6-7/4 2025
Bio Roy / Park Lane i Göteborg
Värdar: Göteborg Jazz Orchestra och Bio Roy
När jag fick reda på detta tvådelade evenemang som till och med kallats minifestival ville jag verkligen vara med. Lyckligtvis hade jag möjlighet att från balkong på Roy uppleva Born To Be Blue på söndagseftermiddagen, vars visning förlängdes efteråt av så kallad Q & A med pianisten och kompositören David Braid som hade gjort soundtracket och förekommande arr. Kvällen därpå tillhörde jag som vanligt en av stammisarna när Göteborg Jazz Orchestra med sina gäster tvärs över Avenyn, anknöt till musiken i nämnda biopic från 2015. Detta genom att låtarna framfördes i storbandstappning med lysande solister. Majoriteten kompositioner i arrangemang av Braid från Kanada, vars specialitet verkar vara att arbeta nära filmregissörer.
Trumpetaren och sångaren Chet Baker var som bekant en stilbildare inom cool jazz. Sprungen ur soliga Kalifornien framstod han vid sitt genombrott på 50-talet som en motvikt till svarta giganter baserade i New York och deras virtuosa rytmiserande och då i synnerhet bopp pionjärerna Miles Davis och Dizzy Gillespie. I Born To Be Blue regisserad av Bruce Budreau uppenbaras skillnaderna slående kopplade till rädslan hos kaxige Baker att inte bli accepterad. Jazzälskaren i mig omfamnar bägge stilidealen: den gripande skörhetens nyanser visavi epokgörande kraften i bopparnas attack. Alltid varit förtjust i kontraster!
Kan inte avhålla mig från självbiografisk ingång rörande ovan nämnda storheter. Efter James Brown äger jag flest skivor med Miles och sett fyra av min idols konserter (två i Sverige och två i Nederländerna), har dvd:n Miles Ahead, hans memoarer, bevittnat två versioner av Driving Miles och stor affisch finns på vägg i vardagsrummet. Att Miles anses ha uppfunnit nya musikstilar flera gånger om och sista åren uppnådde status i paritet med samtida rockstjärnor är värt att påpeka, även om det faller utanför ämnet. Har album med Dizzy Gillespie och hörde honom live med sitt Big Band på Skeppsholmen sent 80-tal.
Kronan på verket i uppräkningen får ändå sägas vara att jag förutom fina utgivningar med Chet Baker, haft förmånen att uppleva honom i magisk konsert med Åke Johansson trio, på ett andäktigt lyssnande, fullsatt Nef fyra år före han dog under oklara omständigheter. Glömde i samtal med 50-årige Braid fråga om han är avundsjuk på oss som haft nöjet att att höra dessa hjältar live. Låtarna förknippade med den lätt identifierade musikern och vokalisten får en revival i tolkningar på plattan Chet Baker Land av Jan Sigurd & Anna Lena Brundin arrade av Mattias Nilsson. Recenserade entusiastisk både skivan och releasekonsert på Nef.
Vilka är då intrycken från filmen och på vad ligger fokus? Ska sägas att i bakhuvudet finns prisade retrospektiva dokumentären Let´s Get Lost filmad i svartvitt. När dessa värdefulla intervjuer hade sin biopremiär var huvudpersonen död sedan några månader. Föga förvånande koncentreras intrigen på Bakers livslånga beroende av heroin. Jungfrusilen ges av en groupie på Birdland 1954, får honom att jaga kickar. Förutom att bli hög på narkotika och ständigt riskera rättsliga påföljder fanns erotiska begär och ett konstnärligt sökande efter ett eget sound. Uppskattade fotot, soundtracket/ ljudet och berättandets olika faser.
Porträttlika Ethan Hawke (såg honom kuriöst nog på årets GFF i Bara en natt på samma biograf där jag såg Let´s Get Lost) i sjunger berörande skört, lärt sig rätt fingersättning på instrumentet och agerar med en otrolig aura.. Inställningen är så totalt helhjärtad att flera scener gränsar till överspel. Skulle samtidigt kunna hävdas att gestaltningen är hans livs roll. Historien börjar på 60-talet när han misshandlas av langare och i smärtsamt blodiga sekvenser måste lära sig spela igen. Vid det här laget är han på botten, suttit i fängelse och lever i Europa. Baker får i uppdrag att göra en film om sin karriär, ett berättarknep som blir en aning förbryllande. Denna biopic ger en god inblick i drivkrafter och det emotionella intryck hans musicerande gjorde. På minussidan kan bokföras att rättighetsskäl hindrat dem från att använda inspelningar med Chet Baker samt att kopian inte var textad. Val av tid på dygnet kan vara en förklaring till att alldeles för få uppmärksammade visningen.
Nu äntligen framme vid vad som försiggick på Park Lane under Göteborg Jazz Orchestras månatliga spelning. Tidigare i år har två gånger repertoar som kan länkas till Thad Jones & Mel Lewis Orchestra och deras banbrytande idiom framförts, som en tribut till Monday Night Big Band-konceptet. Har låtit fantastiskt om GJO. Traditionsenligt inleds verksamheten på scen med lovande ungdomar. Förbandet XJBA Quartet kom från musiklinjen på Hvitfeldska Gymnasiet. Alster av eller förknippade med exempelvis Ella Fitzgerald, Wardell Gray, Robert Glasper och Joshua Redman presenteras av deras kunniga sångerska. . Noterar föredömliga nyanser i framför allt låtarna signerade Gray resepektive hippa Blue Note-stjärnan av idag Glasper och talangen hos ynglingen på klaviatur.
