• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Tron: Ares – besynnerlig, udda

9 oktober, 2025 by Elis Holmström

Tron: Ares
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 oktober 2025
Regi:Joachim Rønning

Filmserien Tron kan endast beskrivas som besynnerlig för att inte säga udda. Originalet från 1982 är en charmig men aningen – särskilt idag, fånig film vars tidiga digitala specialeffekter befinner sig mellan det dråpliga till det rent migränframkallande. Uppföljaren, som skulle dröja nästan trettio år, anlände i en tid då digitala specialeffekter hade mognat, slutligen kunde den värld som originalregissören och skaparen Steven Lisberger drömt om äntligen fullföljas och presenteras i sin fulla glans. Jospeh Kosinski – som tog över som regissör för uppföljaren, kallad Tron Legacy, skapade en visuell fest. De starka neonljusen och de becksvarta bakgrunderna i kombination med den slående scenografin, där simpla geometriska former skapade overkliga futuristiska landskap, var oförglömliga. Men bortom den enastående ytan återfanns en horribel film, själsligt död och med ett helt frånvarande narrativt engagemang. Legacy står sig som definitionen av skönhet utan hjärna, det är än idag en av de mest döda och iskalla storfilmer jag sett.

Därmed fanns det ingen större anledning att sätta sitt hopp till att en tredje film skulle vara något annat än ett sista desperat försök att pressa ut blod ur en sten. Men begreppet överraskningar visar sig inte vara en död företeelse år 2025, istället är Tron: Ares årets – kanske, mest positiva och överraskande storfilm. Förvåningen blir bara än större då vi ser till vilka som står bakom och framför kameran. Norska Joachim Rønning har sannerligen inte skrivit in sig i filmhistorien som ett av guds bästa barn med sina engelskspråkiga produktioner. Från den utmattande usla Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales till den nästintill lika fasansfulla Maleficent: Mistress of Evil har karriären på andra sidan atlanten varit ett praktfiasko. Att Jared Leto tilldelats huvudrollen har också fått Hesa Fredrik att skrika halsen ur led. Leto har med sitt hopplösa och pretentiösa metodskådespel drivit kollegor till vansinne, genom att skicka döda gnagare till motspelare, och inför Tron Ares vägrat att bli kallad för sitt korrekta namn under inspelningen.

Men från detta underläge lyckas Tron Ares och Joachim Rønning äntligen leda filmserien till precis rätt plats. Där Lisberger hade rätt hållning och entusiasm men saknade de tekniska möjligheterna att blända, och Kosinski hade tekniken samt den visuella kunnigheten men oförmåga att injicera mänsklighet eller värme lyckas Rønning äntligen kombinera ihop storslaget visuellt spektakel och en genuin entusiasm för materialet.

För även om Ares inte har samma osannolika visuella slagkraft som sin föregångare är det fortfarande en film som är genuint slående att se på. Nästan per automatik är kontrasterna mellan totalt mörker och det selektiva ljuset fascinerande, men då mycket av actionscenerna nu flyttats till vår egen värld tillkommer något som varit svårt att övertyga om i filmseriens digitala dimension kallat ’’the grid’’. Tron har fortfarande en unik estetik vad gäller design som är omöjlig att ta inspiration ifrån utan att bli ett tröttsamt plagiat. Men denna gång ackompanjeras äntligen det vackra – för att inte säga häftiga, utseendet av faktiskt substans, om än ytterst tanig. Här finns en löjligt simpel men fungerade berättelse som behandlar klassisk science fiction-tematik om gränsen mellan maskin och människa, möjlighet för syntetiska ting att förstå livet samt tron att teknikens oerhörda potens kan kompensera för emotionella ärr.

Inget av detta är vidare inspirerat eller nyskapande för genren men det leder till en stomme som gör att filmen inte bara blir lösryckta sekvenser dränkta i visuell flärd. Rønning har också växt vad gäller konsten att regissera action, här finns en av årets mest upphetsande och spektakulära jakter som med den suggestiva musiken från rockbandet Nine Inch Nails tål att ses om och om igen. Där Tron Legacy var kylig och distanserad lyckas Ares få publiken på fötter genom sina explosiva actionscener som ständigt tar underhållningsvärdet till maxgränsen med ett högt tempo.

