• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Kiss of The Spider Woman – utdraget som tuggummi på en skosula

15 januari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Kiss of The Spider Woman
Betyg 1
Svensk biopremiär 16 januari 2026
Regi Bill Condon

Det är bara att tacka och ta emot gällande en filmupplevelse så unken att straffkommendering känns som ett riktigt attraktivt alternativ. Varför vi har att göra med en olycka i klass med en helt stillastående E4 under julhelgen är i mångt och mycket obegripligt men också utomordentligt oacceptabelt. Detta då Kiss Of The Spider Woman bygger på en Tony-belönad pjäs från 1992 som tidigare – dessutom, filmatiserats med William Hurt i huvudrollen. Därför borde det finnas ledning, riktmärken och någon form av sund orientering, att gå vilse med så pass tydliga referenser borde vara omöjligt. Men Bill Condon – som har ett antal musikaler på sitt CV, klarar inte av att gå i en rak linje än mindre regissera något som ens kan klassifieras som fungerande. Ordinarie varningstecken, som en oerhört sen svensk premiär samt Jennifer Lopez i en av huvudrollerna bleknar dock när själva travestin börjar.

Nog för att musikaler kan förlita sig på ett mer teatralt utseende och förlita sig på ett mått surrealism kontra övertygande realism. Men den karga och horribla fängelsemiljö som presenteras är inte bara syntetisk utan lika övertygande som en dödsdömd skolpjäs där den mest imponerande rekvisitan är några smutsiga lakan. Att produktionen inte lär kunna ställas bredvid Paraplyerna I Cherbourg eller den makalösa koreografin i Wicked är en sak, men även de faktorer som inte är kopplade till bankkontot befinner sig på samma nivå som jordens inre. Tanken att skapa ett intimt och hjärtligt drama, där två män finner kärlek, förståelse och frigörelse under de mest horribla omständigheter borde vara en kraftfull men också relevant saga i en tid då intoleransen ökar i det västerländska samhället. Bill Condon verkar dock inte särskilt intresserad, varken av sina skådespelare eller berättelsen. Kemin mellan Diego Luna och den relativt nykomna Tonatiuh rör sig någonstans mellan att vara patetiskt plastig och outhärdligt banal. Tonatiuh som är menad att vara ljuset som belyser kärleken till filmkonsten och dess oerhörda kapacitet att vara livsnödvändig eskapism bjuder på ett skådespel så falskt, överdrivet och klyschigt att det är svårt att inte känna ett krypande obehag. Diego Luna grymtar, mumlar och utstöter själlösa observationer som snart blir parodiska.

Utan någon som helst kemi eller övertygelse från filmens centrala två karaktärer är filmen ute på otäckt tunn is, men Bill Condon borrar snabbt hål i det redan sköra fundamentet. För då filmen vill visa kraften i drömmar men också filmmediets fantastiska livsbejakande kraft stjälper allt. Då bjuds vi på – om möjligt, än sämre scenografi som varken är klassisk eller välgjord, snarare radioaktivt plastig, för att inte säga ful. Sedan har vi musiken, eller den soniska plågan. Att musik är subjektivt är lika nytt som smör på bröd, men genomförandet, melodierna för att inte säga det gräsligt simpla texterna får Sean Banans sämsta lyrik att framstå som ljuvlig poesi ämnad att vinna ett nobelpris i litteratur. Oavsett om det är Luna eller Lopez som sjunger är det som att hesa Fredrik tjuter ut en varning gällande det allmänna välbefinnandet. Jag har sett både det ena och andra vad gäller dålig musik, likaså erbarmliga framföranden, men att se Jennifer Lopez yla melodramatiskt dravel samtidigt som hon hoppar runt i en svart Halloween-klänning befinner sig på samma kriminella nivå som Mikael Ricksfors iskalla avrättning av Bruce Springsteens The River.

Inte ens berättelsen, om ett auktoritärt och repressivt Argentina, är något annat än en plastig fernissa inte ens duglig nog som lacknafta. All form av genuint allvar förtrycks av filmens imbecilla förstånd och de mer emotionella scenerna är provocerande konstlade. Addera sedan ett slut som är lika utdraget som tuggummi på en skosula.

