulinitet och det stryks under med att Vilhelm pratar med en psykolog om sådana problem. Det ironiska är att både Vilhelm och Josef som kan definieras som mer handlingskraftiga, mer actionbetonade och sådant som traditionellt har kategoriserats under manliga egenskaper är de som får saker gjort, som hittar ledtrådar som gör att brotten kan lösas. Det är bara Vilhelm och Josef som får något gjort som för dem till lösningen.

Det är trevligt att återse gänget kring Alex. Det har blivit ett antal filmer nu och karaktärerna har mejslats fram och vuxit. Men själva handlingen är något rörig och krafsar mest på ytan kring temat. Men filmen är ändå ett steg framåt sedan förra Beck-filmen i alla fall – så det kan vara värt att ägna en och en halv timme åt Beck – Den osynlige mannen. Sämre underhållning finns det i sommar.

Den förra Beck-filmen, Beck nummer 51, fick också betyg 3 av mig men nu känner jag att att det var lite för högt. Denna nya, Beck 52, får också betyg 3 men den är betydligt bättre än den förra. Fast ingen av dem når upp till den höga klass som en del tidigare Beck-filmer har. Kanske för att Beck-filmernas nuvarande skapare inte vågar ta upp de samhällsproblem som finns idag.
Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck, Peter Haber, Recension, TV4 Play, Valter Skarsgård

Filmrecension: Elio

19 juni, 2025 by Redaktionen

Elio
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 juni 2025
Regi Adrian Molina, Madeline Sharafin, Domee Shi

Pixar må inte vara lika självklart konsekventa som under sina tidiga år, då allt de producerade förvandlades till kommersiellt och kritiskt guld. Och även om studion inte alltid lyckats skapa tidlösa klassiker de senaste åren har totala misslyckanden varit sällsynta. Endast The Good Dinosaur och Elemental kan ses som genuina klavertramp. Men med Elio lyckas Pixar göra sin utan tvekan sämsta film.

Varningsflaggorna och känslan av olust har dock varit märkbar långt innan. Elio har försenats med över ett år – där orsaken delvis sägs ha berott på den jättelika skådespelarstrejken år 2023, men det är uppenbart att mer än bara detta har påverkat filmskapandet. Faktumet att vansinniga tre personer står som regissör indikerar också stora problem. Mycket riktigt sägs Adrian Molina – mannen bakom Coco, ha övergett filmen eftersom han – enligt honom själv, inte kunde slutföra projektet på ett tillfredsställande sätt. Domee Shi fick därmed kallas in som räddningspatrull, resultatet är precis så splittrat och förvirrat som kunde anas med dessa former av produktionsproblem.

Vi hör idag om många filmer som måste genomgå så kallade reshoots och korrigeras om efter negativa testvisningar eller generella invändningar från högre ort/filmbolagets ledning. Dock kan dessa skarvar och justeringar oftast döljas och resultatet kan i många fall ändå framstå unisont och inte det minsta splittrat. Men med Elio är det som att se på en fasansfull olycka där alla bitarna är limmande, tejpade och sammanfogade med våld.

Där andra Pixar-filmer sprudlar av genuin glädje är Elio oinspirerad, sömnig och – framförallt, skräckslagen. För trots att vi inte har att göra med en uppföljare utan en film med en originell premiss är detta mer fantasilöst och menlöst än uppföljare med skräckinjagande höga nummer. Det är som att alla inblandade, från regissörer till manusförfattare, har försökt bryta ned essensen av en Pixar-film men missförstått att komponenter och inslag inte är värda mycket om det inte finns någon kreativitet eller vilja bakom projektet. Elio liknar en grotesk byggsats avsett att föreställa något klassiskt – som en byggnad eller person, men där precis allting är fel och snarare manifesterar sig likt ett Frankensteins monster.

Berättelsen saknar den värme och omsorg som kunde ses i Insidan Ut 2, allting är efter de mest menlösa och tröttsamma mallar där överraskningar är lika välkomna som vinterkräksjukan. Där den oerhört problematiska Elemental i alla fall försökte berätta en historia om vikten av tolerans och mångfald väljer Elio att helt fly från att ta tag i mer seriös och intressant tematik. Istället serveras klyscha på klyscha gällande utanförskap och ensamhet, ämnen som kan drabba hårt men som endast känns som ren lacknafta här.

