Recension

Av: Ika Nord (efter idé av Louise Juliusason)

Manus, regi & kostym: Ika Nord

Scenografi: Mika Lövsén & Torben Kulin

Musik: David Tallroth

Mask: Marina Ritvall

Dockor & attribut: Lika Lövsén

Sömnad: Mika Lövsén, Ika Nord och Frida Hallin

Ljus och teknik: Torben Kulin, My Persson och Dorian Anddersson

Medverkande: Louise Juliusson, Emil Klingvall & Torben Kulin

Urpremiär: 1/3 2025 (föreställning 13:00 söndag 2/3 recenseras)

Spelas till och med 8/4 hos Teater Jaguar på Storgatan i Göteborg, därefter på turné

Rekommenderad ålder: 4 – 9 år

Skådespelande mimaren Ika Nord är ju känd för en hel generation svenska barn genom Ika i rutan och andra tv-program. Hade ynnesten att se henne live i höstas på Festival Sentimental (recenserad här). Härom året samarbetade hon framgångsrikt med Teater Jaguar i Träd, hopp och kärlek. Att jobba med den tajta frigruppen gav uppenbarligen blodad tand. I nya uppsättningen riktad till förskolebarn och lågstadieelever har hon haft mycket att bestyra. Förutom originellt manus med överraskande tyngdpunkt står Nord för regi och iögonfallande kostymering. Man kan på goda grunder anta att också lustiga koreografin bär hennes signum. I några scener kan snyggt synkade, avsiktligt tillgjorda rörelser, beskådas. De har stort underhållningsvärde!

Musiken i denna milt uttryckt märkvärdiga berättelse som pågår i endast 35 minuter, spelar en inte oväsentlig roll. Multiinstrumentalist David Tallroth , Lars Demians ständige vapendragare, låg för övrigt också bakom musiken till ovan nämnda naturmystik. Hans tonspråk förvånar genom att det förväntat kusliga valts bort till förmån för ”umba-bumpa” låtar med tuba i centrum, stråk av tango, uppsluppna takter samt stämningsmättade fraser. Tallroth speglar kongenialt pjäsens förunderliga anda.

Unga publiken hade sannolikt ställt in sig på att bli skrämda. Istället levereras en fantasifull inblick i en annan existens, utan bekymmer som skoskav och stress. Varelserna på Grand Hotell Spök vistas i en annan dimension bortom livet och komplicerade känslor. Att på detta vis försöka ingjuta hopp och tröst genom att avdramatisera dödens ohyggliga orubblighet, finner jag rörande meningsfullt. På ett minst sagt annorlunda hotell (där döda vilka förunnats en ny evig tillvaro checkar in) planeras det för fest. Ska bli show med olika uppträdanden och bal. Mössen tränar akrobatik, greve Lingonstolpe filar på tangosteg och vill deklamera egenskriven dikt medan mumien värmer upp. Populära hotellet har fått en gruppbokning, vilket medför problem när oannonserad gäst dyker upp. Håller ordning på allt och utför allsköns sysslor gör förstås ställets servile direktör gestaltad med ackuratess av Torben Kulin.

Scenografin består i första hand av en incheckningsdisk inramad av gråsvarta kulisser vilka föreställer hotellets interiör och hiss. Genom hissdörren gör skådespelarna med något undantag sortier och entréer. Regiarbetet är fenomenalt vad beträffar hur önskvärd laddning repats in i ett antal korta scener. Dessa ofta fragmentariska moment med sinnrika repliker fordrar ideliga klädbyten. Hur de tre skådespelarna hinner med alla detaljer, alla roande scener, framstår som smått obegripligt.

Svårighetsgraden ökar nämligen än mer, då trion utan assistans osynligt manövrerar mössen som handdockor plus pappfigurer längs en skåra upptill i dekoren. Möjligen har någon form av automatik monterats. Kontentan är att det är bland det svettigaste av bedrifter jag skådat. Två dagar tidigare beundrades cirkuskonster på Storan. Händelserika nya produktionen hos Teater Jaguar bör nämnas i samma andetag. Dessa märkliga varelser når dessutom sin kulmen i figuren som sträcker på sig i kofferten på bilden ovan. Ett ludd som komiskt nog skrämmer gastar och spöken på hotellet.

