Goodrich
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Hallie Meyers-Shyer
Berättelsen om den hårde karriäristen som genomgår ett obehagligt uppvaknande är lika klassisk som den är förutsägbar. Dock har den återkommit gång på gång på film och har förmedlats med både briljans och ren inkompetens. Goodrich landar någonstans emellan dessa två extremer. Regissören Hallie Meyers-Shyer har inte jobbat på över sju år och det är föga förvånande varför. Hennes senaste film Home Again med Reese Witherspoon i huvudrollen var lika anonym och minnesvärd som valfritt framträdande från den senaste upplagan av Melodifestivalen.
Att Meyers-Shyer därför känner sig aningen skakig och osäker är föga förvånande efter så många år av inaktivitet, därför väljer hon en beprövad berättelse och en form som mer än något annat vill vara ett monument till den sortens fenomenala dramakomedi som Alexander Payne skapar i sina bästa stunder. Och flera ingredienser för en lyckad kaka ligger på köksbänken. Bland annat Michael Keaton som de sensate åren alltmer befäst sig som en av branschens mest intressanta och unika aktörer. Tyvärr så slår det hela slint då Meyers-Shyer inte tycks förmå att följa enkla instruktioner. Goodrich diverse beståndsdelar är varken nyskapande eller överraskande, allt sker efter en utstuderat förutsägbar mall där livets många svårigheter snart blir en oväntad välsignelse då det för huvudpersonen närmare ett tillstånd av harmoni, där vänner och familj visar sig vara mer meningsfullt än karriär och prestige. Att det hela är olidligt sentimentalt och enkelspårigt är därmed inte bara väntat utan nästan en självklarhet.
Dock kan dessa mer problematiska element tyglas av regissörer med stor fingerfärdighet och sylvass personregi. Meyers-Shyer är olyckligtvis inte en av dessa, hon misslyckas gång på gång med att skruva ihop denna filmiska motsvarighet till en Ikea Billy genom ett skakigt handlag och en minst lika instabil personregi. Keaton som per automatik alltid medför ett mått av ohämmad excentrisk energi känns under en stor del av filmen olustig och obekväm. Detta är till stor del ett resultat av att regin är krampaktig och inte det minsta avslappnad. Meyers-Shyer känns spänd som en pianotråd och även de sekvenser som är menade att vara avslappnade och vardagliga framstår forcerade och ansträngda. Flera gånger känns filmen också skrämmande mager då den försöker att vidga sitt dramatiska omgång, detta sker genom en rad halvdana biroller, där den kanske mest konfunderade är Mila Kunis i rollen som Keaton dotter, vars karaktär och hela agerande känns som en enda lång och onödig efterkonstruktion.
Det tar evigheter innan Keaton blir varm i kläderna och först då börjar Goodrich få någon sorts substans. Då blir det hela i alla fall en blek skugga av de filmer som Meyers-Shyer vill imitera med ett par måttligt hjärtevärmande scener. Men det är alltför sent för att kompensera för en film som är dramaturgiskt platt, stel och framförallt närmast banal. Att vi dessutom får ett rumphugget och kväljande sötsliskigt slut gör inte det hela mycket bättre.