Det hela summeras bäst i filmens mitt då Diego Luna drabbas av allvarliga magproblem och vi tvingas till en pinsam sekvens där underkläder spolieras av exakt vad filmen är, hundraprocentig skit.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Daaaaaali! – som om Dali hade ett finger med i filmens produktion

14 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Daaaaaali!
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 januari 2026
Regi Quentin Dupieux

En knasig, absurd film där tid och rum snurrar runt och vrider och vänder på berättelsen på ett suveränt underhållande och tankeväckande sätt. I centrum står konstnären Salvador Dali och en ung kvinna som omskolat sig från arbete som apotekare till journalist vars stora dröm är att få göra en intervju med den stora Dali.

Det är roligt, komiskt, knäppt och ger många skratt men samtidigt sätter det igång många tankar.

Att intervjua Salvador Dali visar sig vara en utmaning av stora mått. Han har ett ego som är tiodubbelt större än de flesta narcissister. Till det vävs en katolsk prästs dröm som –

Salvador Dalis konst går nog inte att se oberörd. Han vrider ut och in på verkligheten. Därför känns det som att en film som gör likadant är rätt berättelse för att göra honom rättvisa. Det är inte en film där regissören står med mössan i hand och ödmjukt bugar för den stora konstnären, tvärtom får skildras han som en enormt egofixerad man som gör gigantisk stor affär av sig själv. Hur väl det stämmer med verkligheten vet nog bara hans närmaste. Däremot försökte han nog ofta sprida den bilden av sig själv.

Filmens svenska distributör skriver om filmen:
Quentin Dupieux (Otroligt men sant) har skapat en sann falsk biopic fylld av visuella gags från Salvador Dalís surrelistiska världar i en drömlik, meta-narrativ hyllning till konstnärens excentriska persona och det omöjliga i att fånga honom på film.

Det är en beskrivning som säger mycket. Det är underhållande, surrealistiskt, drömlikt och helt rätt sätt att hylla en excentrisk konstnärssjäl som nog var omöjlig att skildra, egentligen. Men filmen träffas så rätt och det känns som om självaste Salvador Dali själv var med på ett hörn, någonstans från den andliga dimensionen hade han ett finger med i att skapa denna film. Han var ju mycket intresserad av film. Wikipedia tar upp detta:
Utöver måleri omfattade Dalís praktik även film, skulptur, fotografi och text. Han samarbetade med Walt Disney kring den Oscars-nominerade tecknade kortfilmen Destino, som släpptes postumt 2003. Han samarbetade också med Alfred Hitchcock i arbetet med filmen Trollbunden (Spellbound).

Och den som kan mycket om Dali kommer att hitta många roliga poäng och får en extrastor behållning av filmens många underbara lustiga absurda surrealistiska scener och bilder.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Salvador Dali

Helgjutet med anstrykning av americana – Take Me Home med Eva Hillered

12 januari, 2026 by Mats Hallberg

4

Eva Hillered

Take Me Home

Producenter: Eva Hillered & Ruben Engzell ((2, 3, 6), Jerry Sillah (1, 4, 5) och Peter Sund

Hill Songs

Releasedatum: 1/5 2025

I fjol recenserades skivan Orossjäl vars låtar, om jag minns rätt, ingår i en självbiografisk föreställning om tre generationers kvinnor. Då beskrevs Eva Hillered som en duktig doldis. Finner ingen anledning att byta ut mitt omdöme. Den med mig jämnårige singer-songwritern har släppt tio album i eget namn utan att få något definitivt genombrott. Hon har försörjt sig som körsångerska och coach i sång och låtskrivande, är vd och grundare av Sångskolan på nätet och var med om att bilda skivbolaget Diva. Hillered ligger bakom ett knippe uppsättningar i kabaréns eller musikteaterns form och har engagerats av Riksteatern. Har tyvärr inte hört henne live fast jag såg på hemsida att hon i fjol gästade både PorterPelle och KOM Bar i Majorna. På senare år har hon samarbetat med flera amerikanska artister och musiker. Och av andra lyckade projekt kan nämnas trion True North där den för mig bekante Patrick Rydman ingår och det omfattande samarbetet med Annika Fehling.

