Recension

Storartad hyllning till legendaren Chet Baker i tvådelad minifestival

10 april, 2025 by Mats Hallberg

6-7/4 2025

Bio Roy / Park Lane i Göteborg

Värdar: Göteborg Jazz Orchestra och Bio Roy

När jag fick reda på detta tvådelade evenemang som till och med kallats minifestival ville jag verkligen vara med. Lyckligtvis hade jag möjlighet att från balkong på Roy uppleva Born To Be Blue på söndagseftermiddagen, vars visning förlängdes efteråt av så kallad Q & A med pianisten och kompositören David Braid som hade gjort soundtracket och förekommande arr. Kvällen därpå tillhörde jag som vanligt en av stammisarna när Göteborg Jazz Orchestra med sina gäster tvärs över Avenyn, anknöt till musiken i nämnda biopic från 2015. Detta genom att låtarna framfördes i storbandstappning med lysande solister. Majoriteten kompositioner i arrangemang av Braid från Kanada, vars specialitet verkar vara att arbeta nära filmregissörer.

Trumpetaren och sångaren Chet Baker var som bekant en stilbildare inom cool jazz. Sprungen ur soliga Kalifornien framstod han vid sitt genombrott på 50-talet som en motvikt till svarta giganter baserade i New York och deras virtuosa rytmiserande och då i synnerhet bopp pionjärerna Miles Davis och Dizzy Gillespie. I Born To Be Blue regisserad av Bruce Budreau uppenbaras skillnaderna slående kopplade till rädslan hos kaxige Baker att inte bli accepterad. Jazzälskaren i mig omfamnar bägge stilidealen: den gripande skörhetens nyanser visavi epokgörande kraften i bopparnas attack. Alltid varit förtjust i kontraster!

Kan inte avhålla mig från självbiografisk ingång rörande ovan nämnda storheter. Efter James Brown äger jag flest skivor med Miles och sett fyra av min idols konserter (två i Sverige och två i Nederländerna), har dvd:n Miles Ahead, hans memoarer, bevittnat två versioner av Driving Miles och stor affisch finns på vägg i vardagsrummet. Att Miles anses ha uppfunnit nya musikstilar flera gånger om och sista åren uppnådde status i paritet med samtida rockstjärnor är värt att påpeka, även om det faller utanför ämnet. Har album med Dizzy Gillespie och hörde honom live med sitt Big Band på Skeppsholmen sent 80-tal.

Kronan på verket i uppräkningen får ändå sägas vara att jag förutom fina utgivningar med Chet Baker, haft förmånen att uppleva honom i magisk konsert med Åke Johansson trio, på ett andäktigt lyssnande, fullsatt Nef fyra år före han dog under oklara omständigheter. Glömde i samtal med 50-årige Braid fråga om han är avundsjuk på oss som haft nöjet att att höra dessa hjältar live. Låtarna förknippade med den lätt identifierade musikern och vokalisten får en revival i tolkningar på plattan Chet Baker Land av Jan Sigurd & Anna Lena Brundin arrade av Mattias Nilsson. Recenserade entusiastisk både skivan och releasekonsert på Nef.

Vilka är då intrycken från filmen och på vad ligger fokus? Ska sägas att i bakhuvudet finns prisade retrospektiva dokumentären Let´s Get Lost filmad i svartvitt. När dessa värdefulla intervjuer hade sin biopremiär var huvudpersonen död sedan några månader. Föga förvånande koncentreras intrigen på Bakers livslånga beroende av heroin. Jungfrusilen ges av en groupie på Birdland 1954, får honom att jaga kickar. Förutom att bli hög på narkotika och ständigt riskera rättsliga påföljder fanns erotiska begär och ett konstnärligt sökande efter ett eget sound. Uppskattade fotot, soundtracket/ ljudet och berättandets olika faser.

