Mitt liv
4
Inspelning Studio Trädet maj 2024 och Studio Epidemin oktober 2024
Producenter: Harald Svensson & Klara Ahlersten (exekutiv prod.: Livet Nord)
Kakafon Records
Releasedatum: 23/5 2025
Nästan alla skivrecensenter bortser från preferenser och personlig förhistoria, är därtill snåla med bakgrundsfakta. Jag bryter av genom av genom att gärna grotta ner mig( kanske alltför djupt) och ger betydligt mer kontext än bara en inledande mening. Tycker också för transparensens skull att eventuella relationer bör anges, något som också vanligtvis undviks. Harald Svenssons namn förekommer ytterst få gånger i mina texter och då som sideman. Pianisten, klaviaturspelaren, dragspelaren och kompositören har jag dock känt till i mer än fyrtio år. Han slog igenom i unga år med Egba och Eje Thelin Group, har spelat med Peps och i en förlaga till Nils Landgrens Funk Unit. Frapperande ofta möter jag honom i publiken, således en hängiven lyssnare av livemusik.
Första gångerna jag hörde honom live bör ha varit med Entra eller i grupp ledd av Anders Jormin på ställen i Göteborg, inte minst anrika jazzklubben Nef. Ungefär vid samma tid lämnade han på synt och keyboards minnesvärda bidrag på Per Cussions epokgörande debut. Ända tillbaka till 70-talet minns jag vagt en radioinspelning jag hade på kassett med Häxmjölk, ett funkjazzigt band Svensson ingick i. Under karriären har 70-åringen blandat musicerande på flygel med spel på syntar och dylik elektronik. Hans Priming Orchestra tillhör den senare kategorin. De två cd de gjorde skänktes oss intresserade en av få gånger jag besökt Brötz. När Kjell Jansson var huvudperson på Jazz & Storytelling på Utopia ingick Harald i dennes band. Minns också med glädje solokonsert på flygel i Frölunda Kulturhus. Parallellt med be bop, avantgardistiska utflykter med bland andra Nina de Heney och beat-baserad musik har Harald Svensson ägnat sig åt att ackompanjera och arrangera för körer och visartister. I de sammanhangen har lyckade samarbeten ägt rum med bland andra Dan Berglund jämte körlegendaren Gunnar Eriksson. Har som dragspelare setts ackompanjera Martin Bagge och om jag minns rätt Kjell Höglund. Musik har skrivits åt jazzensembler, körer, till Kroumata och dansföreställningar med mera.
Har frågat när han först hörde sin nya musikaliska partner sjunga, en händelse som drabbade till den grad att instinktivt väcktes önskan om att ackompanjera minst en gång i livet, helst ett samarbete – ”räckte med några få toner för att ana hennes storhet / tillhör det mest lustfyllda och berikande jag upplevt”. Till hans lycka har det permanentats efter skivsläpp och över tjugo konserter genomförts.. Klara Ahlersten kommer från Stockholm, har läst musikvetenskap i Norge och examinerades från Musikhögskolan i Göteborg 2023. Somliga anser dock att man inte kan få nog av högkvalificerad utbildning. I höst väntar därför studier i Köpenhamn. Hon får utlopp för sitt utforskande sätt att sjunga och skriva också i Mumriq, den experimenterande kvartett med jazzsättning som hon frontar. Klara tycks förtjust i en krävande stil röstmässigt. Att sopranen behärskar den till fullo råder ingen tvekan om.
Mitt liv innehåller hela fjorton sånger och tonsättningar vilka tar ungefär sextiotvå minuter att lyssna på. Jag har hört dem i såväl hörlurar som via stereons högtalare. Missade releasespelningen på Utopia, fast hörde duon framföra materialet på samma scen vid ett tidigare tillfälle. Skrev då i uppskattande ordalag om tilldragelsen på facebook. Att musiken inte är enkel att genrebestämma hindrar inte albumet från att placera sig högt på försäljningslistan i kategorin Klassisk musik hos Naxos. Den unga halvan har med två egna bidrag vars engelska texter & musik försynt drar åt singer songwriter-hållet och pekar på bredden i samarbetet, som överlag får betecknas som hemmahörande i kammarmusik. Klara sjunger svenska översättningar och förstås på engelska, dessutom på spanska och italienska. Texterna sägs kretsa kring vardagen och existensen och givetvis om kärlek.
