Fritt efter Fröken Julie av August Strindberg
Text: Erika Lindahl
Regi: Dan Andersson
Scenografi/ kostym: Emilia Bongilaj
Mask: Osborne Petersson (också producent)
Musik/ ljud: Jenny Soovik
Röstskådespelare: Erik Mattsson, Lovisa Perm
Skådespelare: Hanna Ingman
Premiär: 4/4 2025 på Hagatateatern i Göteborg
Spelas till och med 13/4 ( i maj gästspel på Strindbergs Intima Teater)
Vill framhålla direkt hur rolig monologen är, vilket får till följd att premiärpubliken garvar oftare och ljudligare än den förmodligen hade föreställt sig. Avviker inte för egen del, utan dras med av komiskt, smart tilltal. Det uppväger sinnrikt svärtan och sorgen över obestridligt svek. Samtidigt som humorn späder ut fungerar den som en förstärkande effekt av raseriet hos kokerskan Kristin, vars tilltagande oro och fasa förkroppsligas med bravur av Hanna Ingman under halvannan timme. Att uppsättningen som ”granskar” Jean och Julies förehavanden, kryddas med repliker och beteenden som lockar till skratt är värt att betona.
Kan relatera till drastiska svängningarna i aktuella Bernadas hus på stadens Stadsteater. Pinsamt nog hade jag i min sent omsider publicerade recension missat att understryka de muntra inslagen, trots att de förekom flitigt. Korrigerade lapsusen i efterhand. För att inte begå samma misstag vad beträffar Jag vill spänna upp himlen med egna händer lyfts därför omgående humorn fram. Greppet blommar ut i distanserande sekvenser där tidsaspekten betonas. Inom parantes bör skjutas in att tragedin i ikoniska kammarspelet inte ansågs helt trovärdigt ens på Strindbergs tid. Grevens dotter hade inte behövt ta sitt liv för att undkomma skammen av att ha fallit för frestelsen, den stilige betjänten, under berusning en förtrollad midsommarnatt,
Hade inte koll på att det tidigare skrivits en monolog om Fröken Julie utifrån förlovade Kristins synvinkel. Kristin av Hanna Adolfsson sattes upp på Strindbergs intima teater 2022 och recenserades exempelvis här. 2018 såg jag Malin Lindroths Madame Flod – återkomsten i en lysande uppsättning med Lisbeth Johansson & Carita Jonsson. Både Görel Crona och Anna Pettersson har gjort feministiska bearbetningar av Strindbergs tragedi, vilka jag tyvärr inte sett. Pettersson som ju haft stora framgångar med sitt ifrågasättande av manlig världsdramatik tillhör för övrigt de REVET tackar. 2013 recenserades Emil Graffmans iscensättning av fatala dramat om den högadliga lätt uttråkade fröken Julie och franske propre betjänten. Den spelades på Göteborgs Stadsteater. Har inte tidigare bevittnat någon scenkonst signerad Revet, vilka tycks vara en normkritiskt arbetande grupp på sju personer.
”Hur stora möjligheter har vi egentligen att förändra våra liv? Hur sipprar makt, samhällsstrukturer och könsnormer in i våra romantiska relationer och livsval?” Två frågeställningar hämtade från frigruppens hemsida, med rörande tillägg avseende vår längtan och om att vilja känna sig okej. Titeln på monologen nämns för övrigt mitt i monologen. Vi befinner oss i Kristins rum, vägg i vägg med köket där attraktionen successivt stegras. Mysiga rummet i rött är inrett med säng, bord och stol, ett skåp i trä med en microvågsugn(!) ovanpå och ljuskällor i form av fyra lampor. En lustig anakronism således! Istället för att sova pysslar den rastlösa, rekorderliga kokerskan med olika verksamheter. Drömmer om en framtid någon annanstans med sin älskade Jean så länge det ter sig möjligt. Lär sig av den anledningen franska glosor. Och cirka fyra gånger byter hon om, kanske som en nervös och sedermera ursinnig reaktion. på något oförlåtligt att förhålla sig till.
Hanna Ingman förmår i samarbete med regissör Dan Andersson och Erika Lindahls hisnande manus, nagla fast os i en uppslitande konflikt., där bara ena parten kommer till tals. Djupgående konsekvenserna för Kristin betraktas ur ett nutida perspektiv, setts i relation till 1880-talets enorma klassklyftor. Ingman är för mig en nytt ansikte, en stor tillgång som den resonerande kvinnan, modernt argumenterande med blicken mot Strindbergs erotiska kammarspel. Anknyter återkommande till den lista på argument för/ emot hon gör tidigt i föreställningen. Det spekuleras finurligt på olika scenarios. Medger att hennes Jean befinner sig farligt nära åtråvärda Julie som är tio år yngre, men litar på att han har sina gränser. Som bekant för välinformerad publik är han dock en streber som smider planer.
Regissörens estetik inriktas på att odla fram rätt sorts avvägning i tilltal, kalibrering av blinkningar till mottagliga betraktare. Utan att lämna Kristins öde in i meta-lager beröms vi för att vara goda lyssnare. I sin smärtsamma stund behöver hon oss, vilket förstås väcker munterhet. En avgörande anledning till de omedelbara stående ovationer premiären utlöste, beror på den framgång man kunde skörda, med sitt gehör för att dra in åskådaren i dramatiken. Anammade bifallet de förtjänade (i motsats till euforin som KONSTAB orättmätigt belönades med) Borde ha nämnt tidigare att Ingmans stabila kokerska, vars tillvaro här kraschar, kontinuerligt kommenterar den alltmer ödesmättade dialog hon tjuvlyssnar till. Likt Jenny Sooviks musik, antingen drömska eller taktfasta toner från dansbana, hörs dialogen i bakgrunden.
Gestaltningen måste betecknas som en enastående bedrift. Ingman som har scennärvarons magi som ideal, växlingar av sinnesstämning, ges i sin utförliga monolog utlopp för sina kvaliteter. Hoppas får chansen att se mer av henne i en snar framtid. Är detta månne definitiva genombrottet för värmländskan? Inte alls osannolikt! Läst att hon varit frilansare på tv, barnteater, improvisation med mera. Därtill showartist och konstnärlig ledare som studerar studerar på Musikallinjen vid Balettakademin i Göteborg.
Publikfriande knep används för att bibehålla intresset. När slutscenen infaller känns oförutsägbart, särskilt med tanke på att ett uppbrott signaleras i ett tidigare skede. Finns så mycket som stöts och blöts att man har fördrag med att teamet obevekligt förlänger den gestaltades upprördhet och plåga, inte bryr sig om att döda sina älsklingar. Samtliga upptänkliga vändningar inkluderas. Ältandet innehåller fyndiga poänger vi kan relatera till. Det är sammantaget en mycket lyckad satsning av Revet, ännu ett spännande scenkonstkollektiv i Göteborg. Ska understrykas vilka stimulerande tankefigurer texten innehåller, specifikt riktad till medvetna kvinnor upptagna med att forma en framtid med karriär och familj.