Porträttlika Ethan Hawke (såg honom kuriöst nog på årets GFF i Bara en natt på samma biograf där jag såg Let´s Get Lost) i sjunger berörande skört, lärt sig rätt fingersättning på instrumentet och agerar med en otrolig aura.. Inställningen är så totalt helhjärtad att flera scener gränsar till överspel. Skulle samtidigt kunna hävdas att gestaltningen är hans livs roll. Historien börjar på 60-talet när han misshandlas av langare och i smärtsamt blodiga sekvenser måste lära sig spela igen. Vid det här laget är han på botten, suttit i fängelse och lever i Europa. Baker får i uppdrag att göra en film om sin karriär, ett berättarknep som blir en aning förbryllande. Denna biopic ger en god inblick i drivkrafter och det emotionella intryck hans musicerande gjorde. På minussidan kan bokföras att rättighetsskäl hindrat dem från att använda inspelningar med Chet Baker samt att kopian inte var textad. Val av tid på dygnet kan vara en förklaring till att alldeles för få uppmärksammade visningen.

Nu äntligen framme vid vad som försiggick på Park Lane under Göteborg Jazz Orchestras månatliga spelning. Tidigare i år har två gånger repertoar som kan länkas till Thad Jones & Mel Lewis Orchestra och deras banbrytande idiom framförts, som en tribut till Monday Night Big Band-konceptet. Har låtit fantastiskt om GJO. Traditionsenligt inleds verksamheten på scen med lovande ungdomar. Förbandet XJBA Quartet kom från musiklinjen på Hvitfeldska Gymnasiet. Alster av eller förknippade med exempelvis Ella Fitzgerald, Wardell Gray, Robert Glasper och Joshua Redman presenteras av deras kunniga sångerska. . Noterar föredömliga nyanser i framför allt låtarna signerade Gray resepektive hippa Blue Note-stjärnan av idag Glasper och talangen hos ynglingen på klaviatur.

GJO plus Anders Mogensen och Björn Ingelstam

GJO kikckar igång suggestivt med sin första gäst, danske renommerade trumslagaren Anders Mogensen. Har hört honom med orkestern tidigare, dessutom med sådana som Walt Weiskopf och Anders Bergcrantz. Uppfattade jag korrekt spelades Dolphin Dance (H. Hancock) i arrangemang av Bob Mintzer. Har kanske hört GJO ett 30-tal gånger. Blir ändå häpen över hur de utvecklats, exakt synkade ”klippet” i blåssektionerna. Minns jag rätt levereras konsertens första solo av trombonisten Sebastian Petersson. När Björn Ingelstam äntrat scen formulerar han sig distinkt och elegant på sitt instrument. Utan att försöka imitera är han rekryterad för att påminna oss om Chet Bakers specifika sound. Efter hans inpass tar Samuel Olsson vid. Samma låt innehåller också maffigt feature från Olli Rantala på kontrabas.

Verksamhetsledare Mats Eklund har sett till att för aftonen forma en fabulös trumpetsektion bestående av honom själv, Olsson från Bohuslän Big Band, Jonathan Kronevik samt Patrik Putte Janson. Konsertens klimax uppstod när Samuel och ”Putte” i en parafras av Braid, på en oerhört avancerad Charle Parker-komposition bjuder på ett otroligt trumpet-battle, vars upprinnelse är en scen i Born To Be Blue förklarad av Braid. Grejen är att de lysande instrumentalisterna står för en uppvisning som ska leda tanken till innovatörerna Dizzy & Miles anno 1954, vilket också på ett förunderligt vis sker. Före detta inträffar briljerar Ingelstam, danske batteristen driver på med sin osvikliga energi och avverkar ett läckert solo i Buddy Rich-style, (således mycket slipad som storbandstrummis) och hela trumpetsektionen frontar. Westman för känsligt melodin vidare i Let´s Get Lost.

På duk bakom orkestern visas i omgångar en handfull scener ur Born To Be Blue, vilka introduceras initierat av mannen jag får en pratstund med efteråt. Braid som belönades med två priser i hemlandet för sitt arbete med filmen, överlåter ända fram till strålande extranumret pianopallen åt Simon Westman. Visuella inslagen ramar in utvalda kompositioner, tillför värdefull dimension.

En recension ska ju inte vara ett referat. Dock, vad som händer närmast paus måste framhållas. Då framförs ett himmelskt vackert, svepande arr på Over The Rainbow hämtat från filmen. Ingelstam ger publiken rysningar, ger oss konturerna med snyggt avvägd precision. Så mycket skönhet som ryms, en hisnande magnitud av komprimerade undertryckta känslor.