Jag införskaffade när det begav sig hennes lovordade debut på cd från sent 80-tal liksom (i ett senare skede) uppföljaren, bägge utgivna på Record Station. Tack vare Inte varför utan hur producerad av Eva Dahlgren och Anne-Grete Preus Grammisnominerades artisten i kategorin ”bästa nykomling”. Hon har gått körpedagogisk utbildning vid Ljungskile folkhögskola och musiklärarlinjen på Musikhögskolan i Göteborg. Under tiden i Göteborg spelade hon bland annat i Göteborgs Musikkollektiv, en föregångare till Kurt Olssons Damorkester som uppstod tillfälligt igen för ett par år sedan som förband till Håkan Hellström på Ullevi (jag var där den gången). Kvinnan från Bromma har i omgångar turnerat i Europa och USA.

Att jag vill uppmärksamma en cd som legat i mina högar av recensionsex så här långt efteråt, beror på att skivan med uppseendeväckande kort speltid (som en expansiv ep) innehållande sju engelskspråkiga kompositioner, varav två covers visade sig ha uppenbara kvalitéer när jag lyssnat ett par gånger i hörlurar. Därav beslutet om senfärdig recension trots att Hillered fick sexton recensenter att reagera positivt i somras. Ska påpekas att jag saknar info om såväl sättning som vilken/ vilka studios som använts.

Take Me Home framstod som en självklar titel när Hillered slogs av hur många texter som hade ett dylikt motiv, varje låt kunde inordnas i ett emotionellt landskap av att vara hemma. Vindlande sånger handlar, enligt hennes utsago, om att hitta tillbaka till sitt hjärta där medryckande melodier kontrasterar mot melankoliska. Genremässigt kan musiken denna gång placeras i en tämligen osvensk stil som omfamnar alt country, visa, folk, indie och americana. Målet är att få lyssnarna att lyfta av egentillverkade låtar, av det hantverk som varit en livlina för henne sedan inträdet i tonåren och kamp mot depression som då uppstod. I musiken kan hon visa sig såväl rebellisk som sårbar. Ska för egen del lägga till att jag sällan analyserar texter, särskilt inte om de skrivs på engelska. För mig är sound och känslor de emanerar vad som triggar igång mitt lyssnande. Enligt pressreleasen är Take Me Home en resa i längtan och mod.

avfotad cd-baksida foto David Carlson

Mina kollegor famlar efter relevanta jämförelser. Lite fantasilöst droppas namn som Emmylou Harris, Joni Mitchell och stänk från Rickie Lee Jones. När rösten utsträckt svävar i högt register kan jag instämma i associationen till Rickie Lee Jones som jag haft förmånen att se från tre scener och till och med träffa utanför Göteborgs Konserthus. Hillered ger onekligen ett autentiskt intryck och äger en stämma som berör, men i ärlighetens namn saknas de distinkta drag vilka identifierar ovan nämnda storheter. Då framstår referensen till Marie Bergman som betydligt mer rimlig jämte den till Py Bäckman som hon utgjort vokal bakgrund till.

Minialbumet rymmer skiftande temperament vilka skiner likt likt fasetter var för sig. Så ur den aspekten består det snarare av sammanfogade delar än ett sammanhållande verk, en helhet. Två covers görs och tre konstellationer av producenter förekommer. Fast det går ändå att urskilja ett gemensamt mönster, en övergripande vision som styrt skapelseprocessen. Har förstått att ett par singlar härifrån skördat framgång, vilket är fullkomligt logiskt eftersom den erfarna artisten behärskar formeln för att skriva material med hitpotential.