Inte blir det mycket bättre av att filmens titulära huvudperson saknar all form av charm, istället är den en överaktiv, udda och urbota tråkig figur vars tvivelaktiga beslut varken är mångfacetterade, trovärdiga eller intressanta. Där andra Pixar-projekt innehar en gränslös energi som kan ta andan ur den mest vältränade långdistanslöpare är Elio endast ansträngt flåsig och hurtig utan att någonsin vara genuint energisk. Allting känns falskt, ihåligt och menlöst. Inte ens den ordinärt makalösa tekniken som studion burkar blända med är närvarande här. Elio är en visuellt platt film vars teknik, design och komposition stinker av slentrian och ointresse. Med tanke på att den utomjordiska världen är tänkt att inspirera kan man inget annat än skratta då filmen – tragiskt nog, rent okulärt ger obekväma associationer till den groteskt usla Spermageddon, med överdrivna färger och en märklig fascination för miljöer som liknar insidan av en mänsklig kropp.

Den legendariska Pixar-humorn som roat både vuxna och barn är nu på en så infantil nivå att man kan fråga sig om det är Bolibompa eller en film av en studio som fått de mest hårdhudade män att gråta då den emotionella smällen drabbat hårdare än en frakttåg.

Trots att intentionerna är att skapa något nytt och vågat besitter Elio inte en enda originell molekyl. Detta är en plastig, slarvig och fantasilös soppa som aldrig borde släppts på bio. än mindre producerats.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Förstklassig brokig bukett från duo fokuserad på vokalkonst – Mitt liv av Klara Ahlersten & Harald Svensson

19 juni, 2025 by Mats Hallberg

Klara Ahlersten & Harald Svensson

Mitt liv

4

Inspelning Studio Trädet maj 2024 och Studio Epidemin oktober 2024

Producenter: Harald Svensson & Klara Ahlersten (exekutiv prod.: Livet Nord)

Kakafon Records

Releasedatum: 23/5 2025

Nästan alla skivrecensenter bortser från preferenser och personlig förhistoria, är därtill snåla med bakgrundsfakta. Jag bryter av genom av genom att gärna grotta ner mig( kanske alltför djupt) och ger betydligt mer kontext än bara en inledande mening. Tycker också för transparensens skull att eventuella relationer bör anges, något som också vanligtvis undviks. Harald Svenssons namn förekommer ytterst få gånger i mina texter och då som sideman. Pianisten, klaviaturspelaren, dragspelaren och kompositören har jag dock känt till i mer än fyrtio år. Han slog igenom i unga år med Egba och Eje Thelin Group, har spelat med Peps och i en förlaga till Nils Landgrens Funk Unit. Frapperande ofta möter jag honom i publiken, således en hängiven lyssnare av livemusik.

Första gångerna jag hörde honom live bör ha varit med Entra eller i grupp ledd av Anders Jormin på ställen i Göteborg, inte minst anrika jazzklubben Nef. Ungefär vid samma tid lämnade han på synt och keyboards minnesvärda bidrag på Per Cussions epokgörande debut. Ända tillbaka till 70-talet minns jag vagt en radioinspelning jag hade på kassett med Häxmjölk, ett funkjazzigt band Svensson ingick i. Under karriären har 70-åringen blandat musicerande på flygel med spel på syntar och dylik elektronik. Hans Priming Orchestra tillhör den senare kategorin. De två cd de gjorde skänktes oss intresserade en av få gånger jag besökt Brötz. När Kjell Jansson var huvudperson på Jazz & Storytelling på Utopia ingick Harald i dennes band. Minns också med glädje solokonsert på flygel i Frölunda Kulturhus. Parallellt med be bop, avantgardistiska utflykter med bland andra Nina de Heney och beat-baserad musik har Harald Svensson ägnat sig åt att ackompanjera och arrangera för körer och visartister. I de sammanhangen har lyckade samarbeten ägt rum med bland andra Dan Berglund jämte körlegendaren Gunnar Eriksson. Har som dragspelare setts ackompanjera Martin Bagge och om jag minns rätt Kjell Höglund. Musik har skrivits åt jazzensembler, körer, till Kroumata och dansföreställningar med mera.