Först ut i andra set är den engelsktalande kvinnliga projektledarpraktikanten. som hoppas att fler vill vara patreons och stötta GJO. Sedan fortsätter tributen till Chet Baker åtföljande av mestadels storbandsversioner från soundtracket. Vi får en omgjord All Of Me spetsad med härligt frossande i trumpetoner från Kronevik och Ingelstam. Pontus Pohl följer upp elegant på sopransax. En spirituell exalterad avdelning inleds med walking bass-solo av Rantala och övergår i fenomenalt uppsluppens bopp-fest. Berättas att omisskännliga Charlie Mingus-bluesiga titeln lyder Haitian Fight Song, ett frihetligt ode. Trumpetsektionen är makalös i sin explosiva fullkomliga kontroll. Vilken njutning! Till detta adderar perkussionist Michael Andersson en rafflande konversation med Anders Mogensen.

Eftersom Baker blivit allra mest känd för ett soft och återhållsamt sound, ändras inriktning radikalt efter nämnda virtuosa urladdning. Filmmusik-specialisten ( sex soundtrack utöver sexton album i eget namn) skrev för filmen Could Have Been som bygger på ett original av Charlie Parker. Spröda balladen anknyter till Chet Bakers misär på 60-talet med fint feature från Ingelstam. Subtila anstrykningen av sorg kan förnimmas. Från betagande allvar kastas vi in i ett återskapande av mexikanska dansanta rytmer. Kul kontrast där Andreas Thurfjell på barytonsax färgar med lekfull rytm.

Bland alla de intressanta upplysningar Braid förmedlar kan poängteras att regissören för ovanlighets skull lät musikerna i förväg spela in musiken. Stimulerande konserten inför ett välfyllt om än inte utsålt Park Lane, ges som sig bör en avrundning med romantisk touch. Vi får ett nytt arr på musiklalmelodin I´ve Never Been In Love Before skriven för Hawke och hans Chet Baker-liknande stämma (som förutom att vara berömd skådespelare också regisserar och skrivit skönlitteratur). Ingelstam sjunger snyggt, trogen förlagan fast i sin stil. Allra sist levereras inplanerat extranummer. Då sätter sig konsertens ciceron vid elpianot. Gör på duo med trumpetare Ingelstam (den i Paris boende jazzmusikern har jag hört både på Unity med egen grupp och med GJO) titelmelodin från soundtracket. Blev en utsökt avslutning på temat Chet Baker. En subtil delikatess! Ska betonas att akustiken var utomordentlig. Hängde kvar en stund efteråt för att låta musiken sjunka in och i lugn och ro tacka medlemmarna i GJO och deras gäster.

Nomader i fokus – en bok jag önskar jag läst i skolan: Kinchoi Lams Nomader: ett liv i rörelse

8 april, 2025 by Anastasia Bark

Författare och bildbokskonstnär: Kinchoi Lam

Översättning: Annika Meijer

Bokförlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2024.08.13

ISBN: 978-91-89751-09-5

Nomader: Ett liv i rörelse är en bok jag önskar att vi hade fått läsa i samhällskunskapen under min skoltid. Den är lärorik, tydlig och underhållande. Den Hongkong-baserade bildbokskonstnären Kinchoi Lam har gjort ett fantastiskt jobb med att skapa en bok som passar både barn och vuxna.

Från skolan minns jag hur mycket fokus som låg på andra världskriget – men hur lite vi lärde oss om världen utanför Europas gränser. Att inkludera grupper som inte nödvändigtvis tillhör en nationsstat skulle vara ett viktigt steg mot att skapa en mer varierad och inkluderande undervisning. Men boken fungerar inte bara i klassrummet – det är också en fin bok att läsa tillsammans hemma, kanske i soffan en kväll med sina barn.

Visserligen går boken inte särskilt djupt in på de olika nomadgrupperna, vilket är en svaghet. Men som en introduktion fungerar den utmärkt – ett första steg in i nomadgruppernas värld. För äldre läsare finns det gott om utrymme att fördjupa sig vidare, och för yngre barn kan boken bli en grund för samtal och nyfikenhet, kanske till och med en frågestund efter läsningen.

