Av: Ika Nord (efter idé av Louise Juliusason)
Manus, regi & kostym: Ika Nord
Scenografi: Mika Lövsén & Torben Kulin
Musik: David Tallroth
Mask: Marina Ritvall
Dockor & attribut: Lika Lövsén
Sömnad: Mika Lövsén, Ika Nord och Frida Hallin
Ljus och teknik: Torben Kulin, My Persson och Dorian Anddersson
Medverkande: Louise Juliusson, Emil Klingvall & Torben Kulin
Urpremiär: 1/3 2025 (föreställning 13:00 söndag 2/3 recenseras)
Spelas till och med 8/4 hos Teater Jaguar på Storgatan i Göteborg, därefter på turné
Rekommenderad ålder: 4 – 9 år
Skådespelande mimaren Ika Nord är ju känd för en hel generation svenska barn genom Ika i rutan och andra tv-program. Hade ynnesten att se henne live i höstas på Festival Sentimental (recenserad här). Härom året samarbetade hon framgångsrikt med Teater Jaguar i Träd, hopp och kärlek. Att jobba med den tajta frigruppen gav uppenbarligen blodad tand. I nya uppsättningen riktad till förskolebarn och lågstadieelever har hon haft mycket att bestyra. Förutom originellt manus med överraskande tyngdpunkt står Nord för regi och iögonfallande kostymering. Man kan på goda grunder anta att också lustiga koreografin bär hennes signum. I några scener kan snyggt synkade, avsiktligt tillgjorda rörelser, beskådas. De har stort underhållningsvärde!
Musiken i denna milt uttryckt märkvärdiga berättelse som pågår i endast 35 minuter, spelar en inte oväsentlig roll. Multiinstrumentalist David Tallroth , Lars Demians ständige vapendragare, låg för övrigt också bakom musiken till ovan nämnda naturmystik. Hans tonspråk förvånar genom att det förväntat kusliga valts bort till förmån för ”umba-bumpa” låtar med tuba i centrum, stråk av tango, uppsluppna takter samt stämningsmättade fraser. Tallroth speglar kongenialt pjäsens förunderliga anda.
Unga publiken hade sannolikt ställt in sig på att bli skrämda. Istället levereras en fantasifull inblick i en annan existens, utan bekymmer som skoskav och stress. Varelserna på Grand Hotell Spök vistas i en annan dimension bortom livet och komplicerade känslor. Att på detta vis försöka ingjuta hopp och tröst genom att avdramatisera dödens ohyggliga orubblighet, finner jag rörande meningsfullt. På ett minst sagt annorlunda hotell (där döda vilka förunnats en ny evig tillvaro checkar in) planeras det för fest. Ska bli show med olika uppträdanden och bal. Mössen tränar akrobatik, greve Lingonstolpe filar på tangosteg och vill deklamera egenskriven dikt medan mumien värmer upp. Populära hotellet har fått en gruppbokning, vilket medför problem när oannonserad gäst dyker upp. Håller ordning på allt och utför allsköns sysslor gör förstås ställets servile direktör gestaltad med ackuratess av Torben Kulin.
Scenografin består i första hand av en incheckningsdisk inramad av gråsvarta kulisser vilka föreställer hotellets interiör och hiss. Genom hissdörren gör skådespelarna med något undantag sortier och entréer. Regiarbetet är fenomenalt vad beträffar hur önskvärd laddning repats in i ett antal korta scener. Dessa ofta fragmentariska moment med sinnrika repliker fordrar ideliga klädbyten. Hur de tre skådespelarna hinner med alla detaljer, alla roande scener, framstår som smått obegripligt.
Svårighetsgraden ökar nämligen än mer, då trion utan assistans osynligt manövrerar mössen som handdockor plus pappfigurer längs en skåra upptill i dekoren. Möjligen har någon form av automatik monterats. Kontentan är att det är bland det svettigaste av bedrifter jag skådat. Två dagar tidigare beundrades cirkuskonster på Storan. Händelserika nya produktionen hos Teater Jaguar bör nämnas i samma andetag. Dessa märkliga varelser når dessutom sin kulmen i figuren som sträcker på sig i kofferten på bilden ovan. Ett ludd som komiskt nog skrämmer gastar och spöken på hotellet.
Inte utan att man undrar vad målgruppen tar med sig. Tippar på att skratten och förtjusningen över märkliga, ganska utflippade inslag, kan övergå till djupa tankar. Finns grogrund i manus för filosoferande med föräldrar eller jämnåriga lekkamrater. Ingen kan veta vad som inträffar eller ens föreställa sig ett icke-medvetande. Och somliga tror som bekant på en existens efter att hjärtat slutat slå. Publiken har hur som helst roligt åt antingen ömkliga eller stoltserande rollfigurer, vilka vistas i evinnerlig trygghet hinsides.
Torben Kulins har tilldelats pjäsens sammanbindande roll, reagerar med världsvan hållning på uppkomna egendomligheter. Hans samtrimmade medspelare Emil Klingvall och Louise Juliusson är strängt sysselsatta med att presentera sina löst skissade rollfigurer, något de löser med bravur med kul tonfall och gester. Några gånger förvandlas den kommenterande direktören till någon annan, förenas då med Klingvall och Juliusson i originellt synkroniserad dans till Tallroths suggestiva toner.
Pjäsens budskap sägs vara nyfikenhet och öppenhet som ett botemedel mot rädsla. Den är befriande ren från samtidsmarkörer av uppfostrande art. Jag får möjlighet att efteråt förmedla känslan av glädje över uppsättningen till den lilla, naggande goda ensemblen. Summa summarum: påhittig och smart barnteater när den är som bäst utförd en tajt ensemble, vars kapacitet sken ikapp med solen utanför.