• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Progressive- pop formelns svepande sound behärskas om än stundtals med lånta fjädrar – Cautionary Tales av Last Plane Out

22 januari, 2026 by Mats Hallberg

Last Plane Out

Cautionary Tales

3

Producent: (plus mix och mastring) Nils Eriksson

S-Rock Records

Releasedatum: 28/11 2025 (digitalt) / 26/1 2026 (vinyl)

37:31

Har tillgång till pressrelease och länk (lyssnat på albumet på både Iphone och ett par gånger via dator), men saknar ändå uppgift om var denna duos andra skiva är inspelad. Vidare hittas inte komplett info om vilka instrument som använts. Att jag fick förfrågan om att puffa för Cautionary Tales genom att lyssna på resultatet och recensera, berodde på att jag blev kontaktad av Anders Lundquist, en man jag aldrig träffat (inte ens på WOW) fast han räknas till en av landets mest ansedda rockjournalister. Sett otaliga foton på honom och internationella storheter tagna i samband med intervjuer. Strax före pandemins utbrott recenserades på begäran av den samme en fullängdare med Future Elephants, en grupp Lundquist bar medlem i. Fram till dess svävade jag i ovisshet om att han själv också utövade musik. Och nu har jag fått vetskap om ett nytt projekt han är synnerligen delaktig i. I fjol hade Nils Eriksson & Lundquist framgång hos bedömare med sin debut. Inför släpp av uppföljaren har Last Plane Out släppt tre singlar.

Elgitarrer trakteras av den ovan nämnde i Stockholm boende norrlänningen. I Future Elephants lirade Lundquist bas. De nio engelskspråkiga texterna är därtill signerade den frilansande skribenten. Hans partner Nils Eriksson borde jag kanske haft kännedom om. Skåningen är multiinstrumentalist, sångare, kompositör och producent. Det första av åtta soloalbum nominerades till två Grammis. Han har släppt instrumentala verk, skriver kör- och filmmusik samt samarbetet med namn som Ainbusk, Viktoria Tolstoy, Roger Pontare och Mariakören i Västerås. 59-åringen har rönt framgång med solopianostycken vars inspiration hämtats från impressionist-ikoner a ´la Debussy. Han har som sagt skrivit sakrala körverk, sysslat med ambient-sound, soundtrack, ägnat sig åt preparerat piano, jobbat som akustikkonsult samt värvats till grupp som lirar symfonirock. Sannerligen en musiker, producent och kompositör vars ambition inte varit att renodla en specifik stil. Vidare har också Eriksson frilansat för diverse magasin. Uppges att duon träffade varandra på 90-talet

Av alla referenser Last Plane Out listar passar Todd Rundgren, ELO, Rupert Hine, Blue Nile och David Bowie bäst som jämförelseobjekt; framför allt den först nämnde och tidiga Genesis. Erkänner omgående att deras musik rör sig i ett härad jag sällan vistas. Och när det blir som mest bombastiskt leder soundet mig till och med till Jim Steinman anspända hits, vilket jag på samma gång kan hålla med om är lite orättvist. En smaksak om man ska klassa albumet som smakfullt mäktig eller svulstigt med pretentiös anstrykning. Eftersom de inte håller på med virtuosa taktbyten och övergångar, utan istället gärna stretchar tonspråket förstår jag att de kallar vad de gör för progessive pop. Titellåtens gitarrfigur doftar Bowie anno 1980. Man menar att breddning skett sedan debuten. Albumet består som nämnts nio låtar, somliga mer eller mindre pompöst framskridande medan andra är att betrakta som förhållandevis avskalade till sin form.

avfotad pressbild Nils Eriksson – Anders Lundquist

Musiken är definitivt syntbaserad. I öppningsspårets optimistiska durackord sveps vi med av maskinella stråkar, trummaskin och en pockande slinga. Och i framkant sjunger Eriksson med emfas Young At Heart, en text med särskild innebärd för medlemmarna. Följs av Break The Chain vars markerade rytmik framhävs av trummande multiinstrumentalist i en catchig melodi vars vokala prägling påminner om en stiliserad variant av Peter Gabriel, i vissa sekvenser om tidiga Genesis. Kompentensen hos herrarna kan inte ifrågasättas. De är duktiga i studio och tycks ha förverkligat sina visioner. I vackert anlagd titellåt och i porlande, elegisk ballad därpå går de knappt att skilja från en av sina stora förebilder, tidiga Genesis. Således i stora stycken tämligen opersonligt, fast samtidigt attraherar hur väl duon behärskar hantverket. Finns något nästan hypnotiskt över flera låtars konstruktion, vart de tar vägen i ett luftigt utkristalliserade sound. Sången sitter som den ska och lämpar sig väl för denna flytande genre, men