Lams beskrivningar fokuserar främst på nomadernas livsstil, med färgstarka illustrationer, särskilt av deras boendeformer. Något jag särskilt uppskattade var att Lam också lyfter de utmaningar nomader möter i dag – till exempel strikta nationsgränser och klimatförändringar. Att han väljer att ägna några sidor åt dessa samtida frågor för varje nomadgrupp känns både relevant och värdefullt.

Det finns förstås mycket mer att lära om nomadgrupper – inklusive grupper som till stor del har marginaliserats eller till och med försvunnit ur historieböckerna. Även om de inte tas upp i Lams bok, kom jag nyligen i kontakt med berättelser om resandefolket i Skottland (Scottish Travellers). När jag läste Sunset Song av Lewis Grassic Gibbon blev jag berörd av hur illa den gruppen behandlades, och hur nedsättande ord användes om dem. Efter att ha läst klart boken läste jag vidare i artiklar och blev chockad över den brutala historien – inklusive exempel på våld riktat mot resandefolket. Det påminde mig om hur mycket vi fortfarande har att lära. I det sammanhanget känns Lams bok som ett viktigt bidrag: den väcker intresse, väcker frågor – och visar att det finns många berättelser kvar att utforska.

Svensk teaterhistorias mest omtalade drama dissekeras av ”kärande” med komisk desperation – Jag spänner upp himlen med egna händer av Revet

7 april, 2025 by Mats Hallberg

Fritt efter Fröken Julie av August Strindberg

Text: Erika Lindahl

Regi: Dan Andersson

Scenografi/ kostym: Emilia Bongilaj

Mask: Osborne Petersson (också producent)

Musik/ ljud: Jenny Soovik

Röstskådespelare: Erik Mattsson, Lovisa Perm

Skådespelare: Hanna Ingman

Premiär: 4/4 2025 på Hagatateatern i Göteborg

Spelas till och med 13/4 ( i maj gästspel på Strindbergs Intima Teater)

Vill framhålla direkt hur rolig monologen är, vilket får till följd att premiärpubliken garvar oftare och ljudligare än den förmodligen hade föreställt sig. Avviker inte för egen del, utan dras med av komiskt, smart tilltal. Det uppväger sinnrikt svärtan och sorgen över obestridligt svek. Samtidigt som humorn späder ut fungerar den som en förstärkande effekt av raseriet hos kokerskan Kristin, vars tilltagande oro och fasa förkroppsligas med bravur av Hanna Ingman under halvannan timme. Att uppsättningen som ”granskar” Jean och Julies förehavanden, kryddas med repliker och beteenden som lockar till skratt är värt att betona.

Kan relatera till drastiska svängningarna i aktuella Bernadas hus på stadens Stadsteater. Pinsamt nog hade jag i min sent omsider publicerade recension missat att understryka de muntra inslagen, trots att de förekom flitigt. Korrigerade lapsusen i efterhand. För att inte begå samma misstag vad beträffar Jag vill spänna upp himlen med egna händer lyfts därför omgående humorn fram. Greppet blommar ut i distanserande sekvenser där tidsaspekten betonas. Inom parantes bör skjutas in att tragedin i ikoniska kammarspelet inte ansågs helt trovärdigt ens på Strindbergs tid. Grevens dotter hade inte behövt ta sitt liv för att undkomma skammen av att ha fallit för frestelsen, den stilige betjänten, under berusning en förtrollad midsommarnatt,

Hade inte koll på att det tidigare skrivits en monolog om Fröken Julie utifrån förlovade Kristins synvinkel. Kristin av Hanna Adolfsson sattes upp på Strindbergs intima teater 2022 och recenserades exempelvis här. 2018 såg jag Malin Lindroths Madame Flod – återkomsten i en lysande uppsättning med Lisbeth Johansson & Carita Jonsson. Både Görel Crona och Anna Pettersson har gjort feministiska bearbetningar av Strindbergs tragedi, vilka jag tyvärr inte sett. Pettersson som ju haft stora framgångar med sitt ifrågasättande av manlig världsdramatik tillhör för övrigt de REVET tackar. 2013 recenserades Emil Graffmans iscensättning av fatala dramat om den högadliga lätt uttråkade fröken Julie och franske propre betjänten. Den spelades på Göteborgs Stadsteater. Har inte tidigare bevittnat någon scenkonst signerad Revet, vilka tycks vara en normkritiskt arbetande grupp på sju personer.

