12/4 2025
Nefertiti i Göteborg
Finns en gräns för hur mycket jag förmår tillgodogöra mig, hur många evenemang som renderar i ihopsamlade tankar och fakta i en text. Under helger tillkommer det faktum att konserter ofta krockar med premiärer. Utbudet är svåröverskådligt då det är kopiöst omfattande, tyckts alltid finnas gobitar. I helgen hampade det sig så att jag hade tid och lust att två kvällar i rad frekventera gamla Nef, vars anrika lokal temporärt är trängre än normalt på grund av pågående ombyggnad. Hade inte varit här sedan december. Har tur och hittar en ledig pall fördelaktigt placerad fast det tycks vara helt utsålt.
Under två kvällar uppmärksammas utgivningen av Jazz på svenska från 1964, den mest sålda svenska jazzskivan någonsin. Albumet där Jan Johansson i samarbete med assisterande Georg Riedel skalar av och varsamt omformulerar traditionell folkmusik till lyriska mästerverk, vilka rört oss i vår folksjäl på ett närmast oförklarligt sätt. Konceptet utvecklades med fler musiker på Jazz på ryska. Jag äger en cd med båda albumen samlade. Berg-Kirstis polska etsade sig fast i mitt och generationer svenskars medvetande genom att utgöra signaturmelodi till långlivade tv-serien Hem till byn.
BRITTA VIRVES TRIO inleder dubbelkonserten. Gavs uppdraget att tolka Jan Johanssons omisskännliga arrangemang av Pål Nyberg på Jazzradion och en kvinna på P2 som producerar folkmusik. När de först tillfrågades ansåg Britta erbjudandet vara ett för stort åtagande, ändrade sig efterhand. Och hon berättar att lyssna på melankolin i Jazz på svenska fick henne som 12-årig utövare av klassiskt pianospel att känna sig vuxen.
Var oförberedd på att merparten av musiken hämtas från det material pianist Britta Virves komponerat för trion, framför allt till Grammis-nominerade albumet Juniper. Tilläggas kan att jag hörde Georg Riedel framföra Visa från Utanmyra på Storan med GJO så sent som 2022 och året före på Jazzfestivalen i Ystad där han var hedersgäst spelades flera av låtarna på det prisade albumet på duo med Jan Lundgren. Har tyvärr inte hört hur Jan Johanssons söner tar sig an sin förolyckade fars magiska arrangemang.
Vad beträffar Britta Virves trio är jag väl förtrogen med deras sköna och spännande sound, Har skrivit om vad de uträttat på Unity och i Barkaby på Stockholm Jazzfestival. Pianistens rytmsektion består av kontrabasist Jon Henriksson och batterist Jonas Bäckman vilka träffade kompositören uppväxt på en ö i Estland, på folkhögskola för tio år sedan. Sedan de examinerades från Musikhögskolan i Stockholm har alla tre etablerat sig i landets översta skikt. Bäckman är frapperande ofta på gig i Göteborg och Virves har tjusat publiken både i storband och smågrupper medan Henrikssons frapperande mogna skivdebut hörts live och recenserats i uppskattande ordalag. Britta meddelar att han kommer från Göteborg och hennes trumslagare från Umeå. Alla tre har tilldelats stipendier/ priser.
Innan anteckningarna granskas ska framhållas att akustiken var superb, vilket betyder att den ansvarige för ljudet förtjänar extra beröm. En annan positiv företeelse var att vi slapp skrålande festprissar. Istället observerades hur samtliga på plats lyssnade koncentrerat, tack och lov. Annorlunda upplägget fungerade till fyllest, fast jag trott att väsentligt fler av Jan Johanssons tolkningar skulle framföras.
Från mytomspunna skivan görs förutom självklara öppningen Visa från Utanmyra, endast Visa från Järna samt i extranumret da capo på de subtila pauseringar som kännetecknar basgången och anslaget över tangenterna i visan från Utanmyra. Att trumspel varsamt adderats till originalinspelningarna blir till ett naturligt utropstecken. Flitige batteristen Bäckman bevisar ånyo att han tillhör våra absolut främsta talange, mest intressanta rytmläggare. Håller inte räkningen, men har nog hört honom snarare tjugo än tio gånger live i Göteborg plus på ett antal plattor.