Har frågat när han först hörde sin nya musikaliska partner sjunga, en händelse som drabbade till den grad att instinktivt väcktes önskan om att ackompanjera minst en gång i livet, helst ett samarbete – ”räckte med några få toner för att ana hennes storhet / tillhör det mest lustfyllda och berikande jag upplevt”. Till hans lycka har det permanentats efter skivsläpp och över tjugo konserter genomförts.. Klara Ahlersten kommer från Stockholm, har läst musikvetenskap i Norge och examinerades från Musikhögskolan i Göteborg 2023. Somliga anser dock att man inte kan få nog av högkvalificerad utbildning. I höst väntar därför studier i Köpenhamn. Hon får utlopp för sitt utforskande sätt att sjunga och skriva också i Mumriq, den experimenterande kvartett med jazzsättning som hon frontar. Klara tycks förtjust i en krävande stil röstmässigt. Att sopranen behärskar den till fullo råder ingen tvekan om.

Klara Ahlersten och Harald Svensson. Foto: Kristin Lidell.

Mitt liv innehåller hela fjorton sånger och tonsättningar vilka tar ungefär sextiotvå minuter att lyssna på. Jag har hört dem i såväl hörlurar som via stereons högtalare. Missade releasespelningen på Utopia, fast hörde duon framföra materialet på samma scen vid ett tidigare tillfälle. Skrev då i uppskattande ordalag om tilldragelsen på facebook. Att musiken inte är enkel att genrebestämma hindrar inte albumet från att placera sig högt på försäljningslistan i kategorin Klassisk musik hos Naxos. Den unga halvan har med två egna bidrag vars engelska texter & musik försynt drar åt singer songwriter-hållet och pekar på bredden i samarbetet, som överlag får betecknas som hemmahörande i kammarmusik. Klara sjunger svenska översättningar och förstås på engelska, dessutom på spanska och italienska. Texterna sägs kretsa kring vardagen och existensen och givetvis om kärlek.

Harald står för musiken till åtta av tonsättningarna/ sångerna. Han menar att det väsentliga är att hitta en idé som binder samman tonerna med orden, vilket gör processen mer utmanande än vid instrumentalmusik. Målet är att varje komposition ska präglas av en egen identitet. Sångerna har vuxit fram i perioder under hans karriär. Den färskaste, en tonsättning och översättning av dikt av nobelpristagaren Gabriela Mistral kom till härom året. Harald har det gemensamt med Sofie Livebrant att han tonsatt flera av Emily Dickinsons dikter, vilka ju huvudsakligen trycktes långt efter hennes död. Vi får tre tonsättningar som sjöngs med avancerad finess och dito ackompanjemang, fast samtidigt noteras att verserna inte är skrivna som sångtexter. Musikaliskt okunniga öron noterar ofta avsiktligt(?) avig harmonik och som ett resultat spännande rytmisering. Avancerade konstruktioner som kräver koncentration av såväl utövare som lyssnare. Verkshöjden hos duon är överhuvudtaget något som märks omgående.

Klara Ahlersten och Harald Svensson. Foto: Kristin Lidell.

Klaras ivägflygande sång på Autumn fungerar som öppningslåt. Här, men bara här, får hon mig att referera till Sandy Denny även om folkmusikikonen väl laborerade mer med vibrato. Harald spelar lysande, särskilt i outrot. Sångens ljusa röst fångar in och berör. Den engagerar med ett uppfordrande tilltal. Finns förstås en hel del på albumet som går i skönhetens tecken. Det vackra blandas upp med krävande passager vilka är allt annat än lättsmälta. Några gånger associerar jag toner i högt register med jojk. I vilken utsträckning jag har tillägnat mig och omslutits av musiken kan variera. Det är inte samma sak att höra den live som i hörlurar, inte heller samma upplevelse på visst avstånd via stereons högtalare som i Sony-lurar kopplade till cd-spelare.