”Hur stora möjligheter har vi egentligen att förändra våra liv? Hur sipprar makt, samhällsstrukturer och könsnormer in i våra romantiska relationer och livsval?” Två frågeställningar hämtade från frigruppens hemsida, med rörande tillägg avseende vår längtan och om att vilja känna sig okej. Titeln på monologen nämns för övrigt mitt i monologen. Vi befinner oss i Kristins rum, vägg i vägg med köket där attraktionen successivt stegras. Mysiga rummet i rött är inrett med säng, bord och stol, ett skåp i trä med en microvågsugn(!) ovanpå och ljuskällor i form av fyra lampor. En lustig anakronism således! Istället för att sova pysslar den rastlösa, rekorderliga kokerskan med olika verksamheter. Drömmer om en framtid någon annanstans med sin älskade Jean så länge det ter sig möjligt. Lär sig av den anledningen franska glosor. Och cirka fyra gånger byter hon om, kanske som en nervös och sedermera ursinnig reaktion. på något oförlåtligt att förhålla sig till.

Hanna Ingman förmår i samarbete med regissör Dan Andersson och Erika Lindahls hisnande manus, nagla fast os i en uppslitande konflikt., där bara ena parten kommer till tals. Djupgående konsekvenserna för Kristin betraktas ur ett nutida perspektiv, setts i relation till 1880-talets enorma klassklyftor. Ingman är för mig en nytt ansikte, en stor tillgång som den resonerande kvinnan, modernt argumenterande med blicken mot Strindbergs erotiska kammarspel. Anknyter återkommande till den lista på argument för/ emot hon gör tidigt i föreställningen. Det spekuleras finurligt på olika scenarios. Medger att hennes Jean befinner sig farligt nära åtråvärda Julie som är tio år yngre, men litar på att han har sina gränser. Som bekant för välinformerad publik är han dock en streber som smider planer.

Regissörens estetik inriktas på att odla fram rätt sorts avvägning i tilltal, kalibrering av blinkningar till mottagliga betraktare. Utan att lämna Kristins öde in i meta-lager beröms vi för att vara goda lyssnare. I sin smärtsamma stund behöver hon oss, vilket förstås väcker munterhet. En avgörande anledning till de omedelbara stående ovationer premiären utlöste, beror på den framgång man kunde skörda, med sitt gehör för att dra in åskådaren i dramatiken. Anammade bifallet de förtjänade (i motsats till euforin som KONSTAB orättmätigt belönades med) Borde ha nämnt tidigare att Ingmans stabila kokerska, vars tillvaro här kraschar, kontinuerligt kommenterar den alltmer ödesmättade dialog hon tjuvlyssnar till. Likt Jenny Sooviks musik, antingen drömska eller taktfasta toner från dansbana, hörs dialogen i bakgrunden.

Gestaltningen måste betecknas som en enastående bedrift. Ingman som har scennärvarons magi som ideal, växlingar av sinnesstämning, ges i sin utförliga monolog utlopp för sina kvaliteter. Hoppas får chansen att se mer av henne i en snar framtid. Är detta månne definitiva genombrottet för värmländskan? Inte alls osannolikt! Läst att hon varit frilansare på tv, barnteater, improvisation med mera. Därtill showartist och konstnärlig ledare som studerar studerar på Musikallinjen vid Balettakademin i Göteborg.

Publikfriande knep används för att bibehålla intresset. När slutscenen infaller känns oförutsägbart, särskilt med tanke på att ett uppbrott signaleras i ett tidigare skede. Finns så mycket som stöts och blöts att man har fördrag med att teamet obevekligt förlänger den gestaltades upprördhet och plåga, inte bryr sig om att döda sina älsklingar. Samtliga upptänkliga vändningar inkluderas. Ältandet innehåller fyndiga poänger vi kan relatera till. Det är sammantaget en mycket lyckad satsning av Revet, ännu ett spännande scenkonstkollektiv i Göteborg. Ska understrykas vilka stimulerande tankefigurer texten innehåller, specifikt riktad till medvetna kvinnor upptagna med att forma en framtid med karriär och familj.

