Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: När ljuset bryts – sevärd och vacker men inget mästerverk

by

När ljuset bryts
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 april 2025
Regi Rúnar Rúnarsson

En betraktelse om sorg med suggestiv filmtitel och vackert foto men det räcker inte hela vägen. Isländska filmer har ofta imponerande foto som i sig förmedlar tankar, känslor och bär berättelsen. När ljuset bryts står fotografen Sophia Olssons för ett mästerligt porträtt av Reykjavíks alla skiftande nyanser i dis, dimma och gryningsljus.

Handlingen kretsar kring en ung konststudent, Una (spelas av Elín Hall). Vi får se henne på kvällen och natten tillsammans med en ung kurskamrat, Diddis (spelas av Baldur Einarsson). Deras kärlek har ett problem. Diddis är redan tillsammans med en annan tjej, Klara. Han försäkrar Una att nästa dag ska han göra slut med sin flickvän så han och Una kan vara tillsammans öppet.

Nu får Diddis inte chansen att göra slut med Klara. En stor trafikolycka i en tunnel inträffar och han är en av många som dör i olyckan.

Una och övriga i vänkretsen träffas, bland annat på pubar, för att hänga tillsammans, för att minna Diddis och prata om saknaden och sorgen. För Una blir det extra svårt eftersom Klara, Didddis flickvän också är där och hon får allas sympati. Uns blir bara en i vänkretsen och får inte vara i centrum för de sörjande. Visst har hon en barnslig reaktion här när hennes önskan att vara i fokus med sin saknad inte kan uppfyllas. Men en sak är säker: ingen sorg kan jämföras med någon annans. Alla har sin relation och sitt förflutna med den avlidne.

Att få prata och prata och prata ännu mer. Att få prata hur mycket som helst om den saknade och om sorgen är den bästa metoden att ta sig igenom sorg. Att ha vänner och bekanta och familj och släkt där man får prata om den som gått ur tiden är det bästa för att kunna leva vidare med saknaden.

Filmen visar hur gemenskap är ett stort stöd i en sorg. Men samtidigt är dialogerna inte filmens styrka. Det är ganska styltigt emellanåt. Det är svårt att göra mästerverk om sorg. En av de absolut starkaste och mest mästerliga skildring om sorg på film är enligt mig Manchester by the Sea. Dess styrka ligger i att det som skildras bubblar under ytan. När ljuset bryts lyckas inte riktigt få fram det på samma sätt, förutom med fotot, som är enastående. Fotot talar också om mystik, om vad som kan döljas i dimman och under ytan.

Skådespelarna får godkänt och Elín Hall har fått pris för sin roll som Una, även om jag saknar bredd i vad hon gestaltar från sitt inre, men det ansvaret har regissören inte lyckats så bra med. När ljuset bryts är sevärd och vacker men inget mästerverk.

Ledmotivet i När ljuset bryts är ett stycke av Oscarsnominerade (för Sicario och The Theory of Everything) kompositören Jóhann Jóhannsson som gick bort 2018.

När ljuset bryts har fått flera priset, bland annat:
VINNARE – DRAGON AWARD BEST NORDIC FILM – GÖTEBORGS FILMFESTIVAL
VINNARE – BÄSTA FILM – EDDA ISLÄNDSKA AWARDS
SAMT BÄSTA REGISSÖR + KVINNLIG HUVUDROLL + KVINNLIG BIROLL + VISUELLA EFFEKTER

Finurligt firande en musikalisk triumf – ”Jazz på svenska” x 2 på Nefertiti

by

12/4 2025

Nefertiti i Göteborg

Finns en gräns för hur mycket jag förmår tillgodogöra mig, hur många evenemang som renderar i ihopsamlade tankar och fakta i en text. Under helger tillkommer det faktum att konserter ofta krockar med premiärer. Utbudet är svåröverskådligt då det är kopiöst omfattande, tyckts alltid finnas gobitar. I helgen hampade det sig så att jag hade tid och lust att två kvällar i rad frekventera gamla Nef, vars anrika lokal temporärt är trängre än normalt på grund av pågående ombyggnad. Hade inte varit här sedan december. Har tur och hittar en ledig pall fördelaktigt placerad fast det tycks vara helt utsålt.