Snygga melodier svävar ofta iväg för att raffinerat knytas ihop i outron. Titellåten innehåller både samplade stråkar och ett av albumets frapperande få gitarrsolon. Tekniskt är det en oklanderlig produktion och ur estetiskt synpunkt ska plussas för en föredömlig variation av tempo och ljudbild. Känns oundvikligt att addera fler associationer, i minst en komposition exempelvis den så kallade Canterbury-skolan och Camel. Tycker mig höra fragment från dessa hängivna musiklyssnares favoriter. I All Fools Day tar det svulstiga och diffusa överhand, tillhör de kompositioner vilka utgör utfyllnad i likhet med Wahat If vars öppna-spjäll attityd gör att den kantrar.

Inte utan att man ibland saknar rytmsektion och gästande musiker. Den som förekommer heter Klara Schmidtz som spelar altsax i finalnumret. The Butterfly Effect som tar oss i mål kännetecknas i övrigt av snygga utsmyckningar inklusive ett utsökt solo av Lundquist och i outrot fint avvägda toner på piano.. Är som framgår förhållandevis kluven och stannar vid 3+, vilket till viss del beror på att jag vanligtvis föredrar annan musik. Flera slagkraftiga melodier har omnämnts. Och Step Out Tonight är en höjdpunkt med sin suggestiva refräng och tjusiga licks, en komposition som hade tjänat på att utvecklas ett tag till.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Rental Family – en underbart varm, engagerade och rolig film

22 januari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Rental Family
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Hikari

Även om Sydkorea blivit det östasiatiska land som attraherar ungdomar och ögonlober genom sin moderna kultur fortsätter Japan att vara en ständig magnet för västerländsk fascination. Förutom landets oerhörda popkulturella export, vars inflytande tycks växa exponentiellt, fortsätter också landets historia och nutida seder att intressera. Rental Family är ett inlägg gällande det moderna Japan, där landets många problem men också unika positiva aspekter lyfts. Måhända är det inte det perfekta verktyget för att göra en djuplodande och nyanserad analys kring det japanska samhället, istället är det en osedvanligt gemytlig, varm och djupt underhållande film som stannar kvar men också värmer i vintermörkret.

Rental Family gör i praktiken ingenting särskilt extraordinärt eller unikt vad gäller filmkonsten. Det är ett rakt och enkelt hantverk samt en berättelse vars intrig är unik men där strukturen är igenkännbar. Men ibland handlar det inte om att utmärka sig med originalitet utan att genomföra arbetet med bravur. Regissören Hikari har en uppenbar passion och vilja för projektet, faktumet att hon också är född i landet och kan språket gör att hon sömlöst kan röra sig mellan japansk och engelsk dialog utan några som helst skarvar. För även om själva dramaturgin och narrativet har sina rötter i väst finns här också ett mer subtilt handlag som gör att det inte blir några överdrivna eller tårdrypande sockerbomber. Att hitta en stilfull kombination mellan öst och väst har visat sig vara en oerhörd utmaning, men Hikari hittar en utsökt balans som gör att Rental Family aldrig känns som en själlös hybrid.

Den nämnda passionen resulterar i en ständigt varm men också insiktsfull film som hanterar den aningen udda premissen med respekt men också ett behövligt mått av humor. Då en film visar återhållsamhet kan det ofta innebära en viss kyla eller distans till publiken, Hikari har istället en precision och förstår sin film och kalibrerar ständigt den emotionella volymen efter situationen. Detta gör att vi kan få sekvenser som drar åt det rent löjliga men också drabbande, allt i en mix som är oväntat effektiv.
Och det är just den starka regin som många gånger om får tittaren att bortse från det faktum att flera inslag vad gäller berättelsen är förutsägbara. Flera komplikationer som karaktärerna stöter på är alltför uppenbara och känns som konstruerade hinder menade att möjliggöra berättarmässig friktion.

Men ännu en gång lyckas filmen och Hikari att avleda från dessa brister genom en ensemble – som förutom Brendan Fraser, består av en rad lokala förmågor som inte är hushållsnamn utanför de mest inbitna japanska filmfantasterna. Fraser kunde ha varit centrum men istället är han endast en del i en oerhört begåvad skådespelartrupp som alla presterar ypperligt. Att Fraser inte heller – likt andra Oscarsvinnare, söker ytterligare prestige genom att medverka i lockbete för prisceremonier måste också applåderas, Fraser är istället dämpad men också oerhört sympatisk i en roll som är utan traditionell Hollywoodglamour eller flärd.

