Elio
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 juni 2025
Regi Adrian Molina, Madeline Sharafin, Domee Shi
Pixar må inte vara lika självklart konsekventa som under sina tidiga år, då allt de producerade förvandlades till kommersiellt och kritiskt guld. Och även om studion inte alltid lyckats skapa tidlösa klassiker de senaste åren har totala misslyckanden varit sällsynta. Endast The Good Dinosaur och Elemental kan ses som genuina klavertramp. Men med Elio lyckas Pixar göra sin utan tvekan sämsta film.
Varningsflaggorna och känslan av olust har dock varit märkbar långt innan. Elio har försenats med över ett år – där orsaken delvis sägs ha berott på den jättelika skådespelarstrejken år 2023, men det är uppenbart att mer än bara detta har påverkat filmskapandet. Faktumet att vansinniga tre personer står som regissör indikerar också stora problem. Mycket riktigt sägs Adrian Molina – mannen bakom Coco, ha övergett filmen eftersom han – enligt honom själv, inte kunde slutföra projektet på ett tillfredsställande sätt. Domee Shi fick därmed kallas in som räddningspatrull, resultatet är precis så splittrat och förvirrat som kunde anas med dessa former av produktionsproblem.
Vi hör idag om många filmer som måste genomgå så kallade reshoots och korrigeras om efter negativa testvisningar eller generella invändningar från högre ort/filmbolagets ledning. Dock kan dessa skarvar och justeringar oftast döljas och resultatet kan i många fall ändå framstå unisont och inte det minsta splittrat. Men med Elio är det som att se på en fasansfull olycka där alla bitarna är limmande, tejpade och sammanfogade med våld.
Där andra Pixar-filmer sprudlar av genuin glädje är Elio oinspirerad, sömnig och – framförallt, skräckslagen. För trots att vi inte har att göra med en uppföljare utan en film med en originell premiss är detta mer fantasilöst och menlöst än uppföljare med skräckinjagande höga nummer. Det är som att alla inblandade, från regissörer till manusförfattare, har försökt bryta ned essensen av en Pixar-film men missförstått att komponenter och inslag inte är värda mycket om det inte finns någon kreativitet eller vilja bakom projektet. Elio liknar en grotesk byggsats avsett att föreställa något klassiskt – som en byggnad eller person, men där precis allting är fel och snarare manifesterar sig likt ett Frankensteins monster.
Berättelsen saknar den värme och omsorg som kunde ses i Insidan Ut 2, allting är efter de mest menlösa och tröttsamma mallar där överraskningar är lika välkomna som vinterkräksjukan. Där den oerhört problematiska Elemental i alla fall försökte berätta en historia om vikten av tolerans och mångfald väljer Elio att helt fly från att ta tag i mer seriös och intressant tematik. Istället serveras klyscha på klyscha gällande utanförskap och ensamhet, ämnen som kan drabba hårt men som endast känns som ren lacknafta här.
Inte blir det mycket bättre av att filmens titulära huvudperson saknar all form av charm, istället är den en överaktiv, udda och urbota tråkig figur vars tvivelaktiga beslut varken är mångfacetterade, trovärdiga eller intressanta. Där andra Pixar-projekt innehar en gränslös energi som kan ta andan ur den mest vältränade långdistanslöpare är Elio endast ansträngt flåsig och hurtig utan att någonsin vara genuint energisk. Allting känns falskt, ihåligt och menlöst. Inte ens den ordinärt makalösa tekniken som studion burkar blända med är närvarande här. Elio är en visuellt platt film vars teknik, design och komposition stinker av slentrian och ointresse. Med tanke på att den utomjordiska världen är tänkt att inspirera kan man inget annat än skratta då filmen – tragiskt nog, rent okulärt ger obekväma associationer till den groteskt usla Spermageddon, med överdrivna färger och en märklig fascination för miljöer som liknar insidan av en mänsklig kropp.
Den legendariska Pixar-humorn som roat både vuxna och barn är nu på en så infantil nivå att man kan fråga sig om det är Bolibompa eller en film av en studio som fått de mest hårdhudade män att gråta då den emotionella smällen drabbat hårdare än en frakttåg.
Trots att intentionerna är att skapa något nytt och vågat besitter Elio inte en enda originell molekyl. Detta är en plastig, slarvig och fantasilös soppa som aldrig borde släppts på bio. än mindre producerats.