Under två kvällar uppmärksammas utgivningen av Jazz på svenska från 1964, den mest sålda svenska jazzskivan någonsin. Albumet där Jan Johansson i samarbete med assisterande Georg Riedel skalar av och varsamt omformulerar traditionell folkmusik till lyriska mästerverk, vilka rört oss i vår folksjäl på ett närmast oförklarligt sätt. Konceptet utvecklades med fler musiker på Jazz på ryska. Jag äger en cd med båda albumen samlade. Berg-Kirstis polska etsade sig fast i mitt och generationer svenskars medvetande genom att utgöra signaturmelodi till långlivade tv-serien Hem till byn.

BRITTA VIRVES TRIO inleder dubbelkonserten. Gavs uppdraget att tolka Jan Johanssons omisskännliga arrangemang av Pål Nyberg på Jazzradion och en kvinna på P2 som producerar folkmusik. När de först tillfrågades ansåg Britta erbjudandet vara ett för stort åtagande, ändrade sig efterhand. Och hon berättar att lyssna på melankolin i Jazz på svenska fick henne som 12-årig utövare av klassiskt pianospel att känna sig vuxen.

Var oförberedd på att merparten av musiken hämtas från det material pianist Britta Virves komponerat för trion, framför allt till Grammis-nominerade albumet Juniper. Tilläggas kan att jag hörde Georg Riedel framföra Visa från Utanmyra på Storan med GJO så sent som 2022 och året före på Jazzfestivalen i Ystad där han var hedersgäst spelades flera av låtarna på det prisade albumet på duo med Jan Lundgren. Har tyvärr inte hört hur Jan Johanssons söner tar sig an sin förolyckade fars magiska arrangemang.

Vad beträffar Britta Virves trio är jag väl förtrogen med deras sköna och spännande sound, Har skrivit om vad de uträttat på Unity och i Barkaby på Stockholm Jazzfestival. Pianistens rytmsektion består av kontrabasist Jon Henriksson och batterist Jonas Bäckman vilka träffade kompositören uppväxt på en ö i Estland, på folkhögskola för tio år sedan. Sedan de examinerades från Musikhögskolan i Stockholm har alla tre etablerat sig i landets översta skikt. Bäckman är frapperande ofta på gig i Göteborg och Virves har tjusat publiken både i storband och smågrupper medan Henrikssons frapperande mogna skivdebut hörts live och recenserats i uppskattande ordalag. Britta meddelar att han kommer från Göteborg och hennes trumslagare från Umeå. Alla tre har tilldelats stipendier/ priser.

Innan anteckningarna granskas ska framhållas att akustiken var superb, vilket betyder att den ansvarige för ljudet förtjänar extra beröm. En annan positiv företeelse var att vi slapp skrålande festprissar. Istället observerades hur samtliga på plats lyssnade koncentrerat, tack och lov. Annorlunda upplägget fungerade till fyllest, fast jag trott att väsentligt fler av Jan Johanssons tolkningar skulle framföras.

Från mytomspunna skivan görs förutom självklara öppningen Visa från Utanmyra, endast Visa från Järna samt i extranumret da capo på de subtila pauseringar som kännetecknar basgången och anslaget över tangenterna i visan från Utanmyra. Att trumspel varsamt adderats till originalinspelningarna blir till ett naturligt utropstecken. Flitige batteristen Bäckman bevisar ånyo att han tillhör våra absolut främsta talange, mest intressanta rytmläggare. Håller inte räkningen, men har nog hört honom snarare tjugo än tio gånger live i Göteborg plus på ett antal plattor.