I och med den närmast otroliga utgångspunkten med en mänsklig uthyrningsservice som inte är det minsta sexuellt betingad, skapas ett par viktiga observationer och funderingar kring genuina problem i det japanska samhället men också i vårt västerländska. En plats där ensamhet och brister i social förmåga lett till ett isolerat och utsatt samhälle. Detta är ämnen värda att dokumenteras i en renodlad och lång dokumentär, men tyvärr så görs inga vidare efterforskningar eller mer intensiva studier av dessa aspekter. Istället är de bara stödpelare till berättelsen och aldrig den faktiska kärnan. Något som tyvärr känns aningen bortkastat då Hikari och filmens ensemble utan tvekan hade kunnat beröra detta på ett engagerande vis.

Rental Family är kanske inte en komplett eller perfekt studie i det moderna Japan eller revolutionerande vad gäller sin faktiska berättelse. Men det är en underbart varm, engagerade och rolig film som är så pass härlig att – då eftertexterna kommer, lämnar en stor längtan efter än mer, vilket i sig är ett extraordinärt högt betyg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Hikari, Japan, Rental Family

Filmrecension: Primate – en obeskrivligt brutal historia som vältrar sig i närgånget våld

22 januari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Primate
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Johannes Roberts

En stor upptäckt har just gjorts, vi har nämligen funnit den felande länken, i alla fall den som skiljer mellan dräglig film och trivial utfyllnad som helt menlösa YouTube-klipp. Primate lyckas med konststycket att vara bryggan mellan just detta, en brygga så ranglig, hemsk – för att inte säga usel, att det skakar om mer än filmens besinningslösa våld eller värdelösa försök till genuin skräck.

Det huvudsakliga problemet är inte att regissören Johannes Roberts dränker projektet i tillräckligt många klyschor för att få slumpmässig Hallmark-produktion att likna ett originellt under. Klyschor – kan, med ironi, humor men också kreativitet vändas upp och ned för att skapa komik men också en kommenterande effekt kring problematiken i repetition och slapphänt berättarteknik. Flera skräckfilmer har också haft nära till svartkomik för att skapa en intressant dynamik mellan det brutala och det rent hysteriskt roliga, något som exempelvis nyttjades i fjolårets Weapons av Zach Cregger.

Men Johannes Roberts har varken fantasi eller förstånd nog till att applicera några sådana nyanser eller mer mödosamma inslag. Premissen, som hade varit utmärkt som postmodern ironi kring flera av 70- och 80-talets dussinskräckfilmer, där allt utgick från ett lövtunt koncept, behandlades utan någon som helst distans, värme eller kreativitet. Roberts gör istället en iskall bedömning att biopublik årgång 2026 accepterar total inkompetens vad gäller utförande och uppfinningsrikedom. Den monsun av klichéer som haglar i inledningen är så pass extrem att det går att se det som djup – om än usel, ironisk komik. Tyvärr är så inte fallet, Roberts sammanställer de sämsta och mest fantasilösa troperna och mallarna, däribland karaktärer som både är hjärndöda och har samma självbevarelsedrift som lämlar.

Sedan följer uruselt förspel menat att agera som det djupa andetaget innan skuttet. Här får vi skådespel som hade varit tveksamt även i den mest skamlösa porrfilm och ett hantverk som är fullkomlig slentrian.

Där andra skräckregissörer ofta kan demonstrera en barnslig – men också eldig, passion för sitt projekt, som då småpojkar får leka med monster och bestar, har Roberts en otäck kyla och likgiltighet. Med tanke på den helt banala berättelsen hade värme och omtanke varit den enda försonande kvalitén. Primate är istället ett block av is där allt avhandlas mekaniskt, stelt och med noll inlevelse. För att vara en film som cirkulerar kring apor finns det en djup ironi i att det hela snarare påminner om en mardrömslik bondgård där allt som rör sig är ämnat för slakt. För vad gäller våld, blod och lemlästningar finns det ingen som helst gräns. Detta är en obeskrivligt brutal historia som vältrar sig i närgånget våld där precis allt kan avlägsnas från den mänskliga kroppen. Och för alla som letar efter ett rent slakthus finns måhända ett visst underhållningsvärde, men eftersom avrättningarna utförs med samma stela handlag blir de varken minnesvärda eller skrämmande.

