• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Downton Abbey: The Grand Finale – ser ut som början på en ny historia

11 september, 2025 by Britta Lundh Svensson


Foto Leonard Stenberg

Downton Abbey: The Grand Finale
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 september 2025
Regi Simon Curtis

Ska man följa upp populära tv-serier med långfilmer? De två hemska ”Sex and the city”-filmerna avskräcker, liksom den första ”Downton Abbey”-filmen.
Men den här når nästan upp till föregångaren, den ljuvliga andra filmen ”Downton Abbey – en ny era”.

Där uppstod en förtrollande magi som återkommer här, fast ännu mer kraftfullt och handfast. Det är som att rollfigurerna tagit över, blivit verkliga och tagit makten över sin berättelse.

Båda filmerna har regisserats av Simon Curtis, som är gift med Elizabeth McGovern, som spelar Cora Crawley. Min gissning är att närhet till skådespelarna är nyckeln till magin.
Hugh Bonneville fullkomligt briljerar när han får spela lord Grantham för sista gången. Nej, han ÄR den åldrade patriarken och adelsmannen som ser den gamla världen glida undan och få honom att förlora fotfästet.

Scenen när han besöker den pensionerade butlern Carson i hans stuga och de två plötsligt möts som jämlikar är ett mirakel av skickligt skådespeleri.

Synd bara att han inte får fortsätta sin ångestfyllda livsresa. Filmens bekännelse till en bokstavstrogen rom-kommunism gör tyvärr att det blir ett för sockersött och utdraget lyckligt slut där ingenting längre skaver.

Manusförfattaren och ”Downton Abbey”-skaparen Julian Fellowes har lånat sin egen idé från sin aktuella tv-serie ”The Gilded age” om New York-societeten, och berättar om en skandal, en skilsmässa, och en skild kvinna som inte får visa sig i mrs Astors närvaro (New York) eller i samma balsal som kungligheter (London}.

Det märkliga är bara, att till skillnad från någon enstaka skurk, blir hela omgivningen i denna skildring av år 1930 plötsligt feminister av 2020-talssnitt, och försvarar den stackars frånskilda, som förstås triumferar. Jag tror inte jag förstör något genom att avslöja det.

Det som däremot är oväntat, och väldigt sevärt, är hur Julian Fellowes på ett intelligent sätt tagit till sig Ediths ( spelad av Laura Carmichael) nya ställning efter att hon gift sig med Bertie och blivit markisinnan av Hexham.

Hon är i rank ovanför sina föräldrar och sin syster, och använder sin makt på ett för berättelsen spännande sätt, som gör henne till den här filmens främsta kvinnliga stjärna.
Tjänstefolket, då? De har faktiskt ganska undanskymda roller, med undantag för Daisy (spelad av Sophie McShera). Hennes nya kaxiga uppenbarelse kanske inte känns helt trovärdig, men hon är en favorit så jag har överseende. Hon får vara med i en sidohandling där en av filmens två skurkar finns.

Skurkfigurerna är för få, för isolerade, och får inte verka tillräckligt länge för att ge filmen den sälta den tyvärr saknar den sista halvtimmen.

Men bifiguren, den verklige dramatikern Noël Coward (spelad av Arty Froushan), väger upp mycket. Han är ett lyckokast, där han med sin respektlöshet vänder upp och ner på den världsordning som alltid rått i familjen Granthams värld.

Det finns inte på kartan att ett Downton Abbey-fan missar den här filmen. Bara scenen när hela familjen, uppklädda till tänderna, anländer till Ascots hästkapplöpning är värt priset för biobiljetten.

Är det slutet vi får se? Det sägs så, men jag tycker faktiskt att slutscenen ser ut som början på en helt ny historia.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Britta Svensson, Downton Abbey, Filmkritik, Filmrecension

Tankar om Att kröna en drottning på Kulturhuset Stadsteatern – lysande

8 september, 2025 by Ulf Olsson


Foto Leonard Stenberg

Att kröna en drottning
Premiär 6 september 2025
Stadsteatern Kulturhuset Stockholm
Manus Christina Ouzounidis.
Christina är en av Sveriges juat nu mest hyllade dramatiker. I sina arbeten låter hon sig ofta inspireras av grekiska myter, av det halvt gudomliga. Hon är också intresserad av språkets möjligheter, gränser och motsägelser, vilket monologen Att kröna en drottning är ett exempel på.