Låter ömsom otroligt snyggt och dynamiskt, ömsom lika attraktivt nervigt pulserande. Får efteråt veta att somliga låtar hålls strikta medan fria tyglar idkas i improviserade liveversioner från flera av Virves bärkraftiga kompositioner. Hon har sannerligen profilerat sig som låtskrivare och en pianist som gör skillnad. Ankaret Henriksson tar galant täten i en improvisation där melodin jazzas fram och levererar med lätt hand sjungande ton i basintrot på Visa från Järna, som broderas ut i ljuvligt tassande stil av kvinnan vid flygeln. Här förnimms en cool, vilsam stämning. I Rush Hour skiftar soundet plötsligt, febrig intensitet uppstår när man tillåter sig avsteg från både den lyriska och dansanta folkmusikinfluerade jazzen.

Hänförd publik upplyses om titlar, vad de syftar på eller vem de tillägnas. En höjdpunkt är döpt till Downtown efter en populär tv-serie låtskrivaren, undertecknad och massvis med tittare följt. Uppfattar jag rätt framförs låtar dedikerade till både mamma och syster. Avskalade, bedårande balladen Mirrors måste betecknas som en hit.

Efter en kort paus äntrar KLYV-OLLE TRIO scen. en helt ny bekantskap för mig. De ägnar sig åt traditionell nordisk folkmusik, fast i jazzig tappning. De består av deras talesperson Olov Lindroth på piano och rytmsektionen Egil Kalman (kontrabas) jämte Simon Albertsen (trummor). På senaste albumet från i förfjol var det polska för hela slanten. De lanseras i termer av expressivt eller finstämt och kan delvis jämföras med Svenska Folkjazzkvartetten även om sättningen är pianotrio och såldes förekommer inget bångstyrigt blås. Det basuneras ut om dem att traditioner balanseras i ett spektrum mellan att vårdas och vanhelgas. Eftersom elektronik i form av syntar diskret tillförs och trummisen ibland uppfriskande drar iväg kan trion definitivt kallas nydanande.

Inledningen sker i yster takt med ringlande dansmelodi, en traditionell dänga från skånsk spelman. Lindroth introducerar låtarna och förklarar hur fascination för Jazz på svenska uppstod, inspelningarna som blivit en svensk kanon. Detta svensk-norska samarbete tolkar mestadels andra låta. Vi njuter av Polska efter Höök Olle med sin eggande, suggestiva minimalism. Vidare framförs Gånglek från Älvdalen och den ofrånkomliga hypnotiska tonen i Visa från Utommyra. Melodin från Älvdalen utvinns med betydligt mer energi än hos Jan Johansson. Stimulerande tolkningar minst sagt! Arren är klurigt aviga

(misslyckades på grund av spotlight på scen att få till skärpa)

Vi får utsökt låt av norsk spelman, en melodi med vemodigt driv. I ett ytterligare norskt alster från en spelman skruvas tempot upp. Man brister ut i mjuka attacker. Pianist har en klarhet i sitt spel som fångar en. Här spelas med ena handen på en minsynt placerad ovanpå flygeln. Basisten kompletterar sättningen genom mungiga och i en annan komposition trakteras diskret synt/ keyboard . Rytmsektionen anförd av Simon Albertsen ges och tar chansen att i omgångar briljera.

Lindroth presenterar och förklarar titlarna i ett potpurri där Vallåt från Jämtland (trad / J. Johansson) ingår. Det oerhört fängslande sjoket börjar snirkligt, mycket långsamt med stråkspel i framkant. Avdelningen växer till ett experimentellt utforskande med absolut kontroll. Publiken formligen sögs in i dessa virvlar. Därefter vänds tillbaka till ett utdraget subtilt uttryck och den folkmusikbaserade kammarjazz vi associerar med ikoniska albumet med drygt sextio år på nacken. Extraordinär dynamik! Basist Egil Kalman glänser i ett successivt stegrande finalnummer. Samtrimmade utforskande melodikerna som så framgångsrikt sammanför pianojazz med nordisk folkton, överrumplade och gav mig mersmak. Och lika oväntat att också denna trios repertoar skulle bestå till en majoritet av arr på annat än vad som celebrerades.