Men där Rønning lyckats med uppgiften att blända med visuella fyrverkeri och bjuda på pumpande och intensiv action finns det fortfarande alltför många underutvecklade och slarviga delar. Jared Leto verkar tro att hela skådespelaryrket vilar på hans axlar och bjuder på en roll som pendlar mellan fånigt högtravande och skrattretande sammanbiten. Den fantastiska Greta Lee känns obekväm och hennes naturliga karisma kvävs av klumpig dialog där hon verkar tvingats läsa högt ur en introduktionsbok i programmering. Jeff Bridges inhopp skulle lika gärna kunna vara en reklamfilm för Hästens, detta då det är en av de sömnigaste insatserna som skådats på film. Även om ingen av tidigare filmer har velat gräva särskilt djupt vad gäller den evigt intressanta diskussioner kring relationen mellan teknologi och människan har underliggande tematik ändå funnits i faran gällande jättebolag som inte bara styr marknader utan hela samhällen. Även här finns frön till att diskutera dessa problem på ett snyggt och inte alltför uppenbart sätt, men Rønning värjer sig från allt som skulle kunna ge filmen passande allegoriska egenskaper. Allt handlar om spektakel, färg och ljus, det må vara ytligt men det är svårt att förneka att Tron Ares är förvånansvärt underhållande, skamlöst påkostad och den absolut bästa filmen i serien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Kulturhuset Stadsteaterns teater för unga innehåller både nyskrivet och klassiker

9 oktober, 2025 by Rosemari Södergren


Säg inget till mamma, premiär Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen 14 feb 2026 Foto: José Figueroa.

Det ingår både nyskrivna dramats och klassiker i vårens teatersläpp för unga på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, berättar ett pressmeddelande om vårsäsongen 2026:

Kulturhuset Stadsteatern fortsätter sin satsning på nyskriven scenkonst för en ung publik. Den 31 januari är det premiär för Kutt mutt i Husby, ett intensivt drama om makt, segregation och osynliga murar, skrivet av Ortens bästa poet Liban Abdule som debuterar som manusförfattare. Även Skärholmen satsar på nyskrivet med Säg inget till mamma av Ramtin Parvaneh, med premiär den 14 februari. Musik av artisten Parham som tar steget in på teaterscenen som kompositör. Med rapmusik och dans, humor och allvar förmedlar pjäsen ett hopp för alla som längtar efter att bli sedda – på riktigt.

Vällingby har premiär för Victor Hugos Les Misérables den 7 mars i regi av Johan Paus. En av världslitteraturens mest älskade klassiker i helt ny tappning – om våld och överlevnad, straff och nåd. På Stora scenen vid Sergels Torg spelas Mary Shelleys Frankenstein i regi av Benke Rydman. Två skolföreställningar, med gymnasiet som målgrupp, är adderade till den sedan tidigare släppta spelperioden. Premiär den 13 februari 2026.

KUTT MUTT
Ali är en sjuttonåring från Tensta som blivit påkommen med att förvara droger i sitt skåp i skolan. Nu ska han träffa socialsekreteraren Emma som ska handlägga hans ärende. Det börjar som ett formellt samtal om ansvar, framtid och om att ta emot hjälp. Men förvandlas snabbt till en duell mellan två livserfarenheter. Kutt mutt är en nyskriven pjäs av Ortens bästa poet Liban Abdule, med musik av hiphopproducenten Nisj. I rollerna ser vi Sharmarke Elmi och Karin Foladi.
Av: Liban Abdule
Regi: Olof Hanson
Premiär: 31 jan 2026
Scen: Kulturhuset Stadsteatern Husby
Målgrupp: Från 14 år