Filmrecension: A Minecraft Movie – fantastiskt fantasilös

7 april, 2025 by Elis Holmström

A Minecraft Movie
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 4 april
Regi: Jared Hess

Klyschan kring att rörlig media baserat på TV-spel per automatik hör hemma i soptunnan har sakta men säkert börjat brytas ned. Framförallt med adaptionerna av The Last Of Us och Fallout som tagit världen med storm, med fantastiska kreatörer och skådespelare som realiserade spelen – och vad gäller Fallout, tog konceptet än längre. Men genren är – precis som allt annat, inte immuniserad från skräp eller klavertramp. Makabert skrot som förra årets horribla Borderlands hämmar fortfarande den goda smaken och tyvärr är försöket att göra Minecraft till spelfilm inte av den positiva sorten.

Ett fundamentalt problem med att adaptera Minecraft är att spelet – till skillnad mot de mest lyckade adaptionerna som nämnda två exempel, inte bygger på ett minnesvärt narrativ utan på spelmöjligheterna. Minecraft är en sandlåda där du som spelare tillåts bygga och framställa alla dina arkitektoniska drömmar – eller mardrömmar. Värdet ligger därmed inte i ett strukturerat berättande utan i de unika spelmoment som blir till säregna minnen. Därmed är det ingen lätt uppgift att adaptera ett spel vars styrka är bundet till sitt ursprungliga medium.

Regissören Jared Hess, som fortfarande är mest känd för Napoleon Dynamite, inser dock att det inte är någon idé att försöka skapa ett någorlunda trovärdigt ramverk för att göra filmen aningen mer seriös. Istället är detta en obeskrivlig kalabalik där absolut ingen tar något på allvar. Faktum är att A Minecraft Movie kan vara den mest oseriösa film jag någonsin sett, med det sagt inte den sämsta. För det finns en charm i att alla involverade ser uppgiften som ett enda stort skämt där precis alla – likt publiken, skrattar i det fullkomligt absurda och fåniga.

Detta fullkomliga trams leder till att både publik och medverkande skrattar högt åt sig själva, Jared Hess skyr inga medel vad gäller att – med glimten i ögat, förnedra sig själv med scener som är så fåniga att de kan misstas för en parodi eller ett urspårat aprilskämt.
Det finns en värme och charm vad gäller att släppa alla hämningar och hänge sig till att förlöjliga sig själv. Detta är en kalkon som faktiskt har insikt nog att inse att absolut ingenting fungerar, vilket gör att kalkon-attributen kan nyttjas för komisk effekt, en förmåga få filmer med bristande kvalitet kan acceptera.

Precis allt är uppskruvat till nivåer bortom det överdrivna. Skämten är plumpa, klumpiga och dummare än tom kökslåda. Jack Black verkar ha spelat in filmen med öronproppar samt skygglappar, för detta är en film där Black ignorerar alla formar av direktion och istället leker rövare med sitt överenergiska skådespel. Detsamma gäller Jason Momoa vars prestation endast kan beskrivas som fars-artad. Filmens yngre förmågor i form av Emma Myers och Sebastian Hansen är i sin tur likbleka och lika minnesvärda som kapsyler i en pantstation.

Och efter en startsträcka som underhåller med sin totala och ohämmade clownshow börjar repetitionen och enformigheten hugga tag som en obehaglig kramp. Skämt som endast var acceptabla repeteras in absurdum och är närmast outhärdliga efter ett tag. Försöken till action är också bedrövliga och Hess misslyckas fatalt med att skapa effektiv fysisk komik. Att Hess försöker bibehålla en bakåtlutad och skämtsam hållning spelar då ingen roll, skämtet har helt slut på bränsle och filmens final är en hysteriskt tråkig actionsekvens som är både fantasilös och helt berövad den humor som gjorde introduktionen dräglig.