Bokrecension: Gunilla Thorgrens Franska revolutionens rebell – Obekvämt nära

by

Titel: Franska revolutionens rebell

Författare: Gunilla Thorgren

Förlag: Norstedts

Utgivningsdatum: 2024.03.01

ISBN:  9789113130996

Hur skriver man en biografi? Det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Hur skriver man en bra biografi? En bok kan trots allt inte vara hur lång som helst. Någonstans måste skribenten göra valet att lyfta fram vissa detaljer och att radera andra. Valet av vem skribenten väljer att skriva en biografi om är också väsentligt.

Gunilla Thorgren har gjort ett imponerande val i att lyfta fram den franska dramatikern, aktivisten och feministen Olympe de Gouges (1748–1793), som kämpade för kvinnors och slavars rättigheter. Hon är mest känd för sitt verk Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter (1791), där hon ifrågasatte revolutionens brist på jämlikhet för kvinnor.

Thorgren har gjort valet att dra ut Olympe ur historiens skuggor. Att på så vis väcka intresse för någon som annars är bortglömd är alltid ett modigt val. Man skulle kunna säga att det rentav är sympatiskt av Thorgren att synliggöra Olympe – en annars märkligt frånvarande gestalt i historieskrivningen. Valet att inkludera Olympe i det historiska minnet är en fin gest, som även kan väcka läsarens intresse för vidare undersökning.

Olympe är definitivt en märklig historisk gestalt. Hon var självlärd men deltog i Upplysningens salonger. Hon var aktiv med att skriva politiska pamfletter, pjäser och opinionsbildande texter om kvinnoförtryck, dödsstraff och slaveri. Allra viktigast: hon var förträffligt medveten om klass och kön, och hur äktenskapet var en ofrihetsinstitution för kvinnor – någonting som får Thorgren att placera henne i boxen ”före sin tid”. Genom att följa Olympe i både den privata och den offentliga sfären – från uppväxt till avrättning – skapar Thorgren en mångfacetterad bild av henne.

Med sin berättarteknik har detta populärhistoriska verk makten att fängsla sina läsare och tillgängliggöra historia för en bredare publik. Med sin berättarteknik skapar Thorgren inlevelse. Franska revolutionens rebell saknar den typ av analytisk fördjupning en historiker skulle använda sig av, men kompenserar för detta genom att rama in Olympe emotionellt starkt – något som kan vara inspirerande för nyfikna läsare.

Hur kommer det sig i så fall att den här biografin gör mig så obekväm? Delvis är det Thorgrens sätt att ständigt tolka Olympe lite väl fritt och spekulativt, särskilt i ett samtidsperspektiv. Att tolka Olympe ur ett samtidsperspektiv är inte fel i sig. Att arbeta med samtida paralleller är egentligen oundvikligt, men när Olympe blir en ”70-talsfeminist i fel århundrade” – och likartade uttryck – skaver det en aning. Levde Olympe egentligen i fel århundrade? Behövde kanske inte 1700-talet också en kvinnlig rebell? Att Olympe var radikal och banbrytande – behöver det innebära att hon var före sin tid, eller till och med att hon tillhör vår samtid?

Thorgrens sätt att tolka det förflutna mindre och använda det mer för att bekräfta samtida värderingar är en aning obekvämt. Den tydliga ideologiska linjen är inte negativ i sig, men att Olympe ”påminner mer om 1970-talets feminister. Men mycket modigare. Kanske var hennes mod mer likt alla de unga kvinnor i Iran som nu, 2023, kräver rätten till liv och frihet. De som fängslas, våldtas och dödas.” – det blir en aning alltför överdriven skildring, som dessutom är bristfällig gällande kontexten, både kring det samhälle Olympe levde i och den situation de iranska kvinnorna 2023 befann sig i. (De iranska kvinnorna nämns endast en enda gång i hela boken, och författaren väljer bara att jämföra de två situationerna utan att förklara varför de är lika.) Denna sorts jämförelse, som saknar all analys, blir slarvig. Det feministiska perspektivet dominerar; all annan kontext försvinner.

Franska revolutionens rebell behövde inte vara en vetenskaplig uppsats, men det hade inte skadat boken om den haft en tydligare källkritisk förankring, en mer analytisk komplexitet och en respekt för det historiska ”annorlunda” i sin samtid – utan att försöka placera det i en annan tid.