RANKENSTEIN
Frankenstein är mer än en skräckhistoria – det är ett tidlöst drama om identitet, ansvar och gränsen mellan skapare och skapelse. Trots att Mary Shelleys klassiska roman skrevs för över 200 år sedan är den högst relevant även nu, i en tid präglad av snabb teknologisk utveckling, AI och jakt på odödlighet. Berättelsen om vetenskapsmannen Frankenstein och hans ”monster” ställer frågan om man föds god eller ond, om kärlek kan skapa mening – och vad som händer när någon förnekas rätten att vara människa.
Av: Nick Dear
Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman
Premiär: 13 februari 2026
Scen: Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern Sergels Torg
Målgrupp: Från 15 år, skolföreställningar från gymnasiet

SÄG INGET TILL MAMMA
En föreställning om att våga vara sig själv i ett samhälle fullt av förväntningar och förutfattade meningar. Om en mamma som bär på ett tungt förflutet, en pappa som försvann, en storebror som slits mellan olika världar – och en lillebror som försöker hitta sig själv och sin plats. Med rapmusik och dans, stora känslostormar, humor och allvar förmedlas en berättelse för alla som någon gång känt sig instängda i en roll. Och för alla som längtar efter att bli sedda – på riktigt.
Manus och regi: Ramtin Parvaneh
Musik: Parham Pazooki
Premiär: 14 februari 2026
Scen: Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen
Målgrupp: Från 13 år

LES MISÉRABLES
När är förändring möjlig? När är förändring nödvändig och vilket offer kräver den? Victor Hugos Les Misérables handlar om Jean Valjean, en straffånge som brännmärkts för livet efter att ha stulit en bit bröd. Och om Fantine, den ensamma modern som kämpar för sin dotter i ett samhälle som spottar på henne. Det är en berättelse om våld och överlevnad, straff och nåd.
Av: Victor Hugo i dramatisering av Åsa Lindholm
Regi: Johan Paus
Premiär: 7 mars 2026
Scen: Kulturhuset Stadsteatern Vällingby
Målgrupp: Från 14 år

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Säsongen våren 2026, Teater för unga

Fyndig teatral lek stöpt i musikalens form – Romeo och Julia på Folkteatern

8 oktober, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Mats Bäcker

Av William Shakespeare

Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman (nyöversättning)

Regi: Frida Röhl

Scenografi & kostymdesign: Charlotta Nylund

Mask- och perukdesign: Suz Åberg

Koreografiskt öga: Cecilia Milocco

Ljusdesign: Carina Backman

Design av masker: Ellen Holmström och Suz Åberg

Musik: Joel Igor Hammad Magnusson

Musiker på scen: Joel Igor Hammad Magnusson och Ellen Olaison

Skådespelare: Sanna Hultman, Lisbeth Johansson, Hilda Krepper (praktikant), Anna Lundström, Simon Rajala, Odin Romanus, Björn Sahlin, Jonas Sjöqvist, Wahid Setihesh och Shada Sulhav plus fem statister.

Premiär 4/12 2025

Spelas på stora scen hos Folkteatern i Göteborg till och med 11/12

Folkteaterns konstnärlige ledare har uppenbarligen tyckt att det varit frestande att sätta sina dramaturg-klor, i den maffigt tillspetsade kärlekshistoria vi lärt känna i Romeo och Julia, sannolikt den mest skildrade av de fatala intriger genom teaterkonstens historia. Språksnillet Magnus Lindman assisterar i vanlig ordning i bearbetandet av klassikern. Missade på väg ut från salongen att fråga honom hur många procent Shakespeare som bevarats i manus. En fundering än mer aktiverad av upplysningen om att texter från dramatikerns samtid förekommer, så som från Thomas Hobbes, Laura Cereta, Gaspara Stampa, Tullia d´Aragona och Michelangelo. Vidare har mer Shakespeare inkluderats, hämtat från Sonett18, Macbeth, Richard III samt Othello Lyckade mixen av Shakespeare-rim/ monologer, tankegodset och uppdaterad språkbehandling är ett av skälen till varför man ska ta plats på Folkteatern stora läktare i höst. Skådespeleriet, sångerna och scenografin är andra skäl.