Titellåten skriven i samarbete med Jerry Sillah inleder. Stimulerar genom sitt up tempo-beat vars beståndsdelar är (tror jag) nylonsträngad akustisk gitarr, slingor på keyboard, vispar, ståbas och pålägg av extra stämma i refrängen. Forgiveness av Patty Griffin ska framhållas för att det är en kärleksfull, rent av strålande tolkning. Griffin som nog inte är så känd hos oss verkar ha varit en viktig influens vars häpnadsväckande cv innefattar såväl Grammy som Lifetime Achievment Award utdelat vid Americana Honor & Award. Följs upp med ytterligare en oklanderlig cover, nämligen Get Out Of This House av Shawn Colvin från 1996, också en mycket meriterad artist och låtskrivare som exempelvis tilldelats hela fem Grammys ( en för debutalbumet jag har på vinyl i samlingen) och nominerats ytterligare sju gånger. När man lyssnar på Colvin inser man varför hon utgjort en inspirationskälla för Eva Hillered. Jerry Sillah står för produktionen på dessa två utvalda covers. Get Out Of This House med sitt energiskt rytmiska driv färgas föredömligt av cello och stråkar för att övergå i osedvanligt taggig rockig atmosfär. Skivans kontraster illustreras allra bäst av hur ett distat gitarrsolo avlöses av en innerlig ballad i vilken två olikt klingande gitarrer ger en påtaglig stereoeffekt i hörlurar. I Horses, ännu en vägvinnande dänga, tycker jag mig höra ett finstämt stränginstrument (mandolin?) och blir förtjust i ypperligt stick på piano.

Ljudet är synnerligen tillfredsställande med sången i framkant. Hillered övertygar vokalt med sin vibrerande, stundtals stretchande stämma, ger uttryck för en nerv och lidelse som fångar en.. Endast i finalen betitlad Water producerad av Peter Sund kantrar anrättningen en smula. Då uppstår alltför otyglad passion. Marginell invändning mot en i övrigt mycket gedigen kollektion av låtar.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Skammens förödande konsekvenser skildras strålande med församlingsarbete som nav – 7 sorters tystnad på Göteborgs Stadsteater

11 januari, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henrikson

Text och regi: Pauila Stenström Öhman

Scenografi/ ljusdesign: Charlie Åström

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Musik: Saemundur Grettisson

Kostymdesign: Karin Weststrand

Maskdesign: Althea Jiltelius Franconeri (praktikant)

I rollerna: Jonatan Rodriguez, Elin Skarin, Caroline Söderström och Ove Wolf

i samarbete med Lumor Teater

Urpremiär: Lilla scen Göteborgs Stadsteater 13/12 2025

Spelas till och med 7/2

För att en arbetsplats ska fungera krävs en god organisation som satt sig och inte ändras stup i kvarten. Därtill tillräckliga resurser jämte en tydlig struktur med fördelning av ansvar, där varje anställd vet vilka krav denne förväntas uppfylla. I ett sådant scenario finns inplanerat höjd tagen för ett visst mått av problem, bortfall och struliga situationer. Även när viss procent av personalen inte är produktiv eller när olika viljor kolliderar måste verksamheten flyta på, vilken den förundransvärt nog gjorde på min senaste arbetsplats tack vare fungerande rutiner. Relaterat till mina drygt trettio år på en stor arbetsplats, nämligen Postterminalen en halv kilometer från Centralen med på tok för många omorganisationer. Hos oss var verksamheten igång dygnet runt nästan varje dag i veckan. Jag som mesta tiden jobbade natt vet vad detta innebar för oss på golvet och hur krångel hanterades. Utvärderade också verksamheten vid behov i egenskap av facklig redaktör och förtroendevald i Samverkan. Vi var beroende av fungerande teknik, klok arbetsledning och kompetenta kollegor som kunde samarbeta och var förhållandevis plikttrogna. Olämpliga chefer och alltför många godtyckliga förändringar orsakade minst lika mycket trubbel som driftstopp på maskiner, försenade transporter och schismer.