GJO kikckar igång suggestivt med sin första gäst, danske renommerade trumslagaren Anders Mogensen. Har hört honom med orkestern tidigare, dessutom med sådana som Walt Weiskopf och Anders Bergcrantz. Uppfattade jag korrekt spelades Dolphin Dance (H. Hancock) i arrangemang av Bob Mintzer. Har kanske hört GJO ett 30-tal gånger. Blir ändå häpen över hur de utvecklats, exakt synkade ”klippet” i blåssektionerna. Minns jag rätt levereras konsertens första solo av trombonisten Sebastian Petersson. När Björn Ingelstam äntrat scen formulerar han sig distinkt och elegant på sitt instrument. Utan att försöka imitera är han rekryterad för att påminna oss om Chet Bakers specifika sound. Efter hans inpass tar Samuel Olsson vid. Samma låt innehåller också maffigt feature från Olli Rantala på kontrabas.
Verksamhetsledare Mats Eklund har sett till att för aftonen forma en fabulös trumpetsektion bestående av honom själv, Olsson från Bohuslän Big Band, Jonathan Kronevik samt Patrik Putte Janson. Konsertens klimax uppstod när Samuel och ”Putte” i en parafras av Braid, på en oerhört avancerad Charle Parker-komposition bjuder på ett otroligt trumpet-battle, vars upprinnelse är en scen i Born To Be Blue förklarad av Braid. Grejen är att de lysande instrumentalisterna står för en uppvisning som ska leda tanken till innovatörerna Dizzy & Miles anno 1954, vilket också på ett förunderligt vis sker. Före detta inträffar briljerar Ingelstam, danske batteristen driver på med sin osvikliga energi och avverkar ett läckert solo i Buddy Rich-style, (således mycket slipad som storbandstrummis) och hela trumpetsektionen frontar. Westman för känsligt melodin vidare i Let´s Get Lost.
På duk bakom orkestern visas i omgångar en handfull scener ur Born To Be Blue, vilka introduceras initierat av mannen jag får en pratstund med efteråt. Braid som belönades med två priser i hemlandet för sitt arbete med filmen, överlåter ända fram till strålande extranumret pianopallen åt Simon Westman. Visuella inslagen ramar in utvalda kompositioner, tillför värdefull dimension.
En recension ska ju inte vara ett referat. Dock, vad som händer närmast paus måste framhållas. Då framförs ett himmelskt vackert, svepande arr på Over The Rainbow hämtat från filmen. Ingelstam ger publiken rysningar, ger oss konturerna med snyggt avvägd precision. Så mycket skönhet som ryms, en hisnande magnitud av komprimerade undertryckta känslor.
Först ut i andra set är den engelsktalande kvinnliga projektledarpraktikanten. som hoppas att fler vill vara patreons och stötta GJO. Sedan fortsätter tributen till Chet Baker åtföljande av mestadels storbandsversioner från soundtracket. Vi får en omgjord All Of Me spetsad med härligt frossande i trumpetoner från Kronevik och Ingelstam. Pontus Pohl följer upp elegant på sopransax. En spirituell exalterad avdelning inleds med walking bass-solo av Rantala och övergår i fenomenalt uppsluppens bopp-fest. Berättas att omisskännliga Charlie Mingus-bluesiga titeln lyder Haitian Fight Song, ett frihetligt ode. Trumpetsektionen är makalös i sin explosiva fullkomliga kontroll. Vilken njutning! Till detta adderar perkussionist Michael Andersson en rafflande konversation med Anders Mogensen.
Eftersom Baker blivit allra mest känd för ett soft och återhållsamt sound, ändras inriktning radikalt efter nämnda virtuosa urladdning. Filmmusik-specialisten ( sex soundtrack utöver sexton album i eget namn) skrev för filmen Could Have Been som bygger på ett original av Charlie Parker. Spröda balladen anknyter till Chet Bakers misär på 60-talet med fint feature från Ingelstam. Subtila anstrykningen av sorg kan förnimmas. Från betagande allvar kastas vi in i ett återskapande av mexikanska dansanta rytmer. Kul kontrast där Andreas Thurfjell på barytonsax färgar med lekfull rytm.
Bland alla de intressanta upplysningar Braid förmedlar kan poängteras att regissören för ovanlighets skull lät musikerna i förväg spela in musiken. Stimulerande konserten inför ett välfyllt om än inte utsålt Park Lane, ges som sig bör en avrundning med romantisk touch. Vi får ett nytt arr på musiklalmelodin I´ve Never Been In Love Before skriven för Hawke och hans Chet Baker-liknande stämma (som förutom att vara berömd skådespelare också regisserar och skrivit skönlitteratur). Ingelstam sjunger snyggt, trogen förlagan fast i sin stil. Allra sist levereras inplanerat extranummer. Då sätter sig konsertens ciceron vid elpianot. Gör på duo med trumpetare Ingelstam (den i Paris boende jazzmusikern har jag hört både på Unity med egen grupp och med GJO) titelmelodin från soundtracket. Blev en utsökt avslutning på temat Chet Baker. En subtil delikatess! Ska betonas att akustiken var utomordentlig. Hängde kvar en stund efteråt för att låta musiken sjunka in och i lugn och ro tacka medlemmarna i GJO och deras gäster.