Skådespelare Robert Fux.
Robert som är anställd vid Stadsteatern har under de senaste åren framträtt i ett antal hyllade monologer, exempelvis Orlando (2013).

I pjäsen öppningsscen framträder en vackert skrudad Robert Fux som drottning inför sin kröning. Drottningens monolog inleds med ”Vi är….” och hon menar att det inte kan vara på något annat sätt mot bakgrund av det som har varit. När den blivande drottningen fortsätter att tala i termer av Vi förstår vi snart att hon med Vi egentligen menar Jag. Talet om Vi blir ett sätt att markera ett nästan gudomligt avstånd från snarare än en mänsklig närhet till människorna. Men det paradoxala är att hon i all sin gudomlighet och upphöjdhet är beroende av de vanliga människorna för att kunna bli drottning. Det räcker alltså inte med att hon själv anser sig värdig det måste också bekräftas av andra. Den blivande drottningens tal om sin storhet glider sakta över i tvivel på sig själv och på den egna värdigheten. Nu talar hon inte längre i termer av Vi utan i termer av ”jag”, jag är en som eller jag är inte en som. Hon pendlar mellan att vara någon och att vara nästan ingenting. De inre anklagelserna övergår efter ett tag i att hon i stället i termer av ”Du” anklagar de andra. Hon projicerar sina känslor av tillkortakommande på människorna vars erkännande hon är beroende av. Du är inget värd, Du är undermålig och Du har svikit mig. Hon försöker stärka sig själv genom att ge sig på alla andra. Till slut tystnar allt, inget vi, inget jag och inget du. Det är som om hon har tömt sig på allt som fanns inom henne. Är hon redo för kröning.

Drottningens yttre monologen kan ses som ett uttryck för hennes inre dialog med sig själv. En inre dialog som är typisk för var och en av oss och som vi kan kännas igen oss i. Ett ständigt pågående inre pladdrande där vi hoppar från det en till det andra. Vi bedömer och kommentarer allt som dyker upp i vårt inre och i det yttre. Ibland duger vi och ibland duger vi inte, ibland duger andra och ibland duger de andra inte. Ibland anklagar vi oss själva och ibland anklagar vi andra. Ibland känner vi oss starka och oberoende och ibland svaga och beroende. Allt kan pågå på en och samma gång genom att vi hoppar från det ena till det andra. Drottningens monolog blir alltså ett exempel på hur vår inre tanke- och känslovärld ofta fungerar när vi möter olika situationer i livet, särskilt situationer som vi likt drottningen upplever som utmanande och som utmanar vår identitet. Drottningen monolog uppfattad som inre dialog angår oss alla. När vi skrattar åt drottningens ibland riktigt roliga pladdrande skrattar vi samtidigt åt oss själva.

Robert Fux´s tolkning av drottningen är lysande. Monologen flyter fram i ett tempo som ibland gör den svår att hänga med i. Ungefär som våra inre dialoger fungerar. Vi hinner inte med själva. Det är som om Robert Fux inte har något manus att följa utan som om allt bara väller fram ur honom av sig själv och där det ena ger det andra. En lysande rolltolkning av Christina Ouzounidis lysande pjäs.

Läs också Marja Koivistos recension av Att kröna en drottning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Christina Ouzounidis, Kulturhuset stadsteatern, Robert Fux, Scenkonst

Teaterkritik: Kröna en drottning – Robert Fux är lysande

7 september, 2025 by Marja Koivisto


Foto Leonard Stenberg

Kröna en drottning
Av och regi Christina Ouzounidis
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Petra Göransson
Ljus Joakim Ahlström, praktikant från SKH
Komposition Sole Gipp Ossler
Ljud Annelie Nederberg
Sufflör Petra Ödmark
Medverkande Robert Fux
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 6 september 2025

Den blivande regenten står inför sin kröning. Men att ta emot kronan innebär också att erkänna att låta sig definieras av makten. Kröningen tar sin väg genom tvivel och självrannsakan där den egna identiteten står på spel. I centrum står en drottning som kunde vara vem som helst av oss.