Inte utan att man undrar vad målgruppen tar med sig. Tippar på att skratten och förtjusningen över märkliga, ganska utflippade inslag, kan övergå till djupa tankar. Finns grogrund i manus för filosoferande med föräldrar eller jämnåriga lekkamrater. Ingen kan veta vad som inträffar eller ens föreställa sig ett icke-medvetande. Och somliga tror som bekant på en existens efter att hjärtat slutat slå. Publiken har hur som helst roligt åt antingen ömkliga eller stoltserande rollfigurer, vilka vistas i evinnerlig trygghet hinsides.

Torben Kulins har tilldelats pjäsens sammanbindande roll, reagerar med världsvan hållning på uppkomna egendomligheter. Hans samtrimmade medspelare Emil Klingvall och Louise Juliusson är strängt sysselsatta med att presentera sina löst skissade rollfigurer, något de löser med bravur med kul tonfall och gester. Några gånger förvandlas den kommenterande direktören till någon annan, förenas då med Klingvall och Juliusson i originellt synkroniserad dans till Tallroths suggestiva toner.

Pjäsens budskap sägs vara nyfikenhet och öppenhet som ett botemedel mot rädsla. Den är befriande ren från samtidsmarkörer av uppfostrande art. Jag får möjlighet att efteråt förmedla känslan av glädje över uppsättningen till den lilla, naggande goda ensemblen. Summa summarum: påhittig och smart barnteater när den är som bäst utförd en tajt ensemble, vars kapacitet sken ikapp med solen utanför.

Manus & regi: Håkan Johansson

På scen: Ola Hedén

På turné under 2025

20/2 2025 på Kvartersscenen 2Lång i Göteborg

Några dygn har passerat sedan jag jag föreställningen på mysiga stället nära Masthuggstorget. Skulle kunna ses som en metodik att låta vad jag var med om sjukna in, för att utröna vad som stannat kvar. Handlar förstås inte om att sådan strategi praktiseras utan om skrivkramp. Glad över att jag blev inbjuden till en utsåld monolog när den åter mellanlandade i staden, där den skrevs 2022 och därefter kunnat turnera runt om i landet tillhörande Riksteaterns utbud, finner jag det mödan värt att anstränga sig. Nedteckna mina intryck i efterhand. Kan avslöja att jag placerats vid samma bord som pjäsens upphovsman, fick från källan intressant information. Angående formatet är det mycket text, många dramatiska händelser att återge för skådespelaren som måste äga scen. Något han rutinerat lyckas med. Överraskades av längden på cirka åttio minuter och att paus lagts in. Även om den inte är skriven i två akter funkade ”ingreppet”, vars orsak bottnar i önskemål från lokala arrangörer.

Något som slår mig är hur befriande det kan vara att få ta del av ett psykologiskt självporträtt utan vanligt förekommande skriva-på-näsan-politiserande- polemik. Pluralism och klargörande problematisering utan skygglappar tillåts ytterst sällan inom konforma scenkonst-etablissemanget. Är närmast legio att hamna i galen tunna, på det dystra sätt Jens Ganman träffsäkert gör satir på. (Brev 250 på Substack rekommenderas). Woke-marxismen anger vem som är offer och förövare oavsett faktiska omständigheter. En förödande brist jag sett mig föranledd att fördjupa mig i, i alltför vindlande recensioner från särskilt stadens Stadsteater senaste åren.

I Håkan Johanssons monolog lär vi känna en till synes obemärkt siffernisse och paragrafryttare – oförvitlige internredovisningsekonomen Mats Norlén. Denne man vars längd inte överstiger före detta ministern Leif Pagrotsky, kliver fram för att han ansett det nödvändigt. I vad som utvecklas till en skruvad kärlekshistoria påpekas att föremålet för hans förälskelse sannolikt är ungefär lika lång som volleybollstjärnan Isabelle Haak. Man kan sålunda likna den drastiska skillnaden i centimeter med danska komikerparet Fyrtornet och släpvagnen. Ett par gånger inser denne anmärkningsvärt korta gestalt att aktieägarna som snuvas på utlovad redovisning är på väg att tappa tålamodet. I pjäsens konstruktion finns orimligheten inbyggd, att hans åhörare blir så gripna av hans historia att de stannar kvar och lyssnar. Denne oerhört missnöjde kuf berättar vad som jäser i honom under möten och ger reaktioner på bokföringens utseende. Kärlekens ologiska irrationalitet överrumplar emellertid och får oanade konsekvenser.

Underrubriken lyder: ”En komedi med hög igenkänning och mycket humor”. Tippar på att ytterst få ur publiken under de sextio gånger Bokslutet spelats identifierar sig själva, skulle erkänna samma extremt asociala drag som den nitiske Norlén. Ligger betydligt närmare till hands att de associerar till sin omgivning, viktigpettrar de inte kunnat undvika att stöta på i föreningar, på jobbet, i kontakten med myndigheter/ organisationer eller bland släkten.