Tre unika berättelser lyfter fram exceptionell kvinnlig kapacitet – Vardagshjältinnorna på Göteborgs Stadsteaters Lunchteater

by

v 15 2025

Göteborgs Stadsteaters Foajé

På scen: Anette Sevreus (manus) & Ida Gillner (musik)

Regi: Marie Delleskog

Kostym: Nonno Nordqvist

Ljus & Ljud: Arctur Hernández Charrága

Underrubriken lyder ”rapport från ännu en skurhink”. Den antyder att föreställningen kommer och handla om Maja Ekelöf, vars osannolika biografi sammanlänkas med Anette Sevreus så viktiga mormor samt hennes mammas favorit inom hemtjänsten. Blev inbjuden av skådespelaren som frilansat i över trettio år och kände till att jag recenserat uppsättningar hon medverkat i senaste åren. Har sett henne hos Vera Berzak Teatersällskap x 3, med Andra bollar, på Trixter, ADAS, Folkteatern och kanske ytterligare någon scen. Sedan sent 90-tal har hon förekommit i en lång rad filmer och tv-serier.

Musikern och kompositören Ida Gillner upptäcktes av en slump 2019, i samband med att jag befann mig i Kronhuset för att skriva om folkmusiktrion Kaja. Därefter har det blivit ett antal uppskattande recensioner av skivor och framträdanden, solo eller ingående i Längtans Kapell. Vidare ska framhållas att Gillner skrev musiken till Alla vindar är stilla av ovan nämnda Berzak. En av aktörerna på scen var då Anette Sevreus. 80-talisten vars huvudinstrument är sopransaxofon, framstår sedan sin magiska pianoskiva som en utmärkt pianist med ett eget uttryck. I Vardagshjältinnorna syns hennes rörelser över klaviaturen och subtila spel på akustisk gitarr.

foton Sten Dereman

Lunchteatern inför som vanligt maximalt antal åhörare vilka inmundigat god lunch, innehöll föga förvånande anmärkningsvärda livsöden. Två omständigheter fick igång tankeprocesser hos mig. Ibland undrar man ju hur vissa människor hinner med allt de uträttar och man ställer sig den självklara frågan: Hur orkar de? Varifrån får de sin energi och vad beror det på att dessa sällsynta individer vi hör om, visar en sådan omsorg om andra (inte sällan liknar beteendet betraktat utifrån uppoffrande slit)? Att bry sig var ett gemensamt drag hos städerskan Maja, mormor Jenny och invandrande Z som såg sina sysslor som ett kall. Man kan helt enkelt inte begripa att alla människor tidsmässigt lyder under samma villkor, kan förefalla som om vissa har tillgång till flera liv.

Informationen om dessa exceptionella kvinnor får mig att fundera. Jag är uppväxt i en folkrörelse, nämligen frisksport-rörelsen. Var ideell föreningsledare från tonåren och framåt och investerade oerhört många timmar i veckan, främst som ledare för grabbar som gillade att tävla i olika idrotter. Och till så där nittio procent har mitt skrivande (bara här i K-bloggen finns ett fyrsiffrigt antal texter) skett utan arvode eller utanför arbetstid. Fallbeskrivningarna i Vardagshjältinnorna resulterade i att jag funderar på hur sällsynta eldsjälar är numera. i dessa underliga tider när varumärkeskrängande influencers kan bli snuskigt rika utan större ansträngning. De kämpande kvinnors historier Sevreus redovisar utgör en välkommen motbild.