Och då den blodiga skördetröskan är igång och allt skall in i köttkvarnen blir det lika förutsägbart som det är patetiskt. Det bjuds inte på en enda överraskning, allt rullar på efter mall 1A och slutar i en helt hopplöst trist final.

Det enda som överhuvudtaget kan berömmas är de praktiska effekter som hjälper till att skapa filmens diaboliska apa. Istället för digitalteknik nyttjas kostymer och andra mer klassiska knep, detta leder till ett filmmonster som – visuellt, är både trovärdigt och detaljerat. Men där slutar lovorden, på vägen hem från visningen köper jag – komiskt nog, en klase bananer och jag är övertygad om att samtliga har högre snittintelligens än Primate.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brutalitet, Brutalt, Filmkritik, Filmrecension, Filmvåld, Primate

Filmrecension: Mercy – ställer en del intressanta frågor

22 januari, 2026 by Ulf Olsson

Göteborgs filmfestival 2026

Mercy
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Timur Bekmambetov
Rollerna Chris Pratt som detektiven Chris Raven, Rebecca Ferguson som AI-domaren Maddox och Kylie Rogers som Chris dotter Britt.

I en tänkt inte alls avlägsen framtid står kriminalpolisen Chris inför rätta anklagad för att ha mördat sin fru. Han har 90 minuter på sig att bevisa sin oskuld inför AI-domaren Maddox. Domaren ingår i ett artificiellt juridiskt system (AI), Mercy-programmet. Där har domaren alla roller, också åklagarens och juryns. Allt tyder dessutom på att AI-domaren även kan agera som brottsutredare och advokat. Det är ett system som Chris, i sin roll som polis, alltid har försvarat. De enda som behöver vara med under i rättegångsprocessen är därför Chris och Maddox. Programmet anse vara helt rättssäkert, ja till och med så säkert att enbart skyldiga anses riskera hamna där. Alla, också hans dotter Britt, är därför helt övertygade om att han är skyldig. Domstolens utgångspunkt är att de anklagade, i detta fall Chris, med 97,7 procents sannolikhet är skyldiga till det de anklagas för. Anklagelsen i sig är alltså ett tecken på det. Sedan Mercy inrättades har 18 personer dömts till döden. Sannolikhet är alltså stor att Chris blir nummer 19. Systemet arbetar snabbt och effektivt och bygger enbart på fakta. Inga värderingar och känslor är inblandade. Eftersom systemet är så säkert anses Chris enbart behöva 90 minuter på sig för att bevisa sin oskuld, om han mot förmodan är oskyldig. Exakt på sekunder efter tidens utgång kommer han att avrättas i den stol som han redan sitter fastspänd i.

Mercy är dock inte något isolerat system. Det är en del av ett samhälle där alla människors liv ständigt synliggörs, övervakas och kontrolleras. Alla information finns sparas vilket göra att Maddox kan visa en mängd dokument och inspelat material som anses bevisa att Chris är skyldig. Exempelvis ett gräl mellan den mördade frun och Chris under morddagens morgon. Chris känner absolut inte igen sig i de anklagelser som riktas mot honom. Eftersom det är ett rättvist system så får Chris med Maddox hjälp chansen att bevisa att han är oskyldig genom att beställa fram olika telefonsamtal, videoinspelningar, dokument och samtalslistor som han menar pekar på att han är oskyldig. Eftersom systemet bygger på sannolikheter behöver Chris ta fram evidensbaserade uppgifter som minskar sannolikheten att han är skyldig från 97,7 procent till 92,3 procent. Efter många misslyckade försök kommer han in på ett spår som verkar lovande. Kan det vara så att hans fru har blivit mördad på grund av att hon i sitt arbete har upptäckt allvarlig och samhällsfarlig kriminalitet med terrorkoppling. Kan utpekandet av Chris vara en hämnd för hans tidigare roll i ett Mercyfall. Är det Chris som är måltavlan eller är den egentliga måltavlan Mercy som system?