Som antytts dras Håkan Johansson – skriver både för scen och tv – till att teckna absurda förhållanden. Ingen tillfällighet då att han återkommande jobbat med den fullkomligt gränslöse Per Andersson. Av produktioner där den maxade komikern inte förekommit uppskattade jag revyn R.Ö.V.A på Folkteatern, noterade goda ansatser men tveksam slutprodukt i Liljebrinks på samma scen samt minns effektivt otäcka anslaget i svart klimat-komedi för Teater Bauer. Kan tilläggas att Johansson står för manus i Magnus Ugglas aktuella jubileumsshow.

Bokslut är högst originell, kul och tankeväckande genom att förstora upp osmidiga egenskaper, vilka stjälper goda relationer. Jag har dock synpunkter på trovärdigheten i vad som utkristalliseras som en udda, uppblossande förälskelse och en förgäves kamp för att bevara företagets gamla arkiv. Exceptionell överenskommelse med publiken krävs i detta föga realistiska drama, vars estetik liknar farsens. Finner således monologen ojämn, även om den innehåller åtskilliga poänger vilka framkallar skrattsalvor. Berättaren som i alla år känt sig dubbelt förminskad bestämmer sig för att gå till motattack, pöser av självförtroende när bevis på missförhållanden läggs fram.

Hög tid att skriva om skådespelaren på vars axlar ansvaret vilar att fånga publiken, behålla deras uppmärksamhet under osedvanligt lång tid alldeles på egen hand. . Ola Hedén har setts på Folkteatern, hos privatteatrar och han är konstnärlig ledare för Teater Allan. 70-talisten från Floda som spelat mot bland andra Claes Månsson och Ulf Dohlsten har sin naturliga hemvist i humor med allvar i botten. I likhet med Håkan Johansson regisserar han också och skriver för scen. Prestationen han utför i pjäsen lanserad som ”en tragikomisk internredovisning” är beundransvärd. Ingen sufflör behövde rycka in, varför hans bedrift definitivt bör betecknas som enastående. Enligt dramatikern kan Hedén galant ta sig an och memorera mycket text, skarvade bara en aning ett par gånger

. Grandiost återges hur rollfiguren kommenterar kollegers göranden och låtanden, hur dessa påverkar den ”drabbade” berättaren. Han avslöjar sig som en tickande bomb vars skarpa noteringar inlagda i protokoll, blir dennes metod att stå ut, att i tysthet skriva av sig sin ilska. Ska påpekas att Hedén knappt har någon scenografi att hänga upp texten på. En talarstol vars höjd den kortväxte stackaren inte förmår justera (ingår i scenanvisningarna) och en vit duk visandes första sidan av efterfrågad power point, vars bilder den ömklige Mats Norlén misslyckas helt med att ta fram.

Varför vd:n förberedd på att gå igenom bokslutet fått förhinder får sin drastiska förklaring i upplösningen. Hade jag bockat av mina anteckningar skulle inte recensionen varit så osammanhängande. I presentation sägs att monologen är en hyllning till alla som känner sig osynliggjorda och därmed, får man anta, misskrediterade. Manus gör en poäng av att tillbakadragne betraktaren med sin oklanderliga sifferexercis, kunskap om (års)redovisningslagen och vikten av korrekta attester och verifikationer; inte är i närheten av att vara lika kompetent verbalt. Oförmågan att passa in betonas. Som en underström i denne frustrerade individ forsar heta känslor för den ranka varelse som arbetstränar. Maria visar sig dela Mats passion och fallenhet för perfekt uppställda siffror, vilket genererar en glädjechock. Som fallen från skyarna blossar kärlek upp, inte primärt tack vare av fysisk attraktion, utan som ett resultat av själarnas sammansmältning.

Ska inte avslöja mer av dråpliga förvecklingar som följer. Ett fel i bokföringen konstateras och en skyldig utses. Presentation på Teater Allans hemsida talar om svek och hemligheter. Alla har vi sannolikt varit med om ineffektiva möten där deltagare inte klarat av hålla fokus, ett slöseri med resurser. Gamla oförrätter och försummelser ventileras i detalj, vilket spär på komiken. När manus och skådespeleri synkar som bäst framställs ytterst begåvat skillnaden i hur någon agerar eller låter bli att handla och hur samma person egentligen tänker. Den diskrepansen roar stort och den driver intrigen i detta alternativa Bokslut.