Eftersom kärleken är blind, förälskelsen inte tar några praktiska hänsyn uppstår som bekant olösliga konflikter och missförstånd. Två familjer i fejd – Montague och Capulet i 1500-talets Verona – stöter samman när Romeo berusas av Julias oskuldsfulla skönhet. Underrubriken lyder: ”Odödlig kärlek i en dödlig tid”. Läst att regissören tagit fasta på det oförsonliga våldet som en uppmaning till nödvändig förändring. med avseende på hur det ser ut i samhället och i vår omvärld. ”Finns det ord som stoppar våld, skjutningar och mord?”, är en instoppad fråga.

En kvalitet är att Röhl iscensatt utan att explicit röja sin ideologiska hemvist, helt olika analyser kan företas.. Man kan antingen drabbas av tröstlösa oförsonligheten eller distansera sig genom att ta fasta på ironisk utifrånblick. Båda synsätt är lika sanna och mixas av ett estetiskt ytterst kapabelt team. Anslöt mig för egen del oftast till sist nämnda förhållningssätt. I viss mening är tolkningen en drift med originalet och samtidigt en protest mot våldets förödande meningslöshet. Gestalter som dött kan återuppstå, tre biffiga figuranter vandrar kring på scen som en betraktande manskör, instrument trakteras lite på måfå och vad beträffar Julia påminner greppet om Monicas vals.

Uppsättningens förvecklingar pågår under cirka två timmar, ett antal sång- och dansinslag inkorporeras överraskande nog, vilket gör att premiären aldrig riskerar att bli seg. Musikaliska spännvidden från Folkteaterns specielle huskompositör är enorm, från suggestivt house-beat till stillsamt kala pianoackord. Var inte beredd på musikalformen. Att det skulle bli rejäla doser fysisk teater var jag mer inställd på. I egenskap av koreografiskt öga har Cecilia Milocco varit en stor tillgång.

I öppningsscenen sprider ensemblen ut sig via två dörrar på en scen i vitt i två etage, istället för bollhav är en kvadrat fylld av stora säckar likt kuddar placerad i centrum. Sekvensen är stum, som en kommentar till fasansfulla upplösningen försiggår ömhetsbetygelser och dödsrosslingar. Kostymdesignern har som framgår av pressfoton oväntat nog draperat ensemblen i vitt. Effektfullt fylls konturer i också genom användandet av masker. Delarna fogas samman till ett mångtydigt allkonstverk. Utan att allvaret skojas bort har de på och bakom scen förenats i lusten till teaterkonsten. Vi får en högst originell version av Romeo och Julia i denna blandning av klassiskt drama, musikal, fysisk teater, osannolikt kontrasterande ny musik och performance. Giftermål, dråp, landsförvisning och missförstånden med sömnmedel är avgörande inslag, vilka gestaltas som en förevändning att säga saker om vår tid.

Kombination av street smarta-repliker och citaten från Shakespeares tid är hisnande, men de funkar. Två av de mest förekommande modeorden är ”söndercurlad” och ”skogstokig”, kul lek med språkets valörer. Ett tema är kvinnors list kontra männens styrka, även om Sanna Hultman som Laurence fatalt misslyckas i sitt uppsåt. Pjäsen anses handla om ungdomlig impuls, stolthet och en vuxenvärld ur stånd att lyssna och göra gott. Att drifter styr människors beteende blir uppenbart. Passionen är dubbelverkande! Omvandlas till uppgående i total förälskelse för Romeo och hans Julia och på samma gång blir passionen en ostoppbar spiral av destruktivitet, av ond bråd död för vendettan mellan familjerna. Att regissören är förtjust i omtagningar, ifrågasättande av fiktionen och uppbruten kronologi går inte att ta miste på. Det först nämnda greppet exemplifieras med ackuratess av Jonas Sjöqvist, likt en maffialedare som kräver respekt.