A Minecraft Movie är en kalkon med självinsikt, något som gör den oväntat sympatisk, men med det sagt är den ohyggligt monoton, repetitiv och fantastiskt fantasilös.

Teaterkritik: Det stora lördagspaketet – Crazy och tänkvärd komedi om vänskap

7 april, 2025 by Ingegerd Rönnberg

Foto: Sören Vilks

Det stora lördagspaketet
Av Per Naroskin
Efter en idé av Sara Jangfeldt och Fredrik Benke Rydman
Regi Sara Jangfeldt, Shebly Niavarani och Fredrik Benke Rydman
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Johan Sundén
Musik Fredrik Meyer och Sara Jangfeldt
Medverkande Fredrik Benke Rydman, Bahador Foladi, Sara Jangfeldt, Odile Nunes, Linn Mildehav och Shebly Niavarani

På våren ska det inte vara för tung dramatik sa en klok teaterregissör. Kanske har den konstnärliga ledningen på Kulturhuset Stadsteatern resonerat i liknande banor när man som en av vårsäsongens sista premiärer presenterar ännu en komedi. Det stora lördagspaketet är en crazy farskarusell som lockar fram skrattsalvor i publiken. Men däri finns även ett tänkvärt tema om vänskap.

Det handlar om skammen att inte ha några vänner och rädslan för att bli övergiven efter många års äktenskap eftersom frun börjar lessna. Dilemman som är väl värda att ventilera på en teaterscen. Inte minst som motvikt till alla instagrambilder av den lyckade, aktiva tillvaro som så många par och singlar verkar leva i.

I centrum är Thomas, en medelålders man som inser att han i samband med familjeliv och livspussel slarvat bort den vänkrets han haft. Medan frun har ett gäng väninnor hon flitigt umgås med. För att inte framstå som en loser överraskar han sin hustru med att vilja bjuda några kollegor på middag. ”Vännerna” hyr han desperat hyr via en agentur. Inledningen är härlig med Shebly Niavarani som knipslug besserwisser till agent.

Thomas fru är förtjust över idén och bjuder in en av sina, verkar det som, bästa väninnor för att komplettera sällskapet. När låtsaskollegorna knackar på och Annie dyker upp som en joker i leken, drar en händelseutveckling igång som han alltmer frustrerat försöker hantera och som får hustrun att häpna. Snåriga, knasiga och plumpa samtal förs, drinkarna och vinet slinker snabbt ner och missförstånd sker stup i ett.

Bahador Foladi, har en fin tonträff i huvudrollen. Inkännande, med värme och lågmäld humor får han fram Thomas desperation och längtan efter äkta vänskap. Ofta brukar dansinslag känns påklistrade i teaterföreställningar. Men det är härligt när inhyrda Emma uppmanar Thomas att ”go with the flow”, och han eggar hela ensemblen att dansa vilt.

Sara Jangfeldt gestaltar skickligt och trovärdigt frun. När det uppdagas att mannens kollegor är fejkade kommer en grym sida fram hos henne. En tröst blir det när en av gästerna, namnen Thomas (en slacker som själv lider av ensamhet spelad av Fredrik Benke Rydman) vill bli vän med maken på riktigt. Samtidigt spricker bilden av den fina vänskapen mellan henne och Annie genom den sistnämndas version.

Per Naroskin, som tidigare skrivit pjäser för Soppteatern men främst är känd som psykolog och psykoterapeut, står för manus till Det stora lördagspaketet. Föreställningen baseras på en idé av ett par av skådespelarna tillika regissörerna. Det är nämligen, anmärkningsvärt nog, hela tre regissörer. En sådan kombo är nog en mindre lyckad lösning. Föreställningen är ojämn och ibland brister det i personregi. Scenrummet visar en borgerlig lägenhet och långa rader av fällbara väggar som skådespelarna flitigt vänder på ofta utan egentlig anledning.

Slutets försoningstanke och vilja till nystart känns bra i hjärtat. Den gör också att våningens nedsänkta akvarium får en smart användning. Att se Det stora lördagspaketet packas upp är en kul kväll på teatern med angelägna frågor om vänskap i grunden.

Recension

Footer

Om oss