Anledningen till att jag efter att ha sett 7 sorters tystnad (8/1) började fundera på jobbet jag pensionerade mig ifrån för sju (!) år sedan, är att nyskrivna pjäsen byggd på djupintervjuer speglar en liten arbetsplats i allmänhetens tjänst. Närmare bestämt en ospecificerad svensk kyrka och församlingsverksamheten knuten till den. Kan tyckas underligt att dessa tankar kom i omlopp av ett händelserikt drama med stort persongalleri, vars tematik kretsade kring att bära känslor av skam inom sig istället för att tala ut. Och vad sådant beteende riskerar att leda till när man varken vågar eller kan anförtro sig åt någon man litar på. Anmärkningsvärt nog gör en diakon (Ove Wolf) ett stort nummer av att bikt erbjuds, fast i motsats till katolicismen lockar servicen inte alls.

Paula Stenström Öhman är en av konstnärliga ledarna för teaterkompaniet Lumor, vars aktiviteter gjort bestående intryck på tiljor i landet senaste tjugo åren trots att egen scen saknas. På Folkteatern blev jag närmast golvad 2016 av prisade People Respect Now vars tragikomiska upprullning av intrig sker i skolmiljö. Ett par år senare hade det blivit dags att på Stadsteatern i Göteborg utsättas för dramatikerns raffinerade relationsdrama Allt gott i världen, om den för Sverige omvälvande och minst sagt påfrestande flyktingkrisen, numera flitigt refererad till . För ett par år sedan såg jag förvirrande deckargåtan Content á la Twin Peaks, tyvärr ett intetsägande verk. En Lumor-produktion men ingen plump i protokollet för Stenström Öhman eftersom hon inte var delaktig. Lumor uppehåller sig främst kring sociala och filosofiska ämnen, ofta baserade på dokumentärt material.

Kvinnan bakom fängslande manuset med sina rapsodiska uppbyggda tablåer ville utforska fenomenet tystnadskultur. Kan vara på sin plats med ett klargörande. Pjäsen belyser inte visselblåsares öden. Nyanserna av tystnad speglar skav vid middagsbord utifrån svek och övergrepp. Trauman döljs för att upprätthålla fasaden. Om den ändå rämnar är det fortfarande långt ifrån säkert att individen avslöjar hemligheten som legat och gnagt, gjort så ont. När utfallet blir fatalt klandras omgivningens passivitet och oförmåga att observera tydliga tecken. Dock, personerna i fråga är sig själva närmast och kan anse att priset är för högt, att sanningen svider mer än gör densamme fri. Lillasyster Rakel spelad av Elin Skarin är skenbart det mest grava fallet med sin stumhet. Förvånande att dessa brottstycken av speglingar inom pjäsens intrikata ramverk av relationer (”kopplingsschema finns i programblad), primärt utöser självdestruktivitet istället för ondskefulla gärningar – hade varit det mest sannolika. Således roteras dramat med ett myller av scener under tre timmar (inklusive paus) i en psykologiskt högintressant omloppsbana, istället för at bli till en thriller eller gastkramande skräckis.

I intervju kallar Paula Stenström Öhström sin vindlande, fragmentariska konstruktion för en skammens loop och en socialsurrealistisk pjäs. Farliga tystnaden liknas vid arvsynd. Att hon lägger ut texten om sitt senaste verk i just Kyrkans tidning kan vara en orsak till att 7 sorters tystnad helt bortser från kritik mot Svenska kyrkan, inte minst Kyrkorådet och Ärkebiskopars ställningstaganden som inneburit att åtskilliga valt att lämna på grund av woke-marxismens hyckleri och samröre med Islamic Relief. Däremot antyds stress, intriger och helt enkelt en så alarmerande arbetsmiljö att präst och diakon är yrken som ligger i topp vad gäller risken att bli långtidssjukskriven.

I centrum står den pressade prästen Ingela (Caroline Söderström) och hennes buttre sidekick diakonen/ organisten framställd med tillknäppt bravur av Ove Wolf. Detta försåtligt kommenterande kaffemonster beter sig som en energitjuv av rang. Övriga uppemot femton roller får vi beskåda i fragmenterad tappning. Två småkära konfirmander och deras familjer återkommer liksom a-lagaren Klasse på parkbänken och och en kyrkväktare. Vidare förekommer exempelvis personal från Socialtjänsten, en volontär, kantorn Mari tillbaka från sjukskrivning samt syskon med respektive och x vilka ska begrava en far. Inte utan att det blir en smula rörigt att hänga med i svängarna som publik. Att studera ”kopplingsschemat” underlättar förstås förståelsen. Upplägget med att lansera handlingen i en mycket utförlig cirkelrörelse är raffinerad. leder oss till slut fram till den avgörande händelse som bevittnas och kommenteras i pjäsens inledande skede. Otroligt många och snabba klädbyten sker.