Harald står för musiken till åtta av tonsättningarna/ sångerna. Han menar att det väsentliga är att hitta en idé som binder samman tonerna med orden, vilket gör processen mer utmanande än vid instrumentalmusik. Målet är att varje komposition ska präglas av en egen identitet. Sångerna har vuxit fram i perioder under hans karriär. Den färskaste, en tonsättning och översättning av dikt av nobelpristagaren Gabriela Mistral kom till härom året. Harald har det gemensamt med Sofie Livebrant att han tonsatt flera av Emily Dickinsons dikter, vilka ju huvudsakligen trycktes långt efter hennes död. Vi får tre tonsättningar som sjöngs med avancerad finess och dito ackompanjemang, fast samtidigt noteras att verserna inte är skrivna som sångtexter. Musikaliskt okunniga öron noterar ofta avsiktligt(?) avig harmonik och som ett resultat spännande rytmisering. Avancerade konstruktioner som kräver koncentration av såväl utövare som lyssnare. Verkshöjden hos duon är överhuvudtaget något som märks omgående.
Klaras ivägflygande sång på Autumn fungerar som öppningslåt. Här, men bara här, får hon mig att referera till Sandy Denny även om folkmusikikonen väl laborerade mer med vibrato. Harald spelar lysande, särskilt i outrot. Sångens ljusa röst fångar in och berör. Den engagerar med ett uppfordrande tilltal. Finns förstås en hel del på albumet som går i skönhetens tecken. Det vackra blandas upp med krävande passager vilka är allt annat än lättsmälta. Några gånger associerar jag toner i högt register med jojk. I vilken utsträckning jag har tillägnat mig och omslutits av musiken kan variera. Det är inte samma sak att höra den live som i hörlurar, inte heller samma upplevelse på visst avstånd via stereons högtalare som i Sony-lurar kopplade till cd-spelare.
Två stycken avviker genom utökad sättning. På spansk koral från 1400-talet med okänt ursprung medverkar Ahmad Al Khatib på oud (arabisk luta) och Henrik Wartel spelar ramtrumma. medan Staffan Svenssons utforskande sound på flygelhorn fördjupar innebörden i en dikt av Rilke, översatt till engelska av Stephen Mitchel.
Förutom vad som redan framkommit sjungs texter av Anita Nathorst (Sveriges första kvinnliga teologie lic. i kyrkohistoria) som tonsattes på 80-talet av Harald, västkustpoeten Ebba Lindqvist (som fått en renässans genom Maja-Karin Fredrikssons strålande poppoetiska tonsättningar) som initialt var ett arrangemang av Harald för Göteborgs Kammarkör, italiensk text av Carlo Milanuzzi framförs till musik av ingen mindre än Claudio Monteverdi och erotiskt frispråkiga poeten Delmira Agustini från Uruguay som sköts ihjäl av sin x-make finns med med dikt betitlad Al Claro De Luna. Albumet avrundas med två latinamerikanska visor vars text & musik härstammar från Chile respektive Venezuela. Dels en klassisk protestsång, dels kontemplerande spirituella verser rotade i naturen. På spanska tolkar Klara förträffligt Victor Jara (vill i sammanhanget tipsa om Cornelis mästerliga tolkningar i arrangemang av Björn J:son Lindh ) och Soledad Bravo.
Vad passar bättre för att knyta ihop säcken innehållande en exposé av lika spretande som fängslande uttryck än att ange några höjdpunkter, på ett album där komplexa melodier varvas med medhårsstrykande alster. Hur naturligt titelspåret ringlar sig fram när Klara tar sig an Haralds översättning av dikt med stora anspråk från Mistral. Den är som en symbol för hela projektet i sättet att våga vara pretentiös. En annan juvel är Klaras egna A Quiet Place, vars vokala prestation och ackompanjemang tillhör de jag uppskattar allra mest. Och man avslutar definitivt på topp med bedårande tolkningar av Jara respektive den för mig obekanta Bravo. Allra sist i en alldeles för lång recension måste förstås Harald Svenssons ljuvliga och inkännande spel på flygeln lyftas fram. Lyckligtvis förekommer han i helfigur i mellanrum och ett antal eminenta stick.