Två stycken avviker genom utökad sättning. På spansk koral från 1400-talet med okänt ursprung medverkar Ahmad Al Khatib på oud (arabisk luta) och Henrik Wartel spelar ramtrumma. medan Staffan Svenssons utforskande sound på flygelhorn fördjupar innebörden i en dikt av Rilke, översatt till engelska av Stephen Mitchel.

pressfoto Donovan Von Martens

Förutom vad som redan framkommit sjungs texter av Anita Nathorst (Sveriges första kvinnliga teologie lic. i kyrkohistoria) som tonsattes på 80-talet av Harald, västkustpoeten Ebba Lindqvist (som fått en renässans genom Maja-Karin Fredrikssons strålande poppoetiska tonsättningar) som initialt var ett arrangemang av Harald för Göteborgs Kammarkör, italiensk text av Carlo Milanuzzi framförs till musik av ingen mindre än Claudio Monteverdi och erotiskt frispråkiga poeten Delmira Agustini från Uruguay som sköts ihjäl av sin x-make finns med med dikt betitlad Al Claro De Luna. Albumet avrundas med två latinamerikanska visor vars text & musik härstammar från Chile respektive Venezuela. Dels en klassisk protestsång, dels kontemplerande spirituella verser rotade i naturen. På spanska tolkar Klara förträffligt Victor Jara (vill i sammanhanget tipsa om Cornelis mästerliga tolkningar i arrangemang av Björn J:son Lindh ) och Soledad Bravo.

Vad passar bättre för att knyta ihop säcken innehållande en exposé av lika spretande som fängslande uttryck än att ange några höjdpunkter, på ett album där komplexa melodier varvas med medhårsstrykande alster. Hur naturligt titelspåret ringlar sig fram när Klara tar sig an Haralds översättning av dikt med stora anspråk från Mistral. Den är som en symbol för hela projektet i sättet att våga vara pretentiös. En annan juvel är Klaras egna A Quiet Place, vars vokala prestation och ackompanjemang tillhör de jag uppskattar allra mest. Och man avslutar definitivt på topp med bedårande tolkningar av Jara respektive den för mig obekanta Bravo. Allra sist i en alldeles för lång recension måste förstås Harald Svenssons ljuvliga och inkännande spel på flygeln lyftas fram. Lyckligtvis förekommer han i helfigur i mellanrum och ett antal eminenta stick.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

De första titlarna till årets filmprogram på Way Out West har släppts

18 juni, 2025 by Redaktionen

Way Out West, festivalen i Slottskogen i Göteborg i augusti är inte bara en stor musikfestival. Den är en filmfestival också.
Sedan 2011 har filmprogrammet varit en del av Way Out West, där många filmer får premiär – från musikdokumentärer till stora internationella spelfilmer. Precis som tidigare år finns många regissörer och skådespelare på plats för visningarna i Cinema Slottsskogen och andra biografer.

Ett pressmeddelande berättar om de första filmtitlarna som släppts nu:
Efter att ha belönats med Grand Prix och 19 minuters stående ovationer i Cannes får Sentimental Value av Joachim Trier (Världens värsta människa) Sverigepremiär på Way Out West. I huvudrollen ser vi bland annat prisbelönta skådespelare som Stellan Skarsgård, Elle Fanning och Renate Reinsve.

En annan internationell storfilm som får premiär på festivalen är Materialists – hyllade regissören Celine Songs (Past Lives) återkomst – som handlar om ett triangeldrama med Dakota Johnson, Chris Evans och Pedro Pascal i huvudrollerna.

Sverigepremiär blir det också för Ari Asters (Midsommar, Hereditary) nya film Eddington – en explosiv modern western med Joaquin Phoenix, Emma Stone, Pedro Pascal och Austin Butler i rollerna.

Nya svenska spelfilmer som visas är Kevlarsjäl av Maria Eriksson-Hecht och Leva lite av Fanny Ovesen – starka unga berättelser och med ett flertal debuterande skådespelare som kommer till festivalen.