Ni märker att uppsättningen stimulerade, gav upphov till massvis med tankar. Rekommenderar att man går och ser om den för att uppfatta fler raffinerade detaljer. Ljud- och ljusdesign bidrar skickligt till att hålla greppet om åskådaren. Scenografin är ytterst sparsmakad, kan kallas minimalistisk. Skådespelarna flyttar kontinuerligt på fyra stolar för att bilda olika formationer, vrider på de vikväggar vilka inramar scenen. I samspel med den ansvarige för ljus skiftar dessa från vitt till svart och tillbaka. Kan också bli till speglar. Avsikten med dessa närmast maniska beteenden blir ibland lika oförklarlig, som för många av oss, tron på en Gud. Sprider en gåtfull aura över uppsättningen. I övrigt finns knappt någon rekvisita utöver sjuarmad ljusstake som tas fram när det citeras ur Uppenbarelseboken. Ljudläggningen av dramatiken är varsamt utförd med finess, likaså Saemundur Grettissons musik. Han har använt samplingsteknik, utgått från sound i kyrkans värld med orgel, piano, körsång och spelat in hur klangen kyrkorum låter. Vidare ska påpekas att toner ur Dylans katalog förekommer upprepade gånger.

Trots allt skav och gnabbande innehåller manus en hel del roliga repliker vilka lättar upp det dystra grundackordet. Att få till dylika växlingar utan att det blir krystat eller överdrivet publikfriande är en konst dramatikern behärskar till fullo. Dråpliga humorn berikar, förtar inte allvaret i budskapet. Att 7 sorters tystnad inte bara är ”sakral och suggestiv” för att citera en allittererande kollega, utan också rymmer befriande skratt bör betonas. Utan att ha överblick vill jag tro att pjäsen tillhör det absolut bästa som Paula Stenström Öhström åstadkommit. Här finns så många verkningsfulla dimensioner, så många trådar att fundera över. I pusslet som läggs undrar man över prästens ångest. Vacklar hon i tron eller är det driftstyrda impulser som är orsaken?

Medveten om att alldeles för mycket utrymme ägnats åt stoffet, idéerna som präglar manus. Utan en ensemble som i varje moment utstrålar närvaro skulle det kunna bli segt. Några gånger är man inte ens helt klar över vem som gör vilken biroll, vilket säger mycket om nivån. Antar att just denna kvartett inte agerat tillsammans tidigare. Men här kuggar de i varandra exemplariskt.

Uppmärksammade kroppskonstnären Elin Skarin som setts i Kikkiland och gjorde avtryck i hajpade Europa efter regnet och i fjol deltog i seminarium på Stadsteatern på temat olydnad, ombesörjer här jämförelsevis ett knippe nedtonade och påklädda gestaltningar. Ove Wolf ges oftast resonerande roller med en tendens att agera buffligt. Han är i sitt esse som föraktad storebror i skinnpaj och inkännande motsats mottaglig för svängningar i egenskap av konfirmand. Wolf som tillhör Backa gör en av sina styvaste bedrifter på senare år. Caroline Söderström motsvarar perfekt kravspecifikationen för en regissör på jakt efter en aktris pendlande emellan stark och sårbar. Förutom att porträttera prästen i blickfånget gör hon volontären/ mamman Cia, Harriet (mormor/ mamma) samt hustrun Pirjo ingående i sällskapet som kommit till begravning. Hennes diktion, tajming och avväga rörelser är minnesvärda. Har förmodligen recenserat henne i ett tvåsiffrigt antal större roller inklusive en fängslande monolog på samma scen.