Den andra faktorn rör Maja Ekelöfs ideologi, hennes minst sagt underliga livssyn. Genom att ha sammanförts av en gemensam bekant inleder Ekelöf en livaktig korrespondens med ”kamrat” Tony Rosendahl (som skickade brev till författaren av Rapport från en skurhink), tidvis internerad på Kumla-bunkern och dömd för spektakulära bankrån. På Orwellskt Newspeak-manér betraktas han som förtryckt. Hon den skötsamma och fattige solidariserar sig sålunda med förmögenhetsbrottslingen, istället för med alla offer vilka fått sina liv förstörda. Ungefär lika groteskt som de idag inom akademin och kultur-sfären som bagatelliserar livsstilskriminellas gärningar och gjort sig till terroristkramare. Också media och i synnerhet Public Service har jag som press på P3 Guld ”ertappat” med att glorifiera hänsynslösa egotrippade ynglingar som skapat skräck i samhället. Idag skulle hon på goda grunder getts epitetet woke-marxist.

Konstigt nog har jag brevväxlingen i förstaupplaga. Köpte förmodligen boken, ur vilken Sevreus animerat citerar, på rea och läste den som pinsamt naiv tonåring. Rosendahls tillvaro styrs av restriktioner, vilket gör den ömmande brevskriverskan upprörd. När Sevreus tar upp Ekelöfs nikotinbegär, kan flikas in att hon som tilldelades det första Ivar Lo-priset (det av LO instiftade) rökte ihjäl sig i likhet med Stig Sjödin. Angående förkunskap har jag både läst och i vår ambitiösa fackliga klubbtidning utförligt presenterat Rapport från en skurhink.

Att fembarnsmamman från Karlskoga vann en romanpristävling (motsvarande tre årslöner efter skatt påpekas i Vardagshjältinnorna) för en dagbok plus en självbiografisk prolog, måste betecknas som en sensationell bragd. Vi får veta att förutsättningen för inlämnade manus var att de skulle vara maskinskrivna. Kravet uppfylldes genom att stanna kvar på kontor efter utförd städning, använda olika maskiner för att minska risken för upptäckt. Rapport-romanen kretsar kring hennes usla ekonomi och hälsa, påfrestande jobbet, hennes något bortskämda barn i tonåren eller äldre, om läsefrukter och studier på folkhögskola och framför allt om världshändelser sedda ur en aldrig tvivlande socialists synvinkel.

Hög tid att ta sig tillbaka in i föreställningen. Vad Sevreus upplyser oss om, ofta som svar på Gillners frågor, fördjupas omsorgsfullt i belysande. sekvenser. Regin ringar in, vässar målande beskrivningar, ser till att klokt disponera stoffet. Engagerande tilltal broderas ut med livligt kroppsspråk och infogade betoningar När dramatiska händelser ska gestaltas rycker Gillner in och agerar motspelare. Tror mig inte ha sett musikern agera på motsvarande naturliga vis tidigare. Vi lär enligt marknadsföringen känna tre otroliga personer med ett jädrar anamma, ett påstående publiken instämmer i.

Som bonus har ett knippe sånger stoppats in. Sjöngs snyggt och avskalat till ackompanjemang på piano eller gitarr. Ingen av dem lanseras sig själv primärt som sångare, fast hantverket behärskas. Tydligt går melodi och texter fram, vilka tar fasta på sådant som hopp och klasskillnader. I en brokig kompott urskiljs Mikael Wiehe x 2, rörande visan Himlen är oskyldigt blå av bröderna Gärdestad, WC på svalen av Kent Andersson och den lätt antika schlagermakaren Jules Sylvain (pseudonym). Man har också lagt in Cornelis berömda fredsappell. Framställningen vidgas också av att slides visas bakom duon på scen.

Entré görs ute i publiken emellan långborden. Klädseln i vitt med slipsar är anslående. Har för mig att åtminstone Gillner bär hatt. Den tjugofem år äldre aktrisen etablerar kontakten med oss direkt, genom en monolog om sin mormor vars åsikt var att tv-sändningar på morgnar uppehöll sig vid elände. Båda dividerar om huruvida det var bättre förr. Med införlivandet av Kent Anderssons påvra men lyckliga barndom påvisas den hisnande materiella utvecklingen publiken har erfarenhet av. Sevreus avslöjar att hon varit ett maskrosbarn med både pappa och styvpappa dömda till fängelsestraff. Mormor i Gårda blev räddningen. Verkar ha haft närmast mirakulös förmåga att lösa utmaningar. Hur hon kunde arbeta heltid inom åldringsvården kan man inte begripa med tanke på familjesituationen. I denna kontext sjöngs passande nog Lill-Babs dänga En tuff brud i lyxförpackning.