Låter ömsom otroligt snyggt och dynamiskt, ömsom lika attraktivt nervigt pulserande. Får efteråt veta att somliga låtar hålls strikta medan fria tyglar idkas i improviserade liveversioner från flera av Virves bärkraftiga kompositioner. Hon har sannerligen profilerat sig som låtskrivare och en pianist som gör skillnad. Ankaret Henriksson tar galant täten i en improvisation där melodin jazzas fram och levererar med lätt hand sjungande ton i basintrot på Visa från Järna, som broderas ut i ljuvligt tassande stil av kvinnan vid flygeln. Här förnimms en cool, vilsam stämning. I Rush Hour skiftar soundet plötsligt, febrig intensitet uppstår när man tillåter sig avsteg från både den lyriska och dansanta folkmusikinfluerade jazzen.
Hänförd publik upplyses om titlar, vad de syftar på eller vem de tillägnas. En höjdpunkt är döpt till Downtown efter en populär tv-serie låtskrivaren, undertecknad och massvis med tittare följt. Uppfattar jag rätt framförs låtar dedikerade till både mamma och syster. Avskalade, bedårande balladen Mirrors måste betecknas som en hit.
Efter en kort paus äntrar KLYV-OLLE TRIO scen. en helt ny bekantskap för mig. De ägnar sig åt traditionell nordisk folkmusik, fast i jazzig tappning. De består av deras talesperson Olov Lindroth på piano och rytmsektionen Egil Kalman (kontrabas) jämte Simon Albertsen (trummor). På senaste albumet från i förfjol var det polska för hela slanten. De lanseras i termer av expressivt eller finstämt och kan delvis jämföras med Svenska Folkjazzkvartetten även om sättningen är pianotrio och såldes förekommer inget bångstyrigt blås. Det basuneras ut om dem att traditioner balanseras i ett spektrum mellan att vårdas och vanhelgas. Eftersom elektronik i form av syntar diskret tillförs och trummisen ibland uppfriskande drar iväg kan trion definitivt kallas nydanande.
Inledningen sker i yster takt med ringlande dansmelodi, en traditionell dänga från skånsk spelman. Lindroth introducerar låtarna och förklarar hur fascination för Jazz på svenska uppstod, inspelningarna som blivit en svensk kanon. Detta svensk-norska samarbete tolkar mestadels andra låta. Vi njuter av Polska efter Höök Olle med sin eggande, suggestiva minimalism. Vidare framförs Gånglek från Älvdalen och den ofrånkomliga hypnotiska tonen i Visa från Utommyra. Melodin från Älvdalen utvinns med betydligt mer energi än hos Jan Johansson. Stimulerande tolkningar minst sagt! Arren är klurigt aviga
Vi får utsökt låt av norsk spelman, en melodi med vemodigt driv. I ett ytterligare norskt alster från en spelman skruvas tempot upp. Man brister ut i mjuka attacker. Pianist har en klarhet i sitt spel som fångar en. Här spelas med ena handen på en minsynt placerad ovanpå flygeln. Basisten kompletterar sättningen genom mungiga och i en annan komposition trakteras diskret synt/ keyboard . Rytmsektionen anförd av Simon Albertsen ges och tar chansen att i omgångar briljera.
Lindroth presenterar och förklarar titlarna i ett potpurri där Vallåt från Jämtland (trad / J. Johansson) ingår. Det oerhört fängslande sjoket börjar snirkligt, mycket långsamt med stråkspel i framkant. Avdelningen växer till ett experimentellt utforskande med absolut kontroll. Publiken formligen sögs in i dessa virvlar. Därefter vänds tillbaka till ett utdraget subtilt uttryck och den folkmusikbaserade kammarjazz vi associerar med ikoniska albumet med drygt sextio år på nacken. Extraordinär dynamik! Basist Egil Kalman glänser i ett successivt stegrande finalnummer. Samtrimmade utforskande melodikerna som så framgångsrikt sammanför pianojazz med nordisk folkton, överrumplade och gav mig mersmak. Och lika oväntat att också denna trios repertoar skulle bestå till en majoritet av arr på annat än vad som celebrerades.