Denna recension borde ha skrivits för ett par dagar sedan. Men bättre sent än aldrig. Noterade goda sånginsatser och innovativa rörelser. I högsta grad anmärkningsvärt att Hilda Krepper (praktikant) i den kvinnliga huvudrollen får sällskap av ytterligare två versioner av Julia – Anna Lundström och Shada Sulhav. De ssa två agerar i praktiken lika mycket som väninnor till Krepper. Om denna komplexitet är till gagn eller förfång för publiken kan diskuteras. Återigen påvisas lusten att pröva sig fram. Trions synkade espri tillhör avgjort en av uppsättningens behållningar.

Ett par ur Folkteaterns gamla garde övertygar. Tänker på tidigare omnämnda Jonas Sjöqvist jämte Sanna Hultman. En frilansare som sällan syns i huset är Lisbeth Johansson, vars lakoniskt lunkande amma gör avtryck. Beskådar också några nya ansikten vilka tillägnat sig rutin från jobb i tv-serier och filmer. Queer-inriktade mimskådespelaren Björn Sahlin förkroppsligar Benvolio, Romeos släkting och dennes bästa vän som gärna tar fram sin saxofon. Sist men verkligen inte minst ska ynglingen Odin Romanus prestation framhållas. Hans karisma bottnande i en smart klurighet har tidigare skördat exceptionella framgångar på Stadsteatern. En gänglig naturbegåvning som redan synts i tv och på film och inte heller här gör han någon besviken, tvärtom.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Stefan Larsson regisserar Lång dags färd mot natt

7 oktober, 2025 by Redaktionen


Peter Andersson i Lång dags färd mot natt, premiär 20 mars 2026 på Stora scenen. Foto: Klara G

En av den moderna teaterns verkliga klassiker sätts upp på Stora scenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, med premiär den 20 mars 2026, i regi av Stefan Larsson. I huvudrollerna som familjens far och mor ser vi Peter Andersson och Livia Millhagen, sönerna spelas av Linus Troedsson och Emil Almén. Lång dags färd mot natt är Nobelpristagaren Eugene O’Neills delvis självbiografiska självuppgörelse.

Ett pressmeddelande berättar:
– Att få regissera detta mästerverk på Stadsteaterns stora scen där så mycket fantastisk teater spelats, är en stor ära och jag ser mycket fram emot det, säger Stefan Larsson, regissör.

Om Lång dags färd mot natt

Familjen Tyrone är på bristningsgränsen. Under ett sommardygn blottas deras hemligheter och konflikter. I en kamp med varandra, missbruk och sina oförsonliga sår.

Fadern James är en framgångsrik, men snål skådespelare, modern Mary kämpar mot ett förödande morfinberoende. Sönerna Jamie och Edmund är fast i alkohol, bitterhet och sjukdom.

Under dagens lopp blottas sprickorna i familjen. James fixering vid pengar har format deras liv, Marys återfall i droger väcker desperation och skam, och Edmunds tuberkulos påminner dem alla om död och förlust.

Samtalen skiftar mellan kärlek och grymhet, ömhet och anklagelser, där varje familjemedlem både sårar och längtar efter försoning. En smärtsam, men mänsklig skildring av beroende och skuld.

Där natten slutligen omsluter familjen.

Om Stefan Larsson

Stefan Larsson är regissör, skådespelare och teaterchef. Han har satt upp både klassiker och nyskriven dramatik och är känd för sin psykologiska skärpa och visuella precision. Efter framgångar som regissör i Sverige har han arbetat internationellt, bland annat i Köpenhamn, Århus och Bergen.

På Kulturhuset Stadsteatern var han senast aktuell som regissör i Katt på hett plåttak.