Mycket beröm är redan utdelat. Har ändå sparat den mest magnifika till sist som grädde på moset: Jonatan Rodriguez som medverkat i uppsättning på Backa och i huvudroll i Romeo och Julia på Stadsteatern (troligen recenserad i Ny Tid 2007). Han har mest varit verksam i Stockholm utöver ett antal jobb för tv och filmproduktioner. Insatsen på Lilla scen är enastående! Vilket häpnadsväckande register 49-åringen förfogar över. Betydelsefulle sanningssägaren Carlos, vars brytning gör monologerna omöjliga att uppfatta i sin helhet, har förekommit i tidigare pjäser hos Lumor. I 7 sorters tystnad exekveras ytterligare fyra biroller med suverän precision. Ett par av dem – Klasse på bänken och framför allt BUP-Monika – levereras med total tonträff. Snacka om att med röst och mimik ge åskådarna en uppvisning i varianter på utmejslade anabbporträtt.

Pressfoton: Ellika Henrikson

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: The Little Sister – undviker komplicerade frågor

9 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

The Little Sister
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 januari 2026
Regi Hafsia Herzi

En berättelse om om tonårsflicka som undersöker sin sexualitet. Huvudrollsinnehavaren Nadia Melliti fick pris för skådespelerska och filomen vann årets Queer Palm i Cannes. Filmen fångar mycket trovärdigt och igenkännbart en tonårings vilsenhet i sitt sökande, men samtidigt förundras jag över att det fortfarande är så att om man visar en mängd olika sätt homosexuella, i det här fallet framför allt lesbiska kvinnor, kan ha sex så blir dt automatiskt en succé i queer-sammanhang. Har man inte samma krav och förväntningar på dramatikens kraft i filmen som skildrar olika homosexuella sammanhang? Har vi inte kommit längre?

Nadia Melliti spelar Fatima, en 17-årig flicka, yngst av tre systrar i en familj i Frankrike med rötter från Mellanöstern. Fatima är en kavat 17-öring som helst hänger med killarna i klassen. Hon är duktig på fotboll och hon går helst i bekväma kläder som träningsbyxor och är inte mycket för att sminka sig. En dag blir hon beskylld i skolan för att vara lesbisk. Det sätter igång en process inom henne och hon börjar utforska det lesbiska. Skaffar en app för att träffa lesbiska, går på klubb för lesbiska med mera.

Mycket som sägs under ytan där vi som tittare får dra egna slutsatser tolka själva. Det är både positivt och negativt. Jag tycker att filmen därför också fuskar förbi en del frågor och situationer. Fatimas sökande startade i gymnasiet men vi får inte alls se hur det påverkar hennes situation i skolan för plötsligt går hon på universitetet istället och där är allt tillåtet och ingen bryr sig om vilken sexuell läggning någon har. Fatima är troende muslim och enligt den imam hon har ett samtal med får hon bekräftat att homosexualitet är fel enligt såväl islam som judendom och kristendom. Men hennes relation till islam skildras mycket ytligt i filmen. Inte heller hur familjen och hennes relation till sina två systrar och sin föräldrar eller om hon har övrig släkt får vi veta särskilt mycket om. Jag tycker filmen har fokuserat mest på det sexuella och bara väldigt lite på det känslomässiga och den personliga utvecklingen hos Fatima.

Filmen bygger på Fatima Daas autofiktiva roman ”“La petite dernière” (på engelska översatt till The Last One), och handlar om en ung kvinna med algerisk bakgrund som navigerar mellan sin tro, sin familjs förväntningar och sin sexualitet. I Sverige heter boken ”Lillflickan”.

Filmens styrka är dess skildring av hur vilsen en ung människa kan känna sig. Det finns så många alternativ till hur den tonåring kan välja att utvecklas för att bli den vuxne hon eller han eller hen vill bli, vill vara. Hur hitta sig själv? Fatima verkar lättpåverkad och har svårt att stå emot andra starkare viljor. Det är också något många kan känna igen. Men det som gör att filmen inte blir ett mästerverk är att den lite fegt undviker mer komplicerade frågor. Nadia Melliti är dock strålande duktig i rollen som Fatima.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Homosexualitet, The Little Sister

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Sida 82
  • Sida 83
  • Sida 84
  • Sida 85
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in