Den tredje personen som gjort stor skillnad är som nämnts Zara, en omtänksam ängel som kommit att bli Sevreus mammas favorit inom Hemtjänsten. Trots egen sargad uppväxt har hon varit en enorm glädjespridare. Före lyckade finalnumret En sång till modet, förs ett viktigt resonemang. Indirekt en uppmaning om att unna sig själv, se möjligheterna som står till buds. Annars finns en överhängande en risk att godhjärtade av hedervärd välvilja offrar sig själva, något som i förbigående påtalas.

Som framgått med förhoppningsvis önskvärd tydlighet, utspelade sig i ord och ton en tänkvärd föreställning med självbiografisk prägel. Den äldre skådespelaren och den yngre musikern (tillika assisterande i dramatiserade avsnitt) samarbetade ypperligt och förenades fint i duetter.

Foton (ej översta) Sten Dereman

Filmrecension: Kayara: På äventyr i Inkariket – spännande och tankeväckande

by

Kayara: På äventyr i Inkariket
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 april 2025
Regi Cesar Zelada
Censur Sju år

En spännande och tankeväckande animerad film om en ung flicka i Inkariket som vill kunna ha samma förutsättningar som pojkar och män. Hon vill bli inkabudbärare men det får inte flickor eller kvinnor vara, bara män och pojkar. Det spelar ingen roll att Kayara är både snabbare och bättre på den än vilken pojke som helst. Kayara är duktigare än alla pojkar men det räcker inte i samhällen där flickor inte har samma värden som pojkar.

Chasqui är namnet på Inkarikets budbärare. Kayaras pappa är inkabudbärare och hela sitt liv har hon drömt om att få bli en chasqui. Redan som liten har hon visat sig vara både snabbare och mer uthållig att springa än alla pojkar. När den gamle kungen över Inkariket dör arrangeras en tävling för att utse nya chasqui för den nya kungen. Den nya kungen Paullu är dessutom barndomsvän till Kayara. Men det hjälper inte. Som ung tonårspojke är den nya kungen ganska maktlös gentemot traditioner och de äldre män som omger honom och som vill styra honom.

Kayara bestämmer sig för att vinna tävlingen för att bli chasqui genom att klä ut sig till pojke. Jag ska inte berätta hela filmen. Den är spännande, rentav olidligt spännande emellanåt. Som de flesta familjefilmer har Kayara, filmens hjältinna en rolig vän, en roligt marsvin som följer med henne på äventyren. Berättelsen handlar inte bara om en flickans rätt att kämpa för sin roll. Genom de olika uppdragen hon måste göra lär hon känna sitt folks kultur och historia. Det är mycket fint berättat och välgjort.

Jag tycker mycket om animeringen, den är gjord i fina klara färger. Svenska rösterna görs av bland andra Malva Goldmann, Minna Cárdenas, Vincent Werner, Edgar Adolfsson, Adam Fietz, Andreas Nilsson, Johan Schinkler, Calle Carlswärd och Anton Raeder.

Kayara: På äventyr i Inkariket har mycket att säga om flickors situation – och även om vi i Sverige hunnit ganska långt när det gäller jämställdhet och allas lika rätt finns det fortfarande många flickor i Sverige som lever i situationer där de inte är jämställda med pojkar. Världen över finns det många länder där kvinnor och flickor inte har samma rättigheter som pojkar och män. Och det är ganska tyst om dessa frågor, tänk bara på förtrycket av kvinnor i Iran och Saudiarabien med flera länder som det tigs om. Inte ens FN vågar ta itu med det eller påpeka det eller kräva förändring, känns det som. Frågan om flickors och kvinnors samma rätt som pojkar och män är minst lika aktuell världen över och ibland i Sverige också. Men filmen är inte gjord för att lyfta pekfinger, det är en stark och spännande och engagerande film för hela familjen.