Produktion
Av: Eugene O’Neill
Översättning: Klas Östergren
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Nina Sandström
Mask: Johanna Ruben
Ljus: Torben Lendorph
Video och projektioner: Jonatan Sundström

På scenen
Peter Andersson
Livia Millhagen
Emil Almén
Linus Troedsson

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Emil Almén, Eugene O´Neill, Lång dags färd mot natt, Livia Millhagen, Peter Andersson, Scenkonst, Stefan Larsson, Teater

Premiär för Silver Star i regi av Mattias Nordkvist på Göteborgs stadsteater

3 oktober, 2025 by Redaktionen


Beata Hedman och Marie Delleskog i Silver Star som har premiär den 11 oktober. Foto: Jonas Kündig.

Mattias Nordkvist, som senast stod för regin av En alldeles särskild dag, återvänder nu till Lilla Scen på Göteborgs stadsteater. Den här gången regisserar han Silver Star av Kristina Lugn. Premiär 11 oktober 2025.

Ett pressmeddelande berättar:
– Silver Star är en oerhört rörande historia kring en ung och en äldre kvinna. Vi är inte så bortskämda med den här typen av historier på scen, om ensamhet och åldersspann just bland kvinnor. Det var det som först tog tag i mig. Sen är ju Kristina Lugns språk så fantastiskt, och här finns både väldigt mycket humor och ett existentiellt djup, säger Mattias Nordkvist.

Silver Star handlar om Alfhild, ingens mamma och Camilla, ett snedsprång. De möts i en park mitt i natten. Trots skillnad i ålder visar de sig vara förunderligt lika. Camilla har rymt från sin mamma och Alfhild från sin soffgrupp. Och båda längtar de. Efter en pappas kärlek. Efter att få följa Silver Star, den vita hästen vid grinden till drömmarnas rike. Kanske ska de öppna ett nattcafé ihop? På känt Kristina Lugnskt manér, melankoliskt, poetiskt och med drastisk humor, blir den existentiella ensamheten lite mindre ensam.

I Stadsteaterns uppsättning möter ensemblens senaste tillskott Beata Hedman erfarna Marie Delleskog.
– Att som regissör få se Beata och Marie arbeta så fint tillsammans med samma iver och längtan efter att få berätta är ljuvligt. Plötsligt är det som om ålder inte finns, bara ett gemensamt arbete, säger Mattias Nordkvist.

Samtal med gäster på temat ensamhet kommer att hållas efter vissa föreställningar.

Silver Star
Premiär 11 oktober 2025 Lilla Scen, Göteborgs stadsteater
Av Kristina Lugn
Regi Mattias Nordkvist
Skådespelare Marie Delleskog, Beata Hedman
Scenografi och kostymdesign Mattias Nordkvist
Maskdesign Elin Bergström
Dramaturg Sisela Lindblom
Förlag Colombine Teaterförlag

Mattias Nordkvist är regissör och skådespelare, och ingår i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble. Han har tidigare stått för regin av uppsättningar som Stenen (2010), Leka med elden (2013) och Främlingen (2014-2015) på Stadsteatern, Natten är dagens mor (2022) på Byteatern i Kalmar och nu senast En alldeles särskild dag som spelas på Lilla Scen.

Marie Delleskog ingår i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble och har medverkat i en lång rad uppsättningar under sina mer än 40 år på teatern. Senast, våren 2025, medverkade hon i Bernardas hus. Hon spelar också återkommande såväl på Stadsteatern som på turné i Var är min man? en föreställning om en kvinna vars man har insjuknat i Alzheimers sjukdom. Marie Delleskog är även konstnärlig ledare för Dagens Lunchteater.

Beata Hedman är utbildad vid Stockholms konstnärliga högskola där hon bland annat stod för dramatisering och regi av, och medverkan i Ett år av vila och avkoppling efter Ottessa Moshfeghs roman. Hon har även medverkat i Hur känner du att du är rädd? på Orionteatern och i Kretsen – om Hilma af Klint på Kulturhuset Stadsteatern samt i Rosens namn på Uppsala Stadsteater. Våren 2025 spelade Beata Hedman en av rollerna i Bernardas hus på Stadsteatern.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Göteborgs stadsteater, Kristina Lugn, Mattias Nordkvist

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 100
  • Sida 101
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in