Robert Fux gör en lysande insats i rollen som regenten, i en specialskriven monolog av dramatikern Christina Ouzounidis – en text som osar av intelligens och egensinne och tar oss med till en tankevärld som ifrågasätter alla våra piruetter, manér, osäkerheter, skydd och rädslor.

Regentens arrogans genomsyrar hela hennes tankevärld. Hon är värd sin krona, platsen överst i hierarkin och makten över de bräckliga undersåtarna är en gudagiven födslorätt. Makten betraktas som något som ligger i hennes natur. Men tvivlen skaver i kröningens stund. Trots den prakt hon omges av kvarstår en kännbar tomhet i hennes själ, då hon ständigt är blind för de mänskliga värden hon gång på gång väljer att överge.

Under föreställningens gång skalas lager för lager av, mask för mask, tills endast den nakna människan återstår. ”Jag är ingen”, utbrister regenten, och det är i den stunden vi känner att vi älskar henne. Den nakna människan möter vår egen mänsklighet. Och det är vackert.

Robert Fux är i mina ögon en av Sveriges starkaste skådespelare med en trollbindande, intensiv närvaro – vilket han visar prov på ikväll. Han är en exeptionell talang som gör varje roll minnesvärld och är ikväll oförglömlig.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: K>Kulturhuset stadsteaternm, Robert Fux, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Så tuktas en argbigga – en skruvad komedi som lär bli en succé

6 september, 2025 by Ingegerd Rönnberg


Hannes Meidal, David Book, Sara Shirpey Byline: Jenny Baumgartner

Så tuktas av en argbigga
Av William Shakespeare/ Farnaz Arbabi
Regi Farnaz Arbabi
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Lena Lindgren
Musik/ljud Leo Goldmann
Ljus Johan Sundén
Koreografi Christin Olesen
Peruk/mask Thea Holmberg Kristensen, Johan Lundström
Medverkande Sara Shirpey, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Hannes Meidal, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, John Njie m fl
Premiär på Dramaten 5 september 2025

Det är överraskande att Farnaz Arbabi ger sig i kast med Shakespeares Så tuktas en argbigga. Pjäsen brukar kritiseras för att vara sexistisk och kvinnofientlig. Hon löser problemet genom att bre ett tjockt lager ironi över komedin och låter den utspelas både på 1500-talet och i vårt nu. En clowntrio kommenterar skeendet och mässar i kör ”inget psykologiserande”. Som undertext finns en allvarston om kvinnoliv under stark press, feministisk backlash och toxisk manlighet.

Farnaz Arbabi kallar sin föreställning som spelas på Dramatens Stora Scenen för ”en helt störd komedi”. Hon har omarbetat Shakespeares pjäs så radikalt och slopat karaktärer att hon anges som medförfattare, men ändå hållit fast vid grundhistorien.
Publiken bjuds på en underhållande och tempofylld komedikarusell med samtida inslag som influencers, fuck boys och soft girls. Blankversen blandas med samtida vardagsspråk. Pumpande musik som Rolling Stones Under my thumb och en stora grupp dansare från balettakademin förhöjer stämningen. Det blir som ett kalas med extra allt. Eller en sagovärld som regissören själv kallar det. ” Kom ihåg detta är inte verklighet” påpekar clownerna.

Så tuktas en argbigga handlar om de två giftasvuxna systrarna Katarina och Bianca som bor i italienska Padua och är varandras totala motsats. De vaktas noga på av sin mor – en änka som njuter av sin frihet nu när mannen dött.

Bianca är ljuv, vacker och förnumstig och i denna tolkning även en influencer som livesänder till sina följare. Hon har friare på rad som nog vill ha henne främst som en troféhustru. Bianca drömmer om att gifta sig och har satt ihop en bröllopsbok med hundratals råd till blivande brudar som hon gärna läser ur för sin syster.