Förra årets midnattsfilmer blev en succé och i år bjuder Way Out West på skräckfilm alla tre festivaldagarna: Sverigepremiären av skräckfilmen Hemmet med skådespelarna Gizem Erdogan, Philip Oros och Lily Wahlsteen på plats, hypade A24-filmen Together av Michael Shanks och The Ugly Stepsister av Emilie Blichfeldt med flera svenskar i huvudrollerna.

Bland dokumentärerna finns You Die When You’re Young där filmaren Pontus Hjorthén följt ungdomarna Elmedina, Alex och Adam under omskakande tre år i Biskopsgården. Det blir en exklusiv förhandsvisning av Confessions of a Swedish Man av Hampus Linder, en laddad och personlig uppgörelse om manlighet och faderskap. I Teater är den nya hiphopen visar Amiin Madar hur scenkonst blir en plattform för att uttrycka identitet, motstånd och drömmar, medan Ultras av Ragnhild Ekner skildrar läktarkulturer i världen. Multikonstnären Simon Gärdenfors gör filmdebut med Serietecknaren, en hybridfilm där verklighet, satir och självreflektion vävs samman.

Musiken har en självklar plats i programmet med flera nya musikdokumentärer. I Legacy av Manal Masri möter vi arvet från de jazzmusiker som flyttade till Sverige på 60-talet. Pavements av Alex Ross Perry är en unik hybridfilm om det ikoniska bandet Pavement, medan Ellis Park av Justin Kurzel berättar om Nick Caves bästis och bandkollega Warren Ellis musikaliska resa men också hans kamp för djur och natur. Bam Bam: The Sister Nancy Story hyllar den jamaicanska banbrytande dancehallartisten som kraftigt exploaterades men fortfarande turnerar för fulla klubbar. Vi får också Sverigepremiär av We Are Fugazi From Washington D.C., ett passionerat DIY-porträtt av ett av hardcore-scenens mest principfasta och inflytelserika band.

SAMTLIGA TITLAR I DETTA SLÄPP
SENTIMENTAL VALUE – Joachim Trier, Drama, Norge (2025). Sverigepremiär.
MATERIALISTS – Celine Song, Drama, USA (2025). Sverigepremiär.
EDDINGTON – Ari Aster, Drama, USA (2025). Sverigepremiär.
TOGETHER – Michael Shanks, Drama/Skräck, USA (2025). Sverigepremiär.
KEVLARSJÄL – Maria Eriksson-Hecht, Drama, Sverige (2025).
YOU DIE WHEN YOU’RE YOUNG – Pontus Hjorthén, Dokumentär, Sverige (2025).
LEVA LITE – Fanny Ovesen, Drama, Sverige (2025).
THE UGLY STEPSISTER – Emilie Blichfeldt, Drama/Skräck, Norge/Sverige (2025).
CONFESSIONS OF A SWEDISH MAN – Hampus Linder, Dokumentär, Sverige (2025). Förhandsvisning.
TEATER ÄR DEN NYA HIPHOPEN – Amiin Madar, Dokumentär, Sverige (2025).
SERIETECKNAREN – Simon Gärdenfors, Hybrid, Sverige (2025).
ULTRAS – Ragnhild Ekner, Dokumentär, Sverige (2025).
LEGACY – Manal Masri, Dokumentär, Sverige (2025).
PAVEMENTS – Alex Ross Perry, Musikdokumentär, USA (2024).
ELLIS PARK – Justin Kurzel, Musikdokumentär, Australien/Sumatra (2024).
BAM BAM: THE SISTER NANCY STORY – Alison Duke, Dokumentär, Kanada (2024). Sverigepremiär.
I GET KNOCKED DOWN – Dunstan Bruce & Sophie Robinson, Musikdokumentär, Storbritannien (2021).
EXIST – Viktor Telégin, Dokumentär, Sverige (2025).
IN MY HAND – Marja Helander & Liselotte Wajstedt, Hybrid, Sápmi (2025).

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmprogtrammet, Slottskogen, Way Out West

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in