Filmen ställer en del intressanta frågor om övervakningssamhällets utbredning och om riskerna och möjligheterna med AI. Filmens styrka är samtalen mellan Chris och AI-domaren Maddox. Där väcks frågor om vad som är fakta, känslornas och magkänslans betydelse, den mänskliga faktorn och risken för felprogrammeringar

.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Die My Love – hopplöst slarvig insats

22 januari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Die My Love
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Lynne Ramsay

Ett antal regissörer gör sig kända för att ha hårda nypor, något som leder till filmer som känns tuffa, kompromisslösa och brutala. Training Day-regissören Antoine Fuqua brukar vara en av de första som associeras med ett rakt och hårdfört sätt att göra film, där allting rullar på i en hämningslös takt och där finlir får lämna plats för ren slagkraft. Lynne Ramsay är en regissör som också kan associeras med kompromisslös regi. Ramsay gör mörka, suggestiva och hotfulla filmer som gärna dyker ned i tematik svartare än tjära.

Efter en paus på åtta år från spelfilm är Ramsay nu tillbaka med en film minst lika rå och svårmodig som brukligt. Och där mörkret och nihilismen i både berättelse och det visuella delvis är förtrollande förtas mycket av en hopplöst odisciplinerad Jennifer Lawrence.

Ramsays senaste långfilm You Were Never Really Here var så pass brutal, obehaglig och syrefattig att det krävdes djupa andetag då eftertexterna rullade. Mycket av det långsamma, haltande och krypande tempot återvänder här. Trots att Die My Love inte är i närheten lika våldsam eller tematiskt tung som You Were Never Really Here är det fortfarande en oväntat tät och atmosfärsik film. Ännu en gång får vi se hur Ramsays spartanska bildspråk skapar en sorts stämningsfull klaustrofobi med ett 4:3 bildformat och påträngande närbilder. Inledningsvis känns det som att Ramsay inlett ett episkt långkok, detta med sitt långsamma tempo som också ackompanjeras av en påtaglig spänning. Då byggs en förväntan om att något storslaget kan vara nalkandes, många gånger kan en stillsam uppbyggnad och en dramatiskt explosiv final vara bland det mest belönande.

Gradvis bryts dock förhoppningarna om extraordinär utdelning ned och långkoket visar sig istället vara blaskigt smaklöst. För även om Ramsay aldrig vacklar i sitt hantverk börjar sprickor och klavertramp framträda desto längre filmen pågår. Berättelsens fragmenterade natur skapar alltför mycket – onödig, förvirring och ofta upprepar filmen ett frustrerande mönster där den – konstant, tar ett steg fram och två steg bakåt. Sekvenser som tycks göra framsteg följs av menlösa scener som mest trampar vatten. Men där strukturella problem kan vara acceptabla om klimax levererar kan detsamma inte sägas om en skådespelare som går bärsärkargång. Jennifer Lawrence må ha vunnit filmvärldens finaste pris i form av en Oscar samt hyllats som en osedvanligt grandios talang, vilket hon – de senaste åren, inte gett någon vidare bekräftelse på. Detta med rena dussinfilmer som Don’t Look Up, Causeway och No Hard Feelings. Lawrence vill nu försöka att återfå sin mediala position som en skådespelare av rang, dock blir denna plan lika lyckad som att sälja is i Arktis. Lawrence är inte intresserad av att lyssna till Ramsay utan går loss med ett överdrivet, hopplöst monotont och onyanserat skådespel. Det finns inte ett uns genuin passion eller omtanke, Lawrence sätter istället sitt sikte på prestige och filmgalor, att den faktiska prestationen många gånger känns lika överspelad som en desperat clown ignoreras totalt. Inledningsvis försöker Ramsay tygla hysterin, men detta gör att Lawrence istället tvingas att förlita sig på sin helt obefintliga scennärvaro, vilket leder till scener lika angenäma som bortglömda räkningar.

Tragiken är att det här finns skådespelare som inte väljer prestige och överspel. Även om berättelsen – som bygger på en roman, givetvis dikterar Lawrence framträdande roll, blir hennes ytterst tveksamma skådespel än mer beklämmande då Robert Pattinson och Sissy Spacek agerar med en stilfull försiktighet. Till och med Nick Noltes korta insats, där han – som brukligt, rosslar likt en trasig gräsklippare är att föredra framför att se Lawrence.

Och mot slutet har Ramsay slut på ork, filmens avslut är som ett enda långt och hemskt sista andetag. Där försvinner mörkret, ovissheten och intresset från filmens inledning. Istället blir det en urbota tråkig rundvandring i absolut ingenting och som dessutom vägrar ta slut. Die My Love har inslag som är förföriska i sitt becksvarta mörker, men detta förkastas i och med en hopplöst slarvig insats från Jennifer Lawrence och ett slut som lämnar en iskall.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Sida 81
  • Sida 82
  • Sida 83
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in