Den kantiga, bångstyriga och vilda Katarina är totalt ointresserad av att behaga en man och vräker ur sig svordomar och råbarkat språk. Kanske ska hon ses som både en nidbild och kärleksfull tolkning av en Ortens prinsessa som vill göra uppror, bryta sig fri från familjeband och avskyr manlig dominans? Hon sminkar sig hårt och döljer sina vackra former med bylsiga kläder.
Dilemmat som sätter berättelsen i spinn är att Bianca inte enligt familjereglerna får gifta sig före sin storasyster. Så det gäller för hennes friare att hitta en modig man som vågar sig på att tämja argbiggan Katarina.

In i handlingen rider så Petruccio och vilken otroligt attraktiv man han är både i Katarinas och sina egna ögon. Hennes motstånd rivs snabbt ned och en explosiv romans inleds.

Snart står Katarina som en vackert smyckad brud och väntar på sin blivande man som redan börjar visa tecken på härskarfasoner. Efter bröllopet tar han henne bort från systern och modern till sin stora lantegendom i Verona. Snart börjar Petruccio behandla henne illa och vräker ur sig anklagelser. ”Du är en riktig gris, din mat är äcklig och du beter dig som slyna och en hora”. Därifrån är det inte långt till våld.

Bianca tror å sin sida att hon hittat den äkta kärleken i den snarfagre Lucentio, en lutspelare/tillika trubadur av 80-talsmodell som modern lejer som musiklärare åt henne. Hon jublar när han har friat snart ska hennes nya liv ta sin början och hon få använda sina egna pengar. Att det inte går som hon tänkt är lätt att räkna ut. Lucentio vill inte söka jobb och skyr samvaron med henne. Han ”måste få vara ifred när han skapar konst”. Det är hennes arv som får stå för försörjningen.

Bianca spelas härligt snitsigt och häftigt medryckande som influencer av Maia Hansson Bergqvist. Hon äger i mycket första akten tills Katarina och Petruccio drabbar samman i heta sexscener.

Sara Shirpey är mycket bra som Katarina i andra akten när hon försöker hantera sin makes humör, hätska utfall och våld genom att låtsas bli en soft girl som villigt böjer sig. Det är klart oroande att se det fruktansvärda mörker som hotar i detta äktenskap. Att Katarina väntar barn är ingen räddning.
Petruccio är en ganska grovyxad karaktär som i början har påfallande få repliker. Men David Book, som är en skicklig skådespelare, får ibland möjlighet att gnistra och hans kroppsspråk är en fröjd att skåda.

Kristina Törnqvist gör en flirtig änka som själv tjusas av männen i flickornas närhet och spelar ut sina behag. John Njie hittar rätt tonfall och charm som lutspelaren som bedårar både henne och Bianca.

Scenografin består av en legoaktig borg vars byggstenar omsider plockas ner och hamnar i en skottkärra där också en kärleksakt tar plats och när influencern Bianca för ordet förstoras hennes softade bild och reklamprodukter i kolossalformat i fonden. Kostymerna är både sjavigt vardagsnära och mycket utmanande i Petruccios fall när han gör sin entré. Klänningarna systrarna bär vid Katarinas bröllop är enastående vackra.
Slutet är en tänkt hämndorgie mot lynniga och dominanta män både i Katarina och Biancas värld och i en nutida omvärld. Systerskapet som samtidigt knyts är i grunden fint att skåda.

Totalt sett är denna spektakulära och upphottade Så tuktas en argbigga klart sevärd. Det som stör är att den ironiska tonen blir tröttsam i längden och likaså clownerna som ramar in och förklarar dramat.

Publiken bemötte föreställningen med stormande applåder och det hördes skrattsalvor även vid det giftiga slutet. Dramaten lär ha fått en succé med denna skruvade komedi om den forntida och moderna kvinnorollen. Många tjejgäng vill nog se den ihop och kanske tjusas de också inledningsvis av Petruccio.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramateh, Shakespeare, Teaterkritik

Filmrecension: Min fem-års plan – ställer intressanta frågor om skillnader och likheter mellan Kina och västvärlden

5 september, 2025 by Rosemari Södergren

Min fem-års plan
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 september 2025
Regi Karin Wegsjö

Kina är ett stort land som tar för sig i världen mer och mer. Hur är det vara ung kinesisk kvinna? I Karin Wegsjös dokumentär får vi följa tre unga, ogifta kvinnor från Kina: Amber, Jungya och Tingting – under åren 2016 till 2023. De tre kvinnorna är olika, har olika arbeten och olika drömmar men alla tre känner pressen från samhället och familj att bilda familj och skaffa barn. Två av dessa tre kvinnor flyttar till Norden under inspelningen utan att känna till att den andra flyttar dit. Det ger en intressant fördjupning av dokumentären: hur lika och olika är det kinesiska samhället och det finländska och det svenska? En av dem, Amber, bor en stor del av tiden i Finland, en annan bor i Sverige, Jungya, och den tredje bor i Kina. Att ha barn är den enda garantin för att bli omhändertagen och få hjälp och bli försörjd som gammal i Kina. Därför har deras familjer förväntningar på dem att de ska gifta sig och skaffa barn.

Karin Wegsjö gör det inte lätt för sig. I början är det lite rörigt och svårt att hänga med i vem som är vem av de tre unga kvinnorna men efter ett tag blir det tydligare eftersom de lever på så olika sätt. Skickligt hanterat av regissör och övriga filmteam.

En av de unga kinesiskorna, Tingting, har redan som mycket ung varit aktivist och hon har en flickvän. Hur ska hon få sin familj att acceptera att hon inte vill gifta sig med en man? Men eftersom det viktigaste är att skaffa barn behöver det inte vara så förfärligt att ha en flickvän istället. Det kan ju båda föda barn.

Det är en styrka i dokumentären att en av dem bor i Sverige och kan jämföra sina känslor och sin erfarenhet av det svenska samhället med det kinesiska. I Kina försöker myndigheter och makthavare på många sätt förmå och uppmana unga kvinnor att skaffa barn och att leva i familj betraktas som viktigt. Sverige ska vara med individualistiskt, enligt vad dessa kvinnor fått höra. Frågan är om det verkligen är så. När en människa hamnar i en kris-situation: hur mycket hjälper egentligen samhället? Det finns mycket ensamhet i Sverige idag. Jag är inte så säker på att den svenska vägen gör människor lyckligare. Jag tycker dokumentärens allra största styrka är att den sätter igång tankar och funderingar. Allt det som sägs under ytan, mellan raderna, gör dokumentären så bra.

Flera gånger uttrycks det i filmen att i Kina har den fattige ingen makt, inget inflytande över sitt liv. Har den fattige någon makt över sin situation i Sverige egentligen? Vem styr i Sverige? Att de med mycket finanser bakom sig, som banker, har mycket stort inflytande i Sverige, det är uppenbart.

Filmens tre huvudkaraktärer är alla födda under 1980-talet, den tid då Kinas makthavare genomförde enbarnspolitiken. En familj fick sällan ha mer än ett barn. Det gjorde att många flickor fick chansen till bra utbildning och fick resa utomlands. Deras familj satsade på dem eftersom de inte hade någon bror. Så för många unga kvinnor öppnades nya möjligheter, men samtidigt har kraven och förväntningar ökat att gifta sig och skaffa barn.

Filmens regissör Karin Wegsjö berättar i ett pressmeddelande:
Jag tror att var och en av oss bär på frågor och teman som återkommer i det mesta vi gör. Frågor som rör det mest existentiella. Mina frågor och mitt tema handlar om frihet, direkt eller indirekt. En personlig men också politisk drivkraft. För ca 15 år sen ledde detta tema mig till Kina och till starten på den långa resan med filmen Min femårsplan.
I början var jag själv mer fokuserad på Kinas politiska begränsningar men upptäckte de var ofta föränderliga, töjbara och oberäknelig. Genom möten och samtal visade det sig att en annan slags ofrihet fanns inom familjen som ofta styrdes av traditionella och hierarkiska strukturer- och av ekonomisk nödvändighet.

Genom att få se livet, världen och samhället, genom dessa tre unga kinesiska kvinnors ögon, ser vi hur världen förändras och vi ser fördelar och nackdelar med både det västerländska samhället och det kinesiska. I Kina finns inte samma gängkriminalitet som utvecklas i raketfart i Sverige, till exempel. Vad är vår individuella frihet värd om vi inte är trygga?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Karin Wegsjö, Kina

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in